Tag Archive for 'tillväxtkritik'

När blev tillväxt detsamma som utveckling?

Per Gudmundson skriver raljerande på SvD ledarsida om miljöpartiets tankar om katastrofberedskap och tillväxtrealism. Grunden för hela artikeln bygger på (den medvetna?)  missuppfattningen att utveckling av kunskap och teknik är detsamma som tillväxt. Följande utdrag visar tydligt på sammanblandningen:

“MP vill förstås inte vrida tillbaks klockan till 1980. Men om vi fryser tillväxten här och nu – som MP säger att de vill – betyder det att vi stoppar den kraft som gjort oss friskare än människan trott var möjligt. MP:s systemskifte skulle betyda ett ökat mänskligt lidande. Brist på läkemedel. Ingen ny teknik på lasaretten. Inget hopp om bot mot ebola, aids eller cancer.

Miljöpartisterna vill få det att se ut som om deras tillväxtkritik riktar sig mot överkonsumtionen av Nespressobryggare och surfplattor. Mer sällan talar de om kostnaden i människoliv. Kanske förstår de inte, precis som tankesmedjan Cogito inte begriper vad tillväxt betyder för sjukvården. Men en tillvaro utan tillväxt är inte grön. Den är människofientlig.”

Det är ofta pedagogiskt att sätta tillväxtnaivism i ett långsiktigt perspektiv för att visa på orimligheten i Per Gudmundson och andra sköna snubbars tillväxtnaivism. Givetvis kan tillväxten i bästa fall inte gå mot något annat än noll. Annars blir det groteska effekter på sikt, eller vad sägs om en svensk BNP på i runda slängar 2 miljoner gånger dagens år 2500? Det är nämligen vad vi får om vi antar 3% årlig tillväxt.

På samma sätt kan vi fundera på hur utvecklingen dragen till sin extrem skulle påverka förutsättningarna för tillväxt. I ett framtida samhälle där all produktion (och återvinning) av varor och tjänster kan genomföras i balans med naturen, där inga arbetsinsatser krävs av människor eftersom allt sköts av maskiner och konsumtionen samtidigt har nått en mättnadsnivå, kommer det inte heller att finnas vidare förutsättningar för en ekonomisk tillväxt.

I ett mer kortsiktigt perspektiv kan vi också konstatera att det inte är ny teknik på lasaretten och liknande utveckling som stått för tillväxten de senaste åren. Sedan 2008 har hushållens konsumtion stått för två tredjedelar av den totala BNP-tillväxten.

Men jag kan inte klandra Per Gudmundson för att vara tillväxtfundamentalist. Det är alltid svårt att lyfta sig över rådande paradigm och faktiskt våga inse att kejsaren är naken ganska ofta. Det är först vid historiska tillbakablickar som det blir uppenbart hur inskränkta och orimliga tidigare förhärskande uppfattningar kan vara. När det handlar om miljön så räcker det med att backa sisådär 50-60 år för att hitta företrädare till Per Gudmundsons som var lika självklart säkra på att det bästa sättet att hantera utsläpp från industrin är högre skorstenar. Jag gissar att vi inte behöver vänta lika länge innan dagens tillväxtnaivitet kan betraktas med samma förundran.

 

Noterade att bloggen Cruel Crude också reagerade på samma ledare.

För övrigt vill jag bara passa på att tipsa om de läsvärda, intressanta och underhållande bloggarna som en numera pensionerad (43 år) hedgefondchef skriver. Namnet på bloggen Stor och Grofv ska inte misstolkas.. det handlar framförallt om styrketräning, men innehåller också intressanta finansiellt inriktad inlägg som tex den talande genomgången av Uber-värderingen (18 miljarder USD). Den andra bloggen, Improve, är mer inriktad på personlig utveckling, men spänner över ett brett område där bloggförfattaren ofta lyckas lyfta fram oväntade och tankeväckande perspektiv.

Kryss i tillväxttaket

Det blir sällan tv-tittande nuförtiden. Igår kväll såg jag för första gången i år på nyheterna.

