Vad krävs för klimatomställning i Göteborg

Trots det bökiga namnet så sysslar Mistra Urban Futures med lättillgängliga och attraktiva rapporter. Bland annat har de analyserat möjliga åtgärder för att minska koldioxidutsläppen med 75-80% till år 2050 (i Göteborg). Där konstateras det krasst att dagens klimatpolitik inte räcker längre än till en minskning med 25% till 2050.

Det är visserligen ett Göteborgs-fokus, men i stort kan resultaten applicera på Sverige som helhet.

Områden som mat, flyg, energi, transport, konsumtion, infrastruktur, etc analyseras. Det hela summeras sedan i följande politiska åtgärdspaket:

  • EU behöver införa tillräckligt starka styrmedel för att bl.a skapa en fossilfri elproduktion och begränsa ökningen av flygandet.
  • Sverige behöver införa tillräckligt starka styrmedel för att bl.a kraftigt begränsa utsläppen från transporter (både väg- och flygtransporter) och uppnå en övergång till huvudsakligen vegetabilisk kost.
  • Västra Götalandsregionen behöver bl. a bygga ut kollektivtrafiken med omställning till fossilfria bränslen.
  • Göteborgs Stad behöver skapa ett fossilfritt fjärrvärmesystem, energieffektivisera bostäderna, servera vegetabilisk mat i den offentliga verksamheten, samt aktivt arbeta med att påverka invånarna till förändrade konsumtionsmönster när det gäller flyg och kött.

Inga kioskvältare där precis. Nästan så utslätat att det hade kunnat komma från en energi/miljöminister! Men om man läser vad “tillräckligt starka styrmedel” innebär så handlar det tex om att minska persontransport med bil med 38% för huvuddelen av typinvånarna.

Hur länge måste vi vänta innan gemene politiker börjar lägga tillväxtnaivismen åt sidan och våga tala om de beteendeförändringar som också krävs för att nå målen?

Inte mycket har hänt sedan valet 2010

Den här bloggen startade strax efter förra riksdagsvalet (2010). Det är roande att läsa de texter som vi skrev då och jämföra med situationen inför det kommande valet. Återpublicerar nedan en reflektion som skrevs strax efter valet 2010. Den kamp om medelklassen som M och S höll på med då var trots allt bara början på den trianguleringsbonanza som komma skulle. Titt som tätt har M gjort sitt bästa för att verka vara mer sossiga än S  – och vice versa.

Tråkigt nog kan jag konstatera att förhoppningen i reflektionens slutkläm inte infriats än: “Någon gång måste väl även pendeln svänga så att valrörelsen präglas lite mer av politik och inte bara känns som en dokusåpa med ovanligt lågt underhållningsvärde. Hoppas pendeln svänger nu.”

Tyvärr finns det inte så mycket som talar för att det kommer hända innan höstens val heller.

Så här skrev jag alltså för fyra år sedan:

Den här bloggen startade som en reaktion på vad vi upplevde som en  valrörelse så utslätad att valet genererade engagemang i nivå med val av färg på min nya soffan (som säkert är ett viktigare val för de flesta). Att pragmatism och kortsiktigt tänkande har tagit överhand är det alltfler som konstaterar. Nyligen även av den akademiska världen där statsvetaren Rasmus Karlsson presenterat sin avhandling om vikten av balans mellan kortsiktigt och långsiktigt tänkande i politiken.

Under valet så kämpade Alliansen och S om att curla mest för medelklassen, där 95% av frågorna handlade om hur valet påverkar dig personligen inom de 2-3 närmsta åren. Det festligaste i det här sammanhanget, som också visade på S desperation och vilsenhet, var när man lanserade Butler-förslaget. Ibland överträffar verkligheten parodin! Nåja, det är ju verkligen inte så att det saknas stora frågor att lyfta fram. Behovet att staka ut en väg som sträcker sig längre än fram till nästa val är större än på länge.

