Archive for the 'Konsumtion' Category

Page 3 of 5

Dags att bjuda E.ON på reklam

Som bloggare i gärdsgårdsserien är man ganska lättsmickrad, så när jag för en gångs skull får ett utskick som åtminstone har med bloggens tema att göra kan jag inte låta bli att skriva om det.

Återigen är det E.ON som hört av sig (hallå Vattenfall och Fortum hur går det med bloggnätverkandet?). Förra gången handlade det om deras energisparkampanj. Jag förutsätter att E.ON anser att all uppmärksamhet är bra…

Den här gången handlar det om en kåk som E.ON smällt upp på Malmös nya gräddhylla, Västra Hamnen. Huset kallas Hållbarheten och ska hyras ut till testpersoner. Reklamkampanjen är upplagd som en värvning av hyresgäster / testhushåll.

Det är mycket snack om ett framtida hållbart boende och en hel del floskler som staplas:

“med tillgång till pool, bastu och egen trädgård kan det inte bli bekvämare att göra en god gärning”

“provar vilka energilösningar som är mest effektiva, utan att minska på komforten”

“Därför söker vi dig som vill bo bekvämt, producera din egen energi, styra energianvändningen och dela med dig av dina erfarenheter.”

Baserat på den begränsade informationen som finns på kampanjsidan så ser det ut att handla om att framförallt mäta energiförbrukning (100 mätpunkter per lägenhet). Husets energieffektivitetsprestanda framgår inte, men det hade ju varit kul om E.ON spänt bågen och byggt ett plusenergihus. Av bilderna att döma så är energiproduktionsmöjligheterna mest till för syns skull. Det gäller definitivt det lilla vindspelet på taket.

Det verkar finnas en del likheter med Vattenfalls One Tonne Life – precis som i deras koncept så ingår elbil.

Jag tror definitivt på en framtid där teknikutvecklingen fortsätter, stordriftsfördelar och specialisering kommer att finnas kvar. Jag delar inte survivalisternas flytta-ut-i-skogen-och-skaffa-egen-självhushållning-tänk.

Men jag är tveksam till att en hållbar framtid innebär tillgång till pool åt alla…

 

Fyrverkeri – reglera mera!

Om detta hade fungerat…

 

Fyrverkerier köps och används av de som är över 18.

Användande är begränsat till nyårsafton, ofta i enlighet med kommunala ordningsregler. I  tex Malmö är användande endast tillåtet på nyårsafton mellan 18-02.

Alkohol och fyrverkeri förekommer inte samtidigt.

Ordentliga avfyrningsramper används (aldrig avfyrning direkt från handen).

Rejäla säkerhetsavstånd till både avfyrare och åskådare.

 

… då hade jag inte haft någon invändningar mot det sätt som fyrverkerier säljs på idag.

Baksidorna är inte precis några överraskningar:

Varje år skadas cirka 200 personer så allvarligt att de behöver uppsöka akutmottagning. I större städer ger det både skadegörelse och mycket oväsen, vilket startar när fyrverkerierna börjar säljas och håller på en bra bit in i januari. Det blir skräpigt. Förmodligen inte helt bra ur miljöhänseende.

Att plocka bort smällarna var ett stort och viktigt steg i rätt riktning. Eftersom polisen inte är i närheten av att upprätthålla de lagar och regler som gäller så är det dags att se på andra möjligheter. Som inom så många andra områden behövs reglering istället för avreglering (läs om skrot, apotek). Det finns många sätt att försöka begränsa fyrverkeriproblemen, men som vanligt är det effektivast att gå till källan och se till att tillgången begränsas.

Läs gärna om läkarna som vill begränsa laddningen i de kraftigaste raketerna.

Andra om samma ämne:

Redhead, DN1, DN2, GPRapport från Svedala, IF, Annika, Trulpen

 

 

Konsumtionsvisionen

I serien om visioner för vårt samhälle och vad som egentligen behövs för att nå visionerna är det dags för den tredje delen. Det första inlägget exemplifierade hur den ambitiösa 2050-visionen för klimatmålen inte matchas av det politiska agerandet. Det andra inlägget, Hälsovisionen, tar upp avregleringen av apoteksmonopolet och hur ett ökat kommersiellt tänkande i sjukvårdssektorn kan skapa en ineffektiv verksamhet som visserligen ger kunderna det som de vill ha, men ofta inte behöver.