Gissa då om mina öron håller på att trilla av när jag får höra ett inslag där frikopplingsmyten klart och tydligt ifrågasätts. I alla möjliga sammanhang (inte minst när Obama kom och hälsade på) så har regeringen skrutit med att Sverige lyckats hålla igång tillväxten samtidigt som klimatutsläppen minskat. För att lyckas med det räknestycket måste man bortse från att importen av allt från kött till konsumtionsprylar har ökat ordentligt och med god marginal vägt upp den minskning av produktion och tillhörande klimatutsläpp som skett på hemmaplan.

Naturvårdsverket gavs utrymme att tydligt förklara hur det ligger till och Reinfeldt ställdes mot väggen. Han var tom tvungen att ta till knepet från medieträningen, den så kallade Billström-slingan:

  • ge ett svar som inte har med frågan att göra
  • hålla en totalt neutral och nollställd ton och uttryck
  • om reportern försöker förtydliga eller upprepa frågan, upprepa det meningslösa svaret på nytt

Även Löfven fick ge sin syn på saken. Eftersom han är i opposition kan han lite lindrigare undan, men han hade ingen som helst ambition att ta en position i frågan.

 

Läs även Schlaug och Supermiljöbloggen som också uppmärksammat detta trendbrott (!?)

DN-ledare på gränsen till tillväxtkritisk

DN:s julaftonsledare tar upp julen som en anledning att fundera på konsumtionskulturens baksida.

“Vår konsumtion och den ständiga höjningen av levnadsstandarden i världen tär på klotet och dess resurser. De som i utvecklingen framför allt ser att fattigdomen minskar kan ha svårt att ta till sig budskapet. Och exakt hur konflikten ser ut mellan tillväxt och utarmning av planetens resurser är knappast vetenskapligt fastslaget. Men vi behöver fler jordklot om vi ska fortsätta på den inslagna vägen.
Eller så tar vi en lite annan väg mot målet.”

Konsumtionsutvecklingen beskrivs överraskande klart och tydligt som ett problem och det konstateras att våra resurser inte räcker till för att fortsätta så. Alltså tillväxtkritik rakt upp och ner – om det inte var för den där sista bisatsen (med stor bokstav och punkt..).

I DN-ledarskribentens dimmiga värld finns det en lika enkel som genial lösning – “delandeekonomi”. Det handlar om affärsmodeller för att dela på varor där konsumenten istället betalar för en tjänst och leverantörer ansvarar för varan vilket därmed skapar ett större incitament för att den utnyttjas av fler och att den håller längre. Inget fel i den modellen, men det är när den minskade resursåtgången ska kombineras med ökad tillväxt som det blir lite tokigt:

“Fördelarna är både kollektiva och individuella. Det blir billigare förstås, men vi minskar även resursanvändning och koldioxidutsläpp. Enkelt uttryckt, det går åt mindre plast och metall om det säljs färre bilar. Utsläppen från pro­duktion och transport blir likaledes lägre.
Nu kanske någon börjar bekymra sig för jobben och tillväxten, om vi helt plötsligt ska börja dela på allt. Det är nog en obefogad oro. En ”delande­ekonomi” kräver en hel bransch av ­avancerade administrations­modeller och tjänster. Ingen lär vilja stå på ­trottoaren och vänta på att sätta sig i den där bilen som delas med andra. Och den som vill byta ut sin lyxväska har förmodligen ganska specifika krav på hur den nya modellen ska se ut.”

Tillåt mig att småle. Naiva önskedrömmar är så gulliga ibland.

Ett kort exempel på orimligheten – branschen för avancerade administrationsmodeller och tjänster kommer inte att skapa många jobb och knappast någon global tillväxt heller. Låt oss vara lite futuristiska och utgå från autonoma fordonssystem där transporttjänsten levereras i för ändamålet anpassade fordon, dvs är du en person som ska åka en kort sträcka i en stad så hämtas du upp av ett självstyrande lättviktsfordon med minimal energi- och resursåtgång både vid produktion och transport. Mjukvaran som styr fordonen och optimerar systemet efter tillgång och efterfrågan är utvecklat av en global leverantör (tex Google). Det ger i sig inte mycket jobb eller tillväxt på marknaden där det används. Visst kommer det krävas viss administration av systemet på lokalplan, men det uppvägs med råge av att fordonsflottan kan minska med uppskattningsvis 90% och fortfarande utföra samma persontransportarbete.

