Hur många färdplaner går det på en konkret handling?

2011 skrev jag ett inlägg om den tidplanen för Färdplan 2050 som Lena Ek presenterade då. “Sluta snacka och börja leverera” skrev jag som slutkläm, vilket baserades på att regeringen börjat prata om en färdplan redan 2009, att det skulle ta två-tre år att få ihop den och att det fanns risk att den bara skulle leda till att problemen och omställningsarbetet skjuts ytterligare på framtiden.

En sak som jag glömde skriva är hur oerhört osannolikt det är att en regering kommer med några konkreta och betydande klimatpolitiska åtgärder under ett valår. (fick dock med det när det gäller utredningen om fossiloberoende fordonsflotta 2030…)

Snart 1,5 år efter att Naturvårdsverket slutfört sin del av Färdplansarbetet har man nått så långt att det nu tillsätts nästa utredning. Naiva lilla jag trodde att det årtal (2013) som var angivet i tidplanen, se nedan, skulle räcka för att ta fram själva tidplanen. Men nej, det året behövdes alltså för att tillsätta den utredning som ska göra jobbet!

http://osunt.se/wp-content/uploads/2011/11/tidplan-f%C3%B6r-f%C3%A4rdplan-2050.jpg

Så här uttrycker regeringen det i Sydsvenskan:

“Vi tillsätter nu Klimatfärdplan 2050, en utredning som ska ta fram en strategi för hur Sverige ska nå visionen om en hållbar och resurseffektiv energiförsörjning och inga nettoutsläpp av växthusgaser i atmosfären år 2050. Det är ett viktigt steg när det gäller att ta fortsatt ansvar för klimatet.”

Med tanke på den takt som Färdplansarbetet följt sedan 2009 så finns det utmärkta möjligheter att skjuta frågan framför sig ytterligare en mandatperiod.

Under 90-talet fanns det en våg av klimatinitiativ som tex Agenda 21 med syfte att få igång klimatpolitiken och en omställning. Det gick ju sådär bra. 00-talet innebar inte någon skillnad. Fixar vi att sparka frågan framför oss ytterligare ett decennium?

Läs Effekts intressanta redovisning av arbetet med att formulera uppdraget, där det blir tydligt att Lena Ek kan sprattla hur mycket hon vill utan att det bekommer Anders Borg. ASPO:s kommentar som visar hur regeringen sätter sig på två stolar samtidigt är också värd att uppmärksammas. Missa inte heller Supermiljöbloggens bidrag i ämnet.

 

IPCC-rapport, ett utmärkt tillfälle att släppa greppet om fantasivärlden

Är du också trött på att läsa om Björn Lomborgs fantasivärld? En värld där vi ska luta oss tillbaka, njuta av värmen, och låta professor Baltazar lösa en framtida (långt fram i tiden – vi har ju ingen brådska) övergång från fossilenergi till förnyelsebart. Svd fortsätter att hålla fanan högt när det gäller att gå vilse i vår informationsrika värld. Varför lyssna på forskareliten när det finns journalister som kan tycka till? Maria Ludvigsson uttrycker vikten av att fatta beslut på rätt grunder, men hamnar ack så fel.

 

Läs istället Rickard Warlenius artikel i Fria Tidningen:

“Men trots denna gedigna faktagrund händer nästan ingenting i världssamfundet. De årliga klimattoppmötena slutar regelmässigt i helt otillräckliga beslut som inte är i närheten av att klara utmaningen. Detsamma gäller de beslutande organen i världens alla länder, och vi vanliga människor tycks också ha vant oss vid tanken på undergången utan att det framkallar särskilt högljudda krav på förändring.

Hur kan det komma sig? Hur kan vi förbli passiva trots att vi numera vet att våra utsläpp kommer att leda till katastrofer? Och ännu viktigare: hur kan passiviteten brytas?

Givet att fakta inte leder till nödvändig förändring är det nu hög tid att lansera en fjärde arbetsgrupp inom IPCC. En som sammanställer den bästa samhällsvetenskapliga forskningen om hur politisk, ekonomisk och social förändring kan framkallas, istället för klimatförändring.”

Andra mer verklighetsförankrade texter hittar du här:

Effekt, Supermiljöbloggen, Schlaug, DN,

Kommunala byggregler, Attefall och byggsvängen

Växjö eight-story passive-house

Växjö får fin reklam när The Guardian skriver om stadens ambitiösa program för att reducera klimatutsläpp. Målet till 2025 är 70% reduktion jämfört med 1993. Bilden visar de åttavåningshus med trästomme och passivhusstandard som Växjös kommunala bostadsbolag har byggt.