Privat konsumtion är temat för detta inlägg. Kanske det område där det är mest uppenbart att samhällsvisionen och handlingsplanen skulle behöva en ordentlig genomgång och verklighetsförankring. Dessutom passande nu när julhetshandeln närmar sig sitt slut.

Som jag tagit upp tidigare så prognostiserar/fantiserar Handelns utredningsinstititut om att detaljhandeln ska växa med 2,9% om året, per capita, fram till 2025! Chansen att vi får den ekonomiska utveckling som krävs för kunna shoppa för ytterligare 350 miljarder år 2025 är obefintlig. Men även bortsett från det så kan man undra vad samhällsvärdet av den ökade konsumtionen är.

Vår privata konsumtion av det som vi hämtar hem från affären (detaljhandeln) och tjänster (exkluderat typiska offentliga tjänster som sjukvård, undervisning, etc) kan delas upp i följande översiktliga kategorier:

Nödvändig – mat för att inte svälta och kläder för att inte frysa. Sedan 50-talet är det inte många i vårt samhälle som blir utan denna konsumtion. Inte så mycket att orda om i detta sammanhang.

Effektivitetshöjande – mat som är mer varierad och långsiktigt hälsosam eller förbehandlad för att underlätta tillagande, kläder med bättre funktionalitet och hållbarhet, prylar som underlättar vardagssysslor som tex dammsugare, tvättmaskin och liknande. Även på detta område har vårt samhälle varit välförsett under långt tid. Under 50-70-talet fylldes huvuddelen av detta konsumtionsbehov upp. Visserligen finns det en hel del effektivitetshöjande arbetsverktyg som har tillkommit (inte minst datorn!), men å andra sidan äter vi betydligt sämre och hållbarheten på prylar och kläder har i genomsnitt försämrats.

Nöje – på detta område har det skett desto mer under de senaste årtiondena. De resurser som vi lägger på konsumtion av hemelektronik, kläder, nöjesresor, media, etc har ökat avsevärt. För att överleva finns det inget behov av denna konsumtion, men för att ett socialt och mentalt välfungerande liv krävs det en del på detta konto. Marginalnyttan av ytterligare nöjeskonsumtion är förmodligen ytterst begränsad, eller till och med negativ. Snarare finns det många som skulle må bättre av mindre konsumtion och mer tillgänglig tid. Det mest absurda är att själva införskaffandet av varorna har blivit ett nöje i sig. Att handla för att få dopamin- och endorfinkickar (vilket kan resultera i missbruk) har blivit ett socialt accepterat och dessutom eftersträvansvärt beteende. Shopping har blivit ett fritidsintresse som det även ägnas mycket tid åt.

Status/bygga sitt eget varumärke– i mångt och mycket är denna kategori svår att särskilja från ovanstående. Gränsen mellan vad som är motiverat ur ett rent individuellt nöjesbehov och vad som är påverkat av förväntningar utifrån är hårfin. Många upplever säkert att deras årliga Thailandsresa är absolut nödvändig för att de ska stå ut med den svenska vintern, men om det inte hade funnits en socialt driven uppfattning om det fantastiska med att “komma iväg” så hade inte heller behovet funnits. Solbränna från vintersemestern är trots allt fortfarande en statussymbol som ska generera många avundsjuka kommentarer om det sociala spelet håller sig till reglerna. Kläder är såklart ett annat utmärkt exempel. Utseendet och kvaliteten på klädesplagget har hamnat i bakgrunden. Istället är det det värde som marknadsföringen av ett märke som skapar huvuddelen av det värde som konsumenten är beredd att betala för. Ur ett samhällsperspektiv är värdet begränsat. Visst finns det positiva effekter av möjligheten att uttrycka sin personlighet med klädstil och liknande, men med den omfattning som det har idag så är de negativa effekterna är desto större.

