Archive for the 'Ekonomi' Category

Page 5 of 11

Fyra tunga rader om varför börsvärdet ska halveras

När det gäller insiktsfulla kommentarer om finansmarknad och börsutveckling så är bloggen Fria Nyheter oslagbar. Läs följande eleganta formulering och läs även resten av inlägget (även om du faktiskt förstår innebörden av nedanstående rader..).
Företagens inkomst är din utgift och deras utgift är din inkomst. Skillnaden är deras vinstmarginal och ditt sparande, din sparkvot. Om du sparar mindre eller lånar mer så kan du konsumera mer utan att företagens lönekostnader behöver öka. Då stiger deras vinstmarginal.

Nybyggd villa under miljonen?

Föreställ dig en villaförort strax utanför en av Sveriges mer attraktiva städer. Villamattorna av 70-talshus breder ut sig. Det är villor i 70-talskvalitet med allt vad det innebär i form av budget- och risklösningar som väggar med enkelgips och träsyllar direkt på betongplattan. Husen börjar närma sig 40-årsåldern och det är lätt att börja fundera på livslängden för husets komponenter.

Denna möjlighet att göra sig bilpendlingsberoende (två bilar per hushåll är såklart standard) kan man förverkliga till det facila priset av ca 2-3 miljoner. Då ingår utsikten att få lägga om tak, byta stammar eller ruttna syllar inom en inte allt för avlägsen framtid.

Gör nu den anakronistiska övningen att föreställa dig en av dessa 70-talsvillor, 140 m2 stor, men nybyggd idag (eller snarare 2009). Villan som 1976 kostade 195 000 kr, skulle i 2009 års penningvärde kosta under miljonen (historia.se har en utmärkt nuvärdesomräknare som sträcker sig till 2009). Alltså en nybyggd villa i attraktivt läge. För mindre en miljon!

Även om man räknar upp priset med löneindexutveckling istället för KPI så blir det inte värre än strax över miljonen.

Finns det något som motiverar att boendeprisutvecklingen på lång sikt skenar ifrån KPI och löneindex?

 

Diagnos för energibranschen: Schizofreni

Precis som alla modebloggare så skriver även jag för att få någon form av uppmärksamhet. Eftersom bloggen inte är den mest trafikdrivande (speciellt inte efter senaste tidens dvala) och PR-mejlen inte spräcker min osunt-brevlåda, så är det kul när det ändå trillar in något relevant.

För inte så länge sedan blev jag av E.ON uppmärksammad på deras energisparkampanj. Den går ut på att 10 000 deltagare (som fått gratis utrustning) ska sänka sin elförbrukning genom beteendeförändring som ska triggas av att energiförbrukningen kan visas tydligt på en display, datorn eller i telefonen, samtidigt som jämförelse och spartips ska trigga ytterligare besparingar. Jämfört med föregående år ligger besparingen efter fem månader på ca 17% i snitt. Ganska mycket, även om jag utgår från att deltagarna inte är helt representativa.

På kampanjsidan motiveras det hela med att energiförbrukningen måste minska för att hejda klimatförändringarna. Det uttrycks också förhoppning om att fler kunder ska kompensera den minskade försäljningen till befintliga kunder som initiativet leder till.

Nu är ju inte E.ONs energibesparingsförkunnande överdrivet unikt i energibranschen, men det är också kul att se vilken brytningstid branschen befinner sig i och de olika uttryck det kan ta sig.

Fortum kör givetvis också ett miljö- och energibesparingsrace, passande nog kallat Grönfejs (det är väl det man blir när man har grönmålat för mycket..). Samtidig så skriver Fortums kommunikationschef Fredrik Karlsson ett inlägg på Newsmill som känns sådär fräscht.

“Den bästa kWh är den sparade kWh” citerar Fredrik och ifrågasätter uttrycket med paralleller som “Är det bättre att sjukhusens magnetröntgen står stilla än att de används för att upptäcka sjukdomar? Är det bättre att ställa in tåg och tunnelbanor än att de transporterar resenärer?”.  Om du frågar mig så är det argumentation på dagisnivå. Fortsättningen är något mer nyanserad när han konstaterar att energieffektivisering är självklart för att det ökar nyttan med varje använd energienhet. Nyanseringen är dock övergående. Avslutningsvis kommer slagdängan om att det inte råder någon brist på energi, varken nu eller i framtiden. Vi håller ju på med omställningen till det som Fortum kallar solekonomin – “I ett samhälle byggt på solekonomin kommer energitillgången i praktiken att vara oändlig”.

