När ekonomin svajade 2008 så var det bara en sak som gällde: stimulera mera. Lägre räntor, ytterligare kreditexpansion, sänkta skatter och liknande åtgärder skulle få hjulen att snurra snabbare igen. Och visst fungerade det – ett tag. Nu när uppåttjacket slutat verka och trippen neråt är oundviklig då är det andra åtgärder som står på programmet.
Av någon underlig anledning är det nästan lika enkelspårigt nu, men tvärtom. Nu är det nedskärningar som gäller, även om de riskerar att turen neråt går lite väl häftigt. Visst behövs det bättre statsfinanisell balans, men det finns faktiskt två sätt att uppnå det på. Det fina med skattehöjningar är att de inte alltid har så stor effekt på efterfrågan som nedskärningar har. Inte minst gäller detta i de länder där samhällets mer välmående skikt under lång tid har fått allt gynnsammare beskattning.
Nedskärningar av offentliga utgifter har en tendens att få direkt genomslag på den ekonomiska aktiviteten. Som när den kommunalanställda läraren blir utan jobb och dessutom inte har varit med i a-kassan. Vi som tjänar betydligt bättre än en lärare och fått maximal utdelning på jobbskatteavdragen påverkas inte nämnvärt om skatten skulle hoppa upp några procentenheter. I USA finns det rätt ordentlig potential! Den läsvärda bloggen Ekonomistas har skrivit om detta.
En annan intressant tankegång träffade jag på i Der Spiegel, där en välrenommerad tysk ekonom, Peter Bofinger, presenterar en radikal modell för att dela recessionsbördorna. Grundtanken är att vinnarna på den senaste tidens bubbelekonomi i stor utsträckning inte drabbas så hårt av nedskärningarna som de som aldrig fick ta del av mäklarbrickorna. Peter refererar till hur man gjorde i Tyskland efter andra världskriget. De som den 21 juni 1948 hade substantiella tillgångar skulle helt sonika betala hälften av sina dåvarande tillgångar i skatt! Betalningarna fördelades i 120 delar över 30 år. Jag kan tänka mig att en och annan islänning gärna skulle se något liknande!
Grekland är ett annat bra exempel där just skatterna borde fokuseras mer än nedskärningarna. I Aten finns det tex inte 324 hushåll med skattepliktig swimmingpool, vilket deklarerats. Google Earth-granskning visade att det var 16794.
Anpassningen av våra samhällen till en helt annan tillgång på billig energi än vad vi vant oss vid kommer också att sätta press på statsfinanser. De senaste 30 årens starka trend av något enkelspårig syn på skatter kommer att vända.
0 Responses to “Skära eller skatta?”