Riskkapital, friskolor och uppdrag granskning

Stormen har lugnat sig efter Uppdrag gransknings reportage. Det är fascinerande att se uppståndelsen av ett avslöjande som inte gör mer än lyfter fram ett fullkomligt naturligt, logiskt och självklart förhållande.

Så här fungerar det:

En friskolas intäkter är helt och hållet baserad på hur många elever de kan attrahera. När det gäller intäktssidan så handlar det om att skapa en attraktiv bild som lockar både föräldrar och elever. En av de viktigaste faktorerna är höga genomsnittsbetyg, därav en drivkraft att sätta omotiverat höga betyg, vilket ju också har visat sig vara ett faktum.

När det gäller kostnadssidan så består den i princip av lokaler och anställda. Billiga lokaler är det ena sättet att öka resultatet, men har den icke oväsentliga nackdelen att det kan påverka förmågan att öka intäkterna. Kvarstår alltså att minska lärartätheten. Som av en händelse har det visat sig att stora riskkapitalägda skolkoncerner har 25% lägre lärartäthet än i kommunala skolor.

För att inte få problem med betygsnivåerna och därmed intäktsgenereringen, måste man alltså ha rätt elever. Att försöka attrahera lågpresterande, besvärliga och resurskrävande elever är ekonomiskt oansvarigt för ett riskkapitalbolag. Det mest effektiva man som riskkapitalistskola kan göra är förstås att attrahera de vinstgenererande eleverna. Och det är precis det som Uppdrag gransknings program har visat.

Mer komplicerat än så är det inte.

Att Greger von Sivers uttrycker det lite oborstat sätter förstås fart på politiker, ägarrepresentanter, friskoleförbund, mfl. Men i grund och botten ger han bara uttryck för det som gäller för alla verksamhetsansvariga i samma position, “Game’s the same, just got more fierce.”

Jag har tidigare tagit upp problemen med det svenska skolsystemet här.

Läs också:

Martin Moberg, Annika Högberg, Göran Johansson, Ola Möller, Roger Jönsson, Peo Wågström, Johan Westerholm, Kajsa Lisa, DHE, DN1 DN2 SvD1 SvD2 LB SS, Annarkia,