Energifrågan med koppling till både råvarutillgången och klimatförändringarna är ju något som vi fokuserar på i den här bloggen, men det finns även många andra framtidsfrågor som jag gärna sett mer av. Det finns ett helt spektrum av globala miljösystemfrågor som kommer att bli aktuella när jordens befolkning ökar ytterligare samtidigt som konsumtionen växer.

Ekonomin med konkurrenskraften i fokus är en annan fråga. Finns det utrymme för vår levnadsstandard ur ett ekonomiskt perspektiv? Idag är vi i runda tal 500 miljoner som har en levnadsstandard i nivå med Sveriges. Utvecklingen i Kina och Indien visar att det inte bara är lågkvalificerad produktion som de är/kommer att bli konkurrenskraftiga inom. Det väller även fram högkvalificerade resurser som också är beredda att utföra samma arbete som vi till en bråkdel av våra löner. Kommer detta att påverka våra löner och levnadsstandard? Ett gäng europeiska länder och USA har börjat känna av vad det kan innebära att leva över sina tillgångar, samtidigt som Kina sitter på den största kassakistan av alla. Sverige är för tillfället på banan, men det kan snabbt ändra sig.

De utmaningar som dyker upp i en värld där det inte ständigt finns lite mer att fördela är av en helt annan karaktär än vad vi är vana vid. Den polarisering (pursvenskar– invandrare – islam, etc) som har växt fram i många europeiska länder får ett antal varningsklockor att ringa. Speciellt om man tänker på krisen under 30-talet.

Men nej, istället så skulle vi väljare som ser längre än till nästa val plågas med debatter om typfamiljen skulle få 100 eller 200 kronor mer i plånboken. Alla partier gjorde allt för att vara taktiska – inte skrämma bort väljare – och slipade ner det som kunde sticka ut (förutom SD då..). Ett bra exempel var när bloggrannen Cornucopia frågade partierna om deras syn på peak oil, men fick synnerligen utslätade svar.

Socialdemokraterna var det parti som fick mest stryk i valet – och det var förtjänat. Låt oss hoppas att den diskussion som ändå verkar finnas i partiet (läs tex bloggarna Storstad, Lena Sommestad, Rebella och Jan Eliasson eller Katrine Kielos i Aftonbladet) leder till att man vågar sticka ut hakan och börja prata om politik som något mer än bara finjustering av befintliga system. Vem som blir partiledare kommer förmodligen att avgöra en hel del.

Trots att Miljöpartiet sågs som en vinnare i valet så finns det en hel del att göra även där. De har fortfarande kvar en fot i det miljömuppiga lägret där följande står lite väl högt i kurs: hemstickat, spara-el-genom-att-vispa-för-hand, anti-kärnkraft, ny teknik är farligt. Men mycket har gjorts för att få lite ordning, så den gruppen är inte så inflytelserik längre (förutom när det gäller kärnkraften, tyvärr). Däremot har även MP haft svårt att sjunga ut i valrörelsen. Säkert hämmade av samarbetet med S, men också för att den bärande idén för framtiden inte är tydligt formulerad (jag tror att V är i stort sett samma position). Ett exempel är diskussionen om tillväxtfrågan som beskrivs på bloggen strötankar och tendenser. Om MP väljer att staka ut sin egen bana så har de potential att bli ett betydligt större parti (som i tex Tyskland) med åtminstone en femtedel av väljarna bakom sig.

Moderaterna (alliansen) kommer inte och behöver inte ifrågasätta sin strategi än på ett tag. Den förnyelse som de har genomgått och den framgång det har lett till gör att de kan fortsätta på sin pragmatiska väg ett bra tag till. Det är en väg som fungerar bra i det korta perspektivet och där kunderna (väljarna) uppskattar det marknadsanpassade budskapet, men på sikt behövs det något mer (både DN och SvD har bra ledare på temat). Nästa val kommer de säkert att klara sig bra på inslagen väg, men sen får vi hoppas att de stora frågorna och idédebatten får ett större utrymme och leder till en omprövning. Ett parti som tills nyligen hade en miljötalesman som Sofia Arkelsten har en del att göra när det gäller det långsiktiga tänkandet.

