Tag Archive for 'Ekonomi'

Tillväxt – hur länge till?

growth

Uppdatering 3: Traditionellt brukar miljökramare kallas flummiga – det verkar som om tillväxtkramare försöker göra allt för att lägga beslag på det epitet. Beundransvärt att någon vågar signera en text som denna! Texten hade gjort sig mycket bättre på Badlands Hyena (där jag hittade länken till artikeln).

Uppdatering 2: Fascinerande, Expressen av alla tidningar har en artikel av Tim Jackson som är väldigt rakt på sak. Det nämns att Tim ska träffa svenska toppolitiker. Vi får se vad det innebär, förhoppningsvis kan det generera en del uppmärksamhet i media. Läs gärna mer om Tim Jackson här.

Uppdatering1 : Det jobbas hårt på att styra bort S från tillväxtkritiken. Svenskt Näringsliv har anlitat PR-byrå med målsättning att skapa en tillväxtvänlig socialdemokrati!

Ekonomisk tillväxt är heligt. Än så länge finns det inget politiskt parti som vågar vara politiskt inkorrekt och offentligt säga att kejsaren är naken, dvs att förväntningar på ständig tillväxt i samhällsekonomin är orimligt (en del bloggdiskussioner finns dock, tex V, MP, S, C, i KD finns det säkert också sådana diskussioner med tanke på Anders Wijkman, men hos FP och framförallt M lär det vara svårt att hitta!

Det finns många grundläggande strukturer i vårt samhälle som bygger på ständig tillväxt. Din pensionsprognos baseras alltid på positiv tillväxt. Det viktigaste sättet att få ner arbetslösheten är genom tillväxt. Miljön ska räddas av tillväxt. Bostadsmarknaden och stora delar av det finansiella systemet skulle få problem utan tillväxt. Vi har helt enkelt format ett samhälle som är beroende av tillväxt. Alltså är det inte konstigt att debatten saknas om vad vi ska göra när samhället inte längre kan drivas framåt av tillväxt. När, var, hur tillväxten kommer att vika vet vi inte så mycket om – det enda som är säkert är att perioden av ständig tillväxt kommer att ta slut.

Tillväxtens förkunnare, som än så länge med nonchalans kan förpassa så kallade tillväxtkritiker som orealistiska alternativa drömmare, brukar prata om att det är tjänstesektorn som ska stå för tillväxten och att grön tillväxt är möjligt med ny teknik. Det finns många invändningar mot dessa argument, men det får jag ta upp i ett annat inlägg (här finns läsvärda tankar). Syftet med den här texten är snarare att visa den övergripande orimligheten med evig tillväxt och att man därmed ur ett politiskt perspektiv faktiskt behöver fundera på hur ett samhälle utan tillväxt ska se ut – oavsett om man tror att det inträffar nu eller något längre fram i tiden.

2009 var Sveriges BNP ca 3204 miljarder kronor. Om vi antar en årlig tillväxt på 3% (inte alltför aggressivt om man utgår från pensionsprognoser), så kommer den årliga BNP-ökning redan år 2129 överstiga dagens totala BNP. Om vi tar ut svängarna och ser vad Sveriges BNP blir år 2500 så hamnar vi på en nivå som är ca 2 miljoner gånger större än dagens BNP! Att det blir så höga siffror kanske överraskar någon läsare, men det är den effekt som man får när man har en exponentiell tillväxt, eller årliga ej avtagande procentuella ökningar. Exponentiell tillväxt är vanligt förekommande i naturen, men det finns alltid en begränsande faktor som slår till förr eller senare. Något förenklat leder begränsningen till att den exponentiella tillväxten bryts på två olika sätt, antingen i form av en J-kurva eller S-kurva. Tillväxten av lämmelpopulation brukar användas som exempel på J-kurva (även om omfattningen av lämmeltåg är något omtvistad), där populationen ökar exponentiellt tills en plötslig avsevärd minskning sätter in. När populationen reducerats ordentlig tar tillväxten fart igen. Vid en S-kurva avtar tillväxten i takt med att begränsande faktorer i den omgivande miljön sätter in och en stabil nivå utan tillväxt etableras långsamt (ingen drastiskt minskning).

