Archive for the 'Miljö' Category

När blev tillväxt detsamma som utveckling?

Per Gudmundson skriver raljerande på SvD ledarsida om miljöpartiets tankar om katastrofberedskap och tillväxtrealism. Grunden för hela artikeln bygger på (den medvetna?)  missuppfattningen att utveckling av kunskap och teknik är detsamma som tillväxt. Följande utdrag visar tydligt på sammanblandningen:

“MP vill förstås inte vrida tillbaks klockan till 1980. Men om vi fryser tillväxten här och nu – som MP säger att de vill – betyder det att vi stoppar den kraft som gjort oss friskare än människan trott var möjligt. MP:s systemskifte skulle betyda ett ökat mänskligt lidande. Brist på läkemedel. Ingen ny teknik på lasaretten. Inget hopp om bot mot ebola, aids eller cancer.

Miljöpartisterna vill få det att se ut som om deras tillväxtkritik riktar sig mot överkonsumtionen av Nespressobryggare och surfplattor. Mer sällan talar de om kostnaden i människoliv. Kanske förstår de inte, precis som tankesmedjan Cogito inte begriper vad tillväxt betyder för sjukvården. Men en tillvaro utan tillväxt är inte grön. Den är människofientlig.”

Det är ofta pedagogiskt att sätta tillväxtnaivism i ett långsiktigt perspektiv för att visa på orimligheten i Per Gudmundson och andra sköna snubbars tillväxtnaivism. Givetvis kan tillväxten i bästa fall inte gå mot något annat än noll. Annars blir det groteska effekter på sikt, eller vad sägs om en svensk BNP på i runda slängar 2 miljoner gånger dagens år 2500? Det är nämligen vad vi får om vi antar 3% årlig tillväxt.

På samma sätt kan vi fundera på hur utvecklingen dragen till sin extrem skulle påverka förutsättningarna för tillväxt. I ett framtida samhälle där all produktion (och återvinning) av varor och tjänster kan genomföras i balans med naturen, där inga arbetsinsatser krävs av människor eftersom allt sköts av maskiner och konsumtionen samtidigt har nått en mättnadsnivå, kommer det inte heller att finnas vidare förutsättningar för en ekonomisk tillväxt.

I ett mer kortsiktigt perspektiv kan vi också konstatera att det inte är ny teknik på lasaretten och liknande utveckling som stått för tillväxten de senaste åren. Sedan 2008 har hushållens konsumtion stått för två tredjedelar av den totala BNP-tillväxten.

Men jag kan inte klandra Per Gudmundson för att vara tillväxtfundamentalist. Det är alltid svårt att lyfta sig över rådande paradigm och faktiskt våga inse att kejsaren är naken ganska ofta. Det är först vid historiska tillbakablickar som det blir uppenbart hur inskränkta och orimliga tidigare förhärskande uppfattningar kan vara. När det handlar om miljön så räcker det med att backa sisådär 50-60 år för att hitta företrädare till Per Gudmundsons som var lika självklart säkra på att det bästa sättet att hantera utsläpp från industrin är högre skorstenar. Jag gissar att vi inte behöver vänta lika länge innan dagens tillväxtnaivitet kan betraktas med samma förundran.

 

Noterade att bloggen Cruel Crude också reagerade på samma ledare.

För övrigt vill jag bara passa på att tipsa om de läsvärda, intressanta och underhållande bloggarna som en numera pensionerad (43 år) hedgefondchef skriver. Namnet på bloggen Stor och Grofv ska inte misstolkas.. det handlar framförallt om styrketräning, men innehåller också intressanta finansiellt inriktad inlägg som tex den talande genomgången av Uber-värderingen (18 miljarder USD). Den andra bloggen, Improve, är mer inriktad på personlig utveckling, men spänner över ett brett område där bloggförfattaren ofta lyckas lyfta fram oväntade och tankeväckande perspektiv.

Miljövän och höger? Sorry – inte mycket att välja på

Man behöver inte vara tekniknaivist och tro att alla miljöproblem löser sig med “gröna innovationer”. Men man behöver inte heller gräva ner sig i sin jordhåla och vänta på att allt ska krascha. Det finns politiska mellanvägar att gå också.

Tråkigt nog är det skralt ställt med miljöambitionerna på högersidan. Centerpartiet har en ambition att positionera sig som det högergröna, men har en bra bit kvar. Även om MP har halkat iväg några snäpp åt ‘gröna-innovationer-halleluja’-hållet så bedömer jag att de fortfarande ligger nära V som har tagit initiativet i miljöpolitiken, åtminstone i realiteten. Deras image har inte hunnit ikapp.