Någon gång måste väl även pendeln svänga så att valrörelsen präglas lite mer av politik och inte bara känns som en dokusåpa med ovanligt lågt underhållningsvärde. Hoppas pendeln svänger nu.

Reinfeldts Sverige

LO:s valfilm har haft premiär. Jag såg den igår. En snabb sammanfattning och analys kommer här.

Första delen förklarade hur alliansens skattesänkningar gynnat höginkomsttagare. Det inleds med ett klipp där Reinfeldt förklarar att skattesänkningarna ska leda till minskade skillnader. Nästa steg är allmänhetens uppfattning om den verkliga omfördelningseffekten. Den landar på att den mest högavlönade femtedelen fått ut dubbelt så mycket av skattesänkningen som den lägst avlönade femtedelen. Slutligen presenteras facit, där de högavlönade inte får 2X mer utan 10X mer än de lågavlönade.

Jag har länge väntat på att någon skulle syna alliansens kort. Det är uppenbart att de strävar efter större skillnader i samhället, oavsett vilket välfärdskramande de försöker linda in sin politik i. Det är dags för alliansen att räta på ryggen och stå för sina politiska visioner.

Det är också intressant att den här delen av filmen ger en stenhård känga till socialdemokraterna, som dyrt och heligt lovat att inte göra något åt jobbskatteavdragens omfördelande effekter. Finns inte en chans i världen att varken LO eller S skulle erkänna detta. Här är det S som borde räta på ryggen och stå för sina politiska visioner.

Resterande del av filmen är allmänt dravel om arbetare som blir av med jobben för att företag flyttar utomlands (och en del annat) – som om det skulle påverkas av S politik.

En högeligen roande detalj i debatten är den ledare i Sydvenskan där man försöker tona ner det ökade lönegapet som skattesänkningarna lett till. Rubriken är “LO bluffar om Reinfeldts bluff”. Ledarredaktionen har fått gräva riktigt djupt i byrålådan för att hitta ett argument. Och här kommer Sydsvenskans alltför lättgenomskådade bluffargument:

“I själva verket har, enligt LO:s valfilm, skattesänkningarna gynnat dem som tjänar mest. I filmen sägs att den femtedel av befolkningen som tjänar minst får 5 procent av regeringens skattesänkningar 2014 medan den femtedel som tjänar mest får 45 procent.

Det är en sanning med modifikation.

Om man istället för att räkna kronor och ören räknar procent ser bilden helt annorlunda ut. Den som har en årsinkomst på 150 000 kronor ökar 2014 sin nettoinkomst med cirka 11 procent tack vare jobbskatteavdraget. Den som tjänar 900 000 ökar sin inkomst med omkring 5 procent, visar Ekonomifakta.se.”

Jag förutsätter att ni intelligenta läsare av bloggen ser det uppenbara problemet med den matematiken. Men här kommer också en tabell som tydligt visar det absurda i argumentet.

Visst är det så att på lång sikt så skulle löneskillnaden minska med upprepade skattesänkningar där grupperna får 11% respektive 5%, men så länge löneskillnaden inte påverkas i absoluta tal är det ganska ointressant. I tabellen framgår det att vi skulle behöva årliga skatteminskningar fram till 2041 innan lönegapet minskar!

Kom igen Sydsvenskan, hur är det med matematikkunskaperna på ledarredaktionen egentligen?

 

Om ni inte redan har sett filmen så finns den här.

 

Andra om ämnet:

Tobias Baudin o Johan Ulvenlöv, Martin Klepke, Kjell Rautio, Eva Hillén Ahlström, Fredrik Jansson, Martin Moberg, LT Östersund, Dagens Industri, Göran Johansson, Daniel Swedin och Peter Högberg

Förtydligande av produktivitets- och lönegapet

Mitt föregående inlägg om gapet mellan produktivitetsökning och medianersättning begåvades med följande relevanta kommentar:

“… Jag är bekant med både USAs och Sveriges situation ang. produktivitet och löne gapet. I artikeln du hänvisade kan jag inte hitta hur författaren definierar “compensation”. Det är nog inte säkert om författaren ta in faktorer som “health benefit” och liknande kompensationer. …”

För att kunna förtydliga vad gapet mellan produktivitet och medianersättning så har jag läst den bakomliggande rapporten där författarna Mishel och Gee presenterar följande tabell:

Notera framförallt de fem sista raderna, kolumnen längst till höger. Där framgår det vilka fyra faktorer som utgör delkomponenter i gapet.