Vid exponentiell tillväxt kräver varje fördubbling av populationen / förbrukningen / aktuell enhet, att lika mycket läggs till som det totala antalet sedan tillväxten påbörjades, eller som Stellan Tengroth uttrycker det i sin läsvärda bok ”Tillväxt till döds” : Under tiden fram till nästa fördubbling kommer vi att göra slut på lika mycket som vi har gjort slut på sedan tidernas begynnelse. Vilket får effekten att om världens kolförbrukning fortsätter att öka med 3% årligen så kommer förbrukningen att ha fördubblats redan 2035. Det innebär att lika mycket kol som förbrukats från att det upptäcktes fram till idag kommer att ha göras av med på 25 år! [visserligen med approximationen att den historiska tillväxten varit 3% årligen]

Med tanke på hur beroende vårt samhälle är av ekonomisk tillväxt så finns det all anledning att fundera på vilka alternativ det finns och börja förbereda för en övergång till ett verkligt långsiktigt hållbart samhälle. Ju tidigare detta kan bli en offentligt diskuterad fråga desto större chans att vi undviker att ekonomin och inte minst utvecklingen av vårt samhälle följer mönstret för J-kurvan.

Att prata om långsiktig ekonomisk tillväxt utan att fundera på tidsperspektivet är som att hoppa fallskärm och inte fundera på om man fått med sig fallskärmen förrän man börjar närma sig marken!

Tips på andra sidor som tar upp tillväxtproblematiken: Framtidsrealisterna, Steg3, Effekt


Konkurrens om tillväxten

Aribus A380 go around/aborted landing at &quot...

Image via Wikipedia

Historiens förmodligen största (runt 110 miljarder kr) flygplansbeställning har gjorts av ett indiskt flygbolag som du förmodligen aldrig hört talas om – Indigo. Samtidigt prognostiserar Airbus att flygplansflottan ska fördubblas under kommande 20 år – med huvuddelen av tillväxten i Asien (undrar vilka oljepriser de har räknat med i den prognosen..).

Detta är bara ytterligare ett tecken på att det finns två trender som sannolikt kommer att bli besvärliga för oss som är vana vid att leva det glassiga livet (alltså typ topp-20 på BNP-listan):

1. Som jag tidigare varit inne på så finns det några miljarder människor som varje dag sliter oerhört mycket mer än vad vi gör för att nå vår levnadsstandard. De tar gärna över våra arbetsuppgifter till avsevärt lägre ersättningar – med glädje!

2. Det energi- och råvarubehov som tillväxt kräver kommer inte vara lika lätt att tillgodose längre. Den hårdnade konkurrensen från tillväxtområden innebär högre priser och tom risk för att marknaderna kraschar, dvs alla kan inte ens få tillgång till råvarorna trots att de är beredda att betala. Rysslands stopp av vete-export kan ses som en indikation. Kina och Indiens aggressiva politik för att säkra energitillgångar utomlands är ett exempel på att de inte vill bli utan.

Min gissning är att vi inte kommer att kunna se tillbaka på 2010-talet som det fantastiska årtiondet då alla kurvor fortsatte uppåt.

Vem BEHÖVER ett nytt operahus?

Royal Swedish Opera, seen from Helgeandsholmen

Image via Wikipedia

Som ni säkert har hört så propageras det för ett nytt operaskrytbygge i Stockholm. Eftersom det är en så vansinnig och absurd idé samtidigt som den har starkt stöd bland stora delar av samhällseliten så blir det väldigt roligt att följa vad som sägs.