Det händer betydligt mer på lokal nivå än på nationell. Till och med så mycket att regeringen vill bromsa kommunernas möjlighet att gå före. Därför är vill man stoppa den möjlighet som kommunerna har idag att ställa hårdare energi- och miljökrav än vad Boverket gör. Det formella skälet är att olika regler minskar byggeffektiviteten, ökar kostnaderna och därmed motverkar att “bostadsbristen” kan byggas bort.

Passivhusen i Växjö skulle visserligen blivit byggda ändå, men utvecklingen för privata aktörer skulle falla tillbaka till den sävliga energieffektiviseringstakt som regeringen och Boverket anger.

Att döma av den stora kampanjmatta som rullats ut på ledar- och opinionssidor gissar jag att bolag som JM, Skanska och NCC har “formerat sig tätt” i den här frågan också.

Men vad är det som egentligen händer om de kommunala kraven skulle tas bort?

I de fall där det finns en marknadsmässig efterfrågan (dvs folk som kan betala) så är kommunerna givetvis angelägna om att fastighetsbeståndet ska utvecklas. Om folket på dessa orter dessutom är beredda att betala (låna) mycket pengar för sitt boende så möjliggör de kommunala byggkraven att en del av dessa pengar investeras i en energieffektiv och miljövänlig konstruktion.

Eftersom bostadsrättsmarknaden är allt annat än en perfekt marknad, inte minst för att köparna har en mycket begränsad kunskap om vad de köper, så finns det utmärkta möjligheter för byggherrarna (tex JM, Skanska och NCC) att skapa bra vinstmarginaler. Marknadspriset för bostadsrätter påverkas mycket mer om det finns ett designerbadkar än om fastigheten har en energieffektiv konstruktion. 500tkr per lägenhet för energieffektivare och miljövänligare fastighet innebär alltså i princip 500tkr lägre vinstmarginal för byggherren.

Inte konstigt att hela första söksidan på Google bara ger träffar av typen “gemensamma byggregler skapar fler och bättre hus” med avsändare som bostadsminister Attefall eller någon av hans tajta polare i byggsvängen.

Kryss i tillväxttaket

Det blir sällan tv-tittande nuförtiden. Igår kväll såg jag för första gången i år på nyheterna.

Gissa då om mina öron håller på att trilla av när jag får höra ett inslag där frikopplingsmyten klart och tydligt ifrågasätts. I alla möjliga sammanhang (inte minst när Obama kom och hälsade på) så har regeringen skrutit med att Sverige lyckats hålla igång tillväxten samtidigt som klimatutsläppen minskat. För att lyckas med det räknestycket måste man bortse från att importen av allt från kött till konsumtionsprylar har ökat ordentligt och med god marginal vägt upp den minskning av produktion och tillhörande klimatutsläpp som skett på hemmaplan.

Naturvårdsverket gavs utrymme att tydligt förklara hur det ligger till och Reinfeldt ställdes mot väggen. Han var tom tvungen att ta till knepet från medieträningen, den så kallade Billström-slingan:

  • ge ett svar som inte har med frågan att göra
  • hålla en totalt neutral och nollställd ton och uttryck
  • om reportern försöker förtydliga eller upprepa frågan, upprepa det meningslösa svaret på nytt

Även Löfven fick ge sin syn på saken. Eftersom han är i opposition kan han lite lindrigare undan, men han hade ingen som helst ambition att ta en position i frågan.

 

Läs även Schlaug och Supermiljöbloggen som också uppmärksammat detta trendbrott (!?)

Cornucopias scoop

Cornucopia har levererat ett ordentligt avslöjande som många tidningsjournalister borde bli avundsjuka på!

Genom att begära ut mejl mellan JM:s finanschef Claes Magnus Åkesson och bostadsminister Stefan Attefall har han kunnat visa på hur lobbymaskineriet kan fungera. Utöver JM och bostadsministern så är även Skanska, NCC och justitieminister  inkopierade i den flagranta mejlväxlingen.