Den mest betydande faktorn, “From median real hourly compensation to average real hourly compensation”, eller ökad lönespridning förklarar 41,4 %. Compensation innebär inte bara lön, utan all form av ersättning som utgår, dvs även optioner, bonusar, sjukvårdsförsäkring och liknande.

“From consumption price index to GDP deflator”, nummer två i storleksordningen med 29,9%, är den som är svårast att härleda till ett ökat lönegap. Faktorn visar att BNP-deflatorn (förhållandet mellan real och nominell BNP) inte har utvecklats i samma takt som konsumentprisindex. Som artikelförfattarna säger så kan man antingen betrakta detta som en teknikalitet utan betydelse för lönegapet, eller så menar man att produktivitetsökningar ska resultera i förbättrad levnadsstandard, vilket innebär att de bägge deflatorerna borde konvergera över tiden. Eftersom det inte har varit fallet under flera decennier så kan man enligt författarna sluta sig till att det är en giltig förklaring till gapet. Detta exemplifieras med att konsumentprisindex alltså har stigit snabbare än ett bredare prisindex som inkluderar offentliga tjänster och varor, nettoexport och investeringar. Jag måste dock erkänna att jag inte förstår på vilket sätt detta bidrar till lönegapet.

Trean på listan, “Changes in labour share of nominal GDP”, uppgår till 16,9%, och är en approximation av den del av lönegapet som kan förklaras med en förskjutning från ersättning till kapital. Utöver diverse teknikaliteter så påverkas detta mått även av Wall Street-höjdarnas tilltagande miljardbonusar och optioner, vilket innebär att faktorn lön/BNP för löntagaren i den nedre delen av lönespannet föll ännu mer än för genomsnittet.

Den fjärde faktorn “From median real hourly wage to median real hourly compensation” (11,1%), visar på den del av gapet som förklaras med att andelen tilläggsersättningar (som faller inom ramen för ‘compensation, men inte wage’) har ökat. Det finns ingen närmre analys av utvecklingen, men det är nog en rimlig gissning att ökade kostnader för sjukförsäkring ligger bakom detta.

För att summera så är den fjärde faktorn inte något vi kan använda oss av för att bättra på medianlöntagarens situation (visserligen finns det säkert en ojämn fördelning av ‘compensations’ som också har betydelse, men strunt i det). Skillnaderna mellan KPI och BNP-deflatorn och dess effekt på förskjutning mellan produktivitetsökningar och medianersättningar kan vi möjligen också lämna åt sidan. I så fall kvarstår ca 60% av gapet.

Det är definitivt tillräckligt mycket för att gapet mellan produktivitetsutveckling och medianlöns ska betraktas som ett samhälleligt problem.

Rigga spelet och casha hem – dagens riskkapitaltips

I SvD skriver ett gäng företrädare för större gaskunder (typ Höganäs, Hylte, Nordic Sugar) om deras besvikelse över att monopolföretaget Swedegas/EQT kommer undan med avgiftshöjningar på 27% utan större uppmärksamhet – varken från media (och därmed politiker) eller Energimarknadsinspektionen.

2012 hade Swedegas en vinst på ca 200 mkr. Jag vet inte om avgiftshöjningen gjordes före, under eller efter 2012, men om vi antar att den kom 2013 så innebär det, allt annat lika, att den årliga vinsten ökade med 54 miljoner. Därmed har våra kära riskkapitalister skapat ett värde på i runda slängar 400-500 miljoner. Det är så man fixar sköna bonuspengar som slinker rakt ner i den skattebefriade riskkapitalistfickan.

