Om man vill försöka vara positiv så går det att hitta en del tecken på att det tas små, små steg i riktning mot en mer fördjupad syn på sambanden mellan ekonomi, tillväxt, miljö och samhälle.
Gårdagens upplaga av Konflikt i P1 var ett av dessa ljus i mörkret.
Programmets titel var just “Tillväxt och konsumtion” och mycket av innehållet kunde varit hämtat från den här och andra tillväxtrealistiska bloggar.
Japan tas upp som ett exempel på en ekonomi som under 20 års tid upplevt nolltillväxt. Det finns en hel del relevanta perspektiv i inslaget, som att den japanska ekonomin skulle riskera att krascha om den tog fart, eftersom höga räntenivåer på den enorma statsskulden snabbt leder till statsbankrutt. Det som jag dock saknar är en syn på BNP i relation till capita. Japans befolkningsprofil och tillväxt i kombination med immigrationspolitik har lett till en krympande arbetsför befolkning. Om man ser på BNP/capita så sticker inte Japan ut lika mycket, vilket för övrigt också är ett mått som borde ta större plats i Sverige (vilket Cornucopia föredömligt beskriver).
Programmet behandlar också den svenska konsumtionen och tillväxten. Mycket av gammal hederlig konsumtionskritik, och inte minst ett konstaterande av att tillväxten de senaste 20 åren till stor del är baserad på privat konsumtion och samtidigt ökad privat skuldsättning. Tim Jackson intervjuas och diskuteras också.
Sandro Scocco från Global utmaning, Mikael Malmeus från Cogito och Susanne Sweet från Handelshögskolans sustainability-grupp, är inbjudna gäster. Alla tre har en relevant och realistisk bild av våra utmaningar, även om Susanne som representant från Handelshögskolan inte kan ta ut svängarna hur som helst. När Tim Jackson diskuteras så levereras det snarare kritik från andra hållet, dvs att nolltillväxt inte är en rimlig långtidsvision – tufft att lyfta hela världens befolkning till vår levnadsstandard – det är snarare nerväxt som behövs.
Frågan om varför all fakta som finns inte kan få vårt samhälle att ta in på rätt miljöspår – precis som den grundläggande drivkraften för den här bloggen – lyftes fram och Sandro beskrev det slående som en dumskallarnas sammansvärjning. Politikerna ger helt enkelt oss väljare de enkla svaren vi vill ha, som att grön och uthållig tillväxt skulle vara lösningen på problemet. Problemet med klimat- och miljöfrågorna är att resultaten av dagens agerande ger så långsiktiga effekter, vilket vi människor saknar psykologiska förutsättningar att ta in i vår beslutsprocess. Det är den stora utmaningen.
Kan dropparna till slut urholka stenen och hinner vi styra in samhället på rätt väg, eller kommer vi att krascha rakt in i väggen?
Som en parentes noterade jag att Handelshögskolans hållbarhetsgäng uteslutande består av kvinnor. Det är en indikation på att hållbarhet fortfarande har en något suspekt status på Handels och därför inte lyckats locka till sig de mer karriärinriktade handelskillarna…
Mänsklighetens verkliga problem är vår stora exergi(=resurs-)förbrukning från naturen, som naturligtvis hela tiden blir värre med tillväxt. Men nolltillväxt löser alls inga problem, en konstant resursförbrukning på nuvarande nivå bara flyttar fram det oundvikliga slutet en tid. En läckande båt som sjunker slutar inte sjunka bara för att man slutar borra nya hål.
Jag tror roten till vårt predikament är vår oförmåga att motstå civilisationen, när vi en gång fått smaka på dess “frukter”. Vi är som apan som försöker dra ut bananen ur fällan, utan att förstå att det är genom att släppa greppet om bananen som den kan bli fri. Vi tror vi äta kakan och ändå ha den kvar.
Som alla andra varelser på planeten kan vi bara förbruka resurser, inte själva skapa några. Det är bara solstrålar i kombination med naturen som kan bygga upp resurser i naturen. För naturen är vi endast en art bland alla andra, och en (för naturen) tämligen skadlig sådan dessutom. Det är bara vi människor, som (genom genetiskt förvärvade egenskaper) är oförmögna att se oss själva (“skapelsens krona”) på det viset, varför färden mot stupet synes oundviklig.
Ekonomisk tillväxt ska naturligtvis mätas per capita. Och med tanke på att i Japan och EU så minskar andelen av befolkningen som är i yrkesverksam ålder allt snabbare, så blir det naturligtvis allt svårare att upprätthålla tillväxten, även om de som jobbar producerar allt mer.
Den andelen har redan minskati ett tiotal år i Japan, vilket avspeglar sig i Japans ekonomin, men andelen kommer att minska ännu snabbare under de närmaste årtiondena, Samtidigt är samma utveckling på väg i Europa, inte minst i Tyskland. En lägre tillväxt är givetvis bra för miljön, men det omöjliggör de lösningar av dagens problem som politiker och ekonomer förspeglar medborgarna (För fakta om den demografiska utveckling i EU och världen se min blogg Ekosmedjan ).
Hans
Att mäta tillväxt per capita är bara ett av alla sätt vi har att lura oss själva. Naturen kan bara se vad vi gör tillsammans. Är det bättre (för naturen) om tusen bilar drar 1 l bensin/mil än tvåtusen bilar som drar 0.5 l/mil?
Skapelsens krona överträffar ständigt sig själv.