DN eldar på med ett antal artiklar  (här, här, här och här) och visst finns det en viss balans, bla så refereras till en Sifo-undersökning som visar att en övervägande majoritet (73% i hela Sverige och 64% i Stockholm) av svenskarna är mot ett nytt operahus. Men artikeln “Därför behöver Stockholm en ny opera – nu” är en kultursidespamflett för att motivera nybygget. Dock betydligt mer skrattretande än övertygande. Låt mig ge er några exempel:

Det är tre områden som artikelförfattaren Martin Nyström går igenom i sin argumentation för en ny opera och som praktiskt sammanfattas för läsaren som vill ha en överblick.

1. Funktionellt

Eftersom arbetsmiljö, scenteknik, akustik och lokalproblem inte når upp till den standard som de operaanställda önskar sig, så anses “närmast orimliga renoveringsbehov” föreligga.

Visst, om man inte kan tänka sig att kompromissa på något område (och det är ju viktigt när vi pratar om den finaste av de fina kulturkonsterna) utan vill ha det allra bästa så är renoveringsbehovet säkert omfattande, men även om man skulle putta in 1000 miljoner i en renovering så är det ändå bara en fjärdedel av vad ett nybygge kostar. Jag tror att man kan få ganska mycket renovering för 1000 miljoner.

2. Konstnärligt

I sammanfattningen beskrivs det konstnärliga argumentet med följande glasklara motivering: “För att Sverige skall få ett nytt operahus, med en ny syn på sitt förhållande till sitt arv och sin tradition, som gör sig till en arena för samverkan och dialog mellan olika samtida horisonter och perspektiv inom musiken och scenkonsterna.”

Av ovanstående kan jag inte utläsa något annat än att det går precis lika bra i vilket operahus som helst. I den lite mer ingående artikeltexten förtydligas det på följande sätt: ” Men Kungliga Operan står också inför behovet att återta initiativet på det konstnärliga området och bli en brytpunkt för samtidens perspektiv och horisonter. När lilla Backateatern i Göteborg, som i år med sin ”Carmen” är mera lyckosam med att göra ett brännande samtalsämne av en klassiker än nationalscenen är det dags att tänka helt nytt”

Aha – den lilla lokala teatern som bara har en bråkdel av kostnader och betydligt enklare lokaler lyckas bättre med sina konstnärliga ambitioner än nationaaalscenen. Aha – vi måste ge nationalscenen ännu bättre lokaler och ännu mer resurser så att de kan sätta den lilla uppstickaren från landet på plats. Som ni ser så är logiken glasklar!

Men vänta bara – det blir ännu bättre!

3. Symboliskt

Sammanfattning av symbolargumentet lyder: “För att ett nytt svenskt operahus, om det innehåller visionen om det flerstämmiga torget och mötesplatsen mellan olikheter, skulle kunna engagera det svenska folket för att stärka och utvidga offentligheten, samhällets ”öppna strukturer”, i en tid då segregation och konsumism gör det allt svårare att hävda den sant offentliga platsen” För er som har lite svårt att se vad dessa storvulna ord har med ett operahus att göra så finns det även för detta argument lite fler ledtrådar i artikeln:

“..viktigaste att den inte blir ytterligare ett nationellt monument utan en, vad Theodor Kallifatides brukar kalla, ”öppen struktur”. En mötesplats, ett torg, eller en offentlighet som befrämjar samma rika flerstämmighet och interkulturella dialog som präglade operakonsten..”

Aha – den mest elitistiska konstformen ska nu bli folklig och det heliga templet ska bli en plats för samhällets alla skikt. Helt enkelt en plats där förortsinvandraren ska kunna mötas med Östermalmskärringen och där hotellstädaren ska kunna frottera sig med börsbolagsdirektörer. Och det ska inte bara vara en angelägenhet för Stockholmaren utan det ska få hela svenska folket att stärkas i kampen mot inskränkt offentlighet som är följden av segregation och konsumism. Alltså kommer ett nytt operahus att ha positiva effekter även på segregationen och köphetsen. Tänk så mycket bra man kan få för bara 4 miljarder. Återigen är fördelarna bländande tydliga!

