Archive for the 'Energi' Category

Page 9 of 10

Vad Jonny egentligen säger

Vi har i en serie inlägg visat felaktigheterna i Radetzki & Fagerströms kalkyl avseende vindkraftsubventioner. Jonny Fagerström har haft vänligheten att kommentera våra inlägg. Tyvärr har det inte varit helt lätt att följa vad Jonny egentligen försöker säga eftersom kommentarerna sällan svarar på de frågor som ställts. Vi tolkar det snarare som ett försök att få det han säger att låta rätt, vilket det kan göra om man bara snabbt läser igenom det vi har skrivit. För att bringa lite klarhet i det hela sammanställer vad som verkligen har sagts i ordväxlingen med Jonny.

Steg 1.

Osunt: I det första inlägget konstateras det felaktiga antagande som Radetzki & Fagerström har gjort då de har räknat med att hela elcertifikatsvolymen går till vindkraften.

Jonny: Vårt konstaterande bemöts inte direkt, istället hänvisar Jonny till en artikel. Dock förtydligas inte antagandet om elcertifikatsvolymen i den artikeln.

Steg 2.

Osunt: Vi gör ett enkelt rimlighetstest som visar att med subventioner som uppgår till 300 miljarder så täcker subventionerna mer än hela den investering som är nödvändig för att öka vindkraftproduktionen med 25TWh. Själva försäljningen av elen skulle alltså vara pengar rakt ner i fickan!

Jonny: Rimlighetstesten bemöts inte, däremot får vi lite ledtrådar som gör att vi kan komma fram till hur Radetzki & Fagerström har räknat (och hur de har räknat fel..)

Steg 3.

Osunt: Vi kan konstatera att Radetzki & Fagerströms beräkning inte tar hänsyn till att kvotplikten varierar över tiden (vilket är definierat av energimyndigheten ). Vi visar också att en kalkyl baserad på de antagande som Radetzki & Fagerström gör, men där matematiken är rätt, ger en siffra för subventioner på 117 miljarder.

Jonny: Att vi har konstaterat på vilket sätt Radetzki & Fagerströms kalkyl räknar fel verkar ha gått Jonny förbi, eftersom han utan krusiduller kommenterar ”Vi hade alltså inte räknat fel, vilket ni nu insett”. I mina ögon är det en mycket intressant slutsats som jag gärna skulle vilja veta mer om, istället kommer det en ovidkommande harang som inte alls bemöter vårt konstaterande.

Steg 4 (se kommentarer till detta inlägg)

Osunt: Nu förtydligar vi ovanstående ytterligare och ger Jonny möjligheten att förklara om vi har gjort något fel i vårt återskapande av deras kalkyl (fast med rätt matematik).

Jonny: Återigen undviker Jonny att svara på våra frågor, istället säger han något om att han bara ville testa oss, vad han nu menar med det. Sen fortsätter han med ”Jag vet nu att ni också har förstått hur vi räknat”. I mina öron är det är så nära ett erkännande av deras felräkning man kan komma utan säga det rakt ut, därför är fortsättningen kryptisk: ”Ni kom till ungefär samma slutsats”. Om man gör den konklusionen efter alla våra förtydligande av problematiken så vågar jag påstå att en och annan häst är ute på grönbete.

Som avslutning tar Jonny teflontekniken till nya höjder och lägger över bevisbördan på oss utan att på något sätt ha förklarat de uppenbara felaktigheterna i sitt eget resonemang!

Men som de enträgna pedagoger vi är så vill vi ge alla möjligheten att förstå hur saker och ting hänger ihop. Därför hörsammar vi Jonnys önskemål om att visa hur en ”forcerad vindkraftsutbyggnad till 30 Twh till år 2020 skall finansieras över tid”.

För Jonny och alla andra som är intresserade så kommer vi att lägga ut det som ett separat inlägg imorgon.

Uppdatering1: Här är en annan reaktion på Jonnys sätt att kasta ur sig påståenden som saknar täckning.