 

Här är några undersökningar som också bekräftar att V och MP har tagit greppet om miljöpolitiken:

KlimatbarometerLogga

Föräldravrålet                          Klimatbarometern: 2014

 

WWF pandarankingLoggsa

Världsnaturfonden WWF            WWF:s Pandaranking

 

SNF enkätlogga

Naturskyddsföreningen SNF                  Rösta för miljön

Får det lov att vara lite klimatförändring?

I Malmö med omnejd kom det ett 150-årsregn förra helgen. 3000 fastigheter skadades. Ganska många bilar också..

Givetvis är det inte möjligt att dra några slutsatser om klimatförändringar baserat på enstaka händelser. Men det är ett bra exempel på det extremväder som vi med mycket stor sannolikhet får uppleva oftare när växthuseffekter fuckar upp klimatsystemet.

Se snygg satir om Sverige och klimatet på klimatfallan.se

 

Anders Wijkman kommenterar miljö och klimat

Föräldravrålet har satt ihop ett bra material inför EU-valet:

“Är du osäker på hur du ska rösta i EU-valet?

Föräldravrålet med sin klimatexpert Anders Wijkman släpper nu sin andra politikergranskning som visar hur partiledarna tänkt sig att det ska gå till att ställa om samhället från kol- och oljeberoende till ett grönt, klimatneutralt samhälle.

Hur tänker de sig att framtidens arbetsmarknad och levnadsstandard ska se ut och hur ska tillväxten ske. Anders Wijkman granskar deras utsagor och förklarar klimatfrågan – utsläpp, grön energi, återvinning, jobb och ekonomi – så att man förstår!”

Antibiotikakött och miljöpartiet

Sydsvenskan publicerade en artikel där den starka kopplingen mellan multiresistenta bakterier och industriell djurhållning i Europa beskrivs pedagogiskt. Av den totala antibiotikaproduktionen går ca 2/3 till djurproduktion och så här ser användningen ut i europeiska länder (Sverige i rött, Norge och Island är de som ligger bättre till):

Diagrammet  visar mängd antibiotika i producerat kött. I Sverige är användningen ungefär 1/8 av medelmängden i Europa. Det är visserligen ett utmärkt argument för att köpa svenskt (ännu hellre naturbetande / ekologiskt) kött, men så länge det finns en betydande prisskillnad kommer konsumenterna fortsätta att driva svenska köttproducenter mot ruinens brant. Vid EU-inträdet 1995 producerades 4,2 miljoner grisar i Sverige, nu är det nere på 2,5. Och då har den totala konsumtionen dessutom ökat.

Det finns ett djurskyddsdirektiv i EU, men dels är det svagare och dels efterlevs det sämre. Givetvis kommer alla svenska politiker som skickas ner till Bryssel att ställa sig bakom hårdare regler som lägger sig närmre de svenska, men som Isabella Lövin citeras:

“– Man måste driva frågan aktivt. Väcka opinion och ordna debatter. Det var så vi fick igenom bättre regler för EU:s fiske.”

Och med en välriktad spark på alliansen och sossarna lyfter hon fram förhandlingarna mellan USA och EU om ett frihandelsavtal (TTIP, läs på här), som bara VP och MP är kritiska till:

–  Vi är skeptiska. Om marknaden ska harmoniseras med USA får svenska bönder inte bara konkurrera med europeiska kolleger som använder mycket antibiotika, utan också med en massa hormongrisar från USA

Artikeln lyfter fram följande:

– ät mindre kött

– antibiotika inom djurhållning på dagens nivåer är sjukt

– det finns massa andra otäckheter inom djurhållningen

– Isabella Lövin, som är känd för sina osannolika framgångar med fiskedirektivet (nämns också), vill sätta tänderna i djurskyddet

– det är bara MP och VP som är trovärdiga aktörer när det gäller djurskydd på EU-nivå

Dessutom utspelar sig det hela som ett samtal över köksbordet och i produktionen hos en svensk grisproducent, vilket ger en härligt jordnära och rekorderlig touch på Isabellas image.

Möjligen inte helt neutralt framställt.. MP kan inte annat än tacka och bocka för den ovärderliga artikeln!

 

Läs också om antibiotika på Cornucopia? och om TTIP på Jonas Sjöstedts blogg.

 

Bästa sågningen av “Saltad nota” (Mats-Eric Nilsson)

Det händer faktiskt att dagens alltmer Metro-liknande morgontidningar lyckas få till en och annan fullträff. Inte alltför ofta men, Patrik Svenssons recension i Sydsvenskan av Mats-Eric Nilssons “Saltad nota” är ett sådant undantag.

