Gå med i Republikanska föreningen!
Läs också:
Monthly Archive for October, 2012
Ok. Det är snart val i USA. Det är ganska grova grepp som tillåts. Klart att man ska få invagga genomsnittsamerikanen i en känsla av allt faktiskt är som förr och att lite “Drill baby, drill” jävlar anamma minsann kan få ordning på läget. Genomsnittsamerikanen som tycker att Ford F-150 är en typisk familjebil. Ford F-150 väger ca 2,5 ton och ska helst ha en V8 på 300-400 hk. Den har varit USAs mest sålda bil 24 år i sträck.
Men är det inte lite väl magstarkt att påstå att USA snart kan bli världens största oljeproducent? Nyhetsbyrån AP har en hyfsad global spridning. Googling på rubriken “US may soon become world’s top oil producer” ger redan efter två dagar ca 36 000 träffar!
Med sådana rubriker i ryggen behöver man inte vara bekymrad över sånt trams som att oljan inte skulle räcka till för den gudabenådade friheten att få nöjesköra stan runt i en lätt lastbil. Inte för att vi hanterar våra känslor för bilen så mycket rationellare, men ändå.
Nu behöver man ju inte leta så länge för att hitta någon som drar ner brallorna på AP-artikeln. En artikel som för övrigt felaktigt placerade USAs peak-oljeproduktion till 1985, inte 1970 som är det korrekta året. I Washington Post kan man läsa artikeln “The U.S. isn’t quite ready to catch up with Saudi Arabia on oil”. Där visas det tydligt vilket trick som använts. Så här ser oljeproduktionen ut i dagsläget:
Jänkarna har alltså haft ett ordentligt upptick i kurvan, men det är fortfarande inte i närheten av Saudierna.
AP har kört med det vanliga Orwellska knepet att definiera USAs oljeproduktion som “Total Oil Supply”, dvs inte bara vanlig råolja utan även flytande gas (LNG) och biobränsle. LNG är i dagsläget ganska långt ifrån ett substitut till olja och biobränsleframställning är ju som vi vet ganska energikrävande (inte minst den majsbaserade i USA).
Googling på “The U.S. isn’t quite ready to catch up with Saudi Arabia on oil” ger 737 träffar.
I Sveriges tillväxtområden har en kombination av inflyttning, inkomsttillväxt och handelns ökade andel av konsumtionen lett till massiva investeringar i allehanda köplador och konsumtionstempel. Malmö är ett utmärkt exempel. De senaste 10-15 åren kan jag räkna till åtminstone 3 större köpladeetableringar (Svågertop, Stora Bernstorp, Toftanäs). Ett antal nya (Entre, Emporia) och ordentliga utökningar av befintliga köpcentrum (Triangeln, Mobilia, Caroli) är också på gång.
Bara slutklämmen i den imponerande tillväxten av shoppingytor som Malmö upplever nu kommer att resultera i 350-400 nya butiker. Själv saknar jag nästan all entusiasm inför shopping, ser det mest som ett nödvändigt ont och kan väl anses en aning färgad av det. Men jag har också en viss analytisk förmåga och kunskap om att trender har en tendens att brytas. Även om de har hållit i sig i 20 år. Handelns Utredningsinstitut (HUI) låter som en spelare som borde ha stenkoll på analys och trender. Henrik Vestin är en av organisationens analytiker som uttalar sig i Sydsvenskans reportage om köpcentrumtillväxt. Det inledande citatet tyder på att de stora skygglapparna är på: “– Den kanske vanligaste frågan jag får när det öppnar nya butiker är om vi därmed inte nått fram till en överetablering. Men vad jag kan erinra mig finns det inte ett enda köpcenter i Sverige som tvingats klappa igen, säger han.”.
Givetvis finns det nedlagda köpcenter, vilket nämns i DNs artikel “Tuff framtid väntar landets köpcentrum” och i”Gallerian är sin egen fiende“. Men Henrik fortsätter ut i tangentens riktning när han argumenterar för att siffror pekar på en ökande efterfrågan eftersom detaljhandeln har vuxit oavbrutet under 20 års tid och dessutom snabbare än konsumtionen i stort!
Tittar man i HUI:s framtidsspaning så ser man att det är en allmän fartblindhet som drabbat organisationen. Där prognostiserar (önskedrömmer) man en årlig per capita ökning av detaljhandeln med 2,9% ända fram till 2025. Jag upprepar – årligen! Det innebär att detaljhandeln förväntas omsätta 835 miljarder 2025, vilket är 350 miljarder mer än den blygsamma konsumtion som rådde 2009. Jädrar vad vi måste ligga i om vi ska lyckas shoppa upp ytterligare 350 miljarder om året. Inte minst om vi dessutom ska konkurrera om resurserna med några miljarder asiater som förväntas ha en årlig tillväxt på 5-10% under samma tidsperiod.
Det är klart att det är lätt att tappa fotfästet och inte se några hinder när man har den typen av prognoser i ryggen. Det visar också kraften i exponentiell tillväxt och hur snett man hamnar när man extrapolerar en historisk utveckling och förväntar sig att den ska fortsätta. Framförallt när man ser på en kort period av hög tillväxt som är allt annat än långsiktigt hållbar.