Uppdatering2: Lennart Söder bemöter ytterligare felaktigheter från Jonny

Energipris

Här kommer en liten tabell som ger en bra illustration av den sannolikt besvärliga energisituation vi är på väg in i. Bilden visar energiförbrukningen i USA och vad den har kostat under de senaste 20 åren. Det är visserligen begränsat till USA, men kan i stort utsträckning appliceras på en global situation. Utöver att USA är en storförbrukare så är det snarast så att den globala situationen är värre då vi har utvecklingsländer som har en starkt ökande efterfrågan.

Det framgår att de senaste sex åren har inneburit avsevärda prisökningar, vilket ekonomin inte klarar av i längden. Frågan är om det inte är ett trendbrott som vi ser och att tiden av lättillgänglig och billig energi redan är över. Bara att producera samma mängd av energi blir alltmer krävande samtidigt som tillväxt kräver mer energi. Hur det kommer att påverka tillväxten är inte så svårt att räkna ut.

För målande beskrivningar av vad det kan innebära för samhället rekommenderar jag artikelserien på ‘Livet efter oljan

Tabellen är hämtad från:

What’s It Going to Be Like on the Downside of the Curve?

Radetzki o Fagerström, här är ert fel!

Som utlovat kommer här beskrivningen på vilket fel Radetzki o Fagerström gjorde när de kom fram till den orimliga siffran om att vindkraftsutbyggnaden skulle kosta 300 miljarder härrörande från elcertifikat till år 2035

Radetzki/Fagerström har räknat med att elcertifikatkostnaden ökar från dagens knappa 1 miljard till 10 miljarder årligen år 2020. Sedan antar de att kostnaden är 10 miljarder årligen fram till 2035. Detta plus dubbel kostnad för havsbaserad vindkraft (vilket inte är beslutat!) gör att man nästan kommer upp i ca 280 miljarder, jag antar att de har avrundat detta till 300 miljarder.

Kostnaden för elcertifikat antar man vara 35 öre/kWh, med en kostnad på 10 miljarder innebär detta att elcertifikat motsvarande ca 28TWh måste omsättas.

Om vi tittar på tex 2035 så är kvotplikten för detta året 0,8%. För att 28TWh elcertifikat ska omsättas så medför detta alltså att den totala elproduktionen (exkluderat förbrukningen för elintensiva företag) är ca 3500 TWh (dagens är ca 100TWh), vilket jag antar att de inte tror är fallet. Där har vi alltså felet! De har glömt att ta med kvotfaktorn och faktumet att denna är dynamisk!

Räknar man rätt (dvs använder kvotfaktorn) med de antaganden som Radetzki/Fagerström har gjort blir siffran ca 117 miljarder fram till 2035. Nu vill jag påpeka att detta inte är en siffra som vi på Osunt ställer oss bakom som korrekt, den är enbart korrekt om man använder Radetzkis/Fagerströms antagande om priset på elcertifikat samt deras (felaktiga!) antagande att alla elcertifikat kommer gå till vindkraft.

Att räkna fel är lätt hänt och inget konstigt i sig, det olyckliga är att siffrorna fått så pass stor medial uppmärksamhet. Det är också anmärkningsvärt att en professor i nationalekonomi kan räkna fram siffror som uppenbart är orimliga utan att reagera på det. För det är väl inte så att man medvetet gått ut med överdrivna siffror, eller är det så Jonny?

Förtydligande 1: Elcertifikat tilldelas producenter av förnyelsebar energi (tex vindkraft, småskalig vattenkraft, biokraft m.m.). För varje MWh producerad erhåller dessa ett elcertifikat som de kan sälja.

Förtydligande 2: Kvotplikten innebär att alla elproducenter måste inneha ett antal elcertifikat som motsvarar deras totala elproduktion multiplicerat med aktuell kvot. Ex. Producent A producerar 100MWh med en icke-förnybar energikälla. Kvotplikten för innevarande år (2011) är 0,179, det innebär att producent A måste köpa elcertifikat för 18MWh ( 100*0,179).

Jonny Fagerström och bakfoten…

Vi fick en kommentar av Jonny Fagerström till förra inlägget där vi hävdade att de 300 miljarder i kostnad för elcertifikat till utbyggnad av vindkraften till 2035 var en absurd siffra.

