Archive for the 'Socialdemokraterna' Category

Kryss i tillväxttaket

Det blir sällan tv-tittande nuförtiden. Igår kväll såg jag för första gången i år på nyheterna.

Gissa då om mina öron håller på att trilla av när jag får höra ett inslag där frikopplingsmyten klart och tydligt ifrågasätts. I alla möjliga sammanhang (inte minst när Obama kom och hälsade på) så har regeringen skrutit med att Sverige lyckats hålla igång tillväxten samtidigt som klimatutsläppen minskat. För att lyckas med det räknestycket måste man bortse från att importen av allt från kött till konsumtionsprylar har ökat ordentligt och med god marginal vägt upp den minskning av produktion och tillhörande klimatutsläpp som skett på hemmaplan.

Naturvårdsverket gavs utrymme att tydligt förklara hur det ligger till och Reinfeldt ställdes mot väggen. Han var tom tvungen att ta till knepet från medieträningen, den så kallade Billström-slingan:

  • ge ett svar som inte har med frågan att göra
  • hålla en totalt neutral och nollställd ton och uttryck
  • om reportern försöker förtydliga eller upprepa frågan, upprepa det meningslösa svaret på nytt

Även Löfven fick ge sin syn på saken. Eftersom han är i opposition kan han lite lindrigare undan, men han hade ingen som helst ambition att ta en position i frågan.

 

Läs även Schlaug och Supermiljöbloggen som också uppmärksammat detta trendbrott (!?)

Reinfeldts Sverige

LO:s valfilm har haft premiär. Jag såg den igår. En snabb sammanfattning och analys kommer här.

Första delen förklarade hur alliansens skattesänkningar gynnat höginkomsttagare. Det inleds med ett klipp där Reinfeldt förklarar att skattesänkningarna ska leda till minskade skillnader. Nästa steg är allmänhetens uppfattning om den verkliga omfördelningseffekten. Den landar på att den mest högavlönade femtedelen fått ut dubbelt så mycket av skattesänkningen som den lägst avlönade femtedelen. Slutligen presenteras facit, där de högavlönade inte får 2X mer utan 10X mer än de lågavlönade.

Jag har länge väntat på att någon skulle syna alliansens kort. Det är uppenbart att de strävar efter större skillnader i samhället, oavsett vilket välfärdskramande de försöker linda in sin politik i. Det är dags för alliansen att räta på ryggen och stå för sina politiska visioner.

Det är också intressant att den här delen av filmen ger en stenhård känga till socialdemokraterna, som dyrt och heligt lovat att inte göra något åt jobbskatteavdragens omfördelande effekter. Finns inte en chans i världen att varken LO eller S skulle erkänna detta. Här är det S som borde räta på ryggen och stå för sina politiska visioner.

Resterande del av filmen är allmänt dravel om arbetare som blir av med jobben för att företag flyttar utomlands (och en del annat) – som om det skulle påverkas av S politik.

En högeligen roande detalj i debatten är den ledare i Sydvenskan där man försöker tona ner det ökade lönegapet som skattesänkningarna lett till. Rubriken är “LO bluffar om Reinfeldts bluff”. Ledarredaktionen har fått gräva riktigt djupt i byrålådan för att hitta ett argument. Och här kommer Sydsvenskans alltför lättgenomskådade bluffargument:

“I själva verket har, enligt LO:s valfilm, skattesänkningarna gynnat dem som tjänar mest. I filmen sägs att den femtedel av befolkningen som tjänar minst får 5 procent av regeringens skattesänkningar 2014 medan den femtedel som tjänar mest får 45 procent.

Det är en sanning med modifikation.

Om man istället för att räkna kronor och ören räknar procent ser bilden helt annorlunda ut. Den som har en årsinkomst på 150 000 kronor ökar 2014 sin nettoinkomst med cirka 11 procent tack vare jobbskatteavdraget. Den som tjänar 900 000 ökar sin inkomst med omkring 5 procent, visar Ekonomifakta.se.”

