Archive for the 'Miljöpartiet' Category

Antibiotikakött och miljöpartiet

Sydsvenskan publicerade en artikel där den starka kopplingen mellan multiresistenta bakterier och industriell djurhållning i Europa beskrivs pedagogiskt. Av den totala antibiotikaproduktionen går ca 2/3 till djurproduktion och så här ser användningen ut i europeiska länder (Sverige i rött, Norge och Island är de som ligger bättre till):

Diagrammet  visar mängd antibiotika i producerat kött. I Sverige är användningen ungefär 1/8 av medelmängden i Europa. Det är visserligen ett utmärkt argument för att köpa svenskt (ännu hellre naturbetande / ekologiskt) kött, men så länge det finns en betydande prisskillnad kommer konsumenterna fortsätta att driva svenska köttproducenter mot ruinens brant. Vid EU-inträdet 1995 producerades 4,2 miljoner grisar i Sverige, nu är det nere på 2,5. Och då har den totala konsumtionen dessutom ökat.

Det finns ett djurskyddsdirektiv i EU, men dels är det svagare och dels efterlevs det sämre. Givetvis kommer alla svenska politiker som skickas ner till Bryssel att ställa sig bakom hårdare regler som lägger sig närmre de svenska, men som Isabella Lövin citeras:

“– Man måste driva frågan aktivt. Väcka opinion och ordna debatter. Det var så vi fick igenom bättre regler för EU:s fiske.”

Och med en välriktad spark på alliansen och sossarna lyfter hon fram förhandlingarna mellan USA och EU om ett frihandelsavtal (TTIP, läs på här), som bara VP och MP är kritiska till:

–  Vi är skeptiska. Om marknaden ska harmoniseras med USA får svenska bönder inte bara konkurrera med europeiska kolleger som använder mycket antibiotika, utan också med en massa hormongrisar från USA

Artikeln lyfter fram följande:

– ät mindre kött

– antibiotika inom djurhållning på dagens nivåer är sjukt

– det finns massa andra otäckheter inom djurhållningen

– Isabella Lövin, som är känd för sina osannolika framgångar med fiskedirektivet (nämns också), vill sätta tänderna i djurskyddet

– det är bara MP och VP som är trovärdiga aktörer när det gäller djurskydd på EU-nivå

Dessutom utspelar sig det hela som ett samtal över köksbordet och i produktionen hos en svensk grisproducent, vilket ger en härligt jordnära och rekorderlig touch på Isabellas image.

Möjligen inte helt neutralt framställt.. MP kan inte annat än tacka och bocka för den ovärderliga artikeln!

 

Läs också om antibiotika på Cornucopia? och om TTIP på Jonas Sjöstedts blogg.

 

Sydsvenskan goes tillväxtrealism – av misstag?

I Sydsvenskan kommenterade ledarskribenten Henrik Bredberg inledningstalet till MPs kongress.

Efter en inledning om samarbetsstrategier så skrev Henrik följande:

‘Valet lär handla om jobben och det gröna temat i helgen är “Dags för en ny arbetslinje”.

Linjen låter lockande, det bör sägas, men konturerna är suddiga.

En arbetslinje à la MP kopplas till en grön omställning och därför sätter Romson målet att Sverige satsar motsvarande minst 4 procent av BNP på forskning och utveckling.

Vad som krävs är, enligt Romson, inget mindre än en ny ekonomisk modell. Ska ekonomin kunna växa, men då inom de ramar som en ansvarsfull klimatpolitik sätter? Grön tillväxt?

Både skapa massor av nya jobb i en växande ekonomi och spara ändliga resurser till barnbarnen. Kongressen i Västerås får gärna visa hur det är tänkt att gå till. Till dess ska det kanske ses som ett reptrick i den gröna skolan.’

Är det någon über-ironi  som visslar förbi mitt förstånd? Eller vad säger Henrik egentligen om MP-ledningens försök att strömlinjeforma partiet in i tillväxtnaivismens huvudfåra? Konstaterandet är ju fullkomligt riktigt, dvs att kombinera massor av nya jobb i en växande ekonomi samtidigt som ändliga resurser sparas är lättare sagt än gjort. Men att Sydsvenskans ledarsida skulle komma ut som tillväxtrealister är ju bara inte möjligt. Slant pennan?

Om man nu väljer att läsa vad som står och ignorerar eventuell ironi eller underfundighet så är det ju lite pikant att just MP åker på däng för att vara naiva när de i stort sett bara upprepar det gröna tillväxtmantra som åtminstone alliansen + S har flummat om så länge.

