Peak-oil-förnekare, del2

Häromdagen skrev jag om hur lätt det är att sprida skrönor om att peak oil är ett begrepp för foliehattar/ekotalibaner/ mijömuppar / etc, utan någon förankring med verkligheten. Tyvärr är det dock just verklighetsförankring som saknas i när peak-oil-förnekarna slår till.

Goldman Sachs är ett varumärke som inger viss respekt. Visserligen inte helt obefläckat (minns deras betydande roll i Greklands siffertrixande) men ändå så att deras analyser och rapporter får ett visst genomslag. Jag hoppas att det krävs att man sitter på en ganska hög piedestal för att media obekymrat och okritiskt ska publicera en analys som hävdar att USA kommer att gå förbi både Saudi Arabien och Ryssland och bli den största oljeproducenten år 2017. Tydligen gör Goldman Sachs det, eller så är det ännu värre ställt med mainstream media än vad man kan tro. Jag sökte på “US as top oil producer in 2017” och fick följande resultat:

Energiexperterna på Goldman, a.k.a. Masters of the Universe, har alltså gått ut med en rapport där man hävdar att USA blir största oljeproducenten – 2017! En artikel i Sunday Times (endast tillgänglig för betalande) presenterade alltså detta remarkabla påstående. Via branschnyhetsaktören Rigzone fick det ytterligare spridning. Sannolikt leder detta till att en och annan amerikan pustar ut och fortsätter drömma om att någon gång skaffa en lätt lastbil som stadspendlingsfordon. The Oil Drum visar hur flexibel man måste vara (jobba med definitionen av flytande bränsle och lägg till en ordentligt optimistisk potential för okonventionell utvinning) för att kunna komma upp i de 10,9 miljoner fat per dag (8,3 idag) som rapporten visar på. Dessutom skulle det ändå inte räcka till mer än hälften av USA:s nuvarande oljebehov.

För övrig tror Jim Rogers på oljeprisnivå på 200 USD inom 10 års tid.

Och Annie Lööf ska göra Centern till Sveriges gröna alternativ. Tja det blir ju åtminstone lätt att överträffa tidigare centerinsatser på det området – jag förväntar mig inte så mycket mer (vem gör det 1, 2 ?) – men å andra sidan kan ju konkurrens på området få debatten att vakna till liv och skaka liv i de andra partiernas miljöagenda.