Image via Wikipedia
På femtiotalet var en brödrost något man fick i bröllopspresent och sedan skulle den vara i många år. En modern brödrost håller runt två år, i bästa fall i fem om år man har tur.
Vi brukar skoja om att vi alltid får måndagsexemplar, då de saker vi köpt på senare år utan undantag har gått sönder efter kort tid: Den nya widescreendatorskärmen vi köpte för två år sedan har redan varit på lagning två gånger (då vi fick plocka fram vår gamla skärm, som vi bytt ut trots att den fortfarande fungerade) Laptopen som jag skriver det här på införskaffades för ett år sedan (trots att vi redan hade två bärbara och en stationär dator i familjen) och har redan visat sig ha ett antal problem, men det är för besvärligt att lämna in den på lagning. Upptäckte precis att vår två år gamla barnsadel till cykeln var trasig och oanvändbar. Bestämde mig igår efter att ha bränt fast två ägg och en rösti att vi måste skaffa ett nytt stekjärn för kanske tredje gången på tio år eftersom non-stickbeläggningen slitits bort (trots att vi endast smekt den med plastredskap). Men så tänkte jag efter och bestämde mig för att i stället plocka fram någon av de gamla gjutjärnspannorna och se om de fungerar. Och det gör de ju, det är bara att bränna in dem med lite olja så blir de som nya!
Sextiotalsbrödrosten som vi köpt på loppis i mint condition, den grillar hur fina skivor som helst varje dag. Och femtiotalsvåffeljärnet som vi ärvt av en gammal faster, gör fortfarande frasigare våfflor än en modern teflonapparat. Säger detta någonting om hållbarheten på moderna grejer?
Eftersom hållbarheten ofta är begränsad och det inte är lönt att laga prylarna när de går sönder, är det enklare och oftast billigare att köpa nya (och arbetskraften i Kina är ju billig!) istället för att låta laga dem. Samtidigt driver lång hållbarhet ingen lönsamhet hos tillverkarna. I stort sett inom alla områden har marknaden utvecklats till att produkter måste bytas ut med allt kortare intervall – helt enkelt för att någon i andra änden tjänar på det.
För att anpassa vår livsstil till vad jorden klarar av behöver trenden vändas! Ett steg på vägen är förstås att som miljöpartiet driva på en utveckling där tjänster blir billigare och produkter dyrare, men det känns som det är oerhört lång väg kvar. Många billiga prylar skulle behöva bli både fem och sex gånger dyrare för att man överhuvudtaget skulle fundera på att laga en gammal grej istället och då räcker det ju inte med några procent på momsen
Om jag försöker spåna och tänka fritt om det här så landar tankarna ofta i att man måste göra det möjligt för tillverkarna att tjäna pengar på prylar som håller. Helt enkelt driva fram en helt ny affärsmodell där tillverkaren får ta fullt ansvar för produkternas livslängd. Tex skulle tillverkaren kunna få ta en kostnad (gärna avtagande över åren) som drabbar produktens marginal när produkten tas ur bruk, så kommer det att ge helt andra livslängder. Och man skulle slippa produkter som känns jättegedigna men där någon liten vital del är gjord av bräcklig plast!
Givetvis finns det många om och men med en sådan modell, inte minst genomförandet, men det är ändå tankeväckande tycker jag.
Dina kyltorn i huvudet på bloggen är så vackra. Det är mäktigt att se vattenångan stiga mot skyn
Tja, så vackra vet jag inte, men mäktigt är det.
Visst är det frustrerande med all skit man “tvingas” köpa. Men samtidigt är det också så att grejorna blivit otroligt mycket billigare. En TV kostade omkring 4,000:- på 70-talet också. Fast 4,000:- var en hel månadslön eller mer då.
Samma med brödrosten. Det finns ett skäl till att det var en populär present: Det var en lyxartikel som inte alla hade råd med.
Detta är ju en av vår civilisations stora landvinningar. Allt blir billigare och mer tillgängligt. Vi har lärt oss att utföra arbete effektivare och snabbare. En bonde kan försörja 50 personer med mat idag.
Visst är det så att allt blivit mycket billigare för att vi har lärt oss att utföra arbete effektivare och snabbare. Men inte bara därför.. Om du räknar med att lönekostnaderna för den typiska prylen tillverkad i Kina eller liknande låglöneland är ca 5-10% av lönekostnaden i västvärlden så är det inte konstigt att det har blivit billigare. Dessutom kräver den effektiva produktionen tillgång till billig energi, vilket ju också är en starkt bidragande orsak till Kinas oerhörda ökning av CO2-utsläpp. På lång sikt kommer internationella löneskillnader att utjämnas samtidigt som energitillgången sannolikt kommer att försämras. För att den övergången ska bli så smärtfri som möjligt är det viktigt att agera proaktivt och börja anpassa vårt samhälle redan nu.
Jovisst är det så. Men det finns ingen anledning att sätta igång politiskt styrda anpassningsåtgärder (om det var det du menade?). Anpassningen pågår hela tiden. För lönekostnadsintensiva produkter kommer man att flytta produktionen dit det lönar sig mest. När Kina blivit för dyrt går kanske resan till Afrika, vad vet jag.
Länder som Sverige har redan ställt om från en nation av bruksorter till något annat. Vem arbetar på fabrik i Sverige idag? Denna omställning tog bara 30 år. Därför är t ex bilfabrikerna i Sverige dödsdömda.
På samma sätt med energi. När oljan tar slut kommer det framförallt att manifestera sig i stigande priser. Då kommer konsumenterna att söka nya energislag. Allt detta fungerar hyfsat utan statlig inverkan. Med statliga bidrag går allt åt helvete. Då kommer vi t ex ha olönsamma vindkraftverk som ingen vill ha och som inte ger särskilt mycket eltillskott men som alla varit med och betalat.
Den marknadslogik som du hänvisar till är värdefull i många sammanhang, men det finns några förutsättningar som måste finnas på plats för att det ska fungera. Tex så måste det finnas livärdiga substitut för konsumenterna att välja. När det gäller energi och andra begränsade naturresurser så är vi på väg mot en situation där det helt enkelt inte kommer att finnas några valmöjligheter. Högre energipriser leder inte per automatik till att peakande produktion ersätts av annan. Det kan också resultera i en krympande ekonomi där samhället blir tvunget att anpassa sin konsumtion till en minskande energitillgång. Det finns helt enkelt risk att det (krympande) ekonomiska utrymmet inte räcker till för de enorma investeringar som krävs i ny energiproduktion. Ett sätt att agera proaktivt är därför att styra om den än så länge ändå lättillgängliga energin till investeringar i förnybar energi, vilket minskar risken för av vi hamnar i en lång utförsbacke. Sen kan man alltid hoppas på tekniska mirakel, men jag ser det som en vettig försäkringspolicy att i så god tid styra om samhället mot de nya förutsättningar som kommer att gälla inom överskådlig framtid. Och ja då behövs det politiskt styrda anpassningsåtgärder!