För de mest relevanta kommentarerna till MP:s kongress läs Birger Schlaugs blogg.

Homo Politicus har också skrivit en läsvärd kommentar.

Om du har funderat på det där med tillväxt, men inte nått ända fram så rekommenderar jag detta tidigare inlägg.

Tillväxtens gloria på väg att glida ner

För ca ett år sedan skrev jag ett inlägg om hur MP med Gustav Fridolin i spetsen har slipat av de tillväxtfientliga kanterna och närmat sig politikens mittfåra. Om det bara är ett medialt knep eller om det speglar en omsvängning av partiets inriktning vill jag låta vara osagt. Med tanke på att MP under året har gått ut med miljömål som att “2025 ska Sveriges globala klimatpåverkan genom konsumtion minst ha halveras jämfört med idag” och att det historiskt finns en stark tillväxtrealistisk insikt i partiet så lutar jag åt att det är en kommunikationsstrategiskt motiverad make-over.

Även i socialdemokraterna finns det en och annan som vågar närma sig tanken att det heliga tillväxtmantrat kanske ändå kan ifrågasättas, vilket jag också nämnde i det tidigare inlägget. Precis som då så är det fortfarande Kajsa Borgnäs som vågar ta bladet från munnen, vilket framkommer i hennes artikel (läsvärd) i det senaste numret av S-märkta TIDEN. Både bloggrannarna ASPO och Tillväxtreflektera har också noterat och kommenterat detta.

Det vanligaste bland S-folk som har en någorlunda försiktig hållning till tillväxtlovsången är annars att det viskar fram att BNP-måttet inte är så bra och att hållbar tillväxt är målet – lite sådär centeraktigt.

Men det finns en helt annan medvetenhet idag om resursernas ändlighet jämfört med för 5-10 år sedan. När råvarupriserna exploderar pga tillväxtmarknadernas efterfrågan och begränsade möjligheter att öka  tillgången så börjar det uppenbart för allt fler att vi har ett problem. En vanlig hållning är ju fortfarande att erkänna riskerna och problemen, men att ändå förlita sig på att teknikutvecklingen och marknaderna ska lösa problemen. I senaste McKinseys Quarterly Review (kräver log in, dock gratis) finns ett typiskt exempel på detta.

Alla är överens om att Jonas Sjöstedt är en stor tillgång för vänsterpartiet. Han är tom så rumsren att det numera går att prata positivt om V i vilka miljöer som helst (nästan..). Den stora frågan är om Jonas blir den första partiledaren som verkligen lyfter upp de ekonomiska och resursmässiga utmaningar som vi har framför oss istället för att älta hundralappar hit eller dit. Det är ju åtminstone tveklöst så att det i V finns en stor medvetenhet om problematiken och tydlig inriktning på att det måste hanteras. Cornucopias intressanta utdrag ur den rapport som V:s framtidskommission tagit fram (publicerad i nov 2011) visar på en betydligt mer djupgående insikt än vad jag och säkert många med mig kunnat hoppas på. Rapporten är resultatet av en bred och öppen process i linje med V:s partiledarnominering. Så även om det är upp till partistyrelsen att välja hur de vill använda rapporten så har den en viss tyngd som inte går att bortse från.

Självklart räcker det inte med att V börjar prata insiktsfullt om den eviga tillväxtens begränsningar i en fysisk värld, men det kan vara en god början som kan locka ut en och annan tillväxtrealist ur garderoben. Jag tror tom att det går att hitta en och annan moderat som skulle kunna instämma i problemanalysen – vi har ju tex våra hjältar i Knivsta.  Kanske kan man till och med sticka så många små hål på den tillväxtutopiska bubblan att luften börjar pysa ur lagom till nästa val. Valet 2014 kan bli riktigt intressant.

 

 

Fruktsallad

Vem i hela världen kan man lita på?

En gång i tiden visste man var man hade de olika partierna. Nu verkar det som om alla vill byta stolar med varandra.

Moderaterna hymlade inte med att de var ett parti som företrädde höginkomsttagare och kapitalägare. Med Schlingmann i spetsen lyckades man göra en extreme makeover och bygga ett helt nytt varumärke där man kunde sälja in samma politik som tidigare men med profilen som det  “nya arbetarpartiet” och utvecklingen av det svenska folkhemmet som främsta mål. Dessutom la man undan slipsarna och pärlhalsbanden.

