Archive for the 'Ekonomi' Category

Filippa Reinfeldt – ännu en politiker som cashar in

Dagens kombo – lobbyism och offentligt finansierad välfärd. Tag några politiker med finfina nätverk i maktens korridorer. Tillsätt ett antal riskkapitalkoncerner vars vinstpotential står och faller med politikernas förmåga att bana väg för utvidgning av deras verksamheter och vinsnivåer. Et voilà – plötsligt flyger de feta anställningskontrakten in som gyllene sparvar.

Filippa är inte den första som har haft den förmånen, även om det i detta fallet saknas etisk fernissa i form av någon minimal karantäntid mellan politiken och lobbyismen eller att man inte alltid hoppar rakt in i samma område som det politiska värvet.

De privata välfärdsföretagens kaka på 92 miljarder och ett obefintligt regelverk för hur före detta politiker kan kapitalisera på sina direktkanaler till maktens centrum leder till att 37% av de politiker eller politiskt tillsatta tjänstemän som lämnat politiken under de senaste sex åren gör sig en hacka på att sälja sitt inflytande via lobbyingföretagen. De riktigt inflytelserika politikerna slipper sälja sig till allsköns uppdragsgivare som lobbyismkrängarna släpar hem och kan istället glassa med en lednings- eller styrelseposition direkt i ett bolag.

Kul att det finna några sossar som protesterar den här gången. Tystare var det när Tomas Bodström och Pär Nuder gjorde bytte sida. Eller om ni kommer ihåg Prime-affären? I ett tidigare inlägg spekulerade jag i att det borde finnas en gyllene sits reserverad i något av sjukvårdsbolagen. Visserligen gissade jag på en sosse eftersom moderaterna sällan upplevs som ett så stort hinder för den privata välfärdsbranschens tillväxt som socialdemokraterna. Men den här gången var det Filippa som hade den äran.

Kan det möjligen vara moderaternas sväng mot mitten i kombination med ett långt maktinnehav som helt enkelt ökat behovet av att säkra upp högerut också?

Jag har inget emot att ofta mycket kapabla politiker växlar över till näringslivet och bygger en framgångsrik karriär där. Däremot är det inte alls bra för utvecklingen av samhälle, demokrati och korruption när särintressen med allt större kapitalkranar kan investera i ett politiskt inflytande eller belöna en politiker för väl utfört förvärv.

 

När blev tillväxt detsamma som utveckling?

Per Gudmundson skriver raljerande på SvD ledarsida om miljöpartiets tankar om katastrofberedskap och tillväxtrealism. Grunden för hela artikeln bygger på (den medvetna?)  missuppfattningen att utveckling av kunskap och teknik är detsamma som tillväxt. Följande utdrag visar tydligt på sammanblandningen:

“MP vill förstås inte vrida tillbaks klockan till 1980. Men om vi fryser tillväxten här och nu – som MP säger att de vill – betyder det att vi stoppar den kraft som gjort oss friskare än människan trott var möjligt. MP:s systemskifte skulle betyda ett ökat mänskligt lidande. Brist på läkemedel. Ingen ny teknik på lasaretten. Inget hopp om bot mot ebola, aids eller cancer.

Miljöpartisterna vill få det att se ut som om deras tillväxtkritik riktar sig mot överkonsumtionen av Nespressobryggare och surfplattor. Mer sällan talar de om kostnaden i människoliv. Kanske förstår de inte, precis som tankesmedjan Cogito inte begriper vad tillväxt betyder för sjukvården. Men en tillvaro utan tillväxt är inte grön. Den är människofientlig.”

Det är ofta pedagogiskt att sätta tillväxtnaivism i ett långsiktigt perspektiv för att visa på orimligheten i Per Gudmundson och andra sköna snubbars tillväxtnaivism. Givetvis kan tillväxten i bästa fall inte gå mot något annat än noll. Annars blir det groteska effekter på sikt, eller vad sägs om en svensk BNP på i runda slängar 2 miljoner gånger dagens år 2500? Det är nämligen vad vi får om vi antar 3% årlig tillväxt.

