Det är inte lätt att vara politiker i klimatfrågor. Samtidigt som man vill ligga i framkant och måla upp visioner/fantisera om hur klimatvänliga vi ska vara 2050, så finns det en verklighet där jobb, skattesänkningar och andra vardagliga ting måste prioriteras för att säkra röster.
Så fort vi höjer blicken och utgår ifrån fakta, tex vad som verkligen krävs för att nå visionerna, så blir det genast besvärligt. Detta är ett favoritämne här på bloggen med många varianter. Ett exempel är hur vi faktiskt behöver reducera våra utsläpp med 1 ton Co2 per capita och mandatperiod för att nå nollutsläpp 2050.
Annars är det just nu populärt att slå sig för bröstet och prata om hur Sverige lyckats minska utsläpp och ökat BNP samtidigt. Givetvis bortser man då från effekten av ökad import av prylar, mat och annat med utsläpp utomlands. Att utsläppen orsakade av svensk konsumtion har ökat med 15% mellan 1993 och 2010 är det inte lika roligt att prata om.
Det finns dock några spirande initiativ och tankar när det gäller att sätta handling bakom orden. Även på högre nivå än bloggar och debattartiklar. Klimatpolitiskt ramverk är begreppet som gäller. Global Utmaning, en fristående tankesmedja, som stöds av näringslivshöjdare som E.ON, Vattenfall, SAAB, Skandia, mfl, lyfter fram näringslivets behov av långsiktiga och tydliga spelregler, i form av ett klimatpolitiskt ramverk.
Den brittiska “The climate change act” som introducerades redan 2008 nämns som en förebild. Så här beskrivs den:
“… lagstadgade mål om en 34 % minskning av växthusgaser till 2020 och en 80 % minskning fram tills 2050 baserat på 1990 års siffror. För att målen ska uppnås vidtas femåriga budgetperioder som sträcker sig tre mandatperioder fram i tiden för att skapa tydlighet och långsiktighet.”