Bland annat skriver JM:s finanschef så här till bostadsministern:

“Vi är nu tätt formerade inom JM, Skanska och NCC samt våra respektive revisorer Ernst & Young, KPMG och PWC. Vi är alla rörande överrens om nödvändigheten att skapa arbetsro genom att fort neutralisera den varböld som rådande K2-regel innebär för bostadsrättsmarknaden”

Självklart vill inte bostadsministern riskera en punka på bostadsbubblan strax innan valet. Självklart är det då inte för mycket begärt att bostadsministern ägnar sig åt lite ministerstyre och får fason på den statliga myndigheten Bokföringsnämnden. Eller som finanschefen uttrycker det:

“Sannolikt behöver Bokföringsnämnden utan onödig fördröjning gå ut offentligt och meddela tillfälligt undantagande för bostadsrättsföreningar inom K2″

SvD har hakat på Cornucopia och rapporterat om mejlen. Borde verkligen bli en större fråga än att stanna där.

Jag gissar att det här är lite för hög nivå på trixandet för att det ska bli en ‘affär’ av det. Det ska vara lite mer lättbegripliga privatmoralfrågor som tobleroneköp med fel kort, svart städhjälp, hyresbidrag i gråzonen, osv för att det verkligen ska smälla till.

En och annan politiker har lärt sig att det finns sätt att hålla sig framme vid köttgrytorna samtidigt som riskerna begränsas.

Nu när byken kommit ut i SvD så sätter det dock onekligen lite större press på Bokföringsnämnden att agera självständigt. Eller?

 

Vad krävs för klimatomställning i Göteborg

Trots det bökiga namnet så sysslar Mistra Urban Futures med lättillgängliga och attraktiva rapporter. Bland annat har de analyserat möjliga åtgärder för att minska koldioxidutsläppen med 75-80% till år 2050 (i Göteborg). Där konstateras det krasst att dagens klimatpolitik inte räcker längre än till en minskning med 25% till 2050.

Det är visserligen ett Göteborgs-fokus, men i stort kan resultaten applicera på Sverige som helhet.

Områden som mat, flyg, energi, transport, konsumtion, infrastruktur, etc analyseras. Det hela summeras sedan i följande politiska åtgärdspaket:

  • EU behöver införa tillräckligt starka styrmedel för att bl.a skapa en fossilfri elproduktion och begränsa ökningen av flygandet.
  • Sverige behöver införa tillräckligt starka styrmedel för att bl.a kraftigt begränsa utsläppen från transporter (både väg- och flygtransporter) och uppnå en övergång till huvudsakligen vegetabilisk kost.
  • Västra Götalandsregionen behöver bl. a bygga ut kollektivtrafiken med omställning till fossilfria bränslen.
  • Göteborgs Stad behöver skapa ett fossilfritt fjärrvärmesystem, energieffektivisera bostäderna, servera vegetabilisk mat i den offentliga verksamheten, samt aktivt arbeta med att påverka invånarna till förändrade konsumtionsmönster när det gäller flyg och kött.

Inga kioskvältare där precis. Nästan så utslätat att det hade kunnat komma från en energi/miljöminister! Men om man läser vad “tillräckligt starka styrmedel” innebär så handlar det tex om att minska persontransport med bil med 38% för huvuddelen av typinvånarna.

Hur länge måste vi vänta innan gemene politiker börjar lägga tillväxtnaivismen åt sidan och våga tala om de beteendeförändringar som också krävs för att nå målen?

Inte mycket har hänt sedan valet 2010

Den här bloggen startade strax efter förra riksdagsvalet (2010). Det är roande att läsa de texter som vi skrev då och jämföra med situationen inför det kommande valet. Återpublicerar nedan en reflektion som skrevs strax efter valet 2010. Den kamp om medelklassen som M och S höll på med då var trots allt bara början på den trianguleringsbonanza som komma skulle. Titt som tätt har M gjort sitt bästa för att verka vara mer sossiga än S  – och vice versa.

Tråkigt nog kan jag konstatera att förhoppningen i reflektionens slutkläm inte infriats än: “Någon gång måste väl även pendeln svänga så att valrörelsen präglas lite mer av politik och inte bara känns som en dokusåpa med ovanligt lågt underhållningsvärde. Hoppas pendeln svänger nu.”

Tyvärr finns det inte så mycket som talar för att det kommer hända innan höstens val heller.

Så här skrev jag alltså för fyra år sedan:

Den här bloggen startade som en reaktion på vad vi upplevde som en  valrörelse så utslätad att valet genererade engagemang i nivå med val av färg på min nya soffan (som säkert är ett viktigare val för de flesta). Att pragmatism och kortsiktigt tänkande har tagit överhand är det alltfler som konstaterar. Nyligen även av den akademiska världen där statsvetaren Rasmus Karlsson presenterat sin avhandling om vikten av balans mellan kortsiktigt och långsiktigt tänkande i politiken.