Centern som alltid hade ett hjärta för landsbygden och miljön har fortsatt att prata om den, men satsar i praktiken hellre på absurda motorvägsbyggen (Andreas Carlgren) och på att utrota ovanliga växtsorter (Eskil Erlandsson)

Folkpartiet var en gång i tiden ett klassiskt liberalt parti. Det kallar de sig fortfarande, men slänger gärna ut populistiska krokar i grumligt vatten med förslag om burkaförbud och basunerar ut åsikter i skolpolitiken som är allt annat än liberala.

KD velar fram och tillbaka. Ska vi hålla fast vid vår ärkekonservativa syn på familjen eller ska vi försöka hänga på samhällsutvecklingen?

Sossarna har en del gemensamt med KD. Post Persson är det ett parti som varken vet ut eller in och de har inte lyckats kommunicera någon klar linje sedan dess. Ibland näringslivets främsta vapendragare. Ibland back to basics. Juholt har ju inte förmedlat så mycket mer än att han är en pajas (Istanbul, Libyen). Under Persson kunde man i alla fall lita på att allt handlade om mesta möjliga makt till Persson själv. Hans fortsatta karriär präglas av samma egenintresse (jag rekommenderar bloggaren Nemokratis genomgång)

Miljöpartiet försöker sig på samma trick som moderaterna. Fridolin talar tillväxtens och den svenska industrins lov med resultatet att han får Svenskt Näringsliv med på tåget. Under Almedalsveckan är miljö ett av de mer perifera ämnena – även för miljöpartiet. Renläriga miljöpartister har tröttnat och utbrytare har startat det Gröna partiet. Vi andra hoppas att MP lyckas göra en moderat makeover.

Sist men inte minst. Vad sysslar våra gamla kommunister med? Från att ha varit DDRs sista försvarare, via storhetstiden med Gudrun Schyman, till dagens situation där utmanaren (låt oss kalla honom den blivande partiledaren) Jonas Sjöstedt fascinerande nog visar sig vara den framträdande politiker som har bäst koll på den ekonomiska situationen i Europa. Om du inte tror mig så läs: Stresstester och bankekonomer, Eurokrisen, Eurokris på väg mot eurokatastrof. En vänsterpartist som förstår ekonomi! Världen är upp och ner.

MP sjunger upp sig

Uppdatering:

Stockholm Environment Institute publicerar en debattartikel i DN där de på ett bra sätt beskriver de stora miljöutmaningar som vi står inför och som är grundläggande för världens framtida ekonomi och säkerhet. Ett förslag för att få fart på området är att Sverige i regeringen “tillsätter en ”chief scientist” som kan stå för nytänkande inom energi, livs­medelsförsörjning, ekonomi och förvaltning”. Det behövs! Det nämns klokt nog inget direkt tillväxtkritiskt i artikeln. Läser man mellan raderna är det dock ganska uppenbart.

Även sossarnas mest länkade bloggare Peter Andersson” visar på insikter om vikten av ett verkligt hållbart samhälle (inte bara grönmålat). Att han inte kan låta bli att koppla en omställning till ökad tillväxt följer partinormen, men ändå. För min del kan vi gärna prata om att omställningen leder till skyhöga tillväxttal, så länge det genomförs konkreta åtgärder som ger den skjuts mot omställning som behövs.

 

Som en reflektion över valrörelsen skrev jag ett inlägg med bla följande text:

“… Däremot har även MP haft svårt att sjunga ut i valrörelsen. Säkert hämmade av samarbetet med S, men också för att den bärande idén för framtiden inte är tydligt formulerad (jag tror att V är i stort sett samma position). Ett exempel är diskussionen om tillväxtfrågan som beskrivs på bloggen strötankar och tendenser. Om MP väljer att staka ut sin egen bana så har de potential att bli ett betydligt större parti (som i tex Tyskland) med åtminstone en femtedel av väljarna bakom sig.”

Det verkar som om det börjar röra på sig nu. Först skrev Gustav Fridolin ett inlägg på DN debatt där han positionerar MP i mitten med de möjligheter det innebär att plocka de röster som S förlorat och några till. Frågan är om det är på bekostnad av en långsiktig miljö- och tillväxtpolitik, eller om han tänker sig samma knep som Moderaterna. Eller “det nya arbetarpartiet som vill bevara välfärdssamhället”, men som i praktiken kör klassisk moderat sänk-skatten-o-öka-klyftorna-politik.

