Energipolitik i Storbritannien

Energipolitik kan säkert kännas som ett besvärligt område i Sverige, men det finns nog en och annan brittisk politiker som skulle kunna drömma våta drömmar om svenska energipolitikers situation.

Även om vi skulle bortse från klimatfrågan så har Storbritannien en hel del utmaningar att tampas med. Utöver att energitillgångarna i Nordsjön inte längre räcker till landets förbrukning, så finns det också ett rejält behov av att förnya elproduktionskapaciteten (en fjärdedel behöver ersättas inom kort). Under kommande 10-årsperiod bedöms investeringsbehovet uppgå till 110 miljarder pund.

Hur man ska lösa detta diskuteras dessutom samtidigt som regeringen har annonserat betydande nedskärningar av välfärdssystemet och skattehöjningar för att komma tillrätta med ett skenande budgetunderskott. Ekonomiska bedömare antyder också allt mer frispråkigt att det finns  risk för en globalt långvarig ekonomisk svacka som kan hålla i sig uppemot 10 år. Det gör inte heller situationen lättare. Inte heller att finanssektorn, som knappast är en i framtidsbransch om recessionsscenariot håller i sig, står för 8-10% av Storbritanniens BNP.

Därför är det intressant att följa hur det hela utvecklas. Regeringskoalitionen har under sommaren lagt ett förslag till reformering av elmarknaden som verkligen är radikalt. Storbritannien som under Thatcher var tidigt ute med att avreglera energimarknaden (25 år sedan) kan nu gå i bräschen för en återreglering.

Personligen tror jag att det fanns all anledning till stora delar av den avreglering som genomfördes i Sverige (och säkert i andra länder också). Med tanke på det stora omställningsbehov som även Sveriges elproduktion står inför (dock avsevärt mindre än i Storbritannien) så kan det vara motiverat med ökad reglering för att påskynda och få bättre kontroll över den processen.

Åter till Storbritannien. Vad göra för att investeringsmedel ska flöda in i CO2-snål elproduktion (förnybart, kärnkraft, CCS)? Koalitionen av Tories och Liberal Democrats föreslår:

• minimipriser på CO2 för att ge investerare större säkerhet
• långsiktiga feed-in tariffer med Contract for Difference, vilket innebär att staten pröjsar skillnaden mellan marknadspriset och det som krävs för rimlig avkastning på den CO2-fria produktionen. Om marknadspriset går över avkastningskravet så tar staten hand om mellanskillnaden. Alltså en betydligt elegantare lösning än de vanliga feed-in systemen
• Emission Performance Standard som begränsar CO2-utsläpp till 450g CO2 / kWh.
• Kapacitetsmekanism som ska verka både via efterfrågan och produktion. DECC (Department of Energy and Climate Change) funderar på det här området, mer info om lösningar kommer vid årsskiftet.

Alltså en hel del marknadsreglering för att komma från Thatcher’s pojkar!

För övrigt är det intressant att det finns en debatt i UK om ”the big six”, dvs den oligopolsituation som de sex stora energiföretagen utgör. Jag undrar hur många aktörer som krävs för att det ska vara tillräckligt många? Jag är tveksam till att det är antalet aktörer som avgör marknadseffektiviteten när det gäller energibranschen. Komplexiteten och investeringarna är för stora för att vi ska närma oss en torghandelsituation (den enda verkliga marknaden som kommer i närheten av grundläggande NEK-teori..). Däremot krävs det reglering som gör att aktörerna levererar det som samhället behöver, dvs mindre, miljövänligare och dyrare energi!