På samma sätt kan vi fundera på hur utvecklingen dragen till sin extrem skulle påverka förutsättningarna för tillväxt. I ett framtida samhälle där all produktion (och återvinning) av varor och tjänster kan genomföras i balans med naturen, där inga arbetsinsatser krävs av människor eftersom allt sköts av maskiner och konsumtionen samtidigt har nått en mättnadsnivå, kommer det inte heller att finnas vidare förutsättningar för en ekonomisk tillväxt.

I ett mer kortsiktigt perspektiv kan vi också konstatera att det inte är ny teknik på lasaretten och liknande utveckling som stått för tillväxten de senaste åren. Sedan 2008 har hushållens konsumtion stått för två tredjedelar av den totala BNP-tillväxten.

Men jag kan inte klandra Per Gudmundson för att vara tillväxtfundamentalist. Det är alltid svårt att lyfta sig över rådande paradigm och faktiskt våga inse att kejsaren är naken ganska ofta. Det är först vid historiska tillbakablickar som det blir uppenbart hur inskränkta och orimliga tidigare förhärskande uppfattningar kan vara. När det handlar om miljön så räcker det med att backa sisådär 50-60 år för att hitta företrädare till Per Gudmundsons som var lika självklart säkra på att det bästa sättet att hantera utsläpp från industrin är högre skorstenar. Jag gissar att vi inte behöver vänta lika länge innan dagens tillväxtnaivitet kan betraktas med samma förundran.

 

Noterade att bloggen Cruel Crude också reagerade på samma ledare.

För övrigt vill jag bara passa på att tipsa om de läsvärda, intressanta och underhållande bloggarna som en numera pensionerad (43 år) hedgefondchef skriver. Namnet på bloggen Stor och Grofv ska inte misstolkas.. det handlar framförallt om styrketräning, men innehåller också intressanta finansiellt inriktad inlägg som tex den talande genomgången av Uber-värderingen (18 miljarder USD). Den andra bloggen, Improve, är mer inriktad på personlig utveckling, men spänner över ett brett område där bloggförfattaren ofta lyckas lyfta fram oväntade och tankeväckande perspektiv.

Förtydligande av produktivitets- och lönegapet

Mitt föregående inlägg om gapet mellan produktivitetsökning och medianersättning begåvades med följande relevanta kommentar:

“… Jag är bekant med både USAs och Sveriges situation ang. produktivitet och löne gapet. I artikeln du hänvisade kan jag inte hitta hur författaren definierar “compensation”. Det är nog inte säkert om författaren ta in faktorer som “health benefit” och liknande kompensationer. …”

För att kunna förtydliga vad gapet mellan produktivitet och medianersättning så har jag läst den bakomliggande rapporten där författarna Mishel och Gee presenterar följande tabell:

Notera framförallt de fem sista raderna, kolumnen längst till höger. Där framgår det vilka fyra faktorer som utgör delkomponenter i gapet.

Den mest betydande faktorn, “From median real hourly compensation to average real hourly compensation”, eller ökad lönespridning förklarar 41,4 %. Compensation innebär inte bara lön, utan all form av ersättning som utgår, dvs även optioner, bonusar, sjukvårdsförsäkring och liknande.

“From consumption price index to GDP deflator”, nummer två i storleksordningen med 29,9%, är den som är svårast att härleda till ett ökat lönegap. Faktorn visar att BNP-deflatorn (förhållandet mellan real och nominell BNP) inte har utvecklats i samma takt som konsumentprisindex. Som artikelförfattarna säger så kan man antingen betrakta detta som en teknikalitet utan betydelse för lönegapet, eller så menar man att produktivitetsökningar ska resultera i förbättrad levnadsstandard, vilket innebär att de bägge deflatorerna borde konvergera över tiden. Eftersom det inte har varit fallet under flera decennier så kan man enligt författarna sluta sig till att det är en giltig förklaring till gapet. Detta exemplifieras med att konsumentprisindex alltså har stigit snabbare än ett bredare prisindex som inkluderar offentliga tjänster och varor, nettoexport och investeringar. Jag måste dock erkänna att jag inte förstår på vilket sätt detta bidrar till lönegapet.

Trean på listan, “Changes in labour share of nominal GDP”, uppgår till 16,9%, och är en approximation av den del av lönegapet som kan förklaras med en förskjutning från ersättning till kapital. Utöver diverse teknikaliteter så påverkas detta mått även av Wall Street-höjdarnas tilltagande miljardbonusar och optioner, vilket innebär att faktorn lön/BNP för löntagaren i den nedre delen av lönespannet föll ännu mer än för genomsnittet.