Andreas Schröder (styrelseledamot i Grön Ungdom) replikerar Gustav i DN och pekar på svårigheten att ha en rimligt tillväxtkritisk politisk hållning och samtidigt sträcka ut handen till borgerligheten. Det kan kännas lite politiskt osmidigt att lyfta frågeställningen i media istället för att hantera det internt, men som Andreas skriver på sin blogg så är det fyra år till nästa val. Jag passar i den frågan. Dock har Andreas rätt i att det händer betydligt mer på vänsterkanten när det gäller ifrågasättandet av status quo i tillväxtfrågan.

Inom S är det lite tabu att vara tillväxtkritisk, men det finns en del bloggdiskussioner där tillväxten definieras så att det i praktiken ändå innebär vad jag skulle kalla tillväxtkritik, tex av Lena Sommestad som menar att “Hållbar utveckling ska vara målet för den ekonomiska politiken och som ifrågasätter BNP-måttet. Att Lena vänder sig mot att hon ansetts förespråka nolltillväxt visar hur känslig frågan är i S. Jag tänkte också länka till en kommentarsdialog på Marika Lindgren Åsbrinks sida, där jag vill minnas att det fanns en ganska tillväxtkritisk definition av tillväxt, men tyvärr så har flera kommentarer försvunnit. Kajsa Borgnäs (fd ordförande S-studenter) är mer rakt på sak.

Kanske finns det därför en poäng för MP (och S) med att hålla en låg profil när det gäller tillväxtkritik. Det är lätt att se vilken propagandaapparat som skulle rulla igång om ifrågasättande av tillväxt skulle föras fram som en valfråga. Möjligen mer strategiskt att sjunga tillväxtens lov, men omdefiniera begreppet och sen se till att driva konkreta åtgärder som driver uthållig tillväxt (oavsett hur det påverkar BNP..).

Gör som Moderaterna!

 

MP större än S?

Gustav Fridolin går ut hårt i DN debatt. Som den stjärna och självskrivna språkrör han är så har han redan börjat presentera riktlinjerna för hur han ser att MP ska utvecklas (med honom i spetsen får man förmoda).

Men framförallt målar han upp MP som det breda alternativet – den nya folkrörelsen: “för alla som tror på politiken och framtiden. […] Det är min övertygelse att den politiska kraft som intar en sådan bred mittposition kommer att utgöra 2000-talets motsvarighet till 1900-talets folkrörelsepartier.”

Helt enkelt ett MP som det nya folkrörelsepartiet, med potential att plocka röster från höger – tex de som S har slarvat bort till alliansen? Undrar vad S tycker om den utmaningen?

I våra svenska öron kanske det låter lite väl kaxigt. Men vi behöver inte gå längre än över Östersjön för att hitta Die Grüne som under 2010 har hamnat i nivå med SPD (tyska S). Båda partier fick runt 24% i opinionsundersökningar som gjordes i september 2010. Och det tyska miljöpartiet har mer än dubblat sitt stöd jämfört med 2009 – SPD ligger ganska stabilt. Jag gissar att en och annan miljöpartist (Gustav?) känner sig inspirerad av de tyska kollegornas framgångar.

Vi får hoppas att Gustav trots mittenspåret kan fortsätta på den upplysta vägen mot ett hållbart samhälle, vilket han tidigare gett uttryck för på olika sätt, tex genom att stå bakom Steg 3.

Peter Andersson (S) och Birger Schlaug kommenterar också.

Uppdatering: Jag ser att Jonas Sjöstedt också positionerar sig som blivande partiledare (i Aftonbladet).. Intressant att han lyfter fram klimatfrågan lite extra. Kan kanske få mer gemensamt med MP än vad de haft tidigare även om Jonas på sin blogg inte jublar över att Gustav flörtar med mitten.

Jag saknar politiska visioner och långsiktighet

Den här bloggen startade som en reaktion på vad vi upplevde som en valrörelse så utslätad att valet genererade engagemang i nivå med val av färg på min nya soffan (som säkert är ett viktigare val för de flesta). Att pragmatism och kortsiktigt tänkande har tagit överhand är det alltfler som konstaterar. Nyligen även av den akademiska världen där statsvetaren Rasmus Karlsson presenterat sin avhandling om vikten av balans mellan kortsiktigt och långsiktigt tänkande i politiken.

Under valet så kämpade Alliansen och S om att curla mest för medelklassen, där 95% av frågorna handlade om hur valet påverkar dig personligen inom de 2-3 närmsta åren. Det festligaste i det här sammanhanget, som också visade på S desperation och vilsenhet, var när man lanserade Butler-förslaget. Ibland överträffar verkligheten parodin! Nåja, det är ju verkligen inte så att det saknas stora frågor att lyfta fram. Behovet att staka ut en väg som sträcker sig längre än fram till nästa val är större än på länge.