Framförallt bör dock alla tillväxtnaivister anlägga ett något mer naturvetenskapligt synsätt. Vår konsumtion medför, hur vi än vrider och vänder på det, en belastning på systemtillgångarna. Det har sedan länge funnits lokala exempel på när resursutnyttjandet slår i taket och ger permanenta skador på det lokala ekonomiska och/eller ekosystemet. Vi börjar närma oss samma problematik, men på en global nivå och därmed betydligt mer drastiska konsekvenser.

Bloggrannen Cruel Crude tipsar om E.F. Schumacher som är en förgrundsfigur när det gäller hållbart ekonomiskt tänkande. Läs också på ASPO Sverige om bristen på helhetsperspektiv när det gäller energisystem.

DN, 1, 2, 3, SvD, 1

SYSAV går och blir radikalt konsumtionskritiska

Sysav, det kommunala avfallsbolaget här i södra Sverige, har dragit igång en lovvärd kampanj för att reducera avfall genom minskad konsumtion. På kampanjsidan kan man bland annat läsa:

“Utveckling och framsteg är något fantastiskt och spännande. Mycket positivt händer på vår jord. Men det finns också en baksida. En bakgård. Där avfallet från vår utveckling och våra framsteg samlas.

Om vi fortsätter köpa, slänga och producera i den takt vi gör nu, kommer det globala avfallet att ha ökat med 72% år 2025.

Det är mycket. Och det är snart

Och det ställer krav på oss. Att minska avfallet.
Att se att vi alla är med och påverkar.
För vi kan påverka.

Genom att laga gamla prylar, köpa begagnat och undvika onödigheter kan du bidra till en renare framtid.

Så minska avfallet. Köp inte skräp!”

Budskapet är glasklart. Det är helt enkelt ett kommunalt bolags upprop för att minska vår konsumtion. Det är ingen hemlighet att ökad konsumtion har varit en förutsättning för de tillväxtsiffror vi sett i Sverige under lång tid. Det är inte heller okänt att konsumtionsökningen i huvudsak har drivits av ökad import från lågkostnadsländer och därmed en export av de miljökonsekvenser som produktionen medför.

Sysav försöker visserligen lätta upp konsumtionskritiken med följande kommentar:

“1. Om vi inte handlar massor av grejer drabbar det samhället negativt eftersom vår ekonomi är uppbyggd på konsumtion.

Det handlar om att konsumera smartare, på ett sätt som inte belastar miljön så mycket. Konsumera upplevelser, handla vintage, köp kvalitetsgrejer.
Mycket som säljs är tyvärr gjort för att varken hålla särskilt länge eller gå att laga. Undvik prylar som du vet kommer att hamna i soppåsen snart. Köp inte skräp helt enkelt.”

Jag skulle vilja kalla kommentaren ett halvtaskigt försök att lägga lite PK-fernissa på det grundläggande budskapet. I styrelsen för Sysav är det tätt med moderater (6 av 11 ledamöter och ordförande). Undrar om kampanjen ger styrelseledamöterna allergireaktioner eller om konsumtions- och tillväxtkritik är något för de ny-nya-nyaste moderaterna?

Tillväxtrealismen sprider sig

Först såg jag en kort text i DI om hur HSBC:s chefsekonom menar att vi i västvärlden är nära tillväxtens gräns och att vi inte har så mycket BNP-ökningar att hoppas på framöver. Därefter läste jag Cornucopias inlägg i frågan (se också hans tidigare inlägg). Givetvis betydligt mer innehållsrikt än DI:s. Dessutom med hänvisning till ursprunget, dvs New York Times, så den artikeln fick jag ju också läsa.

Ok, jag håller med om att vad jag har läst eller inte läst är av begränsat intressant. Men det är bara en käck inledning för att jag ska kunna berätta om var jag till slut läste om Stephen King (chefsekonomen alltså, inte författaren) och hans analys.

Sydsvenskans ledarskribent Tobias Lindberg visar att ett visst mått av tillväxtrealism har börjat sprida sig. Alltså även på ledarsidor vars skribenter så sent som för något år sedan hellre skulle ta gift än uttala sig i den här riktningen. Slutklämmen i Tobias artikel är:

Tongångarna känns igen från de politiska samtal som har förts i Sverige på senare år. Tveklöst finns mycket tänkvärt i Kings artikel.