Under valet så kämpade Alliansen och S om att curla mest för medelklassen, där 95% av frågorna handlade om hur valet påverkar dig personligen inom de 2-3 närmsta åren. Det festligaste i det här sammanhanget, som också visade på S desperation och vilsenhet, var när man lanserade Butler-förslaget. Ibland överträffar verkligheten parodin! Nåja, det är ju verkligen inte så att det saknas stora frågor att lyfta fram. Behovet att staka ut en väg som sträcker sig längre än fram till nästa val är större än på länge.

Energifrågan med koppling till både råvarutillgången och klimatförändringarna är ju något som vi fokuserar på i den här bloggen, men det finns även många andra framtidsfrågor som jag gärna sett mer av. Det finns ett helt spektrum av globala miljösystemfrågor som kommer att bli aktuella när jordens befolkning ökar ytterligare samtidigt som konsumtionen växer.

Ekonomin med konkurrenskraften i fokus är en annan fråga. Finns det utrymme för vår levnadsstandard ur ett ekonomiskt perspektiv? Idag är vi i runda tal 500 miljoner som har en levnadsstandard i nivå med Sveriges. Utvecklingen i Kina och Indien visar att det inte bara är lågkvalificerad produktion som de är/kommer att bli konkurrenskraftiga inom. Det väller även fram högkvalificerade resurser som också är beredda att utföra samma arbete som vi till en bråkdel av våra löner. Kommer detta att påverka våra löner och levnadsstandard? Ett gäng europeiska länder och USA har börjat känna av vad det kan innebära att leva över sina tillgångar, samtidigt som Kina sitter på den största kassakistan av alla. Sverige är för tillfället på banan, men det kan snabbt ändra sig.

De utmaningar som dyker upp i en värld där det inte ständigt finns lite mer att fördela är av en helt annan karaktär än vad vi är vana vid. Den polarisering (pursvenskar– invandrare – islam, etc) som har växt fram i många europeiska länder får ett antal varningsklockor att ringa. Speciellt om man tänker på krisen under 30-talet.

Men nej, istället så skulle vi väljare som ser längre än till nästa val plågas med debatter om typfamiljen skulle få 100 eller 200 kronor mer i plånboken. Alla partier gjorde allt för att vara taktiska – inte skrämma bort väljare – och slipade ner det som kunde sticka ut (förutom SD då..). Ett bra exempel var när bloggrannen Cornucopia frågade partierna om deras syn på peak oil, men fick synnerligen utslätade svar.

Socialdemokraterna var det parti som fick mest stryk i valet – och det var förtjänat. Låt oss hoppas att den diskussion som ändå verkar finnas i partiet (läs tex bloggarna Storstad, Lena Sommestad, Rebella och Jan Eliasson eller Katrine Kielos i Aftonbladet) leder till att man vågar sticka ut hakan och börja prata om politik som något mer än bara finjustering av befintliga system. Vem som blir partiledare kommer förmodligen att avgöra en hel del.

Trots att Miljöpartiet sågs som en vinnare i valet så finns det en hel del att göra även där. De har fortfarande kvar en fot i det miljömuppiga lägret där följande står lite väl högt i kurs: hemstickat, spara-el-genom-att-vispa-för-hand, anti-kärnkraft, ny teknik är farligt. Men mycket har gjorts för att få lite ordning, så den gruppen är inte så inflytelserik längre (förutom när det gäller kärnkraften, tyvärr). Däremot har även MP haft svårt att sjunga ut i valrörelsen. Säkert hämmade av samarbetet med S, men också för att den bärande idén för framtiden inte är tydligt formulerad (jag tror att V är i stort sett samma position). Ett exempel är diskussionen om tillväxtfrågan som beskrivs på bloggen strötankar och tendenser. Om MP väljer att staka ut sin egen bana så har de potential att bli ett betydligt större parti (som i tex Tyskland) med åtminstone en femtedel av väljarna bakom sig.

Moderaterna (alliansen) kommer inte och behöver inte ifrågasätta sin strategi än på ett tag. Den förnyelse som de har genomgått och den framgång det har lett till gör att de kan fortsätta på sin pragmatiska väg ett bra tag till. Det är en väg som fungerar bra i det korta perspektivet och där kunderna (väljarna) uppskattar det marknadsanpassade budskapet, men på sikt behövs det något mer (både DN och SvD har bra ledare på temat). Nästa val kommer de säkert att klara sig bra på inslagen väg, men sen får vi hoppas att de stora frågorna och idédebatten får ett större utrymme och leder till en omprövning. Ett parti som tills nyligen hade en miljötalesman som Sofia Arkelsten har en del att göra när det gäller det långsiktiga tänkandet.