Ovanstående kategorisering bygger helt på konsumentens perspektiv. För att öka den totala samhällsnyttan skulle nöjes- och statuskonsumtion till stor del ersättas av hållbarhetskonsumtion. En prissättning som bygger på att produkter inte externaliserar kostnader i något led, från råvarutvinning till återvinning, skulle ge ett helt annat avtryck i konsumentens plånbok. Ett par jeans som du köper på H&M för 299kr har en tillverkningskostnad på runt en tiondel av konsumentpriset. Om du ska odla bomull, tillverka tyg och knappar för att sedan sy ihop och paketera och dessutom göra en produktionsförtjänst så är det ganska uppenbart att det finns en del miljömässiga och sociala kostnader som någon annan än konsumenten får bära.

Utöver den konsumtionsökning som vår tillväxt har möjliggjort så har vi alltså kunnat köpa väldigt mycket mer just på grund av import från låglöneländer med låga miljökrav, vilket har drivit ner tillverkningskostnaderna.

Trots att resurserna i vårt samhälle har ökat så mycket och att det värde som vi konsumerar för har ökat ännu mer så har konsumtionshållbarheten försämrats.

Det finns många faktorer som ligger bakom att vi inte lyckas optimera värdet av våra gemensamma samhällsresurser på ett bättre sätt. Jag planerar att ta upp några av dem i kommande inlägg.

 

Andra bloggar på samma tema:

ASPO, Hådén, SchlaugGalen?, Cornucopia, Ljungberg, Sjöstedt, Eko-bloggen, Effekt, Tillväxt-reflektera, Ylven, Stabil Ekonomi

Hälsovisionen

Att avregleringen av apoteket inte blev en succé borde vid detta laget vara uppenbart för de flesta. Åtminstone om syftet med avregleringen var att öka tillgängligheten (i hela landet) och sänka kostnaderna. Låt oss bortse från de nyliberala dimridåerna om att det hela är till för kunderna. Det är ändå inte så många som fintas bort så lätt. Givetvis handlar det om att låta hungriga riskkapitalister sätta tänderna i en jungfrulig marknad och hoppas på att det ska skapa någon promille tillväxt.

Som så ofta får den grundläggande samhällsvisionen inte något utrymme i debatten. Vad är egentligen syftet med apoteksverksamheten och vilket värde ska det leverera till kunderna/samhällsmedborgarna?

Detaljhandeln har växt mer eller mindre oavbrutet de senaste 20 åren. Självklart kommer det att fortsätta i all oändlighet. Men det finns anledningar att inte släppa in alla verksamheter på köpfesten. Precis som med systembolaget så kan man ifrågasätta värdet av ökad försäljning av hälsorelaterade produkter. Visserligen är det receptbelagda utbudet undantaget, men även det receptfria utbudet bygger till stora delar på att kunderna ska uppleva att produkterna bidrar till en bättre hälsa. Oavsett om det har med verkligheten att göra eller inte. Betala dig frisk och bli av med dina krämpor är säljargumentet.

Nästa steg i en kommersialiserad hälsovision, där det är marknaden som styr, är så klart att ge kunderna de läkartjänster som de vill ha, istället för vad som är medicinskt motiverat. Executive Health (som du kanske kommer ihåg är det Finansblogg-skribenten som har ett finger med i det spelet) är ett intressant exempel på medicinsk verksamhet som ger kunderna vad de vill ha, inte vad som behövs. Läs gärna de underhållande kundreferenserna! Men ännu hellre den här artikeln som belyser vilka problem fenomenet medför.

För den som har erfarenhet och kunskap om sjukvård i USA så är det lätt att förstå konsekvenserna av att släppa in marknadskrafterna i sjukvården.  Resultatet blir världens dyraste sjukvård (sjukvård/BNP dubbelt så hög som i Sverige) samtidigt som 20% procent av befolkningen konsumerar 80% av resurserna.

Under tiden som jag skrivit detta inlägg har reklam-tv stått på i bakgrunden. 15-20% av reklaminslagen har försökt prångla ut fler näsdroppar, voltarenkrämer och liknande…

Bubblan i detaljhandeln

Detaljhandeln har haft en makalös tillväxt de senaste 20 åren. Som i så många andra fall leder det till fartblindhet. Den explosionsartade utbyggnaden av nya köpcenter och handelsanalytikernas ljusa framtidsutsikter med fortsatt tillväxt ser jag som tydliga tecken på att omdömet och analyserna i branschen har grumlats av ett typiskt bubbeltänkande.

Jag har tidigare skrivit om situationen i Malmö och den naiva bild som Handelns Utredningsinstitut målar upp.