Jag förutsätter att ni intelligenta läsare av bloggen ser det uppenbara problemet med den matematiken. Men här kommer också en tabell som tydligt visar det absurda i argumentet.

Visst är det så att på lång sikt så skulle löneskillnaden minska med upprepade skattesänkningar där grupperna får 11% respektive 5%, men så länge löneskillnaden inte påverkas i absoluta tal är det ganska ointressant. I tabellen framgår det att vi skulle behöva årliga skatteminskningar fram till 2041 innan lönegapet minskar!

Kom igen Sydsvenskan, hur är det med matematikkunskaperna på ledarredaktionen egentligen?

 

Om ni inte redan har sett filmen så finns den här.

 

Andra om ämnet:

Tobias Baudin o Johan Ulvenlöv, Martin Klepke, Kjell Rautio, Eva Hillén Ahlström, Fredrik Jansson, Martin Moberg, LT Östersund, Dagens Industri, Göran Johansson, Daniel Swedin och Peter Högberg

Rigga spelet och casha hem – dagens riskkapitaltips

I SvD skriver ett gäng företrädare för större gaskunder (typ Höganäs, Hylte, Nordic Sugar) om deras besvikelse över att monopolföretaget Swedegas/EQT kommer undan med avgiftshöjningar på 27% utan större uppmärksamhet – varken från media (och därmed politiker) eller Energimarknadsinspektionen.

2012 hade Swedegas en vinst på ca 200 mkr. Jag vet inte om avgiftshöjningen gjordes före, under eller efter 2012, men om vi antar att den kom 2013 så innebär det, allt annat lika, att den årliga vinsten ökade med 54 miljoner. Därmed har våra kära riskkapitalister skapat ett värde på i runda slängar 400-500 miljoner. Det är så man fixar sköna bonuspengar som slinker rakt ner i den skattebefriade riskkapitalistfickan.

Swedegas/EQT har fixat en fin position i gasbranschen. Kostnaderna är låga och förutsägbara samtidigt som intäkten har kunnat skruvats upp ordentligt utan att reglerande myndighet kommer med invändningar. Minimal risk och en ordentlig kassaflödesökning.

Jag skrev om varför EQT placerade Pär Nuder i Swedegas styrelse. Nu vet även Höganäs, Hylte och Nordic Sugar det.

 

Läs också mina tidigare inlägg där Swedegas/EQT figurerar:

EQT – Swedegas. This game is rigged

Korrumperade politiker eller bara naiva lobbyister?

Privat välfärd och korruption

Drivkraften bakom expansion av natugasnät

 

 

Tillväxtens gloria på väg att glida ner

För ca ett år sedan skrev jag ett inlägg om hur MP med Gustav Fridolin i spetsen har slipat av de tillväxtfientliga kanterna och närmat sig politikens mittfåra. Om det bara är ett medialt knep eller om det speglar en omsvängning av partiets inriktning vill jag låta vara osagt. Med tanke på att MP under året har gått ut med miljömål som att “2025 ska Sveriges globala klimatpåverkan genom konsumtion minst ha halveras jämfört med idag” och att det historiskt finns en stark tillväxtrealistisk insikt i partiet så lutar jag åt att det är en kommunikationsstrategiskt motiverad make-over.

Även i socialdemokraterna finns det en och annan som vågar närma sig tanken att det heliga tillväxtmantrat kanske ändå kan ifrågasättas, vilket jag också nämnde i det tidigare inlägget. Precis som då så är det fortfarande Kajsa Borgnäs som vågar ta bladet från munnen, vilket framkommer i hennes artikel (läsvärd) i det senaste numret av S-märkta TIDEN. Både bloggrannarna ASPO och Tillväxtreflektera har också noterat och kommenterat detta.

Det vanligaste bland S-folk som har en någorlunda försiktig hållning till tillväxtlovsången är annars att det viskar fram att BNP-måttet inte är så bra och att hållbar tillväxt är målet – lite sådär centeraktigt.

