Det har alltid funnits sätt för politiker och andra makthavare att i större eller mindre utsträckning berika sig själva. Demokrati är ett utmärkt sätt att begränsa fenomenet. Förfördelade politiker men också rakryggade politiker, media, samhällsengagerade medborgare och företag är några grupperingar som ges utrymme (och incitament) i en välfungerande demokrati att se till att politikers samvete inte blir för rymligt.
De senaste 20 åren har det hänt en hel del i Sverige som gör att rågången mellan samhällets och den enskilde politikerns bästa har blivit allt otydligare. Att 37% av politiker och politiskt tillsatta tjänstemän som lämnat riksdag eller regeringskansli börjar kränga sina makthavarnätverk (som lobbyister) är ett tydligt tecken.
I dagsläget finns det 92 miljarder skäl för riskkapitalbolagen att hålla sig väl med politiker. Ju större köttgryta desto fler slevar får plats. Ett bra exempel är Anders Hultins uppmärksammade facebook-sida, där det blir tydligt hur nära banden är mellan staten och (risk)kapitalet, vilket Cornucopia beskrev bra.
Jonas Sjöstedt sätter fingret på problemet i en text som publicerades i Aftonbladet under den stora lobbyingveckan i Almedalen.
Nu när Löfven har tagit täten i trianguleringskampen (läs Schlaugs sköna inlägg) och även MP verkar ha fått en släng av mittensjukan, så återstår i stort sett bara två partier som tar en egen position. Vänsterpartiet har dessutom visat upp många konkreta förslag (tex ekologi och ekonomi) som gör att det alltmer framstår som det för närvarande enda seriösa alternativet i den svenska politikerdammen. Nu kommer det säkert att krävas en eller annan svart svan för att ändå tränga igenom bruset och skapa en position med reellt inflytande.
Ett vänsterparti, för stort för att ignoreras av S, hade nog kunnat skapa en intressant dynamik. S och MP skulle bli tvingade att lyssna lite mer på sina egna tillväxtrealister och välfärdsvänner och på så sätt formera ett intressant alternativ till dagens stoppa-huvudet-i-sanden-politik.
Mycket som kommer från Sjöstedt låter klokt, – men han har ju inte partiet bakom sig i alla frågor och därför kan man inte lägga en röst på kommunisterna,- vad de nu väljer att kalla sig.
Jag är nyfiken – på vilket sätt har han inte partiet bakom sig? Ur mitt perspektiv (dvs utifrån) har jag fått intrycket av att Sjöstedt har frälsarstatus i sitt parti.