Archive for the 'Ekonomi' Category

Mitt föregående inlägg om gapet mellan produktivitetsökning och medianersättning begåvades med följande relevanta kommentar:

“… Jag är bekant med både USAs och Sveriges situation ang. produktivitet och löne gapet. I artikeln du hänvisade kan jag inte hitta hur författaren definierar “compensation”. Det är nog inte säkert om författaren ta in faktorer som “health benefit” och liknande kompensationer. …”

För att kunna förtydliga vad gapet mellan produktivitet och medianersättning så har jag läst den bakomliggande rapporten där författarna Mishel och Gee presenterar följande tabell:

Notera framförallt de fem sista raderna, kolumnen längst till höger. Där framgår det vilka fyra faktorer som utgör delkomponenter i gapet.

Den mest betydande faktorn, “From median real hourly compensation to average real hourly compensation”, eller ökad lönespridning förklarar 41,4 %. Compensation innebär inte bara lön, utan all form av ersättning som utgår, dvs även optioner, bonusar, sjukvårdsförsäkring och liknande.

“From consumption price index to GDP deflator”, nummer två i storleksordningen med 29,9%, är den som är svårast att härleda till ett ökat lönegap. Faktorn visar att BNP-deflatorn (förhållandet mellan real och nominell BNP) inte har utvecklats i samma takt som konsumentprisindex. Som artikelförfattarna säger så kan man antingen betrakta detta som en teknikalitet utan betydelse för lönegapet, eller så menar man att produktivitetsökningar ska resultera i förbättrad levnadsstandard, vilket innebär att de bägge deflatorerna borde konvergera över tiden. Eftersom det inte har varit fallet under flera decennier så kan man enligt författarna sluta sig till att det är en giltig förklaring till gapet. Detta exemplifieras med att konsumentprisindex alltså har stigit snabbare än ett bredare prisindex som inkluderar offentliga tjänster och varor, nettoexport och investeringar. Jag måste dock erkänna att jag inte förstår på vilket sätt detta bidrar till lönegapet.

Trean på listan, “Changes in labour share of nominal GDP”, uppgår till 16,9%, och är en approximation av den del av lönegapet som kan förklaras med en förskjutning från ersättning till kapital. Utöver diverse teknikaliteter så påverkas detta mått även av Wall Street-höjdarnas tilltagande miljardbonusar och optioner, vilket innebär att faktorn lön/BNP för löntagaren i den nedre delen av lönespannet föll ännu mer än för genomsnittet.

Den fjärde faktorn “From median real hourly wage to median real hourly compensation” (11,1%), visar på den del av gapet som förklaras med att andelen tilläggsersättningar (som faller inom ramen för ‘compensation, men inte wage’) har ökat. Det finns ingen närmre analys av utvecklingen, men det är nog en rimlig gissning att ökade kostnader för sjukförsäkring ligger bakom detta.

För att summera så är den fjärde faktorn inte något vi kan använda oss av för att bättra på medianlöntagarens situation (visserligen finns det säkert en ojämn fördelning av ‘compensations’ som också har betydelse, men strunt i det). Skillnaderna mellan KPI och BNP-deflatorn och dess effekt på förskjutning mellan produktivitetsökningar och medianersättningar kan vi möjligen också lämna åt sidan. I så fall kvarstår ca 60% av gapet.

Det är definitivt tillräckligt mycket för att gapet mellan produktivitetsutveckling och medianlöns ska betraktas som ett samhälleligt problem.

För några dagar sen publicerades ett gästinlägg på Cornucopia med följande ingress:

“Katastrofvården i Sverige – pengar går före patientsäkerhet –  läkarslarv är väldigt vanligt – allvarliga cancerdiagnoser missas troligen varje dag på vårdcentraler i Sverige.”

Det var en personlig berättelse om en djupt tragisk upplevelse då författarens moder avled i cancer. Texten inleds känslomässsigt med följande ord:

“Det här är min mammas historia.
Jag vill att så många som möjligt läser detta och delar med personer som kan göra något för att förändra vården i Sverige. Mitt liv kommer aldrig att bli detsamma.”

Författaren tar upp ett antal tänkbara orsaker till ‘katastrofal’ svensk sjukvård. Det handlar huvudsakligen om att feldiagnosticerade cancerfall hade kunnat avhjälpas med fler provtagningar, mer läkartid och större personligt ansvar för läkarna.

