Mycket jobb har lett till uppehåll i bloggandet, men efter att hört ett avsnitt av OBS i P1 så kliade det i fingrarna. Mycket ska man höra innan öronen trillar av, men ibland är man förvånad över att de fortfarande sitter kvar.
Det som fick mina öron att snurra några varv var när Anders Ydstedt (mer om honom senare) läste upp en text som mycket enkelt kan sammanfattas i följande tre punkter:
1. Fri rörlighet har alltid varit en förutsättning för demokrati och frihet
2. Det finns politiker och byråkrater som vill planera, reglera och ransonera resandet, främst motiverat med miljöskäl
3. Historien har många gånger visat hur ny teknik som ökar mobiliteten motarbetats politiskt. Den smarta strategin är att ta bort störningarna av den ökade mobiliteten istället för att motarbeta den.
Nämen, att ingen tänkt på det! Varför har vi överhuvudtaget samhällsproblem – vi kan ju bara ta bort störningarna!
Genom att totalt blanda bort korten och koppla ihop strävan mot en långsiktigt hållbar mobilitet med antidemokratisk politiska maktmedel så kan ett otränat öra (och hjärna) säkert uppfatta munvädret som dagens sanning. Läs gärna detta praktexempel på svartmålande genom negativa, men ack så irrelevanta, associationer:
“Begränsningar av rörlighet handlar om makt. Före 1860 krävdes det inrikespass för varje resa inom Sverige. Inrikespasset användes för att hålla kontroll över spridandet av politiska illäror, spioneri eller anstiftande av uppror. Inrikespasset var också ett sätt att kontrollera handeln under en tid då flödet mellan stad och landsbygd gav viktiga skatteintäkter. Sverige var på intet sätt ensamt om att kontrollera resandet. Berlinmuren var kanske den tydligaste symbolen för reseförbud och än i våra dagar utgör begränsning av rörelsefriheten ett viktigt verktyg för att upprätthålla diktaturer.”
Utan minsta skam i kroppen (?) framställs lågprisflyget, tillgängligt för alla, som en lans mot elitens försök att undanhålla den vanliga människan från livets goda – och mot diktaturers förtryck:
“På 1800-talet kritiserade den brittiska eliten Thomas Cook som gav vanliga människor möjlighet att göra helgutflykter med de nya järnvägarna. Nu när vi håller på att få ett flyg tillgängligt för alla höjs på samma sätt protester mot lågprisflyget. I Sverige var det den livliga ångbåtstrafiken över Öresund på 1860-talet som omöjliggjorde passkraven.”
Lena Ek som ju har tagit några steg mot en mer verklighetsförankrad miljöpolitik får sig givetvis en släng av sleven när hon citeras följande: ”Ja vi behöver minska trafiken. Det behövs om vi ska klara våra ambitiösa klimatmål. Detta är vår tids ödesfråga.”
Dessa diktaturens fähundar! Vilken tur att vi har Anders Ydstedt som vågar säga ifrån.
En mer nyktert tänkande varelse skulle kunna fundera på vad effekterna blir av minskande råvarutillgång i kombination med en alltmer ökande efterfrågan i de delar av världen som jobbar hårt på att komma ikapp vår råvaruförbrukning, som tex Kina och Indien. En slutsats skulle då kunna vara att det finns mycket som vi behöver göra för att agera proaktivt och reducera de negativa effekterna (inte minst demokratiska) av den mobilitetsminskning som vi har framför oss, planerad eller ej.
Givetvis börjar man undra vad denne Anders är för filur som har låtit tankarna fara ut i tangentens riktning på ett så ogenerat sätt. Efter lite surfande så börjar pusselbitarna falla på plats.
Det visar sig att Anders är medförfattare till boken “Far och Flyg”. På Timbros hemsida beskrivs den på följande sätt:
“Ett mobilitetsmanifest som förklarar och försvarar rätten att resa. Den visar också på den konflikt som mobilitetsfrågorna skapar i politik och samhällsdebatt.
Kontrollerande myndigheter, auktoritära stater och välmenande miljövänner försöker ständigt reglera och förbjuda allt från cyklar till lågprisflyg. Synliga och osynliga murar har byggts kring flyktingar, solresenärer, tågluffare och affärsmän.
Den här boken har ett positivt budskap: att mobilitet och resor inte är ett nödvändigt ont, utan en viktig del av det öppna samhället. Det finns ett direkt samband mellan fysisk och social mobilitet. Den som motsätter sig resande motverkar därmed också den sociala mobiliteten.”
Att Maria Rankka också har ett finger med i boken är helt i linje med den kvalitetsimage som hon håller på att etablera – hon figurerade också i ett av 2011 års absoluta lågvattenmärke “Svensk vindkraft – 215 miljarder senare”.
Av någon anledning (kontakter..) lyckas Timros fria fantasier få ett relativt starkt genomslag i media. Så även när man i stort sett med djupt allvar framställer det som en mänsklig rättighet att få flyga till Thailand en gång om året. Expressen och SvD är två exempel där alstret ynglat av sig.
Anders som är delägare i Scantech Strategy Advisors och arbetar med strategisk rådgivning inom kommunikation för företag och organisationer lägger ju givetvis inte ner så mycket jobb på att sprida mobilitetsevangeliet för sitt egna höga nöjes skull. Timbro har ju visserligen en hyfsad kassa för att sponsra allehanda drömmande och kan säkert ha stått för fiolerna. Det som oroar mig är om det finns något företag i mobilitetsbranschen som har lagt pengar på den här kampanjen. Om den typen av stoppa-huvudet-i-sanden-tänkande är representativt för delar av svenska näringsliv så undrar jag vart det är på väg!
Som bloggare i gärdsgårdsserien är man ganska lättsmickrad, så när jag för en gångs skull får ett utskick som åtminstone har med bloggens tema att göra kan jag inte låta bli att skriva om det.