För den som inte kan få nog av fantastiska argument så finns det mer i att hämta i det debattinlägg som drog igång diskussionen. Där framförs även argumentet att alla andra har ju fått nya operahus så då vill vi också ha. Visserligen uttrycks det som att operakonsten går mot en ny vår med många nya byggnader runt om i världen (inte minst hos våra nordiska grannar) och med lokala nysatsningar i Sverige. Tyvärr så finns det ju inte någon som helst koppling till efterfrågan och utbud av själva operan (med subventioneringar på 80-90% i Norden), så att det runnit in mycket pengar i branschen kan man inte tolka på annat sätt än att opera har blivit en statussymbol som både näringsliv och politiker gärna lägger andras pengar på. Sen finns det ju också privatpersoner som tycker att opera är ett bra sätt att bygga monument över sig själva (Maersk Mc-Kinney Möller).

Den som är något sånär klartänkt resonerar istället att alla satsningar som redan gjorts är ytterligare ett argument varför det inte behövs en ny opera i Stockholm, vilket beskrivs på ett bra sätt här.

Jag vill också poängtera att jag inte på något sätt är rabiat motståndare mot offentlig finansiering av kultur. När det gäller kulturstöd så måste dock huvudparametern vara att så många som möjligt ska få ut något vettigt (kvalitet) av pengarna. Ett genomsnittligt besök på operan under 2009 kostade ca 1700 kr i subventioner – utan kapitalkostnaderna för ett 4-miljardershus..

Finns det någon som kan ge mig några riktiga argument för ett nytt operahus?

 

Andra som har åsikter om ett nytt operahus:

DN Debatt, Axess, Vänsterdebatt, Magnus Andersson, Moteld, På första tillslaget, Mats Berglund, Stadsflanören, Kulturbloggen, Teatermagasinet, Anders Flanking, Rasmus Liberal

Munich Re: klimateffekter påverkar katastrofkostnader

Munich Re and Highlich Munich towers

Image by meironke via Flickr

Uppdatering: Nu har rapporteringen från Munich Re plockats upp av SvD också.

Det världsledande (47000 anställda) återförsäkringsbolaget Munich Re har rapporterat sin bedömning av katastrofkostnader för 2010. Uppskattningen landar på 130 miljarder USD, vilket gör året till ett av de värre för försäkringsbranschen. Utöver att 2010 var ett av de värsta orkanåren så konstateras samtidigt att havstemperaturen i de tropiska delarna av Nordatlanten var två grader högre än det långsiktiga medianvärdet, vilket är idealiska förhållande för uppkomst av orkaner. De fortsätter:

“That is in line with the trend of the past 30 years, in which all ocean basins show an increase in water temperatures. This long-term trend can no longer be explained by natural climate oscillations alone. No, the probability is that climate change is contributing to some of the warming of the world’s oceans. This influence will increase further and, together with the continuing natural warm phase in the North Atlantic, is likely to mean a further high level of hurricane activity in the coming years.”

Kostnaderna för 2010 kunde ha blivit ännu högre då lyckligtvis många av orkanerna höll sig över haven, tex så drabbades USAs kustlinje inte av en enda orkan.

2011 är ett år som också inleds starkt avseende katastrofkostnader med de massiva översvämningarna i Australien (en yta motsvarande Tyskland och Frankrike är drabbad). Utöver de direkta skadorna så tillkommer effekterna av de prishöjningar på kol som översvämningarna leder till.

Trenden med ökade klimatrelaterade kostnader är tydlig. Undrar hur länge det dröjer tills klimatskeptikerna får upp ögonen och ser att jorden inte är platt längre?