Jag kallar det tillväxtnaivism!

För att återgå till E.ON så kör de såklart också med dubbla budskap. Samtidigt som E.ON i Sverige talar mycket om förnyelsebart, energiomställning, etc, så är det andra bud som gäller utanför Europa. Tidigare i år köpte E.ON på sig en andel av det brasilianska MPX med syfte att utveckla den medföljande projektportföljen på 11 000 MW. Det motsvarar ca 15 000 2MW vindkraftverk. Men projektportföljen som E.ON har betalat 471 MUSD för innehåller.. Gissa vad! Just det, projekt för byggande av kol- och gaskraftverk.

Det är inte lätt för energibolagen att förhålla sig till de globalt mycket olika marknadsförutsättningarna i energibranschen och samtidigt föra en konsekvent marknadskommunikation – lite schizofreni underlättar..

Bostadsbubblespaningar

Jag tänkte bidra med två halvgamla spaningar från bostadsbubblans Sverige. Den första kommer från en artikel i Di, där NCC kom med lite siffror på hur deras försäljning av bostäder gått under 2011. Det första man slås av är att försäljningen 2011 var lägre än 2008. Nästa anmärkningsvärda sak är lagret av färdiga bostäder. Vid slutet av 2011 hade NCC 810 osålda bostäder, med en försäljningstakt på 567 bostäder under 2011 innebär det att man har ett lager som räcker till över 17 månaders försäljning med 2011-takt, om man inte startar några nya byggen.

 Nästa spaning är från programmet plånboken på P1. När jag satt och slölyssnade häromdagen pratade de om en ny sorts bluffare som lever på att lura folk med time-share lägenheter i Spanien. Det som var det nya var att lurendrejeriet inte längre handlade om att lura på folk att köpa en time-share, utan att lura folk som äger time-share att man har en köpare till denna. Snacka om desperat marknad där säljare betalar x antal tusen till någon bluffmakare som säger sig kunna sälja time-share lägenheten på solkusten…

Vargen (Birger Schlaug) äter upp rödluvan

För någon vecka sedan blev jag tipsad via Birger Schlaugs site om en intervju som han hade gjort med Christer Gunnarsson. Christer är en av författarna (Martin Andersson den andre) till boken “Hållbarhetsmyten – varför tillväxten inte är problemet”. Boken fick en del uppmärksamhet 2011 när den kom ut.

Bokens ämne är ungefär: allt snack om hållbarhet och att jordens naturresurser sätter gränser för tillväxten är bara trams. Jag blev nyfiken på att läsa hur forskare angriper ett sådant utmanande upplägg. Det kan ju inte vara helt enkelt att få någon rätsida med en sådan ansats. Lyckligtvis dök det upp en recension på Ekonomistas som fick mig att spara in både tid och pengar. Professor Astrid Kander som är kollega till de båda herrarna förklarade tydligt vilka brister boken har.

För övrigt hade jag svårt att förstå varför det blev så mycket tjafs om SNS när deras oberoende från särintressen och deras devis “Kunskap för välgrundade beslut” började ifrågasättas i höstas. Jag har snarare sett SNS som en garant för att föra ut särintressen via en pseudovetenskaplig plattform. “Hållbarhetsmyten – varför tillväxt inte är problemet” verkar bekräfta den observationen ytterligare.

Tyvärr bemötte aldrig de båda författarna Astrids invändning (åtminstone inte i media). Därför var det med stor nyfikenhet som jag klickade igång Birgers intervju.

Jag blev inte besviken. Birger lockade in Christer i fälla efter fälla och lät dem slå igen med obönhörlig kraft. Läs följande ungefärliga utdrag:

Inte så långt in i intervjun gör Christer ett lamt försök att försöka slingra sig ur klimatdebatten:

“Är du klimatskeptiker?”

“Klimatförnekare skällsords, skämt, ha,ha, bla, bla – det tar emot att säga säga det rakt ut”

“Tror du på majoriteten av forskarnas uppfattning”

“Jag måste säga att jag är skeptiker. Jag är skeptiker som man ska vara som forskare. Jag vill veta mer..”

“Ännu mer?”