Men låt säga att han har helt rätt – hur skrämmande är då prognosen?

Otäck, men faran bör inte överdrivas. Långt värre vore om tillväxtförutsättningarna i fattigare delar av världen planat ut. Att nödgas förvalta sitt välstånd annorlunda är trots allt något helt annat än att fastna i fattigdom.”

I historiska tillbakablickar är det lätt att förfasa sig över hur inskränkta, okunniga och naiva människorna var. Jag är övertygad om att vår tids mantra om den allena saliggörande tillväxt, i evighet, kommer att kunna räknas in kategorin av föreställningar som den moderna människan kommer att förfasas över.

Sara Karlsson (S), en av rösterna om evig tillväxt

Jag återkommer till antologin “24 röster om evig tillväxt” eftersom jag vill kommentera några av bidragen.

Sara Karlsson, socialdemokratisk riksdagsledamot, inleder med att dela upp diskussionen om tillväxt i två spår, dels om fortsatt exponentiell ekonomisk tillväxt är möjlig, dels om den är önskvärd. Sara väljer att i sin text behandla den senare frågan.

Att det första spåret överhuvudtaget utgör underlag för diskussion är djupt fascinerande. Men säg den genomsnittspolitiker, handelsanalytiker, eller allmän prognosskojare som inte extrapolerar historiska tillväxttal när de siar om framtiden.

Tänk att betongpartiet nummer ett har tillväxtrealister i riksdagen! Jag gissar att Sara inte är Stefans favorit.

Sara gör en stabil genomgång av frågan om ekonomisk tillväxt är önskvärd. Hon lyfter fram problematiken att tillväxt har blivit ett mål i sig, där den okritiskt förutsätts leda till ett bättre samhälle. Sara beskriver stämningsläget i den politiska världen så här:

“Min erfarenhet är att den som ifrågasätter var sig det är möjligt eller önskvärt med evig ekonomisk tillväxt möts av oförstående blickar, raljanta avfärdande eller en klapp på huvudet.” Erfarenheterna är likadana inifrån socialdemokratin som när det gäller partipolitiken i stort.”

Fler politiker som Sara, tack!

I V och MP (än så länge) finns det som bekant fler tillväxtrealister, men i övriga partier är det tunnsått. Någon som känner till om det finns fler sådana rara (sällsynta) representanter från de tillväxtnaiva partierna i riksdagen?

Glöm inte att köpa boken…

Läs också mer om Saras på bloggen Sörmlandsbänken, där hon beskriver det som en möjlighet för S att positionera sig som byggare av det gröna folkhemmet. “Det gröna folkhemmet” är ju en term som Göran Persson lanserade i ett svagt ögonblick någon gång på 90-talet. Jag vill minnas att Stefan Edman, som är en annan skribent i antologin, hade ett finger med i det spelet.

Tillväxt – hur länge till?

growth

Uppdatering 3: Traditionellt brukar miljökramare kallas flummiga – det verkar som om tillväxtkramare försöker göra allt för att lägga beslag på det epitet. Beundransvärt att någon vågar signera en text som denna! Texten hade gjort sig mycket bättre på Badlands Hyena (där jag hittade länken till artikeln).

Uppdatering 2: Fascinerande, Expressen av alla tidningar har en artikel av Tim Jackson som är väldigt rakt på sak. Det nämns att Tim ska träffa svenska toppolitiker. Vi får se vad det innebär, förhoppningsvis kan det generera en del uppmärksamhet i media. Läs gärna mer om Tim Jackson här.

Uppdatering1 : Det jobbas hårt på att styra bort S från tillväxtkritiken. Svenskt Näringsliv har anlitat PR-byrå med målsättning att skapa en tillväxtvänlig socialdemokrati!

Ekonomisk tillväxt är heligt. Än så länge finns det inget politiskt parti som vågar vara politiskt inkorrekt och offentligt säga att kejsaren är naken, dvs att förväntningar på ständig tillväxt i samhällsekonomin är orimligt (en del bloggdiskussioner finns dock, tex V, MP, S, C, i KD finns det säkert också sådana diskussioner med tanke på Anders Wijkman, men hos FP och framförallt M lär det vara svårt att hitta!