Energifrågan med koppling till både råvarutillgången och klimatförändringarna är ju något som vi fokuserar på i den här bloggen, men det finns även många andra framtidsfrågor som jag gärna sett mer av. Det finns ett helt spektrum av globala miljösystemfrågor som kommer att bli aktuella när jordens befolkning ökar ytterligare samtidigt som konsumtionen växer.

Ekonomin med konkurrenskraften i fokus är en annan fråga. Finns det utrymme för vår levnadsstandard ur ett ekonomiskt perspektiv? Idag är vi i runda tal 500 miljoner som har en levnadsstandard i nivå med Sveriges. Utvecklingen i Kina och Indien visar att det inte bara är lågkvalificerad produktion som de är/kommer att bli konkurrenskraftiga inom. Det väller även fram högkvalificerade resurser som också är beredda att utföra samma arbete som vi till en bråkdel av våra löner. Kommer detta att påverka våra löner och levnadsstandard? Ett gäng europeiska länder och USA har börjat känna av vad det kan innebära att leva över sina tillgångar, samtidigt som Kina sitter på den största kassakistan av alla. Sverige är för tillfället på banan, men det kan snabbt ändra sig.

De utmaningar som dyker upp i en värld där det inte ständigt finns lite mer att fördela är av en helt annan karaktär än vad vi är vana vid. Den polarisering (pursvenskar– invandrare – islam, etc) som har växt fram i många europeiska länder får ett antal varningsklockor att ringa. Speciellt om man tänker på krisen under 30-talet.

Men nej, istället så skulle vi väljare som ser längre än till nästa val plågas med debatter om typfamiljen skulle få 100 eller 200 kronor mer i plånboken. Alla partier gjorde allt för att vara taktiska – inte skrämma bort väljare – och slipade ner det som kunde sticka ut (förutom SD då..). Ett bra exempel var när bloggrannen Cornucopia frågade partierna om deras syn på peak oil, men fick synnerligen utslätade svar.

Socialdemokraterna var det parti som fick mest stryk i valet – och det var förtjänat. Låt oss hoppas att den diskussion som ändå verkar finnas i partiet (läs tex bloggarna Storstad, Lena Sommestad, Rebella och Jan Eliasson eller Katrine Kielos i Aftonbladet) leder till att man vågar sticka ut hakan och börja prata om politik som något mer än bara finjustering av befintliga system. Vem som blir partiledare kommer förmodligen att avgöra en hel del.

Trots att Miljöpartiet sågs som en vinnare i valet så finns det en hel del att göra även där. De har fortfarande kvar en fot i det miljömuppiga lägret där följande står lite väl högt i kurs: hemstickat, spara-el-genom-att-vispa-för-hand, anti-kärnkraft, ny teknik är farligt. Men mycket har gjorts för att få lite ordning, så den gruppen är inte så inflytelserik längre (förutom när det gäller kärnkraften, tyvärr). Däremot har även MP haft svårt att sjunga ut i valrörelsen. Säkert hämmade av samarbetet med S, men också för att den bärande idén för framtiden inte är tydligt formulerad (jag tror att V är i stort sett samma position). Ett exempel är diskussionen om tillväxtfrågan som beskrivs på bloggen strötankar och tendenser. Om MP väljer att staka ut sin egen bana så har de potential att bli ett betydligt större parti (som i tex Tyskland) med åtminstone en femtedel av väljarna bakom sig.

Moderaterna (alliansen) kommer inte och behöver inte ifrågasätta sin strategi än på ett tag. Den förnyelse som de har genomgått och den framgång det har lett till gör att de kan fortsätta på sin pragmatiska väg ett bra tag till. Det är en väg som fungerar bra i det korta perspektivet och där kunderna (väljarna) uppskattar det marknadsanpassade budskapet, men på sikt behövs det något mer (både DN och SvD har bra ledare på temat). Nästa val kommer de säkert att klara sig bra på inslagen väg, men sen får vi hoppas att de stora frågorna och idédebatten får ett större utrymme och leder till en omprövning. Ett parti som tills nyligen hade en miljötalesman som Sofia Arkelsten har en del att göra när det gäller det långsiktiga tänkandet.

Någon gång måste väl även pendeln svänga så att valrörelsen präglas lite mer av politik och inte bara känns som en dokusåpa med ovanligt lågt underhållningsvärde. Hoppas pendeln svänger nu.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...