Mats-Eric Nilssons första matbok, “Den hemlige kocken” slog igenom ordentligt när den kom ut. Mitt första tanke var att han måste hittat några risker med e-tillsatserna som tidigare varit okända. När jag blädderläste boken så blev jag förvånad. Jag hittade inget som i större omfattning kunde göra en något sånär rationell läsare till e-nummerhatare. Däremot lyckades boken skapa en tillsatsskräck som inte har något med verkligheten att göra. Visst finns det en del färgämnen där gjorda riskbedömningar säkert kan diskuteras, men överlag är tillsatser viktiga för en effektiv livsmedelsproduktion, inte minst ur ett miljöperspektiv (framförallt hållbarhet).

Vi människor har den stora nackdelen att vårt intellekt inte är fullt ut anpassat till den komplexa värd vi lever i. Vi har en förmåga att tänka intuitivt, vilket i många fall får oss att gå helt fel (läs Daniel Kahnemans  “Tänka snabbt och långsamt”!). Det är en effekt som Mats-Eric lyckats dra nytta av fullt ut. Trenden med mat som ska vara naturlig och närproducerad har visserligen en hel del positiva inslag, men det blir så lätt fel när medelklassen ska bli miljövänner. På helgen tar man bilen till den fantastiskt mysiga ekologiska bondgården, köper grönsaker och känner sig som en miljövän (eller tar båten och bensin för 1500kr som Fredde i Solsidan). Även för hipsters som tar lådcykeln till bondens egen marknad så kan det vara förgäves ur ett miljöperspektiv eftersom det kan räcka med transporten av varorna till ‘bondens egen marknad’ för att miljövinsterna ska raderas ut.

Samvetsgrant återvinnande av förpackningar är ett annat exempel på åtgärd som skapar en stark känsla av miljövänlighet. En resa till Thailand, långa varma duschar (15 min dusch motsvarar i runda slängar återvinning av 70 plastförpackningar), etc, måste man däremot få unna sig utan att känna sig som miljöbov.

Mats-Eric Nilsson framgång är baserad på hans förmåga att dribbla bort läsarna från de stora och verkligt viktiga matsammanhangen genom att spela på våra känslor för mat. Patrik Svensson lyfter fram det på ett förträffligt sätt. Utdrag ur recensionen:

“E-nummerskräckisen är en genre som vuxit fram väldigt snabbt på senare år och Mats-Eric Nilsson är med sina böcker ”Den hemlige kocken”, ”Äkta vara” och ”Döden i grytan” dess lysande stjärna. Det är en genre som bygger på det framväxande intresset för god och naturlig mat, för matens ursprung, för mat lagad från grunden med kärlek, varsamhet och närproducerade råvaror. Det som skrämmer, själva skräckelementet, är alltså motsatsen.

Precis som ”Motorsågsmassakern”, ”Vilse i pannkakan” och andra världskriget har E-nummersskräckisen också en dramaturgiskt fiffig och lättbegriplig dialektik. Ondskan representeras av kemiska tillsatser, de så kallade E-numren. Alla onda på sitt sätt, men vissa ondare än andra. […]

Godheten representeras av de naturliga råvarorna. Alla goda på sitt sätt men vissa godare än andra. Själva sinnebilden av godhet står den hemkokta buljongen för. Det godas riddare är de människor som offrar långa timmar av sina liv åt att koka ihop sina egna fonder istället för att använda en buljongtärning från Knorr. Andra buljongmärken är förvisso också förkastliga men Knorr står i särklass eftersom de också producerar ovan nämnda allkrydda Aromat.

”Saltad nota” är förmodligen den mest genretypiska E-nummerskräckisen hittills. Utöver en kort historik om den moderna restaurangens utveckling – plus lite handfasta tips om att man ska använda hela purjolöken och inte bara det vita samt välja krogar som skriver sina menyer på griffeltavlor – så innehåller den enbart ren, oförfalskad och genrefulländad E-nummersskräck.”

 

Stellan Tengroth, ytterligare en röst om evig tillväxt

Bloggrannen Stellan Tengroth är redaktör för antologin “Att svära i kyrkan. Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet” (som jag skrivit om här), men har också själv lämnat ett bidrag till boken. Som vanligt (du har väl läst hans bok tillväxt till döds?) levererar Stellan en synnerligen pedagogisk och målande beskrivning av vad exponentiell tillväxt egentligen innebär.