Det finns många grundläggande strukturer i vårt samhälle som bygger på ständig tillväxt. Din pensionsprognos baseras alltid på positiv tillväxt. Det viktigaste sättet att få ner arbetslösheten är genom tillväxt. Miljön ska räddas av tillväxt. Bostadsmarknaden och stora delar av det finansiella systemet skulle få problem utan tillväxt. Vi har helt enkelt format ett samhälle som är beroende av tillväxt. Alltså är det inte konstigt att debatten saknas om vad vi ska göra när samhället inte längre kan drivas framåt av tillväxt. När, var, hur tillväxten kommer att vika vet vi inte så mycket om – det enda som är säkert är att perioden av ständig tillväxt kommer att ta slut.

Tillväxtens förkunnare, som än så länge med nonchalans kan förpassa så kallade tillväxtkritiker som orealistiska alternativa drömmare, brukar prata om att det är tjänstesektorn som ska stå för tillväxten och att grön tillväxt är möjligt med ny teknik. Det finns många invändningar mot dessa argument, men det får jag ta upp i ett annat inlägg (här finns läsvärda tankar). Syftet med den här texten är snarare att visa den övergripande orimligheten med evig tillväxt och att man därmed ur ett politiskt perspektiv faktiskt behöver fundera på hur ett samhälle utan tillväxt ska se ut – oavsett om man tror att det inträffar nu eller något längre fram i tiden.

2009 var Sveriges BNP ca 3204 miljarder kronor. Om vi antar en årlig tillväxt på 3% (inte alltför aggressivt om man utgår från pensionsprognoser), så kommer den årliga BNP-ökning redan år 2129 överstiga dagens totala BNP. Om vi tar ut svängarna och ser vad Sveriges BNP blir år 2500 så hamnar vi på en nivå som är ca 2 miljoner gånger större än dagens BNP! Att det blir så höga siffror kanske överraskar någon läsare, men det är den effekt som man får när man har en exponentiell tillväxt, eller årliga ej avtagande procentuella ökningar. Exponentiell tillväxt är vanligt förekommande i naturen, men det finns alltid en begränsande faktor som slår till förr eller senare. Något förenklat leder begränsningen till att den exponentiella tillväxten bryts på två olika sätt, antingen i form av en J-kurva eller S-kurva. Tillväxten av lämmelpopulation brukar användas som exempel på J-kurva (även om omfattningen av lämmeltåg är något omtvistad), där populationen ökar exponentiellt tills en plötslig avsevärd minskning sätter in. När populationen reducerats ordentlig tar tillväxten fart igen. Vid en S-kurva avtar tillväxten i takt med att begränsande faktorer i den omgivande miljön sätter in och en stabil nivå utan tillväxt etableras långsamt (ingen drastiskt minskning).

Vid exponentiell tillväxt kräver varje fördubbling av populationen / förbrukningen / aktuell enhet, att lika mycket läggs till som det totala antalet sedan tillväxten påbörjades, eller som Stellan Tengroth uttrycker det i sin läsvärda bok ”Tillväxt till döds” : Under tiden fram till nästa fördubbling kommer vi att göra slut på lika mycket som vi har gjort slut på sedan tidernas begynnelse. Vilket får effekten att om världens kolförbrukning fortsätter att öka med 3% årligen så kommer förbrukningen att ha fördubblats redan 2035. Det innebär att lika mycket kol som förbrukats från att det upptäcktes fram till idag kommer att ha göras av med på 25 år! [visserligen med approximationen att den historiska tillväxten varit 3% årligen]

Med tanke på hur beroende vårt samhälle är av ekonomisk tillväxt så finns det all anledning att fundera på vilka alternativ det finns och börja förbereda för en övergång till ett verkligt långsiktigt hållbart samhälle. Ju tidigare detta kan bli en offentligt diskuterad fråga desto större chans att vi undviker att ekonomin och inte minst utvecklingen av vårt samhälle följer mönstret för J-kurvan.

Att prata om långsiktig ekonomisk tillväxt utan att fundera på tidsperspektivet är som att hoppa fallskärm och inte fundera på om man fått med sig fallskärmen förrän man börjar närma sig marken!

Tips på andra sidor som tar upp tillväxtproblematiken: Framtidsrealisterna, Steg3, Effekt


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...