Men det finns en helt annan medvetenhet idag om resursernas ändlighet jämfört med för 5-10 år sedan. När råvarupriserna exploderar pga tillväxtmarknadernas efterfrågan och begränsade möjligheter att öka  tillgången så börjar det uppenbart för allt fler att vi har ett problem. En vanlig hållning är ju fortfarande att erkänna riskerna och problemen, men att ändå förlita sig på att teknikutvecklingen och marknaderna ska lösa problemen. I senaste McKinseys Quarterly Review (kräver log in, dock gratis) finns ett typiskt exempel på detta.

Alla är överens om att Jonas Sjöstedt är en stor tillgång för vänsterpartiet. Han är tom så rumsren att det numera går att prata positivt om V i vilka miljöer som helst (nästan..). Den stora frågan är om Jonas blir den första partiledaren som verkligen lyfter upp de ekonomiska och resursmässiga utmaningar som vi har framför oss istället för att älta hundralappar hit eller dit. Det är ju åtminstone tveklöst så att det i V finns en stor medvetenhet om problematiken och tydlig inriktning på att det måste hanteras. Cornucopias intressanta utdrag ur den rapport som V:s framtidskommission tagit fram (publicerad i nov 2011) visar på en betydligt mer djupgående insikt än vad jag och säkert många med mig kunnat hoppas på. Rapporten är resultatet av en bred och öppen process i linje med V:s partiledarnominering. Så även om det är upp till partistyrelsen att välja hur de vill använda rapporten så har den en viss tyngd som inte går att bortse från.

Självklart räcker det inte med att V börjar prata insiktsfullt om den eviga tillväxtens begränsningar i en fysisk värld, men det kan vara en god början som kan locka ut en och annan tillväxtrealist ur garderoben. Jag tror tom att det går att hitta en och annan moderat som skulle kunna instämma i problemanalysen – vi har ju tex våra hjältar i Knivsta.  Kanske kan man till och med sticka så många små hål på den tillväxtutopiska bubblan att luften börjar pysa ur lagom till nästa val. Valet 2014 kan bli riktigt intressant.

 

 

EQT, Pär Nuder och Thomas Bodström

Nu när SvD har publicerat material om EQTs gasledningsköp och Pär Nuders roll i det hela så blev jag inspirerad att ta upp tråden.

För inte så länge sedan skrev jag om EQTs inhopp i gasbranschen och att Pär Nuder fått sitta med vid grytorna med sleven i högsta hugg. Ni som inte läste mitt tidigare inlägg – kan ni gissa varför Pär har fått en plats i detta sammanhang? Kan det vara för hans gedigna branschkunskap? Tja, tror inte det va. Som monopolist i energibranschen styrs man av en regleringsmyndighet. EQT ska under 4-6 års tid se till att avkastningen på investeringen i gasrör maximeras. Det kan man göra på olika sätt. Men det finns en sak som är grundläggande. Man vill inte att besvärliga politiker ska försämra förutsättningarna (helst förbättra dem).

Så hur gör då ett riskkapitalbolag för att maximera chansen till en bra avkastningen? Jo, man hittar en politiker av rätt virke och rätt position, sätter honom i styrelsen för aktuellt bolag och ser till att han får möjlighet till en bättre affär än någonsin tidigare. Vilken politiker är då lämplig att bli spelpjäs i riskkapitalbolagets händer?

Först och främst kan sökområdet avgränsas till Socialdemokraterna. Högerpolitiker är generellt sett alldeles för positiva till riskkapitalbolagens affärer för att verkligen utgöra någon risk. Vänster- och miljöpartister är alldeles för obetydliga i vänsterblocket. Alltså ska det vara en sosse. Men vilken sosse ska man då välja? Vi kan börja med att konstatera att det faktiskt finns ett ganska stort utbud av sossar som gärna släpper politiska ideal mot att göra en extra hacka. Dessutom finns det andra sossar som försvarar beteendet. Så, lille riskkapitalist, var inte rädd för att det inte ska finnas någon villig sosse över till dig!