“Hej Osunt! Ni har fått en del om bakfoten.
Siden och Hylanders artikel är skåpmat som är bemött för länge sedan i bla Hallandsposten:

http://hallandsposten.se/asikter/hplasaren/1.1018269-bubblan-pa-vag-att-spricka

Sannolikt kommer jag nu bli tvungen att skriva en replik i Ny Teknik också. Men det blir lätt. Siffran 300 miljarder har satt sig bra i media!

Jonny Fagerström”

Jonny verkar ha rätt i en sak iaf, siffran 300 miljarder har satt sig bra i media. Här, här, här, här och här är några bloggexempel. Några exempel från etablerad media: Dagens Nyheter ekonomiNy TeknikNorrländska socialdemokratenNorran, Gotlands tidningar, Helsingborgs dagblad. I övrigt så är det inte mycket som har med verkligheten att göra. Att media basunerar ut en sådan här uppgift utan att ens granska rimligheten i siffrorna är minst sagt anmärkningsvärt. I vårt svar till Jonny gör vi just en rimlighetskalkyl. Vi tyckte att det hela är så pass anmärkningsvärt att det är värt att lyftas upp i ett inlägg:
.
“Hej Jonny, vad kul att du kommenterar på vår blogg!

Artikeln du hänvisar till ökar varken min förståelse för hur ni har kommit fram till 300 miljarder eller gör det mer trovärdigt. ”Att summera allt detta till 300 miljarder kronor år 2035 är alltså bara matematik…” Den summeringen hade nog jag också klarat av, trots att jag varken är lektor eller överstelöjtnant, om jag bara hade vetat vad jag ska summera. Här får du gärna förtydliga vilka termerna som ska summeras är.

När jag läste till civilingenjör var en av de första sakerna som vi fick lära oss att alltid kontrollera rimligheten i svaret, om vi räknat ur något. Eftersom Radetzkis/Fagerströms matematik med summering av okända termer är över min förmåga så väljer jag istället att kontrollera just rimligheten i svaret, dvs 300 miljarder i subventioner till vindkraften fram till 2035 för att öka produktionen av el från förnybara energikällor med 25TWh.

Själv är jag delägare i ett vindkraftverk (http://www.vindparkvanern.se) och jag betalade 5500 kr för en andel med nominell produktion av 1MWh el. Här är en uträkning baserad på siffror från Elforsk som indikerar en investeringskostnad på 5000kr/MWh (inklusive vägar, elnät, anslutning).

Investeringskostnaden för 25TWh vindkraft blir då ca 125 miljarder kr. Om vi tänker oss en rak fördelning av de av Radetzki/Fagerström beräknade subventionerna på 300 miljarder så innebär det subventioner om 12 miljarder per år.

Med en avskrivningstid på 25 år för vindkraftverken ger detta avskrivningar på 5 miljarder årligen. Om vi antar en kalkylränta på 5% blir kapitalkostnaden 6,25 miljarder. Den totala investeringskostnaden blir då 11,25 miljarder per år för 25TWh vindkraft. Med subventioner på 12 miljarder årligen blir överskottet från investeringen alltså 0,75 miljarder årligen plus 25 TWh el att sälja..

Om Radetzki/Fagerström verkligen tror på sina egna kalkyler så antar jag att de har belånat sig upp över öronen för att investera i vindkraft, en bättre investering torde vara omöjligt att hitta.

Jag anser att beräkningen faller redan på rimlighetstestet. Som hjälp till herrarna Radetzki/Fagerström att göra en rimligare beräkning så skulle jag råda dessa att inte betrakta elcertifikatspriset som konstant. Priset sätts på en marknad som styrs av utbudet (produktionen av förnyelsebar el) samt efterfrågan (kvotplikten som anger andelen elcertifikat som elleverantörer är ålagda att köpa). Värt att nämna är att kvotplikten mellan 2010 och 2035 varierar mellan 20% och 0,08%, att tro att kostnaden per producerad energienhet, trots denna stora variation i efterfrågan, är konstant är snällt sagt naivt. Jag rekommenderar varmt energimyndighetens hemsida för Radetzki/Fagerström, där kan de lära sig om hur elcertifikatsystemet fungerar vilket de uppenbarligen inte har förstått. Behöver ni hjälp med beräkningarna så ställer jag gärna upp, det vore intressant att få fram en riktig siffra på den förväntade kostnaden för utbyggnaden av förnyelsebar energi.

