Förtydligande av produktivitets- och lönegapet

Mitt föregående inlägg om gapet mellan produktivitetsökning och medianersättning begåvades med följande relevanta kommentar:

“… Jag är bekant med både USAs och Sveriges situation ang. produktivitet och löne gapet. I artikeln du hänvisade kan jag inte hitta hur författaren definierar “compensation”. Det är nog inte säkert om författaren ta in faktorer som “health benefit” och liknande kompensationer. …”

För att kunna förtydliga vad gapet mellan produktivitet och medianersättning så har jag läst den bakomliggande rapporten där författarna Mishel och Gee presenterar följande tabell:

Notera framförallt de fem sista raderna, kolumnen längst till höger. Där framgår det vilka fyra faktorer som utgör delkomponenter i gapet.

Den mest betydande faktorn, “From median real hourly compensation to average real hourly compensation”, eller ökad lönespridning förklarar 41,4 %. Compensation innebär inte bara lön, utan all form av ersättning som utgår, dvs även optioner, bonusar, sjukvårdsförsäkring och liknande.

“From consumption price index to GDP deflator”, nummer två i storleksordningen med 29,9%, är den som är svårast att härleda till ett ökat lönegap. Faktorn visar att BNP-deflatorn (förhållandet mellan real och nominell BNP) inte har utvecklats i samma takt som konsumentprisindex. Som artikelförfattarna säger så kan man antingen betrakta detta som en teknikalitet utan betydelse för lönegapet, eller så menar man att produktivitetsökningar ska resultera i förbättrad levnadsstandard, vilket innebär att de bägge deflatorerna borde konvergera över tiden. Eftersom det inte har varit fallet under flera decennier så kan man enligt författarna sluta sig till att det är en giltig förklaring till gapet. Detta exemplifieras med att konsumentprisindex alltså har stigit snabbare än ett bredare prisindex som inkluderar offentliga tjänster och varor, nettoexport och investeringar. Jag måste dock erkänna att jag inte förstår på vilket sätt detta bidrar till lönegapet.

Trean på listan, “Changes in labour share of nominal GDP”, uppgår till 16,9%, och är en approximation av den del av lönegapet som kan förklaras med en förskjutning från ersättning till kapital. Utöver diverse teknikaliteter så påverkas detta mått även av Wall Street-höjdarnas tilltagande miljardbonusar och optioner, vilket innebär att faktorn lön/BNP för löntagaren i den nedre delen av lönespannet föll ännu mer än för genomsnittet.

Den fjärde faktorn “From median real hourly wage to median real hourly compensation” (11,1%), visar på den del av gapet som förklaras med att andelen tilläggsersättningar (som faller inom ramen för ‘compensation, men inte wage’) har ökat. Det finns ingen närmre analys av utvecklingen, men det är nog en rimlig gissning att ökade kostnader för sjukförsäkring ligger bakom detta.

För att summera så är den fjärde faktorn inte något vi kan använda oss av för att bättra på medianlöntagarens situation (visserligen finns det säkert en ojämn fördelning av ‘compensations’ som också har betydelse, men strunt i det). Skillnaderna mellan KPI och BNP-deflatorn och dess effekt på förskjutning mellan produktivitetsökningar och medianersättningar kan vi möjligen också lämna åt sidan. I så fall kvarstår ca 60% av gapet.

Det är definitivt tillräckligt mycket för att gapet mellan produktivitetsutveckling och medianlöns ska betraktas som ett samhälleligt problem.