“Man ska vara väldigt skeptisk. Att vara forskare är att alltid vara skeptisk. Även mot dina egna åsikter. Jag tror inte att de flesta som talar i klimatfrågan vet vad de talar om.”

“Har inte den majoritet av forskare som är oroad för klimatomprövat sin omfattning som de hade för 20-30 år sedan…”

“Jag vill inte gå in i den debatten. Fakta är viktigare för mig. Min faktakunskap är för dålig.”

Men det blir ännu bättre när de fortsätter med att resonera om vad tillväxt är och hur det definieras.  Birger skjuter lömskt in följdfrågan:

“Tillväxten mäts då exponentiellt. Kan du förklara vad det är?”

“Hur menar du då?”

“Om man har 4 procents tillväxt blir det en fördubblad ekonomi om 18 år” Är det ett problem, att man mäter exponentiellt?”

“Mäter och mäter”, bla, bla, inget svar

Birger tar sats och förtydligar igen: “Vid nästa sekelskifte skulle vi ha 32 gånger så stor ekonomi som idag. Är det möjligt och rimligt?”

“Det är en fråga om innehåll. Producera 32 gånger mer livsmedel kommer vi ju inte att göra… Tjänstedelen blir bara större  och större”

“Är det möjligt med en 32 gånger så stor ekonomi i Sverige om 90 år?”ä”

“32 gånger, hmm, det skulle återspegla en 32 gånger högre levnadsstandard. Det blir mycket mer suspekt”

“Ändå försvarar du tanken på en evig ekonomisk tillväxt”

“Vår värld har inte 4% ekonomisk tillväxt. En utplaning kommer nog”

“Så evig tillväxt är i princip en omöjlighet?”
“Det är möjligt, ja”

“Du skriver så här också: “Ett samhälle utan tillväxt är otänkbart” Vad menar du då?”

“Man måste öka den produktiva förmåga för att föda fler människor. Hade vi inte haft tillväxt hade vi varit väldigt få på jorden”

“Du skriver också: “I samhällen utan tillväxt produceras inget överskott. Alla producerar för hushållets behov. Det man inte producerar kan inte införskaffas.” Så om Norge nu inte skulle fortsätta ha ekonomisk tillväxt i fem år så producerar man inget överskott utan bara det hushållet har behov av. Det är det du skriver”

“Svälj, Jaha…. Ehhh…. Vi tänker ju att diskussionen handlar om ett hypotetiskt resonemang – om ett samhälle med extensiv ekonomisk tillväxt. Det handlar inte om det moderna samhällets tillväxt. Norge-fallet gäller inte”

“Men varför skriver du så?”

“Jag förstår din åsikt. Det här är ett resonemang om tillväxtens basala definition. Där ett samhälle med självhushåll är utgångspunkten.”Det blir svårförståeligt om idén överförs på den moderna tillväxten”

“Så egentligen så ser du att vi på en 100-årssikt kommer få samhällen utan ekonomisk tillväxt?”

“Ja en utplanande tillväxt och ekonomi”

Är det inte rimligt då att politiker funderar över vad som händer efter tillväxtsamhället?”

“Men boken är skriven av två personer som har jobbat med utvecklingsfrågor i fattiga länder. Vi menar att där är vägen lång innan man ska börja tänka så.

“Tillväxtkritikerna som du skriver om, är det någon av dem som menar att vi ska hindra att fattiga länder får ekonomisk och materiell tillväxt.?”Menar de inte att de är vi i den rika delen av världen som ska dra ner på vår konsumtion? Är det inte så debatten är?”

“Många är nog så, men dock inte alla”

Häpp! Så gör man för att få en tillväxtutopist som har ägnat en hel bok åt tillväxtens lov att göra en pudel och medge att tillväxtens era snart är förbi!

Christer är inte den enda drömmare som man hade velat se toastad i Birgers bedrägligt mysiga fåtölj..

 

 

McKinsey om råvarutillgången

“Cheap resources underpinned economic growth for much of the 20th century. The 21st will be different”

McKinsey Quarterly är konsultbolagets egna publikation. Den har en inriktning på att lyfta fram nya trender och omvärldsförändringar som påverkar hur företagen bör agera.

I deras artikel “A new era for commodities” går man ut hårt med följande diagram.