Energipris

Här kommer en liten tabell som ger en bra illustration av den sannolikt besvärliga energisituation vi är på väg in i. Bilden visar energiförbrukningen i USA och vad den har kostat under de senaste 20 åren. Det är visserligen begränsat till USA, men kan i stort utsträckning appliceras på en global situation. Utöver att USA är en storförbrukare så är det snarast så att den globala situationen är värre då vi har utvecklingsländer som har en starkt ökande efterfrågan.

Det framgår att de senaste sex åren har inneburit avsevärda prisökningar, vilket ekonomin inte klarar av i längden. Frågan är om det inte är ett trendbrott som vi ser och att tiden av lättillgänglig och billig energi redan är över. Bara att producera samma mängd av energi blir alltmer krävande samtidigt som tillväxt kräver mer energi. Hur det kommer att påverka tillväxten är inte så svårt att räkna ut.

För målande beskrivningar av vad det kan innebära för samhället rekommenderar jag artikelserien på ‘Livet efter oljan

Tabellen är hämtad från:

What’s It Going to Be Like on the Downside of the Curve?

Jonny Fagerström och bakfoten…

Vi fick en kommentar av Jonny Fagerström till förra inlägget där vi hävdade att de 300 miljarder i kostnad för elcertifikat till utbyggnad av vindkraften till 2035 var en absurd siffra.

“Hej Osunt! Ni har fått en del om bakfoten.
Siden och Hylanders artikel är skåpmat som är bemött för länge sedan i bla Hallandsposten:

http://hallandsposten.se/asikter/hplasaren/1.1018269-bubblan-pa-vag-att-spricka

Sannolikt kommer jag nu bli tvungen att skriva en replik i Ny Teknik också. Men det blir lätt. Siffran 300 miljarder har satt sig bra i media!

Jonny Fagerström”

Jonny verkar ha rätt i en sak iaf, siffran 300 miljarder har satt sig bra i media. Här, här, här, här och här är några bloggexempel. Några exempel från etablerad media: Dagens Nyheter ekonomiNy TeknikNorrländska socialdemokratenNorran, Gotlands tidningar, Helsingborgs dagblad. I övrigt så är det inte mycket som har med verkligheten att göra. Att media basunerar ut en sådan här uppgift utan att ens granska rimligheten i siffrorna är minst sagt anmärkningsvärt. I vårt svar till Jonny gör vi just en rimlighetskalkyl. Vi tyckte att det hela är så pass anmärkningsvärt att det är värt att lyftas upp i ett inlägg:
.
“Hej Jonny, vad kul att du kommenterar på vår blogg!

Artikeln du hänvisar till ökar varken min förståelse för hur ni har kommit fram till 300 miljarder eller gör det mer trovärdigt. ”Att summera allt detta till 300 miljarder kronor år 2035 är alltså bara matematik…” Den summeringen hade nog jag också klarat av, trots att jag varken är lektor eller överstelöjtnant, om jag bara hade vetat vad jag ska summera. Här får du gärna förtydliga vilka termerna som ska summeras är.

När jag läste till civilingenjör var en av de första sakerna som vi fick lära oss att alltid kontrollera rimligheten i svaret, om vi räknat ur något. Eftersom Radetzkis/Fagerströms matematik med summering av okända termer är över min förmåga så väljer jag istället att kontrollera just rimligheten i svaret, dvs 300 miljarder i subventioner till vindkraften fram till 2035 för att öka produktionen av el från förnybara energikällor med 25TWh.

Själv är jag delägare i ett vindkraftverk (http://www.vindparkvanern.se) och jag betalade 5500 kr för en andel med nominell produktion av 1MWh el. Här är en uträkning baserad på siffror från Elforsk som indikerar en investeringskostnad på 5000kr/MWh (inklusive vägar, elnät, anslutning).

Investeringskostnaden för 25TWh vindkraft blir då ca 125 miljarder kr. Om vi tänker oss en rak fördelning av de av Radetzki/Fagerström beräknade subventionerna på 300 miljarder så innebär det subventioner om 12 miljarder per år.