Vänligen, Osunt “

Jonny svarar därpå igen, lite smått kryptiskt, men ändå ett svar:

“Ok!
Jag är inte riktigt med på var i artikeln i HP du tappade tråden. Att elcertifikatspriset inte är konstant är riktigt. Tendensen är dock ökande över tid:
http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Energi/Styrmedel/Elcertifikat/?from1398=2003&to1398=2010

Enligt Energimyndigheten kan priset komma att variera mellan 15 öre och upp till 55 öre/Kwh.
Vi har räknat med 35 öre rakt av som du ser i artikeln.
Vi har räknat med att denna subvention för 30 TWh upprätthålls minst intill 2035 och med dubbelt stöd för vindkraft till havs.”

I Jonnys kommentar finns det tillräckligt med ledtrådar för att vi ska kunna se var han och Radetzki har gjort sitt räknefel. I nästa inlägg ska vi gå igenom det, fortsättning följer…

Vi är inte de enda som har uppmärksammat galenskapen, här är några andra som har skrivit om Radetzki & Fagerströms yviga vindkraftsberäkningar, Eko-bloggen, Cleantech-nätverket, Johan Trouve, Anders Wijkman, Toppmötet, Fourfact, Supermiljöbloggen, Second Opinion, men vi har inte riktigt hittat någon som gått till botten med det.

Radetzki o Fagerström, räkna rätt!

I somras publicerades en artikel av de nämnda herrarna på SvDs debattsida där subventionerna för vindkraften fram till 2035 beräknades hamna på minst 300 miljarder. Förutom att summan var absurd så var deras poäng att man kunde skapa många fler jobb med de pengarna – som om de skulle säkra den framtida energitillgången. Som så ofta när Radetzki har sitt finger med i spelet så lägger han mest kraft på att räkna fram önskat resultat, inte ett realistiskt (ett annat exempel, ASPO-kommentar).

Tyvärr har det ju inte så stor betydelse om det är realistiskt. Nyhetsvärdet blir stort ändå och det finns ju alltid många som sväljer budskapet (tyvärr inte bara ClimateScammare, där Jonny håller låda). Därför är det kul när de som kan sin sak får möjlighet att bemöta Radetzkis och Fagerströms propaganda. I Ny Teknik gjordes en ordentlig sågning häromdagen. Bara det faktum att F&R räknat med att hela elcertifikatvolymen går till vindkraft är ett sånt kardinalfel att seriös media borde sluta publicera deras trams.

Pansaröverstelöjtnanten Jonny hade för övrigt ett roligt bemötande av kommentar i Ny Teknik-artikeln:  “Renhårigt hade varit att du som utslungar dessa insinuationer vågade stå för dem med ditt namn. Ring mig gärna 070-6765708 och framför anklagelserna “man to man”. En riktig militär den där Jonny som inte backar och viker ner sig.. Ibland önskar man att försvarsmakten inte hade skurits ner så mycket!

Att sedan vindkraften inte är en enkel lösning på den globala energiförsörjningen är ju en annan fråga, som Cornucopia också skrivit om.

Tipsar också om ekonomen Klas Eklunds invändningar mot Radetzkis inlägg i klimatdebatten.

Läs gärna Jonnys kommentar till inlägget och vårt svar!

Handelsbanken pratar peak oil

Handelsbankens råvaruchef Torbjörn Iwarson pratar peak oil i Placera.nu (utan att nämna de känsliga orden..). Kul / på tiden att medvetandet börjar sprida sig. Här finns mer på samma tema.