Stellan använder en tunna med bakterietillväxt för att åskådliggöra exponentiell tillväxt. Bakterierna förökar sig med delning varje minut. Klockan 11.00 börjar det med en enda bakterie i tunnan och kl 12.00 är det så många bakterier att de fyller tunnan till brädden. Exponentiell tillväxt har de flesta människor ingen intuitiv känsla för. Därför är det effektfullt när Stellan i sitt fantasiexperiment beskriver hur lång väntetiden är utan att det verkar hända något i tunnan. Först när klockan är 11.55 börjar det synas en centimetertjock smet på botten. Jag citerar fortsättningen:

‘När det återstår en enda minut till tolvslaget är tunnan halvfull och nu känns det helt plötsligt hotfullt. Helst vill jag rusa därifrån, ryggar tillbaka, men tvingar mig att stå kvar och betrakta skådespelet. Med mina egna sinnen upplever jag, inte bara hur bakterierna blir fler och fler, utan också att nivån nu stiger i en allt snabbare takt, för att på sekunden 12:00:00 nå tunnans övre kant.”

Bakterietunnans tidsskala appliceras sedan på jordens utveckling. Thomas Malthus dystra spådomar om att jorden inte kan föda den växande befolkningen får motsvara 11.55 då bakterierna börjar bli synliga. Den halvfulla tunnan, 11.59, placeras i efterkrigstiden, då bilismen var sinnebilden för frihet och det ekologiska fotavtrycket var stort som ett halvt jordklot. Vår situation nu beskrivs så här:

“Idag, år 2013, har vi en överfull tunna. Det ekologiska fotavtrycket säger att vi behöver ett och ett halvt jordklot. Av nio planetära gränsvärden är åtta på väg åt fel håll. Utrotningen av arter går fortare än då dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan. Klockan har passerat det magiska tolvslaget och är snarast en halv minut över. Nu går det fort. Och kom ihåg att i analogi med tunnan ökar takten oavbrutet.”

Stellan har länge gjort ett suveränt jobb för att kasta ljus över vår osunda tillväxtdyrkan. ‘Att svära i kyrkan’ avviker inte från den traditionen.

Glöm inte att sprida detta i sociala medier så att boken kan få den uppmärksamhet den är värd! Och om du inte redan skaffat dig ett exemplar så gör det nu!

Sara Karlsson (S), en av rösterna om evig tillväxt

Jag återkommer till antologin “24 röster om evig tillväxt” eftersom jag vill kommentera några av bidragen.

Sara Karlsson, socialdemokratisk riksdagsledamot, inleder med att dela upp diskussionen om tillväxt i två spår, dels om fortsatt exponentiell ekonomisk tillväxt är möjlig, dels om den är önskvärd. Sara väljer att i sin text behandla den senare frågan.

Att det första spåret överhuvudtaget utgör underlag för diskussion är djupt fascinerande. Men säg den genomsnittspolitiker, handelsanalytiker, eller allmän prognosskojare som inte extrapolerar historiska tillväxttal när de siar om framtiden.

Tänk att betongpartiet nummer ett har tillväxtrealister i riksdagen! Jag gissar att Sara inte är Stefans favorit.

Sara gör en stabil genomgång av frågan om ekonomisk tillväxt är önskvärd. Hon lyfter fram problematiken att tillväxt har blivit ett mål i sig, där den okritiskt förutsätts leda till ett bättre samhälle. Sara beskriver stämningsläget i den politiska världen så här:

“Min erfarenhet är att den som ifrågasätter var sig det är möjligt eller önskvärt med evig ekonomisk tillväxt möts av oförstående blickar, raljanta avfärdande eller en klapp på huvudet.” Erfarenheterna är likadana inifrån socialdemokratin som när det gäller partipolitiken i stort.”

Fler politiker som Sara, tack!

I V och MP (än så länge) finns det som bekant fler tillväxtrealister, men i övriga partier är det tunnsått. Någon som känner till om det finns fler sådana rara (sällsynta) representanter från de tillväxtnaiva partierna i riksdagen?

Glöm inte att köpa boken…

Läs också mer om Saras på bloggen Sörmlandsbänken, där hon beskriver det som en möjlighet för S att positionera sig som byggare av det gröna folkhemmet. “Det gröna folkhemmet” är ju en term som Göran Persson lanserade i ett svagt ögonblick någon gång på 90-talet. Jag vill minnas att Stefan Edman, som är en annan skribent i antologin, hade ett finger med i det spelet.

Hur vi kan leva hållbart 2030

Christer Sanne, fd KTH-forskare i samhällsplanering, har skrivit en rapport med samma titel som detta inlägg. Naturvårdsverket publicerar och rapporten hittas här. Rekommenderad och intressant läsning som av google-sökning att döma har fått alltför lite uppmärksamhet. En debattartikel på SvD finns det i alla fall.