Sedan följer en beskrivning av hur efterfrågan på råvaror kommer att fortsätta öka (inte minst pga Kina och Indien) och att det nu är betydligt svårare att öka utbudet på det sätt som man gjorde under 1900-talet. Detta pga 1. klimathotet 2. utvinningen är komplexare och dyrare 3. när resurser nyttjas fullt ut / till bristningsgränsen finns det risk för negativa spridningseffekter:

“Demand for energy, food, metals, and water should rise inexorably as three billion new middle-class consumers emerge in the next two decades.1 The global car fleet, for example, is expected almost to double, to 1.7 billion, by 2030. In India, we expect calorie intake per person to rise by 20 percent during that period, while per capita meat consumption in China could increase by 60 percent, to 80 kilograms (176 pounds) a year. Demand for urban infrastructure also will soar. China, for example, could annually add flor space totaling 2.5 times the entire residential and commercial square footage of the city of Chicago, while India could add floor space equal to another Chicago every year.

Such dramatic growth in demand for commodities actually isn’t unusual. Similar factors were at play throughout the 20th century as the planet’s population tripled and demand for various resources jumped anywhere from 600 to 2,000 percent. Had supply remained constant, commodity prices would have soared. Yet dramatic improvements in exploration, extraction, and cultivation techniques kept supply ahead of ever-increasing global needs, cutting the real price of an equally weighted index of key commodities by almost half. This ability to access progressively cheaper resources underpinned a 20-fold expansion of the world economy.

There are three differences today. First, we are now aware of the potential climatic impact of carbon emissions associated with surging resource use. Without major changes, global carbon emissions will remain significantly above the level required to keep increases in the global temperature below 2 degrees Celsius—the threshold identified as potentially catastrophic.2

Second, it’s becoming increasingly difficult to expand the supply of commodities, especially in the short run. While there may not be absolute resource shortages—the perceived risk of one has historically spurred efficiency-enhancing innovations—we are at a point where supply is increasingly inelastic. Long-term marginal costs are increasing for many resources as depletion rates accelerate and new investments are made in more complex, less productive locations.

Third, the linkages among resources are becoming increasingly important. Consider, for example, the potential ripple effects of water shortfalls at a time when roughly 70 percent of all water is consumed by agriculture and 12 percent by energy production. In Uganda, water shortages have led to escalating energy prices, which led to the use of more wood fuels, which led to deforestation and soil degradation that threatened the food supply.”

Sammanfattningsvis är det alltså en ganska utmanande situation vi befinner oss i.

Lyckligtvis finns det lösningar som låter oss köra på! Det är temat för uppföljningsartikeln Mobilizing for a resource revolution. Artikeln börjar med historiska exempel då man trott att resurserna inte skulle räcka längre, men då man räddats av marknadskrafter och innovationer. Gissa om det är möjligt även denna gång? Dock konstaterar man att “Nothing less than a resource revolution is needed”.

Klart att man blir lite nyfiken på att läsa mer om hur problemlösarna på McKinsey Global Institute, Sustainability & Resource Productivity Practice angriper den här svårlösta ekvationen. Jag varnar för antiklimax. Trots att McKinsey menar att det krävs en revolution för att hantera utmaningen så dribblar de förbi huvudproblemet med att konstatera “Our analysis suggests that it’s possible to meet the resource challenge through an expansion in supply and base-case productivity-improvement rates. “

Aha! Den ökade efterfrågan kan mötas med ökat utbud! Och produktivitetsförbättringar!

Dessutom finns det två vägar att välja på. Den ena är ökat utbud och produktivitetsförbättringar i enlighet med nuvarande takt,vilket kräver ca 3000 miljarder USD i investeringar per år (1000 mer än idag). Den andra är en mindre ökning av utbudet som kompenseras av större produktivitetsökning till den något högre kostnaden av 3200 miljarder USD.

Resten av artikeln innehåller vettiga tankar om hur verksamheter påverkas och kan agera i den nya eran med högre och mer volatila råvarupriser.

Slutklämmen lyfter också ett varnande finger om att det inte är en riskfri framtid vi igår till mötes. Det kan leda till negativa effekter på tillväxt, välfärd och politisk stabilitet (hoppsan!). Men även om det skulle bli besvärligt på vägen så är man noga med att poängtera att tekniken kommer lösa problemen förr eller senare!

“Supply and productivity opportunities can address the growing demand for resources and the environmental challenges associated with the rise of three billion new middle-class consumers. But these opportunities raise fresh questions: can business and government leaders, not to mention consumers, move with the speed and scale needed to avoid a period of dramatically higher resource prices, along with their destabilizing impact on economic growth, welfare, and political stability? Or do we need a crisis, with its associated problems, to accelerate technological innovation and investment? The questions are big, and the stakes are high.”