I så viktiga sammanhang som gasinfrastruktur (eller undervisningsbranschen) behöver man hitta en politiker av viss rang. Sikta gärna på en toppsosse som varit med länge, varit utsedd till kronprins, men som förlorat bittert i kampen om partiledarposten och därför känner att “det är min tur nu”. Eller ta någon som helst rattar politikerrollen med vänsterhanden och ser politiken som ett sätt att lyfta sitt personliga varumärke, få värdefulla kontakter, sälja fler böcker eller dra in stålar på något annat sätt.

På så sätt hamnade Pär Nuder i gasbranschen och Thomas Bodström i skolans värld. Thomas har dragit sitt strå till stacken i försvar av riskkapitalägda friskolor och kan nu casha in.

Sjukvård är en bransch där riskkapitalister har kunnat flytta fram sina positioner ordentligt. Idag kan bolagen plocka ut vinster på ca 3 miljarder per år. Ska vi gissa att det finns en styrelseplats ledig för någon sosse som vill göra lite nytta?

 

SvD har en läsvärd artikelserie om riskkapitalbolagens framfart.

Kent Werne har gjort bra granskningar som är samlade här.

Fruktsallad

Vem i hela världen kan man lita på?

En gång i tiden visste man var man hade de olika partierna. Nu verkar det som om alla vill byta stolar med varandra.

Moderaterna hymlade inte med att de var ett parti som företrädde höginkomsttagare och kapitalägare. Med Schlingmann i spetsen lyckades man göra en extreme makeover och bygga ett helt nytt varumärke där man kunde sälja in samma politik som tidigare men med profilen som det  “nya arbetarpartiet” och utvecklingen av det svenska folkhemmet som främsta mål. Dessutom la man undan slipsarna och pärlhalsbanden.

Centern som alltid hade ett hjärta för landsbygden och miljön har fortsatt att prata om den, men satsar i praktiken hellre på absurda motorvägsbyggen (Andreas Carlgren) och på att utrota ovanliga växtsorter (Eskil Erlandsson)

Folkpartiet var en gång i tiden ett klassiskt liberalt parti. Det kallar de sig fortfarande, men slänger gärna ut populistiska krokar i grumligt vatten med förslag om burkaförbud och basunerar ut åsikter i skolpolitiken som är allt annat än liberala.

KD velar fram och tillbaka. Ska vi hålla fast vid vår ärkekonservativa syn på familjen eller ska vi försöka hänga på samhällsutvecklingen?

Sossarna har en del gemensamt med KD. Post Persson är det ett parti som varken vet ut eller in och de har inte lyckats kommunicera någon klar linje sedan dess. Ibland näringslivets främsta vapendragare. Ibland back to basics. Juholt har ju inte förmedlat så mycket mer än att han är en pajas (Istanbul, Libyen). Under Persson kunde man i alla fall lita på att allt handlade om mesta möjliga makt till Persson själv. Hans fortsatta karriär präglas av samma egenintresse (jag rekommenderar bloggaren Nemokratis genomgång)

Miljöpartiet försöker sig på samma trick som moderaterna. Fridolin talar tillväxtens och den svenska industrins lov med resultatet att han får Svenskt Näringsliv med på tåget. Under Almedalsveckan är miljö ett av de mer perifera ämnena – även för miljöpartiet. Renläriga miljöpartister har tröttnat och utbrytare har startat det Gröna partiet. Vi andra hoppas att MP lyckas göra en moderat makeover.

Sist men inte minst. Vad sysslar våra gamla kommunister med? Från att ha varit DDRs sista försvarare, via storhetstiden med Gudrun Schyman, till dagens situation där utmanaren (låt oss kalla honom den blivande partiledaren) Jonas Sjöstedt fascinerande nog visar sig vara den framträdande politiker som har bäst koll på den ekonomiska situationen i Europa. Om du inte tror mig så läs: Stresstester och bankekonomer, Eurokrisen, Eurokris på väg mot eurokatastrof. En vänsterpartist som förstår ekonomi! Världen är upp och ner.