Swedegas/EQT har fixat en fin position i gasbranschen. Kostnaderna är låga och förutsägbara samtidigt som intäkten har kunnat skruvats upp ordentligt utan att reglerande myndighet kommer med invändningar. Minimal risk och en ordentlig kassaflödesökning.

Jag skrev om varför EQT placerade Pär Nuder i Swedegas styrelse. Nu vet även Höganäs, Hylte och Nordic Sugar det.

 

Läs också mina tidigare inlägg där Swedegas/EQT figurerar:

EQT – Swedegas. This game is rigged

Korrumperade politiker eller bara naiva lobbyister?

Privat välfärd och korruption

Drivkraften bakom expansion av natugasnät

 

 

Produktivitet ökar men inte lön

Hur länge till kan trenden fortsätta?

Tankeväckande att produktivitetsökningen i den amerikanska ekonomin under de senaste 40 åren har skapat ett teoretiskt utrymme för halverad arbetstid.

Istället är medianersättningen för en manlig heltidsanställd kvar på samma nivå som 1973 och produktivitetsökningen har lagts på ökade utdelningar och högre ersättningar för de bäst betalda.

Us_hourly_compensation_productivity

Diagrammet är hämtat från Economic Policy Institute.

Belinda Olsson har lämnat stimmet och simmat vilse

Jag har sett del 1 och 2 av Belinda Olssons personliga statusbild av feminismen i Sverige. Funderade på att se del 3 också eftersom jag tänkte att det måste ju ändå bli en intelligent slutkläm. Men när jag läste att så inte var fallet så kom jag fram till att det är bäst att låta bli. Onödigt att lägga mer tid och energi på det.

För er son inte känner till upplägget (finns det någon?), så tar programmet upp udda grenar av feminismen och kombinerar det med Belindas tantslemmiga reaktioner över pappor som är intresserade av sina barn och andra uttryck för ett modernt och jämställt samhälle. Jag blev triggad att skriva något om denna tragiska SVT-satsning, men insåg att det redan skrivits mycket bättre än vad jag skulle kunna prestera. Därför kommer här ett citat från tidningen ETC, där jag även läst andra bra texter på temat, se länkar längre ner. Den citerade artikeln hittar du här.

“När public service, SVT, finansierad av oss alla utväljer Belinda Olsson som undersökande journalist i feminismens regnbågiga universum får vi också veta att detta är hennes djupt personliga Mein Kampf-projekt. Jag undrar vad Hitler tänker i sin grav, om han har någon, när han inser att hans Mein Kampf, återlanserad av Karl Ove Knausgård, blivit trendsättande? Vänder sig eller flinar nöjt?

Jag tycker att Olssons program, uppumpat av parabola steroider, utnyttjas av SVT och resten av medievärldarna. Så klart får Olsson tycka och tänka precis vad hon vill, men att upphöja hennes personliga funderingar till riksangelägenhet – ”Har feminismen spårat ur?” – är direkt sorgligt. Den största, oftast oblodiga, revolutionen i mänsklighetens historia – kvinnors igångsatta frigörelse – reduceras till personligt tyckande; feminismen processad genom ett enda, deprimerat sinne.”

“Belinda Olsson du har blivit en gubbe”, “Driver du med mig, Belinda Olsson?”

 

Med hot ska val vinnas

Moderaterna i Stockholms Läns Landsting gör sitt bästa för att utnyttja den maktposition som det innebär att politiskt basa över ett landsting. Kan man inte vinna ett val med argument om den egna politikens förträfflighet kan man hota med att de landstingsanställda blir av med jobben om den andra sidan vinner. Det har man gjort med ett utskick som gör allt för att ge intryck av att det är din arbetsgivare som upplyser dig om vad du bör rösta på för att behålla ditt jobb.