Politiker som kämpar för att skapa sysselsättning åt den delen av befolkningen som inte har råd att shoppa tillräckligt mycket gör allt vad de kan för att gynna handeln. Bara Emporia ger ca 2000-3000 nya jobb. Handel är ju den nya framtidsbranschen med fantastiska utsikter för jobbskapande. Arbeta för att kunna handla och handla för att kunna skapa arbete – vilket kretslopp! Dock allt annat än hållbart.
Bloggrannen Bodis är också inne på samma tema i sitt senaste inlägg. Ljungbergs blogg har ännu ett exempel på att kombon bil och köpcentrum sannolikt är en historisk parentes.
Den här bloggen har tidigare lyft fram PPM-systemets absurditeter, som tex:
– att vi lägger 1,5 miljarder om året på drift och förvaltarkostnader
– att arbetstidskostnaden för att lägga den tid som rekommenderas för att välja fonder kan uppskattas till 7 miljarder
– att hur mycket tid och kraft vi än skulle lägga på att välja så kommer genomsnittsavkastningen inte öka
Eftersom PPM var en del av en bred pensionsuppgörelse så har ingen politiker vågat utbrista att kejsaren faktiskt är naken. Nu när Leif Pagrotsky har brutit barriären och uttalat sig om de uppenbara tokigheterna så finns det möjlighet att det börjar hända saker.
För ca ett år sedan skrev jag att PPM kommer vara borta innan 2015. Det ser ut som om den prognosen kan hålla..
Blogg, SvD, Arbetet, Ekot, dn.se, di.se, SvD, SvD, SvD, SvD, dagens arena, SvD
I Svd försöker två snubbar från kulturvärlden i Stockholm propagera för att; debatten om ett nytt operahus inte ska dö ut, att ett nytt hus ska byggas i anslutning till det gamla och att deras polare (förmodar jag) ska få ett nytt jobb!
För att börja med det ogenerade försöket att skaffa ett fint jobb till en polare – kan någon förklara varför man gör det i offentlig debatt? När bygget dessutom inte är i närheten av att få klartecken.
Men det är kanske inte så konstigt med tanke på hur lite stringens och rationalitet som brukar dyka upp i operahusdebatten. Jag har tidigare kommenterat ett lågvattenmärke i operapropagerandet. I det inlägget konstaterades att redan idag är varje operabesök på NATIONALSCENEN sponsrat av oss icke-besökare med 1700 kr. Men för operavärldens bortskämda entusiaster är det tydligen inte tillräckligt. I ett förslag till nytt hus förespråkade man att det skulle läggas ytterligare 4 miljarder på operanotan.
Den gången var det lätt att såga argumenten för ett nybygge. Frågan är om det inte är ännu lättare den här gången. Eller vad sägs om följande argumentation:
– alla andra har det, i alla fall Köpenhamn, Oslo, Helsingfors och Göteborg
Kom igen. Det når inte ens över sandlådekanten!
– planerade renoveringar leder till att operan måste vara stängd flera månader i sträck (!) och kostnaderna är inte kända
Gissa om det blir billigare att renovera än att bygga nytt – för fyra miljarder..
– “konstnärerna skall kunna genomföra de drömmar de uppmanas att ha och för att publiken skall ha möjlighet att ta emot dem”
Det är här vi börjar närma oss kärnan. Den grundläggande frågan som alltför sällan ställs är på vilket sätt opera skiljer sig från andra kulturyttringar som gör den värd sitt oerhört höga pris. Finns det överhuvudtaget något som motiverar subventioner på stratosfäriska nivåer?
Jag är också övertygad om att det finns många sätt att skapa minst lika fantastiska (och ännu mer nyskapande..) operaupplevelser till helt andra kostnader. Eller varför inte vara nyskapande på riktigt och producera opera med rimliga och marknadsmässiga proportioner? Eller varför inte låta ett föråldrat konstformat dö ut?
Om det inte finns tillräckligt starkt intresse från publiken att betala kostnaden (givetvis efter en subvention i nivå med övrig sponsrad kultur) så är det dags att inse att formatet har överlevt sig själv. Det finns många konstformer och kulturyttringar som av en eller annan orsak blivit otidsenliga och dött ut. Gladiatorspel och kastratsång är två exempel. Gärna opera som konstform, men det är dags att inse att dinosaurieformatet där det krävs hus för flera miljarder och flera hundra heltidsanställda för en uppsättning har gjort sitt.
Förändring är alltid svårt. Det var många som hade svårt att släppa taget om LP-formatet (och CDn). Hade det formatet levt i en subventionerad Opera-bubbla skulle vi inte lyssnat på Spotify idag.
Tänk om navelskådardebatten om ett nytt operahus äntligen kunde dö ut!
Här är några exempel på konservativa operahuskramare där det finns fler fascinerande platta försök till argumentation:
Teatermagasinet, (extra roligt, eftersom författaren uppmanar läsare att lägga 1000 kr i en eventuell fond för nytt operahus! Dvs mindre än vad den statliga subventionen är för ett (!) besök på dagens billiga opera i det gamla huset!)
Madeleine Sjöstedt (kultur- och fastighetsborgarråd i Sthlm)