Den fjärde faktorn “From median real hourly wage to median real hourly compensation” (11,1%), visar på den del av gapet som förklaras med att andelen tilläggsersättningar (som faller inom ramen för ‘compensation, men inte wage’) har ökat. Det finns ingen närmre analys av utvecklingen, men det är nog en rimlig gissning att ökade kostnader för sjukförsäkring ligger bakom detta.

För att summera så är den fjärde faktorn inte något vi kan använda oss av för att bättra på medianlöntagarens situation (visserligen finns det säkert en ojämn fördelning av ‘compensations’ som också har betydelse, men strunt i det). Skillnaderna mellan KPI och BNP-deflatorn och dess effekt på förskjutning mellan produktivitetsökningar och medianersättningar kan vi möjligen också lämna åt sidan. I så fall kvarstår ca 60% av gapet.

Det är definitivt tillräckligt mycket för att gapet mellan produktivitetsutveckling och medianlöns ska betraktas som ett samhälleligt problem.

Produktivitet ökar men inte lön

Hur länge till kan trenden fortsätta?

Tankeväckande att produktivitetsökningen i den amerikanska ekonomin under de senaste 40 åren har skapat ett teoretiskt utrymme för halverad arbetstid.

Istället är medianersättningen för en manlig heltidsanställd kvar på samma nivå som 1973 och produktivitetsökningen har lagts på ökade utdelningar och högre ersättningar för de bäst betalda.

Us_hourly_compensation_productivity

Diagrammet är hämtat från Economic Policy Institute.

Gott nytt år?

Census Bureau rapporterar regelbundet om den dystra ekonomiska utvecklingen för medianamerikanen. För den manlige heltidsanställda amerikanen är medianinkomsten på samma nivå som den var 1973. Tillväxten under dessa 40 år har helt enkelt landat någon annanstans. Genomsnittlig VD på S&P 500 fortsätter dra ifrån i löneutvecklingen och snittar 204 gånger mer än vad en standardarbetare gör. Quantitative easing hjälper till ytterligare genom att öka värdet på de finansiella tillgångarna samtidigt som konsumtionen hålls igång med ökande skuldsättning.

George Carlin som gärna tar ut svängarna förklarar utvecklingen så här:

 

Frågor till Fredrik och Stefan

Alla initiativ som syftar till att politiker ska agera med längre tidshorisont än nästa val är bra. Global utmaning med partners uppmanar i DI våra politiker att svara på ett antal frågeställningar med långsiktigt perspektiv.

Angående energi och klimat ställs frågan:

“‘Vad tänker ni göra de närmaste fem, tio åren för att Sverige ska bli koldioxidneutralt 2050?”

De skriver också följande angående omställningen:

“Sverige har unikt goda förutsättningar för att gå före i omställningen till ett fossilfritt samhälle: Statsskulden är bland de lägsta i Europa, överskotten i handeln med utlandet har länge varit rekordhöga och inflationen låg eller obefintlig. Sverige kan utan vidare mobilisera de betydande offentliga och privata resurser som krävs för att bland annat energieffektivisera miljonprogrammet, se till att allt som byggs nytt är energisnålt, satsa på förnybar energi, smarta elnät, utbyggnad av kollektivtrafiken, trafiksystem för eldriven trafik och en långt mer resurseffektiv ekonomi – där produkterna har längre livslängd och material av olika slag återvinns maximalt. Vi har dessutom råd att ställa upp för de många fattiga länder som drabbas hårdast av klimatförändringen, i en situation där deras bidrag till utsläppen varit minimalt.”

VD för E.ON i Sverige är en av avsändarna och i sammanhanget något av en udda fågel (Anders Wijkman, Anders Wejryd, Stefan Einhorn är några av de andra). Jag har nämnt det tidigare – det börjar byggas upp betydligt mer tryck från näringslivet i den här typen av frågor. Positivt!

 

Barnpornografisk reklam och långsamma processer

Det dagliga flödet av information är större än någonsin. Men att få en överblick och förståelse av grundläggande förändringar genom att ‘se på nyheterna’ eller på annat sätt ta till sig vardagsmedia är nästan i klass med att leta efter kontaktlinsen i havet. Samtidigt sker de flesta genomgripande förändringar så gradvis och långsamt att de är svåra att uppfatta.