Tittar man på oljemarknaden på lång sikt så talar allting för att bristen på råolja blir ökar när efterfrågan från utvecklingsländerna får en större inverkan på den dagliga globala oljekonsumtionen.

“Tillväxtländerna betyder inte så mycket för efterfrågan på olja ännu, men om konsumtionen i utvecklingsländerna ska upp till samma nivå som i industrialiserade länderna så innebär det en kraftigt ökad efterfrågan”, säger Torbjörn Iwarson.

Han jämför oljekonsumtionen i Kina med grannlandet Sydkorea. I Kina konsumerar varje invånare i dag cirka 2 fat olja per person medan konsumtionen per invånare i Sydkorea snittar på 17 fat per person.

“Om 20-30 år är det rimligt att konsumtionen i Kina är lika stor som den nu är i Sydkorea och det kommer att öka den dagliga globala oljekonsumtionen med cirka 53 miljoner fat olja per dag”, säger Torbjörn Iwarson.

En ökning på 53 miljoner fat innebär en ökning på 60 procent i den globala efterfrågan jämfört med i dag. Till detta ska adderas den ökade konsumtionen i andra utvecklingsländer, exempelvis i Indien.


Klimatförnekare, peak oil och cigaretter

Människan är av naturen konservativ. Genom historien finns det otaliga exempel på vad som händer när ny information om sakernas tillstånd dyker upp. Ingenting! Eller åtminstone bara lite och mycket långsamt. Det kan handla om allt från vetenskapliga rön (jorden är inte platt) till grundläggande förutsättningar för en civilisations överlevnad (Påsköns invånare kunde inte låta bli att hugga ner alla träd, trots att de var beroende av träden för överlevnad). Det fina som har hänt den senare delen av mänsklighetens tid på jorden är att man åtminstone har tagit ett stort steg mot att bli mer framåtsträvande. Man har nämligen utvecklat en metod som sätter kunskapen i första rummet och kan trycka tillbaka de konservativa krafter som spjärnar emot – vetenskapen! Ofta är makt eller pengar en bakomliggande orsak till att insikten om det nya inte vill infinna sig (som kyrkan under medeltiden), men framförallt är det lättare att behålla den världsbild som nötts in under många år, än att behöva vända upp och ner på sin referensram.

Det finns en typ av debattfrågor som tydligt visar att ju längre från vetenskapliga intellektuella kretsar man rör sig desto större stöd finns det för diverse bakåtsträvande idéer. I USA är det tex knappast på universiteten som kreationism har störst stöd. På samma sätt är hedersmord en aktivitet för mellanösterns ”rednecks”. Samtidigt är det också så att ju längre man har gått och trott att evolutionsteorin bara är ett kommunistiskt påhitt desto svårare blir det att ta till sig det nya. Därför är det betydligt vanligare bland äldre (och av någon underlig anledning män) att inte vilja ta till sig det nya. Klimatförnekarna är ett tydligt exempel på ovanstående. När man läser kommentarerna på tex TheClimateScam så blir det ganska uppenbart att logiken och den analytiska förmågan inte alltid är på topp. Samtidigt finns det såklart en och annan klimatförnekare med mer vetenskaplig profil, men intressant nog så är de förbluffande ofta inte bara professorer utan även emeritus, dvs till åldern komna (och män). Det finns andra ämnen i den här kategorin som har något mindre vetenskapsprägel, men där ovanstående också passar in. Några bra exempel på siter där detta kan studeras är Politiskt Inkorrekt, Genusnytt och Verklighetens folk.