Skrothandel och avregleringar

I en stad som Malmö får du leta länge för att hitta något hus med koppardetaljer i gatuhöjd. Eleganta kopparstuprör avslutas alltid med målad plåt längst ner. Även på högre höjder händer det att vackra koppararbeten plockas ner när desperationen blir för stor. I byggbranschen är kopparstölder också ett gissel. Infrastruktur (tåg och elnät) drabbas också. Det är inte bara koppar som är attraktivt, men stölden av 60 ton titan (värt 23 miljoner) som drabbade Alfa Laval är något utöver det vanliga.

Det är lätt att koppla metallstölderna till de nya prisnivåer som råvaror etablerat sig på (glöm inte att läsa om Granthams analys), men du behöver inte göra mer än att ta en tur till något av våra europeiska grannländer för att inse att problemen med kopparstölder inte är lika stort överallt, trots de höga metallpriserna. I Schweiz har jag sett ett nybyggt skjul för soptunnor inklätt i koppar!

Att försöka få bukt med problemen genom att gå på de vinddrivna existenser som ibland utsätter sig för livsfara, bara för att komma över något kilo koppar, är givetvis utsiktslöst. Däremot finns det utmärkta möjligheter att ta ett strukturellt grepp och se till att det blir svårare att få avsättning för det stulna godset.

I Sverige var skrothandelsmarknaden reglerad fram till 1997. För att få handla med metaller krävdes det licensiering och alla verksamheter kunde kontrolleras. Den avreglering som gjordes 1997 innebar att en ny marknad för affärer i skuggsidan öppnades upp. Minsta lilla skrotbusiness kan numera utan större ansträngningar få avsättning för det stulna skrot som de köpt in. Gissningsvis kan man även chippa in lite svarta pengar i processen och få dem tvättade. Inköpspriset på de stulna metallerna är givetvis en bit under det marknadsmässiga – alltid kontant betalning – mellanskillnaden fylls med svarta pengar som man på så sätt kan få in i bokföringen.

I media rapporteras det frekvent om kopparstölder, men ytterst sällan har jag läst något som tar upp det grundläggande problemet, dvs den marknadskonstruktion som underlättar den kriminella hanteringen av stulna metaller. Kul att trafikverket har lyft upp frågan och efterlyser åtgärder. Jag hoppas verkligen att det ger reaktioner.

Sossar som med regleringsdiskussioner krampaktigt (finns också bra exempel: se Lena Sommestads blogg, eller här) försöker hitta någon angreppsvinkel på moderaterna – varför inte slänga in skrotmarknaden i debatten? Borde finnas en hel del poäng att plocka där!

Politikens revansch? Eller fortsätter det utför?

I OBS i P1 går det en serie om socialdemokratins framtid. I dagens program såg Jesper Meijling tillbaka på New Labours succé i slutet av 90-talet som ett sätt att ge perspektiv. Jag tyckte att han hade en bra slutkläm som också sammanfattar ett mer allmänt problem inom politiken:

“Problemet för socialdemokratierna, med det som Geoff Mulgan [huvudskapare av New Labour] får representera här, är som jag ser det inte något med ideologi och höger-vänster, utan att det inte går att utvinna någon socialdemokrati ur det.Därför att en nödvändig definition av ”socialdemokrati” tror jag förblir: något som kan utgöra ett någorlunda långsiktigt och stabilt samhällskontrakt. Vilket förutsätter direkt beröring, inte visioner i största allmänhet. Det förutsätter egen analys, strukturer, sansat arbete med att förstå hur komplicerade saker fungerar, vilka saker som spelar roll. Färre förslag och fler frågor: Hur fungerar infrastrukturen på lång sikt? Finns det någon forskning kring vad man uppnår med vilka incitament i offentliga åtaganden i t ex skolan? Vad är en marknad för något? Hur funkar det? Hur sitter saker ihop? Hur samverkar de med viljor och drivkrafter?”