Det var inte så länge sedan som följande annons var fullt accepterad:

(Klicka här för mer läsning om människans naturliga konservatism och tröghet och fler tankeväckande reklamexempel).

På liknande sätt finns det många förändringsprocesser som pågår för fullt utan att vi noterar det i vardagen. Det finns gott om psykologisk forskning som visar att vår kognitiva förmåga ofta är enkelspårig och föredrar de invanda vägarna trots att det finns gott om information som vi hade kunnat använda för att fatta mer rationella beslut.

Vi kommer garanterat att kunna blicka tillbaka på vår tids brutala uttryck för uppfattning av verkligheten baserad på den förvrängda bild av verkligheten som vi lever med idag.

På min personliga topplista över dagens missuppfattningar som vi i framtiden kan blicka tillbaka på  ligger inte helt oväntat synen på våra begränsade resurser. Det finns gott om information och fakta som visar på problemen med vårt överutnyttjande av naturresurser. Samtidigt som individer, näringsliv och politiker uttrycker förståelse för problemet så är det lång väg kvar tills vi också argumenterar och agerar i linje med den insikten. Uttrycket “Hållbar tillväxt” är essensen av detta.

För den som letar finns det dock exempel på analyser och uttryck som indikerar dessa grundläggande förändringar, något jag skrivit mycket om tidigare i tex:  Peak everything , nu även i finansbranschen och  “On the Road to Zero Growth”. Antologin “24 röster om evig tillväxt” är ett annat exempel.

Inför 2014 har jag förhoppningar om att de första betydande stegen ska tas mot en uppdaterad verklighetsbild när det gäller transportbranschen. Trots diverse turbulens och överdriven optimism så har ändå den statliga utredningen “Fossilfrihet på väg” potential att sätta fingret på en och annan grundläggande pusselbit i framtidsspelet. En och annan vrångbild (som tex oavbruten ökning av persontransporter) som hänger med av gammal vana kan riskera att stryka med.

DN-ledare på gränsen till tillväxtkritisk

DN:s julaftonsledare tar upp julen som en anledning att fundera på konsumtionskulturens baksida.

“Vår konsumtion och den ständiga höjningen av levnadsstandarden i världen tär på klotet och dess resurser. De som i utvecklingen framför allt ser att fattigdomen minskar kan ha svårt att ta till sig budskapet. Och exakt hur konflikten ser ut mellan tillväxt och utarmning av planetens resurser är knappast vetenskapligt fastslaget. Men vi behöver fler jordklot om vi ska fortsätta på den inslagna vägen.
Eller så tar vi en lite annan väg mot målet.”

Konsumtionsutvecklingen beskrivs överraskande klart och tydligt som ett problem och det konstateras att våra resurser inte räcker till för att fortsätta så. Alltså tillväxtkritik rakt upp och ner – om det inte var för den där sista bisatsen (med stor bokstav och punkt..).

I DN-ledarskribentens dimmiga värld finns det en lika enkel som genial lösning – “delandeekonomi”. Det handlar om affärsmodeller för att dela på varor där konsumenten istället betalar för en tjänst och leverantörer ansvarar för varan vilket därmed skapar ett större incitament för att den utnyttjas av fler och att den håller längre. Inget fel i den modellen, men det är när den minskade resursåtgången ska kombineras med ökad tillväxt som det blir lite tokigt:

“Fördelarna är både kollektiva och individuella. Det blir billigare förstås, men vi minskar även resursanvändning och koldioxidutsläpp. Enkelt uttryckt, det går åt mindre plast och metall om det säljs färre bilar. Utsläppen från pro­duktion och transport blir likaledes lägre.
Nu kanske någon börjar bekymra sig för jobben och tillväxten, om vi helt plötsligt ska börja dela på allt. Det är nog en obefogad oro. En ”delande­ekonomi” kräver en hel bransch av ­avancerade administrations­modeller och tjänster. Ingen lär vilja stå på ­trottoaren och vänta på att sätta sig i den där bilen som delas med andra. Och den som vill byta ut sin lyxväska har förmodligen ganska specifika krav på hur den nya modellen ska se ut.”

Tillåt mig att småle. Naiva önskedrömmar är så gulliga ibland.

