Vi är alla vanemänniskor. Ur ett personligt perspektiv är det därför viktigt att ibland ta ett steg tillbaka och reflektera över vad som fungerar bra i ditt liv, om det finns beteenden och vanor som är destruktiva, huruvida vardagslunken lunkar på åt rätt håll, om det behövs en knuff för att komma i rätt riktning. Helt enkelt fundera över visionen och se om det finns något som behöver göras för att nå den.
När det gäller vår omgivning, vårt samhälle, så finns minst lika stor anledning att ta ett steg tillbaka och reflektera. Men det är sällan lätt att ifrågasätta det självklara. Vår värld flödar av företeelser som upplevs ha sin självklara plats i tillvaron, men när man skrapar på ytan så brister ofta logiken.
Klimatutmaningen är ett bra exempel. Kevin Anderson, professor i energi och klimatförändring och klimatrådgivare till den brittiska regeringen, har aktualiserat detta i SvD (läs även Effekt). Den typiska (politiska) inställningen är att vi är på väg åt rätt håll. De inte alltför avancerade 2020-målen finns det chans att nå och 2050 är så långt fram i tiden att det är lätt att blunda för vilka utmaningar som vi ställs inför om vi ska nå 2050-visionerna. Kevin Anderson, skalar bort retoriken och tekniknaivismen och visar vad som verkligen står framför oss om vi ska undvika ett sannolikt katastrofalt fyragradersscenario:
“Om de globala utsläppen kan nå en topp 2020 – med en kulmen för de fattiga ländernas utsläpp omkring 2025 samtidigt som de tacklar fattigdom och stora utvecklingsutmaningar – krävs utsläppsminskningar på 10–20 procent per år för de rikare OECD-länderna för ens ha en 50-procentig chans att klara tvågradersmålet.”
Jag har tidigare skrivit att det är ett ton CO2 per person som ska bort under varje mandatperiod om vi ska nå 2050-målen (kom ihåg att även moderaterna pratar om ett Sverige utan klimatutsläpp 2050!), men då talar vi om en linjär utveckling. Vi är inte i närheten av den utvecklingen och frågan är alltså om det är tillräckligt.
Kom igen – ge mig en politik som vågar lyfta fram visioner, analysera vad som krävs för att nå dem och sedan agera därefter.
Jag återkommer med fler exempel där det finns mycket mer att göra med antingen visionen eller agerandet.
Men det leder absolut fel att gräva ned sig i pessimism och hävda att det är omöjligt. Optimism och en sund naivitet om hur svårt det kommer att bli är tillsammans med jädrar-anamma den enda vägen framåt.
Gärna goda tänkare som är med och resonerar om vart vi ska och har visioner, men dysterkvistar är bara dödkött och barlast. Dem ska man inte lyssna på.
Jag håller helt klart med om att det inte lönar sig att gräva ner sig i pessimism. Optimism och sund naivitet tror jag kan vara värdefullt när man ska hitta nya lösningar och vägar framåt (tex innovativa företag), men det måste kombineras med en förståelse och i grunden realistisk syn på omfattningen av utmaningarna på samhällsnivå.
En realistisk plan för att nå visionen kräver styrmedel från samhället (politiken). På det planet räcker det inte med optimism och sund naivitet.
Min vision är en “skatteväxling” så att stora nationella skatt läggs på oönskade beteenden – såsom koldioxid utsläpp. Alla länder vill fylla på skattekistan. De internationella överenskommelserna kan vara visa minimikrav på dessa skatter. Internatioellt kan göras översikter av vad som bör beskattas och hur mycket.