Semestern går mot sitt slut. Det har inte behövs några större viljeansträngningar för att övervinna matsuget vid lyxiga semesterfrukostar. Inga nämnvärda protester från kroppen varken när det har varit varmt eller vid fysisk ansträngning. Jag upplever också att sötsug har minskat. Givetvis helt subjektivt och säkert placebobaserat, men det är ju också effektivt.
Det största hindret för att korttidsfasta några gånger i veckan under semestern är istället önskan att inte vara alltför asocial. Men det finns ingen anledning att hålla någon stenhård disciplin. Efter ett halvår kan jag konstatera att det går alldeles utmärkt att ha ett flexibelt förhållningssätt. Över tiden blir det några gånger i veckan, ibland oftare ibland mer sällan.
Intressant att höra Fredrik Paulun i P4 Örebro. Paulun som har tjänat sin förmögenhet på att predika diverse näringsläror griper efter halmstrån när han försöker såga korttidsfasta. Argumentet att miljögifter lagrade i kroppsfettet frigörs för snabbt vid snabb fettförbränning är ett av de mer långsökta. Inte minst eftersom han samtidigt inledde attacken med att hävda att fastan inte leder till viktnedgång eftersom man skulle kompensera näringsintaget de andra dagarna. Det blev tydligt att det fanns en stark personlig motvilja i botten. Klart att det är svårt att svänga 180 grader från den plattform man byggt sin framgång på!
Jag har dock full förståelse. Hade jag inte läst Nassim Talebs bok “Antifragile” först, så hade jag förmodligen inte varit lika lättövertygad när fastefenomenet dök upp. Talebs bok vimlar av exempel på hur naturliga (och en del andra) processer stärks av att utsättas för påfrestningar.