I helgen dök det upp ytterligare ett tecken på att vi närmar oss ett “pang”, eller i bästa fall ett långdraget pysande. Det tre år gamla köpcentret “Entre”, med ett fantastiskt attraktivt läge vid infarten till Malmö, har erkänt att det inte går så bra. För malmöbor var det inte någon nyhet. Samtidigt kommunicerade ägarna att de inte ser någon som helst anledning att stänga ner. Nej, det handlar bara om att det behöver göras en total ommöblering. Det tre år gamla köpcentret ska alltså byggas om för att öka attraktiviteten. 300 miljoner tycker ägarna att det är värt.

Bubbelvarning!

Läs gärna Cornucopias genomgång av marknadsbubblans anatomi.

Köttåtervinning

I det senaste numret av Effekt är det tema köttkonsumtion. Passa förresten på att ge bort en prenumeration i julklapp (jag förutsätter att du som läsare redan prenumererar)!

Eftersom jag har skrivit några inlägg om köttkonsumtion tidigare så blev jag inspirerad till att lyfta fram dem på nytt. Återvinning är ju aldrig fel.

 

 

 

 

 

Här kan du läsa:

  • om köttkonsumtionens utveckling i Sverige och världen
  • hur stark kulturens påverkan är på konsumtionen med de intressanta exemplen Kina och Indien som illustration
  • fakta om hur resurskrävande köttproduktion är
  • om de spirande initiativen för att förändra

 

 

 

 

 

“Köttfrossa” handlar om:

  • de starka krafter som av framförallt hälsoskäl propagerar för köttbaserade dieter
  • hur lätt det är att fastna i en tankemodell och inte se helheten (nej, jag kastar aldrig sten i glashus..)
  • paralleller mellan fett- och klimatdebatten

 

“Logik, Hallå, var finns du?” handlar om:

exempel på och varför det finns så mycket bristande logik just när det handlar om övergripande förändringar som ställer den invanda verkligheten upp och ner

 

“Mer kött ger sämre omdöme” handlar om:

ett försök att lobba för bibehållen köttkonsumtion med följande logik: En polack i energibranschen (ca 95 % kolbaserad elproduktion i Polen) uttalar:  ”Att allmänt minska sin elkonsumtion behöver inte bidra till en hållbar utveckling. Mer fokus behöver läggas på vilken typ av el som konsumeras.” 

“LCHF och Katrin Zytomierska” handlar om:

en personlig aha-upplevelse. LCHF-kulten har satt myror i huvudet på mig, men tack vare Katrin Zytomierska har jag lyckats komma till insikt.

 

Handelsdrömmar

I Sveriges tillväxtområden har en kombination av inflyttning, inkomsttillväxt och handelns ökade andel av konsumtionen lett till massiva investeringar i allehanda köplador och konsumtionstempel. Malmö är ett utmärkt exempel. De senaste 10-15 åren kan jag räkna till åtminstone 3 större köpladeetableringar (Svågertop, Stora Bernstorp, Toftanäs). Ett antal nya (Entre, Emporia) och ordentliga utökningar av befintliga köpcentrum (Triangeln, Mobilia, Caroli) är också på gång.

Bara slutklämmen i den imponerande tillväxten av shoppingytor som Malmö upplever nu kommer att resultera i 350-400 nya butiker. Själv saknar jag nästan all entusiasm inför shopping, ser det mest som ett nödvändigt ont och kan väl anses en aning färgad av det. Men jag har också en viss analytisk förmåga och kunskap om att trender har en tendens att brytas. Även om de har hållit i sig i 20 år. Handelns Utredningsinstitut (HUI) låter som en spelare som borde ha stenkoll på analys och trender. Henrik Vestin är en  av organisationens analytiker som uttalar sig i Sydsvenskans reportage om köpcentrumtillväxt. Det inledande citatet tyder på att de stora skygglapparna är på:  “– Den kanske vanligaste frågan jag får när det öppnar nya butiker är om vi därmed inte nått fram till en överetablering. Men vad jag kan erinra mig finns det inte ett enda köpcenter i Sverige som tvingats klappa igen, säger han.”.

