Först såg jag en kort text i DI om hur HSBC:s chefsekonom menar att vi i västvärlden är nära tillväxtens gräns och att vi inte har så mycket BNP-ökningar att hoppas på framöver. Därefter läste jag Cornucopias inlägg i frågan (se också hans tidigare inlägg). Givetvis betydligt mer innehållsrikt än DI:s. Dessutom med hänvisning till ursprunget, dvs New York Times, så den artikeln fick jag ju också läsa.
Ok, jag håller med om att vad jag har läst eller inte läst är av begränsat intressant. Men det är bara en käck inledning för att jag ska kunna berätta om var jag till slut läste om Stephen King (chefsekonomen alltså, inte författaren) och hans analys.
Sydsvenskans ledarskribent Tobias Lindberg visar att ett visst mått av tillväxtrealism har börjat sprida sig. Alltså även på ledarsidor vars skribenter så sent som för något år sedan hellre skulle ta gift än uttala sig i den här riktningen. Slutklämmen i Tobias artikel är:
Tongångarna känns igen från de politiska samtal som har förts i Sverige på senare år. Tveklöst finns mycket tänkvärt i Kings artikel.
Men låt säga att han har helt rätt – hur skrämmande är då prognosen?
Otäck, men faran bör inte överdrivas. Långt värre vore om tillväxtförutsättningarna i fattigare delar av världen planat ut. Att nödgas förvalta sitt välstånd annorlunda är trots allt något helt annat än att fastna i fattigdom.”
I historiska tillbakablickar är det lätt att förfasa sig över hur inskränkta, okunniga och naiva människorna var. Jag är övertygad om att vår tids mantra om den allena saliggörande tillväxt, i evighet, kommer att kunna räknas in kategorin av föreställningar som den moderna människan kommer att förfasas över.