Med en avskrivningstid på 25 år för vindkraftverken ger detta avskrivningar på 5 miljarder årligen. Om vi antar en kalkylränta på 5% blir kapitalkostnaden 6,25 miljarder. Den totala investeringskostnaden blir då 11,25 miljarder per år för 25TWh vindkraft. Med subventioner på 12 miljarder årligen blir överskottet från investeringen alltså 0,75 miljarder årligen plus 25 TWh el att sälja..

Om Radetzki/Fagerström verkligen tror på sina egna kalkyler så antar jag att de har belånat sig upp över öronen för att investera i vindkraft, en bättre investering torde vara omöjligt att hitta.

Jag anser att beräkningen faller redan på rimlighetstestet. Som hjälp till herrarna Radetzki/Fagerström att göra en rimligare beräkning så skulle jag råda dessa att inte betrakta elcertifikatspriset som konstant. Priset sätts på en marknad som styrs av utbudet (produktionen av förnyelsebar el) samt efterfrågan (kvotplikten som anger andelen elcertifikat som elleverantörer är ålagda att köpa). Värt att nämna är att kvotplikten mellan 2010 och 2035 varierar mellan 20% och 0,08%, att tro att kostnaden per producerad energienhet, trots denna stora variation i efterfrågan, är konstant är snällt sagt naivt. Jag rekommenderar varmt energimyndighetens hemsida för Radetzki/Fagerström, där kan de lära sig om hur elcertifikatsystemet fungerar vilket de uppenbarligen inte har förstått. Behöver ni hjälp med beräkningarna så ställer jag gärna upp, det vore intressant att få fram en riktig siffra på den förväntade kostnaden för utbyggnaden av förnyelsebar energi.

Vänligen, Osunt “

Jonny svarar därpå igen, lite smått kryptiskt, men ändå ett svar:

“Ok!
Jag är inte riktigt med på var i artikeln i HP du tappade tråden. Att elcertifikatspriset inte är konstant är riktigt. Tendensen är dock ökande över tid:
http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Energi/Styrmedel/Elcertifikat/?from1398=2003&to1398=2010

Enligt Energimyndigheten kan priset komma att variera mellan 15 öre och upp till 55 öre/Kwh.
Vi har räknat med 35 öre rakt av som du ser i artikeln.
Vi har räknat med att denna subvention för 30 TWh upprätthålls minst intill 2035 och med dubbelt stöd för vindkraft till havs.”

I Jonnys kommentar finns det tillräckligt med ledtrådar för att vi ska kunna se var han och Radetzki har gjort sitt räknefel. I nästa inlägg ska vi gå igenom det, fortsättning följer…

Vi är inte de enda som har uppmärksammat galenskapen, här är några andra som har skrivit om Radetzki & Fagerströms yviga vindkraftsberäkningar, Eko-bloggen, Cleantech-nätverket, Johan Trouve, Anders Wijkman, Toppmötet, Fourfact, Supermiljöbloggen, Second Opinion, men vi har inte riktigt hittat någon som gått till botten med det.

Handelsbanken pratar peak oil

Handelsbankens råvaruchef Torbjörn Iwarson pratar peak oil i Placera.nu (utan att nämna de känsliga orden..). Kul / på tiden att medvetandet börjar sprida sig. Här finns mer på samma tema.

Tittar man på oljemarknaden på lång sikt så talar allting för att bristen på råolja blir ökar när efterfrågan från utvecklingsländerna får en större inverkan på den dagliga globala oljekonsumtionen.

“Tillväxtländerna betyder inte så mycket för efterfrågan på olja ännu, men om konsumtionen i utvecklingsländerna ska upp till samma nivå som i industrialiserade länderna så innebär det en kraftigt ökad efterfrågan”, säger Torbjörn Iwarson.

Han jämför oljekonsumtionen i Kina med grannlandet Sydkorea. I Kina konsumerar varje invånare i dag cirka 2 fat olja per person medan konsumtionen per invånare i Sydkorea snittar på 17 fat per person.

