“On the Road to Zero Growth”

Den här bloggen startades i frustration över valet 2010. Miljöfrågor och andra globala utmaningar hamnade långt ner på listan. Ekonomidebatten höll sig som vanligt på dagisnivå, ungefär; om du röstar på oss så får du högre veckopeng. Samtidig hade vi haft ett decennium av stigande råvarupriser, peak crude oil, skenande belåning i EU och USA och inte minst en klimatsituation på väg rakt in i väggen.

Jag hade en förhoppning om att det skulle hinna vända till nästa val, men så här i halvlek ser det dystert ut. Eventuella tendenser till insikt inom S cementerades ordentligt när Steffe trädde in. Mer tillväxtfundamentalist än Annie Lööf är svårt att tänka sig. Övriga alliansare är mer än lovligt trötta när det gäller de stora frågorna. Mp som ändå har varit ett ljus i mörkret har numera gått och blivit omhuldade av ledarsidor som tillväxtrealister. Vi får se om Birger Schlaug mfl kan blanda i lite mer grönt i den miljöpartistiska grytan. V har ju visat prov på insikt (se här), men det har ju inte resulterat i någon skjuts i opinionen.

Sammantaget är det alltså inga starka ljuskällor som lyser upp den svenska politiken för tillfället.

Istället dyker det upp tecken på en allt större insikt i näringslivet. Grönmålning är visserligen fortfarande dominerande, men det blir allt fler som inser att vi närmar oss en helt ny situation där företagen måste lära sig navigera i en annorlunda värld. De stora konsultbolagen har upptäckt att en ny marknad öppnar sig. KPMG har tex gett ut en rapport som inleds så här:

“The resources on which business relies are becoming more difficult to access and more costly. Changing patterns of economic growth and wealth are likely to strain infrastructure and natural systems. The unpredictable results of a changing climate will affect physical assets and supply chains”

I finansbranschen finns det också ett antal aktörer med långsiktigt analysperspektiv som ser hur dagens situation är ohållbar. Det gäller  inte bara ur ett rent finansiellt perspektiv utan även efterfrågan och tillgång på naturresurser som tex energi, livsmedel, mineraler. Jeremy Grantham har gjort intressanta råvaruanalyser tidigare. Nu har han släppt en analys som visar hur USAs tillväxt är på väg att konvergera mot noll:

“The bottom line for U.S. real growth, according to our forecast, is 0.9% a year through 2030, decreasing to
0.4% from 2030 to 2050 (see table on Page 16). This is all done presuming no unexpected disasters”

Federal Reserves styrning kommenterar han så här:

“Investors should be wary of a Fed whose policy is premised on the idea that 3% growth for the U.S. is normal.
Remember, it is led by a guy who couldn’t see a 1-in-1200-year housing bubble! Keeping rates down until
productivity surges above its last 30-year average or until American fertility rates leap upwards could be a
very long wait!”

Det börjar likna upp-och-ner-vända-världen. Kanske bara en tidsfråga tills näringslivet börjar pusha politiken till en radikalare miljöpolitik.

Ett annat fascinerande exempel på oväntade åsiktsallianser är synen på riskhantering i finansbranschen. Vänsterpartiet är det enda politiska parti i Sverige som vågat dra slutsatser av finanskrisen och den obalans mellan risk och reward som byggts upp (dvs att riskuppblåsta vinster går till bankirerna, men kostnaderna för kraschade banker står samhället för). Samtidigt finns det flera fristående finansbranschsnubbar som kommunicerat samma slutsatser. Nassim Taleb (The Black Swan) är en av dem. I New York Times skriver han tex:

“I believe that “less is more” — simple heuristics are necessary for complex problems. So instead of thousands of pages of regulation, we should enforce a basic principle: Bonuses and bailouts should never mix.”