Inspirationen kommer ju uppenbarligen från Max-kampanjen. Men vad är det för moderat ljushuvud som tyckte att det var en så fin idé att den är värd att spridas till landstingsvärlden? Det talas ofta om värdegrund i olika sammanhang. Jag undrar hur värdegrunden ser ut när hotfull arbetsgivarkommunikation om hur du bör rösta uppfattas som en fräsch och schysst metod värd att användas i demokratiska sammanhang. Dags för de nya moderaterna att rensa ut i betongbunkern och bli de ännu nyare moderaterna?

Festligt att ljushuvudet tar upp hur kostnaderna för SLL kommer att öka som ett argument:

“Om Socialdemokraternas politik blir verkligheten chockhöjs landstingets kostnader för unga anställda med cirka 115 miljoner kronor. Det motsvarar totalkostnaden för cirka 500 av våra unga medarbetare. Räknar man med alla vårdgivare i hela länet blir siffran av drabbade många gånger högre. Bakom dessa siffror finns människor av kött och blod. Med en vänsterregering skulle de riskera att få sparken.”

Total kostnad för ungdomsarbetsgivaravgiften är 17 miljarder eller ungefär en mille per nytt jobb. Som arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson uttrycker det så är 1-1,5 miljoner per nytt jobb väl använda pengar. Visserligen finns inte alla ungdomsjobb i den privata sektorn (uppenbarligen), men även om vi antar generösa 50/50 så blir det 500-750 tkr per jobb. Borde det inte då vara väl använda pengar att behålla 500 unga medarbetare till en kostnad av 115 miljoner kronor – eller 230 tkr per jobb?`

Men det är klart – det smakar ju alltid bättre när någon annan betalar.

 

Det har blivit en del surr i frågan:

SvD1, SvD2, DN.se, DI.se, Aftonbladet, Metro, Arbetet, ka.se, Vårdfokus, Vision, Dagens arena

Alliansfritt Sverige, Ola Möller, Peter Johansson, Alliansfritt Sverige, Martin Moberg, Markus Mattila, Alliansfritt Sverige, Peder Unander, Helle Klein, Homo Politicus, KajsaLisa, DHE, 6e Mannen, Anna Starbrink, Lasse Strömberg,

Bättre immunförsvar och färre förkylningar med 16:8 / periodisk korttidsfasta?

Ibland blir det lite tjatigt att höra folk gnälla om kallt väder, lite kläder och hur det leder till förkylning. Tyvärr har virusinfektionen som kallas förkylning inte mer gemensamt med kyla än själva namnet. Det hade ju varit så himla enkelt att slippa bli förkyld då (om du behöver övertyga någon annan så är Harvard Health Publications en hygglig källa att hänvisa till).

Men ur mitt personliga perspektiv ser det ut som om det ändå finns en hel man kan göra för att komma undan de där sega långdragna förkylningarna.

Om jag backar ett antal år tillbaka i tiden så hade jag uppskattningsvis 6-10 rejäla förkylningar per år. Inte så att jag fick feber och behövde stanna i sängen, men lätt en hel vecka som jag kände mig mer eller mindre sänkt. Det hände dessutom ett antal gånger att förkylningen övergick i en bakterieinfektion som satte sig i bihålorna.

Efter att jag fått igång en betydligt mer regelbunden konditionsträning upplevde jag att det blev färre förkylningar. Sedan ca ett år tillbaka har jag dessutom släppt mina tidigare konservativa matintagsvanor och äter nu i princip enligt en mix av 16:8 och korttidsfasta.

Det är givetvis vanskligt att uttala sig baserat på så knapphändigt dataunderlag, men efter ett 2013 med rekordfå förkylningar så undrar jag om det inte har gett ytterligare en knuff i rätt riktning. Inte minst har jag precis som tidigare anat de första symptomen av en förkylning, men därefter har mitt nya supereffektiva immunförsvar gjort processen kort med inkräktarna och jag har inte behövt lida det minsta.

Det finns teorier om fasta och immunförsvaret som handlar om att ett regelbundet födointag belastar immunförsvaret, dels genom att det behöver aktiveras för att ta hand om inkräktande bakterier som finns i maten, dels för att en viloperiod ger immunförsvaret en möjlighet att ytterligare sänka nivån av besvärliga bakterier i matsmältningssystemet under fasteperioden.

