För ca ett år sedan skrev jag ett inlägg om hur MP med Gustav Fridolin i spetsen har slipat av de tillväxtfientliga kanterna och närmat sig politikens mittfåra. Om det bara är ett medialt knep eller om det speglar en omsvängning av partiets inriktning vill jag låta vara osagt. Med tanke på att MP under året har gått ut med miljömål som att “2025 ska Sveriges globala klimatpåverkan genom konsumtion minst ha halveras jämfört med idag” och att det historiskt finns en stark tillväxtrealistisk insikt i partiet så lutar jag åt att det är en kommunikationsstrategiskt motiverad make-over.
Även i socialdemokraterna finns det en och annan som vågar närma sig tanken att det heliga tillväxtmantrat kanske ändå kan ifrågasättas, vilket jag också nämnde i det tidigare inlägget. Precis som då så är det fortfarande Kajsa Borgnäs som vågar ta bladet från munnen, vilket framkommer i hennes artikel (läsvärd) i det senaste numret av S-märkta TIDEN. Både bloggrannarna ASPO och Tillväxtreflektera har också noterat och kommenterat detta.
Det vanligaste bland S-folk som har en någorlunda försiktig hållning till tillväxtlovsången är annars att det viskar fram att BNP-måttet inte är så bra och att hållbar tillväxt är målet – lite sådär centeraktigt.
Men det finns en helt annan medvetenhet idag om resursernas ändlighet jämfört med för 5-10 år sedan. När råvarupriserna exploderar pga tillväxtmarknadernas efterfrågan och begränsade möjligheter att öka tillgången så börjar det uppenbart för allt fler att vi har ett problem. En vanlig hållning är ju fortfarande att erkänna riskerna och problemen, men att ändå förlita sig på att teknikutvecklingen och marknaderna ska lösa problemen. I senaste McKinseys Quarterly Review (kräver log in, dock gratis) finns ett typiskt exempel på detta.
Alla är överens om att Jonas Sjöstedt är en stor tillgång för vänsterpartiet. Han är tom så rumsren att det numera går att prata positivt om V i vilka miljöer som helst (nästan..). Den stora frågan är om Jonas blir den första partiledaren som verkligen lyfter upp de ekonomiska och resursmässiga utmaningar som vi har framför oss istället för att älta hundralappar hit eller dit. Det är ju åtminstone tveklöst så att det i V finns en stor medvetenhet om problematiken och tydlig inriktning på att det måste hanteras. Cornucopias intressanta utdrag ur den rapport som V:s framtidskommission tagit fram (publicerad i nov 2011) visar på en betydligt mer djupgående insikt än vad jag och säkert många med mig kunnat hoppas på. Rapporten är resultatet av en bred och öppen process i linje med V:s partiledarnominering. Så även om det är upp till partistyrelsen att välja hur de vill använda rapporten så har den en viss tyngd som inte går att bortse från.
Självklart räcker det inte med att V börjar prata insiktsfullt om den eviga tillväxtens begränsningar i en fysisk värld, men det kan vara en god början som kan locka ut en och annan tillväxtrealist ur garderoben. Jag tror tom att det går att hitta en och annan moderat som skulle kunna instämma i problemanalysen – vi har ju tex våra hjältar i Knivsta. Kanske kan man till och med sticka så många små hål på den tillväxtutopiska bubblan att luften börjar pysa ur lagom till nästa val. Valet 2014 kan bli riktigt intressant.
Håller med att Framtidsdokumentet är “en revolution” på det rikspolitika planet. Hoppas bara att den är väl förankrad ínom V.
Noterar att mkt i rapporten år skriven i JAG-form, vilket oroar. Och ibland är det en avgrund mellan skrift och handling. Låt oss hoppas att det är att skrivet blad för navigering och inte för toalettbesök!
Beskrivningen av det bakomliggande tillvägagångssättet tyder på att det har skett en bred förankring när man tagit fram det. Hoppas det.