Givetvis finns det nedlagda köpcenter, vilket nämns i DNs artikel “Tuff framtid väntar landets köpcentrum” och i”Gallerian är sin egen fiende“. Men Henrik fortsätter ut i tangentens riktning när han argumenterar för att siffror pekar på en ökande efterfrågan eftersom detaljhandeln har vuxit oavbrutet under 20 års tid och dessutom snabbare än konsumtionen i stort!

Tittar man i HUI:s framtidsspaning så ser man att det är en allmän fartblindhet som drabbat organisationen. Där prognostiserar (önskedrömmer) man en årlig per capita ökning av detaljhandeln med 2,9% ända fram till 2025. Jag upprepar – årligen!  Det innebär att detaljhandeln förväntas omsätta 835 miljarder 2025, vilket är 350 miljarder mer än den blygsamma konsumtion som rådde 2009. Jädrar vad vi måste ligga i om vi ska lyckas shoppa upp ytterligare 350 miljarder om året. Inte minst om vi dessutom ska konkurrera om resurserna med några miljarder asiater som förväntas ha en årlig tillväxt på 5-10% under samma tidsperiod.

Det är klart att det är lätt att tappa fotfästet och inte se några hinder när man har den typen av prognoser i ryggen. Det visar också kraften i exponentiell tillväxt och hur snett man hamnar när man extrapolerar en historisk utveckling och förväntar sig att den ska fortsätta. Framförallt när man ser på en kort period av hög tillväxt som är allt annat än långsiktigt hållbar.

Politiker som kämpar för att skapa sysselsättning åt den delen av befolkningen som inte har råd att shoppa tillräckligt mycket gör allt vad de kan för att gynna handeln. Bara Emporia ger ca 2000-3000 nya jobb. Handel är ju den nya framtidsbranschen med fantastiska utsikter för jobbskapande. Arbeta för att kunna handla och handla för att kunna skapa arbete – vilket kretslopp! Dock allt annat än hållbart.

Bloggrannen Bodis är också inne på samma tema i sitt senaste inlägg. Ljungbergs blogg har ännu ett exempel på att kombon bil och köpcentrum sannolikt är en historisk parentes.

 

Återvinna plastburkar eller snabbduscha?

På nära håll (i mitt hem..) har det dykt upp ett initiativ att återvinna all förpackningsplast samtidigt som jag inte har tyckt att det varit värt besväret. Jag återvinner gärna och försöker hålla mig något sånär miljövänlig, men vill samtidigt sila kameler och svälja mygg. Min fingertoppskänsla sa mig nämligen att miljöbelastningen av långa duschar med hett vatten måste vara avsevärt högre än att inte återvinna plastförpackningar.

Besserwisser och nyfiken som man är så tog jag reda på ungefärligt energiinnehåll i polyeten (vanligaste förpackningsplasten) samt ungefärlig energiåtgång vid produktion och jämförde med energiåtgången av en 15-minuters dusch. Duschen kräver ca 6,7 KWh för uppvärmningen av vattnet. En typisk plastförpackning på 10g innehåller ca 0,01 KWh energi och kräver ungefär detsamma vid tillverkning. Den plast som jag slänger i soporna förbränns och därmed kan delar av den energin återvinnas. Om vi förenklar och bortser från energiförluster, primär/sekundärenergi och andra besvärligheter för både duschen och förpackningen så landar beräkningen alltså i att det krävs återvinning av ett 70-tal plastburkar för att kompensera för långduschen..

Därmed inte sagt att det är något fel i att återvinna plast.

Jag tog inte upp detta exempel bara för att jag är besserwisser utan också för att det är en bra illustration till hur vi fungerar som människor, organisationer och samhälle. Det finns en oerhört stark förträngningsmekanism (jag är inte bättre, om än medveten om det) hos oss som gör att vi hellre fokuserar på oväsentliga detaljer än besvärliga helheter.

Oavsett område så räcker det med att det finns ett litet tekniknaivistiskt halmstrå att klamra sig fast vid, eller så är det ett tunnelseende som slår till och får annars intelligenta politiker att bara se möjligheter. Den populära bilden av det miljövänliga Stockholm är ett bra exempel på tunnelseende. Målsättningen med en fossilfri fordonsflotta år 2030 samtidigt som trafikvolymen ska öka, är ett annat exempel där man lyckas få in både tekniknaivism och tunnelseende (Effekt skriver om den krackelerande drömmen om elbilen).