Någon gång måste väl även pendeln svänga så att valrörelsen präglas lite mer av politik och inte bara känns som en dokusåpa med ovanligt lågt underhållningsvärde. Hoppas pendeln svänger nu.

Reinfeldts Sverige

LO:s valfilm har haft premiär. Jag såg den igår. En snabb sammanfattning och analys kommer här.

Första delen förklarade hur alliansens skattesänkningar gynnat höginkomsttagare. Det inleds med ett klipp där Reinfeldt förklarar att skattesänkningarna ska leda till minskade skillnader. Nästa steg är allmänhetens uppfattning om den verkliga omfördelningseffekten. Den landar på att den mest högavlönade femtedelen fått ut dubbelt så mycket av skattesänkningen som den lägst avlönade femtedelen. Slutligen presenteras facit, där de högavlönade inte får 2X mer utan 10X mer än de lågavlönade.

Jag har länge väntat på att någon skulle syna alliansens kort. Det är uppenbart att de strävar efter större skillnader i samhället, oavsett vilket välfärdskramande de försöker linda in sin politik i. Det är dags för alliansen att räta på ryggen och stå för sina politiska visioner.

Det är också intressant att den här delen av filmen ger en stenhård känga till socialdemokraterna, som dyrt och heligt lovat att inte göra något åt jobbskatteavdragens omfördelande effekter. Finns inte en chans i världen att varken LO eller S skulle erkänna detta. Här är det S som borde räta på ryggen och stå för sina politiska visioner.

Resterande del av filmen är allmänt dravel om arbetare som blir av med jobben för att företag flyttar utomlands (och en del annat) – som om det skulle påverkas av S politik.

En högeligen roande detalj i debatten är den ledare i Sydvenskan där man försöker tona ner det ökade lönegapet som skattesänkningarna lett till. Rubriken är “LO bluffar om Reinfeldts bluff”. Ledarredaktionen har fått gräva riktigt djupt i byrålådan för att hitta ett argument. Och här kommer Sydsvenskans alltför lättgenomskådade bluffargument:

“I själva verket har, enligt LO:s valfilm, skattesänkningarna gynnat dem som tjänar mest. I filmen sägs att den femtedel av befolkningen som tjänar minst får 5 procent av regeringens skattesänkningar 2014 medan den femtedel som tjänar mest får 45 procent.

Det är en sanning med modifikation.

Om man istället för att räkna kronor och ören räknar procent ser bilden helt annorlunda ut. Den som har en årsinkomst på 150 000 kronor ökar 2014 sin nettoinkomst med cirka 11 procent tack vare jobbskatteavdraget. Den som tjänar 900 000 ökar sin inkomst med omkring 5 procent, visar Ekonomifakta.se.”

Jag förutsätter att ni intelligenta läsare av bloggen ser det uppenbara problemet med den matematiken. Men här kommer också en tabell som tydligt visar det absurda i argumentet.

Visst är det så att på lång sikt så skulle löneskillnaden minska med upprepade skattesänkningar där grupperna får 11% respektive 5%, men så länge löneskillnaden inte påverkas i absoluta tal är det ganska ointressant. I tabellen framgår det att vi skulle behöva årliga skatteminskningar fram till 2041 innan lönegapet minskar!

Kom igen Sydsvenskan, hur är det med matematikkunskaperna på ledarredaktionen egentligen?

 

Om ni inte redan har sett filmen så finns den här.

 

Andra om ämnet:

Tobias Baudin o Johan Ulvenlöv, Martin Klepke, Kjell Rautio, Eva Hillén Ahlström, Fredrik Jansson, Martin Moberg, LT Östersund, Dagens Industri, Göran Johansson, Daniel Swedin och Peter Högberg

Förtydligande av produktivitets- och lönegapet

Mitt föregående inlägg om gapet mellan produktivitetsökning och medianersättning begåvades med följande relevanta kommentar:

“… Jag är bekant med både USAs och Sveriges situation ang. produktivitet och löne gapet. I artikeln du hänvisade kan jag inte hitta hur författaren definierar “compensation”. Det är nog inte säkert om författaren ta in faktorer som “health benefit” och liknande kompensationer. …”

För att kunna förtydliga vad gapet mellan produktivitet och medianersättning så har jag läst den bakomliggande rapporten där författarna Mishel och Gee presenterar följande tabell:

Notera framförallt de fem sista raderna, kolumnen längst till höger. Där framgår det vilka fyra faktorer som utgör delkomponenter i gapet.