Ett kort exempel på orimligheten – branschen för avancerade administrationsmodeller och tjänster kommer inte att skapa många jobb och knappast någon global tillväxt heller. Låt oss vara lite futuristiska och utgå från autonoma fordonssystem där transporttjänsten levereras i för ändamålet anpassade fordon, dvs är du en person som ska åka en kort sträcka i en stad så hämtas du upp av ett självstyrande lättviktsfordon med minimal energi- och resursåtgång både vid produktion och transport. Mjukvaran som styr fordonen och optimerar systemet efter tillgång och efterfrågan är utvecklat av en global leverantör (tex Google). Det ger i sig inte mycket jobb eller tillväxt på marknaden där det används. Visst kommer det krävas viss administration av systemet på lokalplan, men det uppvägs med råge av att fordonsflottan kan minska med uppskattningsvis 90% och fortfarande utföra samma persontransportarbete.

Framförallt bör dock alla tillväxtnaivister anlägga ett något mer naturvetenskapligt synsätt. Vår konsumtion medför, hur vi än vrider och vänder på det, en belastning på systemtillgångarna. Det har sedan länge funnits lokala exempel på när resursutnyttjandet slår i taket och ger permanenta skador på det lokala ekonomiska och/eller ekosystemet. Vi börjar närma oss samma problematik, men på en global nivå och därmed betydligt mer drastiska konsekvenser.

Bloggrannen Cruel Crude tipsar om E.F. Schumacher som är en förgrundsfigur när det gäller hållbart ekonomiskt tänkande. Läs också på ASPO Sverige om bristen på helhetsperspektiv när det gäller energisystem.

DN, 1, 2, 3, SvD, 1

Gästinlägget på Cornucopia om katastrofal vård

För några dagar sen publicerades ett gästinlägg på Cornucopia med följande ingress:

“Katastrofvården i Sverige – pengar går före patientsäkerhet –  läkarslarv är väldigt vanligt – allvarliga cancerdiagnoser missas troligen varje dag på vårdcentraler i Sverige.”

Det var en personlig berättelse om en djupt tragisk upplevelse då författarens moder avled i cancer. Texten inleds känslomässsigt med följande ord:

“Det här är min mammas historia.
Jag vill att så många som möjligt läser detta och delar med personer som kan göra något för att förändra vården i Sverige. Mitt liv kommer aldrig att bli detsamma.”

Författaren tar upp ett antal tänkbara orsaker till ‘katastrofal’ svensk sjukvård. Det handlar huvudsakligen om att feldiagnosticerade cancerfall hade kunnat avhjälpas med fler provtagningar, mer läkartid och större personligt ansvar för läkarna.

Jag har full förståelse för att en person i en livskris inte alltid agerar strikt rationellt och börjar med att statistiskt verifiera de personliga upplevelserna som ligger till grund för antagandet om katastrofal svensk vård.

Cornucopia-bloggens läsare har enligt undersökningar en hög utbildningsnivå:

“80.55% har läst eller läser vid högskola eller universitet. 58.42% fyra år eller längre. 8.49% doktorerar eller har redan disputerat.”

Kan någon förklara för mig varför jag då måste ta mig igenom en sörja av kommentarer på temat katastrofal svensk sjukvård präglad av vanföreställningar utan någon som helst koppling till verkligheten mer än subjektiva intryck?  Först efter ett 70-tal kommentarer dyker det upp en sansad sammanfattning av läget:

“Ovarialcancer är en lömsk sjukdom, svårupptäckt och med diffusa symtom. Den hittas tyvärr oftast sent i förloppet.
Inte ens hos övervakande högriskpopulationer lyckas man hitta sjukdomen tidigt. Trots intensiv screening, detta visar på hur svårt det är att hitta sjukdomen i tid. (1)
Läkarna litade för mycket på det ultraljud som uppenbarligen tolkats som normalt.

I allmänhet är sjukvården i Sverige ganska bra på att hitta och behandla ovarialcancer. 5-årsöverlevnaden ligger nu på ca 52% (ej standardiserat)(2). I en större europeisk studie för åren 1997-2007 var vi bäst med en 5-års överlevnad på 44%(3) (standardiserat)

USA har en 5-års överlevnad (senast de mätte, 2005) på ca 44%(4) (ej standardiserat).