“Om 20-30 år är det rimligt att konsumtionen i Kina är lika stor som den nu är i Sydkorea och det kommer att öka den dagliga globala oljekonsumtionen med cirka 53 miljoner fat olja per dag”, säger Torbjörn Iwarson.

En ökning på 53 miljoner fat innebär en ökning på 60 procent i den globala efterfrågan jämfört med i dag. Till detta ska adderas den ökade konsumtionen i andra utvecklingsländer, exempelvis i Indien.


Ständigt denne Radetzki

Sydsvenskanhuset, 2002

Image via Wikipedia

Marian Radetzki är professor i nationalekonomi på Luleås tekniska universitet. Professor är visserligen en titel som det har gått viss inflation i, men ändå. Någon form av vetenskapligt förhållningssätt borde man väl ändå kunna förvänta sig!

I Sydsvenskan skriver han om att “Domedagsprofeterna har fel”.  Förklaringen är att människans gränslösa uppfinningsrikedom är mycket starkare än fjuttiga begränsningar av naturresurser. I artikeln står många saker som hade platsat bättre i en högstadietidning än i södra Sveriges största morgontidningen. Två stycken kan jag inte låta bli att kommentera:

“1944 uppgick de globala oljereserverna till 7 miljarder ton. Sedan dess har drygt 120 miljarder ton tagits upp, men de aktuella reserverna på 180 miljarder ton räcker ändå till 45 års fortsatt exploatering.

Lägg siffrorna på minnet om du vill skingra din fruktan för peak oil.”

Nu när tom IEA har justerat ner sina prognoser för när befintliga oljekällor kommer att tas ur produktion så är det svårt att med någon form av heder i behåll hävda att det finns reserver på 180 miljarder ton. Som Kjell Aleklett påpekat så är den takt som man hittat nya källor under de senaste 20 åren avsevärt lägre än vad som krävs för att upprätthålla dagens produktionsnivå. Som nationalekonom borde man också kunna dra någon slutsats av att oljepriset är på rekordnivå trots lågkonjunktur. Professor Radetzki utgår från att det finns en gigantisk oljereserv som ligger och väntar och som ingen orkat bry sig om att hitta än. För att mina tankar kring peak oil ska skingras så krävs lite bättre argument än så.

“Produktionen av vete har blott sjufaldigats – dubbelt så mycket vete per capita finns tillgängligt idag som på 1920-talet. Den långsamma expansionen beror främst på att vi inte orkar äta mer.”

Nä för några fysiska begränsningar finns ju inte i Radetzkis fantastiska värld. Och angående den miljard människor som inte får tillräckligt mycket att äta så beror det väl, om jag följer Radetzkis tankemodeller, att de bara borde ta sig i kragen och se till att bli lite mer uppfinningsrika.

SVT – “Peak Fosfor kan leda till världskrig”

Det verkar som om medvetenheten om jordens resursbegränsningar börjar sippra ända fram till nyhetsmedia! Förutom att Vetenskapens värld visar en dokumentär om Peak Oil (och Fosfor) så hade Rapport ett hyfsat långt inslag om Peak Fosfor där forskarvärlden (representarad av Dana Cordell från Sydneys tekniska universitet) får ge sin syn på risker och tidsperspektiv.

Mid-West Agriculture

Image by Djof via Flickr

Brytningen av fosfor är en grundläggande del av det moderna högeffektiva jordbruket. Även om råvarutillgångarna i marken räcker många hundra år så är det precis som med oljan så att tillgängligheten blir sämre och sämre, vilket leder till att maximal produktionsnivå beräknas vara nådd 2033.

Precis som för så många andra problem som definieras av att oändlig tillväxt inte är möjligt så finns det en hel del man kan göra redan nu – men där man inte ens kommit till ett erkännande av utmaningen vi står inför. Fosforkonsumtionen har det gemensamt med koldioxidutsläppen att vi kan vinna mycket på att begränsa vår köttkonsumtion som än så länge bara ökat.