I rapporten skissas förutsättningarna för vad som krävs för att vi i Sverige ska kunna organisera ett hållbart samhälle. Slutpunkten för det är 2050, men för att det ska bli tydligt att (och vilka) åtgärder behövs redan idag så har rapporten utgått från vad vi behöver ha på plats 2030 för att ha en chans att sedan nå i mål 2050. CO2-nivån 2030 ska då vara nere på 3ton/pers.

Christers linje är klar. Vi kan nå målet, men det är inget som kommer att hända av sig själv. Det krävs teknikförbättringar för att nå målet. Det krävs definitivt beteendeförändringar också. Dessutom ser han behovet av något som skulle få normalpolitikern att frustande börja ropa på tillväxtpolisen, nämligen minskad ekonomisk tillväxt i form av det för gemene man hett så eftertraktade mer fri tid! Kombinationen av de tre illustreras så här tjusigt:

Så här skriver Christer:

“[…] Men produktiviteten ökar varje år med minst 2 % så att produktionen per timme mer än fördubblats medan arbetstiden, den normerande 40-timmarsveckan, är oförändrad (sedan 1973). I stället har konsumtionen ökat i samma utsträckning och därmed utnyttjandet av naturresurser. Den till synes ganska oreflekterade inställningen att till varje pris ”skapa jobb” behöver därför diskuteras, eftersom den tycks leda till en ohållbar tillväxt. Den enda möjligheten att ”skapa jobb”, dvs. arbetstillfällen, utan att förvärra situationen tycks vara att dela arbetsvolymen, så att alla som vill kan få sin försörjning från eget arbete. Det är också viktigt att göra eftersom arbete är den moraliskt mest accepterade formen för att fördela köpkraft.”

Alltså 40 år av produktivitetsökningar som uteslutande har tagits ut i form av ökad konsumtion och ohållbar tillväxt.

I en genomgång av vad som krävs för anpassningar inom olika områden som resande, boende, mat och konsumtion, så konstateras att vi behöver justera mycket av de vanor och den konsumtion som vi har idag. Men, det innebär inte att vi ska flytta ut i skogen och börja odla egen mat. Istället summeras det så här: “Att leva 2030: vanor som 1990, 2030 års teknik och mer fritid? “

Självklart finns det mycket som kan sätta käppar i hjulet för en sådan utveckling som skissas, även om alla beskrivna ansträngningar görs, men det som är rapportens starka sida är att den så tydlig visar hur oerhört nakna dagens politiker / kejsare är och gör sitt bästa för att ropa ut det. Tyvärr verkar det behövas väldigt många rop för att det ska höras..

M och S har snart triangulerat sig in till exakt samma naiva politik som går ut på att vi måste jobba mer, ordna fler jobb och öka tillväxten. Eftersom tillväxten är grön så får vi ett hållbart samhälle på köpet. Löfvens strategi för att vinna valet är att prata jobb så att öronen börjar blöda på väljarskaran. Men något nytänkande som gör att han skulle lyckas bättre lyser med sin frånvaro.

Birger Schlaug skriver ofta och bra om hur absurd den sk jobbpolitiken är, bla här.

 

Läs också Arvin, Dagens filosofiska tanke, Trulpens lilla gröna, Bortom arbetslinjen, Föreningen för hållbarhetspsykologi

 

”Det ska svida i plånboken att köra fossilt”

Jag har tidigare kommenterat (även här och här) Svensk Energi och Elforsks rapport om hur vi kan nå visionen för en fossiloberoende fordonsflotta. I veckan publicerade Kjell Jansson och Henrik Wingfors från Svensk Energi  ett debattinlägg i Ny Teknik där några av de tuffa åtgärdspunkterna från rapporten radades upp (det skapar reaktioner – uppemot 300 kommentarer!).

Det är bra att pressen ökar. Politiker som svänger sig med rosiga visioner om det framtida hållbara samhället behöver tryckas upp mot väggen. Efter många år med hållbarhetssvammel vill vi se konkreta handlingar som gör skillnad. Handlingar som inte alltid smeker väljarkåren medhårs. Det måste helt enkelt svida i plånboken.

Pluspoäng för Kjell och Henriks slutkläm i debattinlägget som är helt i linje med ovanstående:

“Utmaningen är inte bara teknisk utan framför allt politisk.

Åtgärderna ovan påverkar människors vardag, och det behövs en blocköverskridande politisk överenskommelse om utfasning av fossila bränslen i transportsektorn.

Vi hoppas att förslagen från sittande utredning, ledd av Thomas B Johansson, lägger grunden för en sådan överenskommelse. Då vågar marknadens aktörer satsa på alternativen.”

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...