McKinsey räknar i sina efterfrågeökningsprognoser med ca 3 miljarder nya medelklasskonsumenter och dubbelt så många bilar inom kommande 20 år. Jag skulle gärna vilja se vilka antagande de har gjort om tillgången på olja för den perioden..

Tillväxtens gloria på väg att glida ner

För ca ett år sedan skrev jag ett inlägg om hur MP med Gustav Fridolin i spetsen har slipat av de tillväxtfientliga kanterna och närmat sig politikens mittfåra. Om det bara är ett medialt knep eller om det speglar en omsvängning av partiets inriktning vill jag låta vara osagt. Med tanke på att MP under året har gått ut med miljömål som att “2025 ska Sveriges globala klimatpåverkan genom konsumtion minst ha halveras jämfört med idag” och att det historiskt finns en stark tillväxtrealistisk insikt i partiet så lutar jag åt att det är en kommunikationsstrategiskt motiverad make-over.

Även i socialdemokraterna finns det en och annan som vågar närma sig tanken att det heliga tillväxtmantrat kanske ändå kan ifrågasättas, vilket jag också nämnde i det tidigare inlägget. Precis som då så är det fortfarande Kajsa Borgnäs som vågar ta bladet från munnen, vilket framkommer i hennes artikel (läsvärd) i det senaste numret av S-märkta TIDEN. Både bloggrannarna ASPO och Tillväxtreflektera har också noterat och kommenterat detta.

Det vanligaste bland S-folk som har en någorlunda försiktig hållning till tillväxtlovsången är annars att det viskar fram att BNP-måttet inte är så bra och att hållbar tillväxt är målet – lite sådär centeraktigt.

Men det finns en helt annan medvetenhet idag om resursernas ändlighet jämfört med för 5-10 år sedan. När råvarupriserna exploderar pga tillväxtmarknadernas efterfrågan och begränsade möjligheter att öka  tillgången så börjar det uppenbart för allt fler att vi har ett problem. En vanlig hållning är ju fortfarande att erkänna riskerna och problemen, men att ändå förlita sig på att teknikutvecklingen och marknaderna ska lösa problemen. I senaste McKinseys Quarterly Review (kräver log in, dock gratis) finns ett typiskt exempel på detta.

Alla är överens om att Jonas Sjöstedt är en stor tillgång för vänsterpartiet. Han är tom så rumsren att det numera går att prata positivt om V i vilka miljöer som helst (nästan..). Den stora frågan är om Jonas blir den första partiledaren som verkligen lyfter upp de ekonomiska och resursmässiga utmaningar som vi har framför oss istället för att älta hundralappar hit eller dit. Det är ju åtminstone tveklöst så att det i V finns en stor medvetenhet om problematiken och tydlig inriktning på att det måste hanteras. Cornucopias intressanta utdrag ur den rapport som V:s framtidskommission tagit fram (publicerad i nov 2011) visar på en betydligt mer djupgående insikt än vad jag och säkert många med mig kunnat hoppas på. Rapporten är resultatet av en bred och öppen process i linje med V:s partiledarnominering. Så även om det är upp till partistyrelsen att välja hur de vill använda rapporten så har den en viss tyngd som inte går att bortse från.

Självklart räcker det inte med att V börjar prata insiktsfullt om den eviga tillväxtens begränsningar i en fysisk värld, men det kan vara en god början som kan locka ut en och annan tillväxtrealist ur garderoben. Jag tror tom att det går att hitta en och annan moderat som skulle kunna instämma i problemanalysen – vi har ju tex våra hjältar i Knivsta.  Kanske kan man till och med sticka så många små hål på den tillväxtutopiska bubblan att luften börjar pysa ur lagom till nästa val. Valet 2014 kan bli riktigt intressant.

 

 

Börsfallet återhämtat om 14 år

Uppdatering: Tydligen var optimistiska analytiker dagens tema. Carolina Neurath på SvD svängde ihop en hårt träffande beskrivning av analytikeroptimismen, vilket Cornucopia hade uppmärksammat.