Den allmänna reaktionen är som vanligt att stoppa huvudet i sanden och tycka att det bara är tråkigt med alla pessimistiska navelskådande akademiker (realister) som bara fokuserar på de tråkiga sidorna i livet. Men det har ju hänt förr att den allmänna uppfattningen har påverkats av vetenskapen, så jag tänker inte ge upp än. Det är ju faktiskt ganska många nuförtiden som tror att jorden är rund..

Även DN har tydligen plockat upp ämnet.

Kass kvalitet

This is a two slice toaster.

Image via Wikipedia

På femtiotalet var en brödrost något man fick i bröllopspresent och sedan skulle den vara i många år. En modern brödrost håller runt två år, i bästa fall i fem om år man har tur.

Vi brukar skoja om att vi alltid får måndagsexemplar, då de saker vi köpt på senare år utan undantag har gått sönder efter kort tid: Den nya widescreendatorskärmen vi köpte för två år sedan har redan varit på lagning två gånger (då vi fick plocka fram vår gamla skärm, som vi bytt ut trots att den fortfarande fungerade) Laptopen som jag skriver det här på införskaffades för ett år sedan (trots att vi redan hade två bärbara och en stationär dator i familjen) och har redan visat sig ha ett antal problem, men det är för besvärligt att lämna in den på lagning. Upptäckte precis att vår två år gamla barnsadel till cykeln var trasig och oanvändbar. Bestämde mig igår efter att ha bränt fast två ägg och en rösti att vi måste skaffa ett nytt stekjärn för kanske tredje gången på tio år eftersom non-stickbeläggningen slitits bort (trots att vi endast smekt den med plastredskap). Men så tänkte jag efter och bestämde mig för att i stället plocka fram någon av de gamla gjutjärnspannorna och se om de fungerar. Och det gör de ju, det är bara att bränna in dem med lite olja så blir de som nya!

Sextiotalsbrödrosten som vi köpt på loppis i mint condition, den grillar hur fina skivor som helst varje dag. Och femtiotalsvåffeljärnet som vi ärvt av en gammal faster, gör fortfarande frasigare våfflor än en modern teflonapparat. Säger detta någonting om hållbarheten på moderna grejer?

Eftersom hållbarheten ofta är begränsad och det inte är lönt att laga prylarna när de går sönder, är det enklare och oftast billigare att köpa nya (och arbetskraften i Kina är ju billig!) istället för att låta laga dem. Samtidigt driver lång hållbarhet ingen lönsamhet hos tillverkarna. I stort sett inom alla områden har marknaden utvecklats till att produkter måste bytas ut med allt kortare intervall – helt enkelt för att någon i andra änden tjänar på det.

För att anpassa vår livsstil till vad jorden klarar av behöver trenden vändas! Ett steg på vägen är förstås att som miljöpartiet driva på en utveckling där tjänster blir billigare och produkter dyrare, men det känns som det är oerhört lång väg kvar. Många billiga prylar skulle behöva bli både fem och sex gånger dyrare för att man överhuvudtaget skulle fundera på att laga en gammal grej istället och då räcker det ju inte med några procent på momsen

Om jag försöker spåna och tänka fritt om det här så landar tankarna ofta i att man måste göra det möjligt för tillverkarna att tjäna pengar på prylar som håller. Helt enkelt driva fram en helt ny affärsmodell där tillverkaren får ta fullt ansvar för produkternas livslängd. Tex skulle tillverkaren kunna få ta en kostnad (gärna avtagande över åren) som drabbar produktens marginal när produkten tas ur bruk, så kommer det att ge helt andra livslängder. Och man skulle slippa produkter som känns jättegedigna men där någon liten vital del är gjord av bräcklig plast!

Givetvis finns det många om och men med en sådan modell, inte minst genomförandet, men det är ändå tankeväckande tycker jag.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...