 

 

Mer demokrati? Öka transporterna!

Mycket jobb har lett till uppehåll i  bloggandet, men efter att hört ett avsnitt av OBS i P1 så kliade det i fingrarna. Mycket ska man höra innan öronen trillar av, men ibland är man förvånad över att de fortfarande sitter kvar.

Det som fick mina öron att snurra några varv var när Anders Ydstedt (mer om honom senare) läste upp en text som mycket enkelt kan sammanfattas i följande tre punkter:

1. Fri rörlighet har alltid varit en förutsättning för demokrati och frihet

2. Det finns politiker och byråkrater som vill planera, reglera och ransonera resandet, främst motiverat med miljöskäl

3. Historien har många gånger visat hur ny teknik som ökar mobiliteten motarbetats politiskt. Den smarta strategin är att ta bort störningarna av den ökade mobiliteten istället för att motarbeta den.

Nämen, att ingen tänkt på det! Varför har vi överhuvudtaget samhällsproblem – vi kan ju bara ta bort störningarna!

Genom att totalt blanda bort korten och koppla ihop strävan mot en långsiktigt hållbar mobilitet med antidemokratisk politiska maktmedel så kan ett otränat öra (och hjärna) säkert uppfatta munvädret som dagens sanning. Läs gärna detta praktexempel på svartmålande genom negativa, men ack så irrelevanta, associationer:

“Begränsningar av rörlighet handlar om makt. Före 1860 krävdes det inrikespass för varje resa inom Sverige. Inrikespasset användes för att hålla kontroll över spridandet av politiska illäror, spioneri eller anstiftande av uppror. Inrikespasset var också ett sätt att kontrollera handeln under en tid då flödet mellan stad och landsbygd gav viktiga skatteintäkter.  Sverige var på intet sätt ensamt om att kontrollera resandet. Berlinmuren var kanske den tydligaste symbolen för reseförbud och än i våra dagar utgör begränsning av rörelsefriheten ett viktigt verktyg för att upprätthålla diktaturer.”

Utan minsta skam i kroppen (?) framställs lågprisflyget, tillgängligt för alla, som en lans mot elitens försök att undanhålla den vanliga människan från livets goda – och mot diktaturers förtryck:

“På 1800-talet kritiserade den brittiska eliten Thomas Cook som gav vanliga människor möjlighet att göra helgutflykter med de nya järnvägarna. Nu när vi håller på att få ett flyg tillgängligt för alla höjs på samma sätt protester mot lågprisflyget. I Sverige var det den livliga ångbåtstrafiken över Öresund på 1860-talet som omöjliggjorde passkraven.”

Lena Ek som ju har tagit några steg mot en mer verklighetsförankrad miljöpolitik får sig givetvis en släng av sleven när hon citeras följande: ”Ja vi behöver minska trafiken. Det behövs om vi ska klara våra ambitiösa klimatmål. Detta är vår tids ödesfråga.”

Dessa diktaturens fähundar! Vilken tur att vi har Anders Ydstedt som vågar säga ifrån.

En mer nyktert tänkande varelse skulle kunna fundera på vad effekterna blir av minskande råvarutillgång i kombination med en alltmer ökande efterfrågan i de delar av världen som jobbar hårt på att komma ikapp vår råvaruförbrukning, som tex Kina och Indien. En slutsats skulle då kunna vara att det finns mycket som vi behöver göra för att agera proaktivt och reducera de negativa effekterna (inte minst demokratiska) av den mobilitetsminskning som vi har framför oss, planerad eller ej.

Givetvis börjar man undra vad denne Anders är för filur som har låtit tankarna fara ut i tangentens riktning på ett så ogenerat sätt. Efter lite surfande så börjar pusselbitarna falla på plats.

Det visar sig att Anders är medförfattare till boken “Far och Flyg”. På Timbros hemsida beskrivs den på följande sätt:

“Ett mobilitetsmanifest som förklarar och försvarar rätten att resa. Den visar också på den konflikt som mobilitetsfrågorna skapar i politik och samhällsdebatt.

Kontrollerande myndigheter, auktoritära stater och välmenande miljövänner försöker ständigt reglera och förbjuda allt från cyklar till lågprisflyg. Synliga och osynliga murar har byggts kring flyktingar, solresenärer, tågluffare och affärsmän.