Det finns en annan kategori av samhällsfrågor där mänsklighetens motsträvighet mot förändring gör avtryck, men som är besvärligare ur ett samhällsperspektiv än redneck-frågorna. När frågan riskerar att vända upp och ner på världsbilden och vardagen, även för samhällets privilegierade, så resulterar det ofta i ett irrationellt argumenterande/agerande. Återigen är klimatfrågan ett bra exempel. Skillnaden jämfört med redneck-perspektivet är att grundproblemet erkänns (eftersom man litar på den vetenskapliga processen). Men den mänskliga försvarsmekanism som kickar in här är ”stoppa huvudet i sanden”. Detta resulterar i att man försöker gripa halmstrån som ”ny teknik kommer att lösa problemen” eller som Andreas Carlgren uttrycker det ”bilar är inte problemet, det är utsläppen”. På så sätt målar samhällets elit upp en illusorisk bild av att problemen egentligen inte är så stora och inte kommer att resultera i någon större påverkan på vår vardag, med effekten att ett antal viktiga frågor flyter runt på mediasoppans botten (som den här bloggen..) utan att få något konkret genomslag i verkligheten. En annan favorit i det här området är så klart peak oil där det finns mycket forskning (aleklett) som visar att det kan bli ett problem mycket tidigare än vad de flest. Inte minst är det originellt att det finns så tydliga ekonomiska tecken på detta samtidigt som det inte precis är nationalekonomerna som håller fanan högst i denna fråga.

Men vad har då cigaretterna med det hela att göra? Tja, det var ändå inte så många år sedan som reklam som denna speglade samhällets värderingar, så det är mycket som kan hända på någon generation. Dessutom kan det också dyka upp svarta svanar som leder utvecklingen i rätt riktning. Föreställ dig den reaktion du hade fått om du runt 2000 hade föreslagit allmänt rökförbud på restauranger för en italienare eller irländare! Riskerna med rökning har varit kända sedan 50-60-talet, men det var riskerna med passiv rökning som startade den lavin som har resulterat i ett dråpslag mot delar av cigarettmarknaden i Europa.

Här är några andra annonser som också visar att samhällets syn på vad som är acceptabelt och normalt kan förändras ganska mycket på några årtionden:

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Fler intressanta annonser finns här.

Lite mer kärnkraft?

The Ringhals nuclear power plant

Image via Wikipedia

I en kommentar till inlägget “Lite mer klarsynthet?” fördes det ett resonemang om att all världens invånare skulle kunna ha en elförbrukning av västerländska mått, och att detta skulle kunna åstadkommas med kärnkraft. Skribenten hävdade att detta skulle kräva en 4-dubbling av produktionen av elenergi (inräknat en framtida befolkningsökning). Antagandet är då att alla invånare gör av med 6000 kWh, vilket nog är i underkant då t.ex. USA har en elförbrukning på 13600 kWh och Sverige 16 300 kWh per capita. Men låt gå för att att vi antar en världskonsumtion som är mindre än hälften av vår.

Hursomhelst produceras idag 15% av elenergin från kärnkraft och det kan gärna öka, men frågan är hur mycket det kan öka. Vid en fyrdubbling skulle elförbrukningen öka från dagens ca 19000 TWh till 76000 TWh. Vi tänker oss att ökningen på 57000 TWh ska hanteras av utbyggd kärnkraft. Idag finns det 440 reaktorer i drift runt om i världen, dessa producerar enligt ovan ca 2850 TWh. För att möta det ovan kalkylerade elbehovet behövs då ca 8800 nya reaktorer. Då nya reaktorer oftast har högre effekt än befintliga så kan vi för enkelhetens skull halvera antalet, det blir då 4400 nya reaktorer.

Kostnaden för en ny reaktor uppskattas till ca 40 miljarder kronor. Alla nya reaktorer skulle då kosta ca 176000 miljarder kronor. Detta motsvara ungefär hälften av världens samlade BNP . Sveriges elförbrukning har de senaste åren ökat med ca 0,3 % årligen (ökningen globalt är ca 3% ). Om vi antar att nuvarande elförbrukning i världen (19000 TWh) ökar med samma takt som Sveriges elförbrukning så innebär det en ökning med 570 Twh, motsvarande ca 44 nya reaktorer årligen. Detta är mer än antalet reaktorer som är under uppbyggnad idag (ca 40st, vilken antagligen innebär ett tillskott på ca 10 reaktorer om året) och följaktligen minskar alltså kärnkraftens andel av elproduktionen för närvarande.