De förväntade långsiktiga hälsoeffekterna av den periodiska fastan i form av ökad cellreparation kan mycket väl också ge positiva effekter på immunförsvaret (se nät-sammanställning här).

Vi får se om min trendkurva håller i sig 2014!

1-1,6 mkr per nytt jobb är välanvända pengar tycker Elisabeth Svantesson..

.. som blir intervjuad i Sydsvenskan. Här är ett utdrag:

“Regeringens vapen mot utanförskap är arbetslinjen. Beskriv den.
– Det handlar om att öka drivkrafterna att arbeta. Men också underlätta för människor att komma i arbete, till exempel genom att sänka kostnader.
Sänkta skatter och bidrag – hur blir det fler jobb av det?
–  Om människor får behålla en större del av sin inkomst blir det mer lönsamt att ta det där extrajobbet. Att gå från deltid till heltid. Det är en viktig drivkraft.
Bygger inte det på en syn att de arbetslösa är lata och måste piskas?
–  För arbetslösa är det viktigt att få ett jobb att gå till. Om det inte lönar sig tillräckligt att gå från a-kassa till arbete, så påverkar det självklart människors beslut.”

Varför slipper så många politiker undan med halvdana förklaringar. Följdfrågan borde givetvis vara vilka jobb det är som inte blir utförda idag för att a-kassestämplande latmaskar inte orkar jobba?

Sossarna är inte så mycket bättre på den här fronten. Deras mantra är att arbetslösheten handlar om matchningsproblem som kan lösas med mer utbildning.

Samma fråga gäller. Var finns det arbetsgivare som söker med ljus och lykta efter kompetent arbetskraft utan att kunna hitta den? Trots att det finns gott om högutbildade i krisande europeiska ekonomier som gärna hade flyttat till Sverige mot ett jobb. Trots att det numera dessutom är möjligt att rekrytera utomeuropeisk arbetskraft.

I moderaternas fall handlar det ju om att piskan måste kombineras med lägre löner. USA är ju ett utmärkt exempel där det finns gott om serviceyrken som kräver två heltidsjobb för att kunna utgöra försörjning. Med 70% lägre löner skulle servicebranschen öppnas upp för helt nya möjligheter: manuell väsksortering i flygplatsernas ankomsthallar, dörrvakt i snofsigare BRF:er, flygplatspersonal som visar vägen (istället för skyltar), packning av matvarorna på Ica, osv. RUT är ju ett steg på vägen för att bredda servicebranschen, varför inte löpa linan ut?

I sossarnas fall kan jag inte se någon annan förklaring än att de lever i ett nostalgiskt förflutet då det fanns en stor massa av lågutbildad (dvs sexårig folkskola) som behövde lyftas kompetensmässigt för att försörja svensk industri.

Även om rätt fråga skulle ha ställts så brukar det oftast bli ett goddag-yxskaft-svar tillbaka – kommer ni ihåg papegojornas papegoja Tobias Billström? Med rätt mediatränare så hade Tobias gjort en snyggare goddag-yxskaft.

Men Elisabeth bjuder faktiskt på kommentaren att det är väl värt pengarna att lägga 1,1-1,6 mkr för att skapa ett nytt jobb! Återigen utdrag från intervjun:

“Regeringens dyraste jobbreform (17 miljarder kronor) är den halverade arbetsgivaravgiften för företag med unga under 26 år på lönelistan. Enligt institutet IFAU kostar varje jobb 1–1,6 miljoner kronor. Väl använda pengar?
– Ja, reformen har gett upp till tiotusen nya jobb. Satsningar måste få kosta.
Det hade varit billigare att ge varje arbetslös 25 000 kronor i handen.
–  Många företagare säger att både den sänkta arbetsgivaravgiften för unga och den halverade krogmomsen gör stor skillnad. Tiotusen jobb är ändå tiotusen jobb. Om oppositionen höjer avgiften igen går väldigt många jobb förlorade. Och det är viktigt för unga att ha ett jobb att gå till.”

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...