Nu när det är julhelg så slänger jag in en text som går utanför energi- och miljöspåret. Andreas Ekström har skrivit en artikel i Sydsvenskan som är något av det bästa jag läst på länge om den sekuläre humanisten och republikanen. Det är ämnen som engagerar mig och jag har skrivit några inlägg på temat tidigare (Peak monarki, Det svenska kungahusets nazister, Högerextremister och islamisters gemensamma nämnare). Andreas text är en riktigt bra beskrivning av varför kampen behövs, hur den motarbetas och hur svårigheten för motståndarna att använda rationell logik leder till att man tar till mobbing / känslobaserad argumentation.
Här är ett utdrag ur artikeln:
“Ett av de vanligaste argumenten för monarkin – ”de gör ju ett så bra jobb för Sverige” – är så skrattretande dåligt eftersom det bygger på en meritokratisk idé: kungen är duktig, alltså ska vi ha monarki.
Vad säger dessa monarkister när kungen inte är fullt så duktig?
Man kan tycka att de senaste decennierna har erbjudit rätt generöst med både tid och incitament att ompröva argumentet.
Ett av de vanligaste argumenten för att troende skulle förtjäna särskild respekt – ”tron är en privatsak” – är skrattretande dåligt eftersom det bygger på uppfattningen att en tro, med alla de regler och rangordningar som ingår i paketet, ändå aldrig är politisk till sin natur.
Detta är bara ett par exempel för att visa på det uppenbara: Det är inte så lätt att med kyla och stringens argumentera för ett samhälle där Kungen och Gud ska spela viktiga roller för hur vi lever. Så vad gör personer som tycker så? De använder mobbningsargument.”