Om vi till 2050 skulle bygga ut kärnkraften för att möjliggöra en elproduktion enligt västerländsk standard för alla världens invånare innebär det alltså att nuvarande utbyggnadstakt måste öka 12 gånger. Lägger vi till att kärnkraftverk har en livslängd på ca 50 år, innebär det en ökning av utbyggnadstakten med 30 gånger och ca 300 reaktorer om året måste byggas till en årlig kostnad av ca 3,5% av världens samlade BNP. Till detta kommer kostnader för eldistribution, infrastruktur, uranbrytning, slutförvar osv.

Om vi tittar på uranbrytningen och använder den planerade gruvan i Oviken som exempel framgår följande: Gruvan ska bryta 40 000 ton alunskiffer per dag innehållande ca 155 g uran per ton. Detta medför en årlig produktion på 2260 ton uran, eller ca 5% av den nuvarande totala produktionen. Med ovanstående scenario angående ökningen av antalet kärnkraftsreaktorer innebär det att ca 500 nya gruvor av Oviken storlek behöver öppnas. Kostnaden för att driftsätta Oviken beräknas till ca 4 miljarder dollar. De 500 nya gruvorna kostar då ca ytterligare ca 4% av världens BNP. Tilläggas bör då att Ovikens mineraltillgångar bara beräknas räcka i 16 år! Dessutom blir det nog svårt att hitta 500 nya fyndigheter som är lika gynnsamma som Ovikens, eftersom det är de bästa tillgångarna som utvinns först.

Slutsatsen blir att en ökning av den globala elkonsumtionen till västerländsk standard (kom ihåg – mindre än hälften av vår nuvarande konsumtion) innebär att stora resurser måste satsas för att bygga ut kärnkraften. 3,5 % av Sveriges BNP är t.ex. ca 100 miljarder årligen, eller lika med totala kostnaden för grundskolan + gymnasieskolan. Dessutom tillkommer kostnaderna för att bygga ut infrastrukturen, eldistributionen, avfallsförvaringen och uranbrytningen, vilka säkert kan bli lika höga som primärkostnaden. Men den stora frågan är nog om det är möjligt att öka uranutvinningen så mycket som skulle krävas . Man kan också fundera på hur mycket ytterligare kärnkraft det behövs för att kompensera för all annan energiförbrukning som ska kunna öka till västerländsk standard. I tex Sverige utgör ju elförbrukningen inte mer än ca 30% av den totala energiförbrukningen.  Dessutom är det ju en del oljeförbrukning som ska ersättas innan 2050, men det är ju en annan fråga…

Lite mer klarsynthet?

Bo Ekman har genom grundandet av Tällberg Foundation gjort en gedigen insats för att samhällets ekonomiska kalkyler också ska ta hänsyn till naturens begränsningar. Vi är säkert många (jag noterar att Cornucopia, Flute och Effekt också skrivit om detta) som därför blir lite förvånade över den harang av påståenden och plattityder som han har staplat upp på DN debatt. Att “theclimatescam” tycker att artikeln andas tillnyktring säger ju också en del..

Det är lite svårt att sortera ut vad artikeln egentligen för fram. Huvudbudskapet är tydligt: tillväxt är det enda sättet att lösa miljöproblemen. Men eftersom det inte är så lätt att logiskt förklara ett sådant påstående så har det lindats in ordentligt i diverse flum. Följande är de argument som förs fram:

 

”Det främsta medlet för att hålla social och politisk oro på avstånd i det moderna samhället är ekonomisk stabilitet och tillväxt: att skapa resurser att fördela, spara/investera eller konsumera”

Ok, visst är det så. Men det finns inget som talar om hur tillväxt löser miljöproblem.

”All uthållig politik måste formas utifrån människors verkliga egenintressen. Makt utgår från förmågan att i fortvarighet förstå och med förstånd tillgodose dessa egenintressen.”

Ok, visst är det så, men inte heller här finns det något som talar om hur tillväxt löser miljöproblem.

 

”Miljörörelsen måste ta ställning till: Vems intresse representerar den? Naturens eller människans? Tillväxtkramarna måste ta ställning till den ekologiska bärkraften för framtida produktion och expansion. Den är en förutsättning för framtida värdetillväxt. Hur länge vågar man såga i den gren man sitter på?”