Alltså en mycket bra sammanfattning av socialdemokratins problem, men som sagt inte bara ett socialdemokratiskt problem. Det beskriver också orsaken till den känsla av reklamvattniga söndertuggade budskap som präglade senaste valrörelsen.

Fokus hade i senaste numret en artikel som förde fram att moderaterna stagnerat efter sin senaste make over. Artikelförfattaren menar att de nytänkande idéerna och analyserna finns bland partimedlemmar, men inte i partiledningen. Att döma av det som når ut i media kan jag inte annat än hålla med.

Även allianskollegorna visar prov på stagnation. Björklund försöker krama ur de sista populistdropparna ur sitt ordning- och reda-budskap. Andreas Carlgren går emot all expertis, statistik och fakta när han försöker hävda att Förbifart Stockholm kommer att trafikeras av rena bilar (fossildriven trafik ska vara borta 2030..), osv.

Det borde helt enkelt finnas en möjlighet för S att ta initiativet och leverera nytänkande, visionär politik men som samtidigt, och inte minst, är förankrad i analys och förståelse av den komplexa värld som vi lever i.   

Partiledare Sommestad

Efter höstens katastrofval är det inte konstigt att det rör på sig i de rödgröna leden (ok, i MP är det ju av annan anledning). Jag har tidigare skrivit om MPs möjligheter att fortsätta uppåt med Gustav vid rodret. Bloggrannen Flute skrev ett inlägg om Jonas Sjöstedt och hans förutsättningar att styra upp vänsterpartiet.

När det gäller S och deras kremlologiska process för att hitta partiledare så är det verkligen inget ämne som intresserar mig. Men efter att sett web-enkäten i DN där man frågar om vilken kandidat som bör bli partiledare så kan jag inte låta bli att kommentera ämnet. Visserligen är det inte fler än ca 6000 som svarat på frågan (just nu), men att outsidern Lena Sommestad låg i topp med 32% av rösterna var en klar överraskning.

Oavsett partisympati så måste erkännas att Lenas blogg är en av få politikerbloggar (åtminstone av de mer inflytelserika politikernas) som verkligen vågar gå på djupet och måla upp den politiska visionen, samtidigt som det baseras på väl genomtänkta och kunskapsbaserade analyser. Som jag förstår det så är Lena inte tillräckligt insyltad i sossarnas maktspel för att vara en sannolik kandidat.

Men det hade helt klart känts som en frisk fläkt i ett parti som har mycket unket att vädra ut.

Uppdatering – både vänster och högerbloggare uppskattar att Lena har åsikter och en politisk egen vilja!

 

Noterat i tidningar: Privata Affärer, Expressen, LO-Tidningen, DN

Bloggat: Isobels text och verkstad , Rebella, Peter Andersson, Min politiska sida, Katarina Nyberg Finn, bios, Björn Andersson

http://flutetankar.blogspot.com/2011/01/vansterpartiets-skarpaste.html

Sommestad om peak oil

Min favorit till S-ledarposten har på sin blogg svarat på Bengt Randers (ASPO Sverige) fråga om Peak Oil. Kort svar, men kännedom om problematiken finns.

Bengt Randers said 12 hours ago:

Bra att politik ska byggas på kunskap.
Var har du då för kunskap om Peak Oil och dess eventuella konsekvenser?
Hur tror du att det kommer att utveckla sig i framtiden Post Peak, står vi rustade för eventuella problem som kan komma i dess fotspår?
Hur påverkas ekonomin av att vi har mindre energi i framtiden, finns det en sådan koppling?
Hur kan vår livsmedelsförsörjning påverkas, när det går åt stora mängder energi för att producera livsmedel?
Du kan titta på vår hemsida där vi tar upp sådana spörsmål.

lenasommestad said 11 hours ago:

Tack Bengt! Jag har försökt följa Peak Oil-debatten, inte minst via Kjell Aleklett här i Uppsala. Men det finns mycket att lära. Här finns några av de stora utmaningar som kräver båda nya tankar och ny teknik för hållbar utveckling.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...