Jag har full förståelse för att en person i en livskris inte alltid agerar strikt rationellt och börjar med att statistiskt verifiera de personliga upplevelserna som ligger till grund för antagandet om katastrofal svensk vård.

Cornucopia-bloggens läsare har enligt undersökningar en hög utbildningsnivå:

“80.55% har läst eller läser vid högskola eller universitet. 58.42% fyra år eller längre. 8.49% doktorerar eller har redan disputerat.”

Kan någon förklara för mig varför jag då måste ta mig igenom en sörja av kommentarer på temat katastrofal svensk sjukvård präglad av vanföreställningar utan någon som helst koppling till verkligheten mer än subjektiva intryck?  Först efter ett 70-tal kommentarer dyker det upp en sansad sammanfattning av läget:

“Ovarialcancer är en lömsk sjukdom, svårupptäckt och med diffusa symtom. Den hittas tyvärr oftast sent i förloppet.
Inte ens hos övervakande högriskpopulationer lyckas man hitta sjukdomen tidigt. Trots intensiv screening, detta visar på hur svårt det är att hitta sjukdomen i tid. (1)
Läkarna litade för mycket på det ultraljud som uppenbarligen tolkats som normalt.

I allmänhet är sjukvården i Sverige ganska bra på att hitta och behandla ovarialcancer. 5-årsöverlevnaden ligger nu på ca 52% (ej standardiserat)(2). I en större europeisk studie för åren 1997-2007 var vi bäst med en 5-års överlevnad på 44%(3) (standardiserat)

USA har en 5-års överlevnad (senast de mätte, 2005) på ca 44%(4) (ej standardiserat).

Observera att man måste åldersstandardisera överlevnads- och mortalitetsdata med en väl vald standardpopulation för att kunna jämföra olika länder.

En vanlig missuppfattning är att mer vård är bättre vård. Det är helt fel. Testar man för mycket hittar man så många falska positiva fynd att utredningskostnaderna och de medicinska riskerna blir för stora.
Den olyckliga konsekvensen av ett ”lagom” letande blir att man kommer att missa fall av allvarlig sjukdom. Det är beklagligt men alternativet, att leta efter alla möjliga nålar i höstacken är sämre.

I obduktionsstudier har män (som dött av andra orsaker än prostatacancer) ofta ( i 80% av fallen) prostatacancer.(5) Få av dem kommer att dö i prostatacancer.

Bör man operera/stråla alla med cancer i prostatan? Nja då hälften blir impotenta och inkontinenta (urin och avföring) i varierande grad bör man endast behandla de som skulle leva längre med behandling.

Verkligheten är sällan så enkel att populistiska “bara vi gör så här”-lösningar duger långt. Det gäller även den svenska sjukvården.

Jag är övertygad om att det finns stora utmaningar med den befintliga organisationen av sjukvården där traditionell kunskapsbaserad hierarki motverkar kundfokus och processeffektivitet. Därtill har vi en teknisk och kunskapsmässig utveckling som gör att utbudet av avancerad sjukvårdsproduktion har exploderat. Samtidigt har efterfrågan vid enklare besvär ökat. Vi är visserligen inte på amerikansk (välförsäkrad) nivå där barn med feber rutinmässigt innebär läkarbesök, men på god väg dit.

Det är sjukvårdsutmaningar som är viktiga att ta itu med, men låt oss en ändå utgå från verkligheten. I verkligheten kan vi konstatera att Sverige i internationella kvalitetsundersökningar hamnar högt upp och faktiskt till en låg kostnad. Det mest utpräglade jämförelseobjektet är USA som spenderar ca 18% av BNP på sjukvård (10% i Sverige) samtidigt som 1/3 av befolkningen är oförsäkrade med mycket begränsad tillgång till sjukvård. Utpräglade marknadslösningar i sjukvården är helt enkelt inte kostnadsbesparande eftersom det inte finns en chans för konsumenten att göra rimliga bedömningar av kvalitet och prisvärdhet, vilket snabbt leder till volym och marginalökningar.

Andra om samma ämne:

USA-bloggen, Erik Weiman, Helene Öberg, Mats Johansson