 

Ok, både miljömuppar och tillväxtfanatiker måste ta hänsyn till den andra sidan. Även detta kan jag backa upp. Navelskådande löser sällan några problem, men återigen så handlar det inte om hur tillväxt löser miljöproblemen.

”Det är inte ekonomin som skapar teknologin. Det är tvärtom. Ny teknologi kommer ur kombinationer av existerande teknologier som möter och skapar nya behov. Att säga nej till tillväxt är att sätta grimma på nya lösningar på alla de problem som skapats av den teknologi som vi tidigare litat till. Man kan också vara alldeles säker på att ny teknologi i sin tur kommer att skapa problem som vi ännu inte blivit varse. Allt är ett flöde, allt är förändring.

Alltså utan tillväxt, ingen teknologiutveckling. Utan teknologiutveckling inga lösningar på energi-/miljöproblemen. Men om det funnes tillräckligt starka ekonomiska stimulanser för väljare och konsumenter att få energi-/miljöproblemen under kontroll, är det troligt att lösningar kommer fram.”

Tja, det är nu vi börjar närma oss pudeln och hans kärna och här börjar det spåra ur. Artikeln ger helt enkelt inte bättre argument för varför tillväxt löser miljöproblemen än att det är troligt att med rätt ekonomiskt incitament så löser det sig. Ganska många ord för att uttrycka en så banal sak. Och ett sätt att blanda bort korten.

Det är ju fortfarande så att god tillgång på natur- och energiresurser hittills har varit grundläggande förutsättningar för vår tillväxt. Trovärdiga argument för något annat har jag fortfarande inte sett. Försök gärna överbevisa mig, men kom med bättre argument än Bengt!

Jag såg att DN faktiskt publicerade ett bra svar på Ekmans artikel!

Ständigt denne Radetzki

Sydsvenskanhuset, 2002

Image via Wikipedia

Marian Radetzki är professor i nationalekonomi på Luleås tekniska universitet. Professor är visserligen en titel som det har gått viss inflation i, men ändå. Någon form av vetenskapligt förhållningssätt borde man väl ändå kunna förvänta sig!

I Sydsvenskan skriver han om att “Domedagsprofeterna har fel”.  Förklaringen är att människans gränslösa uppfinningsrikedom är mycket starkare än fjuttiga begränsningar av naturresurser. I artikeln står många saker som hade platsat bättre i en högstadietidning än i södra Sveriges största morgontidningen. Två stycken kan jag inte låta bli att kommentera:

“1944 uppgick de globala oljereserverna till 7 miljarder ton. Sedan dess har drygt 120 miljarder ton tagits upp, men de aktuella reserverna på 180 miljarder ton räcker ändå till 45 års fortsatt exploatering.

Lägg siffrorna på minnet om du vill skingra din fruktan för peak oil.”

Nu när tom IEA har justerat ner sina prognoser för när befintliga oljekällor kommer att tas ur produktion så är det svårt att med någon form av heder i behåll hävda att det finns reserver på 180 miljarder ton. Som Kjell Aleklett påpekat så är den takt som man hittat nya källor under de senaste 20 åren avsevärt lägre än vad som krävs för att upprätthålla dagens produktionsnivå. Som nationalekonom borde man också kunna dra någon slutsats av att oljepriset är på rekordnivå trots lågkonjunktur. Professor Radetzki utgår från att det finns en gigantisk oljereserv som ligger och väntar och som ingen orkat bry sig om att hitta än. För att mina tankar kring peak oil ska skingras så krävs lite bättre argument än så.

“Produktionen av vete har blott sjufaldigats – dubbelt så mycket vete per capita finns tillgängligt idag som på 1920-talet. Den långsamma expansionen beror främst på att vi inte orkar äta mer.”

Nä för några fysiska begränsningar finns ju inte i Radetzkis fantastiska värld. Och angående den miljard människor som inte får tillräckligt mycket att äta så beror det väl, om jag följer Radetzkis tankemodeller, att de bara borde ta sig i kragen och se till att bli lite mer uppfinningsrika.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...