Observera att man måste åldersstandardisera överlevnads- och mortalitetsdata med en väl vald standardpopulation för att kunna jämföra olika länder.

En vanlig missuppfattning är att mer vård är bättre vård. Det är helt fel. Testar man för mycket hittar man så många falska positiva fynd att utredningskostnaderna och de medicinska riskerna blir för stora.
Den olyckliga konsekvensen av ett ”lagom” letande blir att man kommer att missa fall av allvarlig sjukdom. Det är beklagligt men alternativet, att leta efter alla möjliga nålar i höstacken är sämre.

I obduktionsstudier har män (som dött av andra orsaker än prostatacancer) ofta ( i 80% av fallen) prostatacancer.(5) Få av dem kommer att dö i prostatacancer.

Bör man operera/stråla alla med cancer i prostatan? Nja då hälften blir impotenta och inkontinenta (urin och avföring) i varierande grad bör man endast behandla de som skulle leva längre med behandling.

Verkligheten är sällan så enkel att populistiska “bara vi gör så här”-lösningar duger långt. Det gäller även den svenska sjukvården.

Jag är övertygad om att det finns stora utmaningar med den befintliga organisationen av sjukvården där traditionell kunskapsbaserad hierarki motverkar kundfokus och processeffektivitet. Därtill har vi en teknisk och kunskapsmässig utveckling som gör att utbudet av avancerad sjukvårdsproduktion har exploderat. Samtidigt har efterfrågan vid enklare besvär ökat. Vi är visserligen inte på amerikansk (välförsäkrad) nivå där barn med feber rutinmässigt innebär läkarbesök, men på god väg dit.

Det är sjukvårdsutmaningar som är viktiga att ta itu med, men låt oss en ändå utgå från verkligheten. I verkligheten kan vi konstatera att Sverige i internationella kvalitetsundersökningar hamnar högt upp och faktiskt till en låg kostnad. Det mest utpräglade jämförelseobjektet är USA som spenderar ca 18% av BNP på sjukvård (10% i Sverige) samtidigt som 1/3 av befolkningen är oförsäkrade med mycket begränsad tillgång till sjukvård. Utpräglade marknadslösningar i sjukvården är helt enkelt inte kostnadsbesparande eftersom det inte finns en chans för konsumenten att göra rimliga bedömningar av kvalitet och prisvärdhet, vilket snabbt leder till volym och marginalökningar.

 

Andra om samma ämne:

USA-bloggen, Erik Weiman, Helene Öberg, Mats Johansson

 

 

Tillväxtrealismen sprider sig

Först såg jag en kort text i DI om hur HSBC:s chefsekonom menar att vi i västvärlden är nära tillväxtens gräns och att vi inte har så mycket BNP-ökningar att hoppas på framöver. Därefter läste jag Cornucopias inlägg i frågan (se också hans tidigare inlägg). Givetvis betydligt mer innehållsrikt än DI:s. Dessutom med hänvisning till ursprunget, dvs New York Times, så den artikeln fick jag ju också läsa.

Ok, jag håller med om att vad jag har läst eller inte läst är av begränsat intressant. Men det är bara en käck inledning för att jag ska kunna berätta om var jag till slut läste om Stephen King (chefsekonomen alltså, inte författaren) och hans analys.

Sydsvenskans ledarskribent Tobias Lindberg visar att ett visst mått av tillväxtrealism har börjat sprida sig. Alltså även på ledarsidor vars skribenter så sent som för något år sedan hellre skulle ta gift än uttala sig i den här riktningen. Slutklämmen i Tobias artikel är:

Tongångarna känns igen från de politiska samtal som har förts i Sverige på senare år. Tveklöst finns mycket tänkvärt i Kings artikel.

Men låt säga att han har helt rätt – hur skrämmande är då prognosen?

Otäck, men faran bör inte överdrivas. Långt värre vore om tillväxtförutsättningarna i fattigare delar av världen planat ut. Att nödgas förvalta sitt välstånd annorlunda är trots allt något helt annat än att fastna i fattigdom.”

I historiska tillbakablickar är det lätt att förfasa sig över hur inskränkta, okunniga och naiva människorna var. Jag är övertygad om att vår tids mantra om den allena saliggörande tillväxt, i evighet, kommer att kunna räknas in kategorin av föreställningar som den moderna människan kommer att förfasas över.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...