Den mest betydande faktorn, “From median real hourly compensation to average real hourly compensation”, eller ökad lönespridning förklarar 41,4 %. Compensation innebär inte bara lön, utan all form av ersättning som utgår, dvs även optioner, bonusar, sjukvårdsförsäkring och liknande.

“From consumption price index to GDP deflator”, nummer två i storleksordningen med 29,9%, är den som är svårast att härleda till ett ökat lönegap. Faktorn visar att BNP-deflatorn (förhållandet mellan real och nominell BNP) inte har utvecklats i samma takt som konsumentprisindex. Som artikelförfattarna säger så kan man antingen betrakta detta som en teknikalitet utan betydelse för lönegapet, eller så menar man att produktivitetsökningar ska resultera i förbättrad levnadsstandard, vilket innebär att de bägge deflatorerna borde konvergera över tiden. Eftersom det inte har varit fallet under flera decennier så kan man enligt författarna sluta sig till att det är en giltig förklaring till gapet. Detta exemplifieras med att konsumentprisindex alltså har stigit snabbare än ett bredare prisindex som inkluderar offentliga tjänster och varor, nettoexport och investeringar. Jag måste dock erkänna att jag inte förstår på vilket sätt detta bidrar till lönegapet.

Trean på listan, “Changes in labour share of nominal GDP”, uppgår till 16,9%, och är en approximation av den del av lönegapet som kan förklaras med en förskjutning från ersättning till kapital. Utöver diverse teknikaliteter så påverkas detta mått även av Wall Street-höjdarnas tilltagande miljardbonusar och optioner, vilket innebär att faktorn lön/BNP för löntagaren i den nedre delen av lönespannet föll ännu mer än för genomsnittet.

Den fjärde faktorn “From median real hourly wage to median real hourly compensation” (11,1%), visar på den del av gapet som förklaras med att andelen tilläggsersättningar (som faller inom ramen för ‘compensation, men inte wage’) har ökat. Det finns ingen närmre analys av utvecklingen, men det är nog en rimlig gissning att ökade kostnader för sjukförsäkring ligger bakom detta.

För att summera så är den fjärde faktorn inte något vi kan använda oss av för att bättra på medianlöntagarens situation (visserligen finns det säkert en ojämn fördelning av ‘compensations’ som också har betydelse, men strunt i det). Skillnaderna mellan KPI och BNP-deflatorn och dess effekt på förskjutning mellan produktivitetsökningar och medianersättningar kan vi möjligen också lämna åt sidan. I så fall kvarstår ca 60% av gapet.

Det är definitivt tillräckligt mycket för att gapet mellan produktivitetsutveckling och medianlöns ska betraktas som ett samhälleligt problem.

Rigga spelet och casha hem – dagens riskkapitaltips

I SvD skriver ett gäng företrädare för större gaskunder (typ Höganäs, Hylte, Nordic Sugar) om deras besvikelse över att monopolföretaget Swedegas/EQT kommer undan med avgiftshöjningar på 27% utan större uppmärksamhet – varken från media (och därmed politiker) eller Energimarknadsinspektionen.

2012 hade Swedegas en vinst på ca 200 mkr. Jag vet inte om avgiftshöjningen gjordes före, under eller efter 2012, men om vi antar att den kom 2013 så innebär det, allt annat lika, att den årliga vinsten ökade med 54 miljoner. Därmed har våra kära riskkapitalister skapat ett värde på i runda slängar 400-500 miljoner. Det är så man fixar sköna bonuspengar som slinker rakt ner i den skattebefriade riskkapitalistfickan.

Swedegas/EQT har fixat en fin position i gasbranschen. Kostnaderna är låga och förutsägbara samtidigt som intäkten har kunnat skruvats upp ordentligt utan att reglerande myndighet kommer med invändningar. Minimal risk och en ordentlig kassaflödesökning.

Jag skrev om varför EQT placerade Pär Nuder i Swedegas styrelse. Nu vet även Höganäs, Hylte och Nordic Sugar det.

 

Läs också mina tidigare inlägg där Swedegas/EQT figurerar:

EQT – Swedegas. This game is rigged

Korrumperade politiker eller bara naiva lobbyister?

Privat välfärd och korruption

Drivkraften bakom expansion av natugasnät

 

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...