Nytt år och nya förhoppningar om ett börsår som återställer ordningen. Det finns många optimistiska analytiker som anser att strulet för EU-ekonomierna har fått oproportionerlig domedagsstämning och påverkat börsen alltför negativt. Peter Malmqvist (som hade höga förväntningar om 2011, +20%) är en av dem som hoppas på ett rallyår och slår återigen till med en gissning på 20%. Som sagt så är han inte ensam – vilken analytiker är så tjurig att han inte tror på ett nytt år fullt av möjligheter? Dessutom underlättar det ju försäljningen om man har något lite mer spännande att komma med än en halvdyster syn på utsikterna.

En av mina favoritkällor för finansinfo, GMO, har gjort en historisk check av hur börsen (S&P) utvecklas efter att bubblor har spräckts. Den visar att genomsnittlig tid för återhämtning är 14 år.

Jeremy Grantham (GMO) noterat också att de senaste 20 årens överstimulering av marknaderna med Greenspan och Bernanke i förarsätet har lett till en period med orimligt hög avkastning. Samtidigt har index återhämtat sig oerhört snabbt efter de större nedgångar som skett under perioden, vilket är unikt ur ett historiskt perspektiv.

I dagens läge när stimulansammunitionen är på upphällningen så kanske vi ska förvänta oss att börsen återvänder till det normala. Alltså ett längsgående harvande under sisådär 10 år.

Som jag tidigare sagt så kommer PPM-systemet inte att överleva så länge till. Inte minst för att det blir svårt för bankerna att locka fram både skattepengar och sparpengar när de ändå inte kan prestera någon vidare avkastning.

 

Arbitragemöjlighet

“Arbitrage är en term som beskriver utnyttjandet av obalanser mellan två eller fler marknader, […]enkelt uttryckt en riskfri vinst.” Så definierar Wikipedia order arbitrage. Precis som under den förra (?) finanskrisen så finns det idag arbitragemöjligheter för bostadsägare med outnyttjade pantbrev. Enligt listpriset (som ofta kan förhandlas ner) kan man idag låna på 2 år till 3,83% ränta, samma pengar kan man få 4% ränta för och alltså ha en riskfri ränteförtjänst på 0,17 procent (riskfritt upp till statens insättningsgaranti).

Detta kan jag inte tolka som annat än att staten, via den teknokratstyrda riksbanken och/eller politikerstyrda riksgälden tar risken i det här upplägget utan att ta betalt för det. Hursomhelst känns det som ett osunt (ha,ha) tecken att det existerar denna typen av obalanser. Om det är någon läsare som har mer insikt i mekanismerna som gör detta möjligt så får ni gärna dela med er.

Kina shoppar energi

Skuldminskningen (deleverage) av europeiska ekonomier har bara börjat. Portugal är ett av länderna som har fått en lång lista på åtagande som de måste uppfylla för att EU och IMF ska hjälpa till att avvärja statsbankrutt. En punkt på listan var att avyttra de sista 21 procenten av det tidigare statligt helägda energibolaget EDP.
De köpare som fick vara med och kämpa in i det sista var kinesiska Three Gorges, tyska E.ON och de två brasilianska bolagen Elektrobras (statligt ägt) och Cemig. Man kan ju se det som ett tecken att det bara var en köpare från den skuldsatta delen av världen (EU, USA, Japan) som fick vara med och fightas hela vägen fram..
Trots att E.ON fick hjälp på högsta politiska nivån när Angela Merkel tog upp frågan med Portugals statsminister Pedro Passos Coelho, så var det kineserna som plockade hem det hela till en kostnad av 2,7 GEUR.
Köpet är ett steg på vägen i Three Gorges uttalade strategi att bli en internationell verksamhet och ger ett fotfäste i både Europa, Brasilien och USA. Sannolikt kommer vi få se fler feta förvärv där kinesiska statligt ägda företag, eller med goda statliga förbindelser, passar på att köpa attraktiva fysiska tillgångar. Det spekuleras i att billiga statliga lån till kinesiska företag som förvärvar fysiska tillgångar utomlands är ett sätt diversifiera valutareserven. Utöver själva penningpungen som räcks över vid köpet så har Three Gorges även lovat finansieringsmöjligheter för krisande portugisiska banker och verksamheter vilket gör att det totala pengaflödet kan uppgå till 8 GEUR.
Kinas ekonomi är inte problemfri (se tidigare inlägg här, eller Flutes senaste observationer), men konkurrensen från Asien kommer att fortsätta sätta press på Europas och USAs ekonomier.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...