Den här boken har ett positivt budskap: att mobilitet och resor inte är ett nödvändigt ont, utan en viktig del av det öppna samhället. Det finns ett direkt samband mellan fysisk och social mobilitet. Den som motsätter sig resande motverkar därmed också den sociala mobiliteten.”

Att Maria Rankka också har ett finger med i boken är helt i linje med den kvalitetsimage som hon håller på att etablera – hon figurerade också i ett av 2011 års absoluta lågvattenmärke “Svensk vindkraft – 215 miljarder senare”.

Av någon anledning (kontakter..) lyckas Timros fria fantasier få ett relativt starkt genomslag i media. Så även när man i stort sett med djupt allvar framställer det som en mänsklig rättighet att få flyga till Thailand en gång om året. Expressen och SvD är två exempel där alstret ynglat av sig.

Anders som är delägare i Scantech Strategy Advisors och arbetar med strategisk rådgivning inom kommunikation för företag och organisationer lägger ju givetvis inte ner så mycket jobb på att sprida mobilitetsevangeliet för sitt egna höga nöjes skull. Timbro har ju visserligen en hyfsad kassa för att sponsra allehanda drömmande och kan säkert ha stått för fiolerna. Det som oroar mig är om det finns något företag i mobilitetsbranschen som har lagt pengar på den här kampanjen. Om den typen av stoppa-huvudet-i-sanden-tänkande är representativt för delar av svenska näringsliv så undrar jag vart det är på väg!

LCHF och Katrin Zytomierska

I några tidigare inlägg (85kg kött!, Köttfrossa, Mer kött ger sämre omdöme) här på Osunt så har jag beskrivit de resurs- och klimatmässiga problemen med vår höga köttkonsumtion. Därutöver kan man slänga fram två argument till mot den höga  köttkonsumtionen. Etiken och hälsan.

Jag har länge fascinerats över att det finns så många människor i vårt trendkänsliga land som är så fixerade vid att öka sin köttkonsumtion – också av hälsoskäl! Jag har förundrats över hur dessa LCHF/dylikt-fanatiker får ihop sin världsbild, inte minst när man lägger någon form av miljöperspektiv på ätandet.

I ett som så ofta utmärkt inlägg hos bloggrannen Ekologistas så fick jag tips om en länk till ett eftersnack i SVT Debatt. Den gav mig en aha-upplevelse. En rabiat Katrin Zytomierska argumenterade påstridigt och visade samtidigt upp en otroligt låg kunskapsnivå. Med tanke på att hon är en huvudfigur i LCHF-världen (topplistad bokkrängare) så skulle man kunna förvänta sig en något djupare kunskap och insikt. Som att fisk också är kött. Eller att världen är större än hennes ego.

Ibland är det lätt att fastna i sin egen bubbla och tro att de flesta åtminstone har lite hum om hur saker och ting hänger ihop. Eftersnacket var en sådan kontakt med verkligheten som behövs ibland. Kommentarsfältet på Katrins blogg ger mig dock nästintill en överdos av verklighet.

Åter till hälsan. DN hade en bra sammanställning av forskningsläget när det gäller kött och cancerrisker. Precis som känslomässigt djupt engagerade klimatskeptiker så kan säkert LCHF:are hitta “vetenskapliga bevis” för att det är precis tvärt om. Men om vi bortser från det så ökar högt intag av rött kött och charkuteriprodukter riskerna för cancer. DN sammanfattar det så här:

  • Det finns ett massivt vetenskapligt stöd för att charkuterier och rött kött höjer risken för tjock- och ändtarmscancer. Riskökningen varierar något mellan olika studier, men verkar ligga någonstans runt 30 procent för varje daglig portion.
  • Det finns visst vetenskapligt stöd för att rött kött och charkuterier höjer risken för cancer i bland annat strupen, lungorna och bukspottskörteln och att charkuterier dessutom höjer risken för prostatacancer.
  • Flera nyare studier pekar mot att rött kött och charkuterier även höjer risken för stroke och typ 2-diabetes.
  • Till rött kött räknas i allmänhet nöt, gris, får och get. Till charkuterier eller ”processat kött” räknas bland annat korv, bacon och leverpastej.

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...