Privat välfärd och korruption

Andelen välfärdstjänster som levereras av privata aktörer har växt ordentligt de senaste 20 åren. 2011 gick 92 miljarder skattefinansierade kronor till sådana.

Det här inlägget handlar inte om för- eller nackdelar med vinstdrivna privata aktörer i vård-skola-omsorg.

92 miljarder, stor sannolikhet för ytterligare tillväxt, fina konsolideringsmöjligheter, hyggliga vinstmarginaler och ur en riskkapitalists perspektiv ett mycket förutsägbart intäktsflöde, gör sektorn synnerligen attraktiv. Det är fullt rimligt och rätt att ett bolag vars uppdrag är att leverera vinster till sina ägare ska göra sitt yttersta för att, inom lagens gränser, maximera vinsten.

Att riskkapitalbolagens skattefinansierade vinster från deras välfärdsbolag rinner ut ur landet är fullt naturligt, så länge det inte finns ett regelverk som omöjliggör det. Och det är här politikernas ansvar kommer in i bilden. I en dynamisk värld där förutsättningarna förändras är det politikens roll att bevaka allmänna gemensamma samhällsintressen och inte låta särintressen få för stort inflytande.

Lobbying balanserar ofta farligt nära gränsen till korruption, dvs ett företag eller branschorganisation betalar (dyrt) för att politiken ska gynna deras intresse. Ibland sammanfaller egenintresset med ett bredare intresse, men inte alltid. Med pengar öppnas det helt enkelt nya möjligheter att höja sin demokratiska röst så att den hörs något bättre. En förmildrande omständighet är att lobbying oftast är en indirekt påverkan som visserligen i slutändan kan resultera i bättre affärsmöjligheter, men inte för ett enskilt företag. Ändrade affärsvillkor påverkar alla i samma bransch (att EQT är ensamma ägare (via Swedegas) av gasstamnätet med statligt reglerad intäktsmodell gör lobbyingen så viktig att man vikt en plats i styrelsen åt Pär Nuder)

Hur det årliga flödet av 92 miljarder fördelas är betydligt mer minerad mark. Här hamnar pengarna direkt i resultaträkningen. Därför finns lagen om offentlig upphandling. När det fungerar som det ska så bestämmer politikerna vad som ska konkurrensutsättas / upphandlas och tjänstemännen utför det och ser till att alla konkurrerande anbudsgivare behandlas rimligt och rättvist. Vinstdrivande aktörer i välfärdssektorn inser att verkligheten är mer komplex och anlitar därför gärna “konsulter” som kan hjälpa till att sälja deras tjänster. Precis som för rikspolitiker som tar dyrt betalt för sitt nätverk (Göran Persson, mfl) så har det därför dukats upp ett gottebord för politiker även på lokal nivå. Det är bara att ta för sig. Tyvärr är det på bekostnad av oss andra.

Det finns många anledningar att sätta avdankade politiker i karantän och isolera dem från alla tjänster och uppdrag där de kan håva in genom att sälja sitt politiska nätverk. Jag gissar att det finns en och annan politiker som inte kan se någon anledning till restriktioner på det här området…

I Sydsvenskan finns det en bra artikel som tydligt illustrerar fenomenet.

 

Andra bloggar om privat välfärd: 1, 2, 3, 4, 5, 6,

 

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

2 Responses to “Privat välfärd och korruption”


  • En bra analys över den till synes aptitliga och salongsfäiga korruption som brett ut sig i samhället och även bland politiker.
    Vill bara tillägga att riskkapitalister sällan tar några risker även om vi medborgare och politiker tycks tro det. Riskkapitalet söker sig till de områden där risken är som minst. Och själva affärsupplägget minimerar ev förluster som hänskjuts till samhället. Att då öppna upp skattefinanierad verksamhet för det sk fria kapitalet där intäkterna är givna måste väl vara det mest korkade som våra politiker gjort, de senaste åren. Hoppas det skett p g a okunskap och inte för egen vinnings skull! Men man kan ju undra!

    • Det finns olika typer av riskkapital. Generellt strävar de efter att minimera risken och öka avkastningen, såklart. Det riskkapital som tar stora affärsmässiga risker förväntas ge en avkastning på runt 20%, medan infrastruktur-riskkapital med låga risker kan nöja sig med hälften. En låg risk och stabila intäkter medför också att priset blir högre. Så långt hänger det ihop, men när det gäller välfärdssektorn så är det inte mycket av det värdet som hamnar i samhällets fickor. Istället är det den friskole- eller vårdcentralsentreprenör som säljer sin verksamhet till riskkapitalbolaget som stoppar pengarna i fickan. Samtidigt förlorar samhället på det faktum att riskkapitalet har ett betydligt högre avkastningskrav än statlig finansiering.

Leave a Reply