Monthly Archive for July, 2011

Tragedin i Norge

Det är svårt att ta in och förstå att de utstuderade grymheter som utspelade sig i vårt grannland verkligen har hänt. I allt mörker finns det dock någon liten ljusglimt att försöka ta fasta på.

Jag tror att det finns fler likheter än skillnader när det gäller drivkraften hos galningar som Taimour Abdulwahab och Anders Behring Breivik. Det har ingen större betydelse om det är extremism från höger, vänster eller religionen som ligger bakom. Illdådarna har under en längre tid skapat en fantasivärld baserad på hat mot samhället. I deras förvrängda värld är deras våldsgärningar det enda sättet att få bukt med de samhällsspöken som de ser.

Den här gången hämtade gärningsmannen näring för sitt hat ur högerextremism och även om det inte hade varit någon skillnad på det individuella planet, varken för gärningsmannen eller de drabbade, så tror jag att ett islamistiskt dåd hade fått mycket mer negativa effekter för samhällsutvecklingen. Nu finns det större chans att norrmännen (och vi svenskar) enar sig i kampen mot hatet, oavsett var det kommer ifrån och gör vårt yttersta för att bevara ett öppet och demokratiskt samhälle.

Även högerextremister inser att händelserna i Norge inte gynnar deras kamp. Följande kommentar är hämtad från sidan nationell.nu: “En katastrof för vår verksamhet. Detta kommer användas mot alla invandringskritiska rörelser, och det kommer föras upp varenda gång islamsk terrorism diskuteras, att det minsann förekommer ”kristen terror” som är lika brutal. Fattar idioten vilken skada han åsamkat oss? Det han gjort är, trots den enorma tragedi det är för alla offer och anhöriga, endast ett myggbett på regimen han vill bekämpa.”

Anders B Breivik, Peter Mangs som sköt invandrare i Malmö och Johan Ausonius (lasermannen på 90-talet) är tre tydliga exempel på individer som påverkats av invandrar/islam-fientliga strömningar i samhället och sett sina gärningar som ett sätt att bidra till samhället (Taimour Abdulwahab är säkert en relevant parallell). Jag tror att vi inte ska underskatta riskerna med det hatets språk och de stämningar som länge frodats i diverse subkulturer, men också fått allt större utrymme i offentliga sammanhang. Lena Sommestad har skrivit bra om detta. Läs även vad Lars Bäck har att säga.
Cornucopia skriver att högerextremismens smekmånad är över. Låt oss verkligen hoppas det!

 

Handelsministern om hur man stoppar huvudet i sanden

Handelsminister Ewa Björling har skrivit ett inlägg i Sydsvenskan där hon hyllar den svenska turismnäringen som har dragit in rekordhöga exportintäkter (mer än järn och stålexport) och menar att vi ska “sälja upplevelsen av den svenska skogen och vildmarken” för att säkra vår framtida välfärd.

Internationell turism är absolut inte en framtidsbransch om man tar hänsyn till klimatet och begränsade energiresurser, men det är inte precis unikt för Ewa Björling att göra den felkopplingen.

Det som utmärker Ewa Björling är att hon visar upp en fascinerande förmåga att stoppa huvudet i sanden – och njuta av det!

Så här skriver hon: “Även om klimatfrågan i allra högsta grad bör genomsyra vårt leverne kan detta inte helt sätta bromsklossar för [sic] viktiga framtidssektorer som turism- och besöksnäringen. Därför tycker jag att både utländska besökare i Sverige och svenska turister utomlands med gott samvete ska fortsätta njuta av sina semestrar.”

Hon konstaterar alltså helt enkelt att klimatfrågan är viktig, men om den på något sätt skulle riskera att påverka vår livsstil så är det bättre att skita i den.

Skönt när politiker har så pass tunn PK-fernissa att det blir tydligt hur de verkligen resonerar!

Utvecklingen av det reala markvärdet i Stockholm

Jag har sedan en tid tillbaka använt mig av en enkel modell för att värdera byggnadsvärdet på hus som jag är intresserad av. Metoden bygger på att jag antar en kostnad på vad motsvarande byggnad skulle kosta att nyuppföra och sedan räknar med en 50 årig avskrivningstid och korrigerar för renoveringar. Med denna metod får man ett ungefärligt värde på tomten, som jag vanligtvis anser är på tok för högt.

I samband med lite research för att se om modellen var rimlig så hittade jag en intressant artikel. Artikeln bekräftar att min antagna avskrivningstid på 50 år är rimlig samt innehåller en bra lista på delkomponenternas livslängd enligt följande (siffrorna gäller flerbostadshus, men borde vara ungefärligt korrekta även för småhus).

VA ledningssystem 40-50 år

Balkonger 40-50 år

Fönster ca 35 år

Fasadbeklädnader 40-80 år

Yttertaksbeklädnader 30-50 år

Elledningar ca 40 år

Värmeledningssystem ca 45 år

Badrum: Sanitetsporslin, ytskikt mm 25-35 år

Rumsavgränsningar, innerväggar ca 50 år

Hissar ca 30 år

Köksinredningar ca 40 år  

Där ser man alltså att alla som bytt ett kök som är nyare än från 1971 har gjort ett förtida utbyte.

Hursomhelst i artikeln fanns en graf som jag tyckte var högintressant.

 Grafen visar den reala värdeutvecklingen för tomtmark och bebyggda hyresfastigheter i Stockholm mellan 1930 och 1983. Man ser här att värdet för en hyresfastighet efter 50-år närmar sig markvärdet. Vad som är ännu intressantare är att det reala markvärdet är mer eller mindre konstant under hela tidpunkten! Allt tal (som till viss del även jag har köpt) om att mark bara stiger i värde visar sig alltså inte stämma under denna period. Tyvärr har jag inte tillgång till grafens orginalkälla som är:  

“Bejrum, H., (1995),Livscykelekonomiska kalkyler för byggnader och fastigheter, Meddelande 5:33, Avdelningen för Bygg- och fastighetsekonomi, Kungl. Tekniska Högskolan, Stockholm”
 
Men det är klart, inflyttningen till Stockholm 1930-1983 var väl inte som idag…

Fruktsallad

Vem i hela världen kan man lita på?

En gång i tiden visste man var man hade de olika partierna. Nu verkar det som om alla vill byta stolar med varandra.

Moderaterna hymlade inte med att de var ett parti som företrädde höginkomsttagare och kapitalägare. Med Schlingmann i spetsen lyckades man göra en extreme makeover och bygga ett helt nytt varumärke där man kunde sälja in samma politik som tidigare men med profilen som det  “nya arbetarpartiet” och utvecklingen av det svenska folkhemmet som främsta mål. Dessutom la man undan slipsarna och pärlhalsbanden.

Centern som alltid hade ett hjärta för landsbygden och miljön har fortsatt att prata om den, men satsar i praktiken hellre på absurda motorvägsbyggen (Andreas Carlgren) och på att utrota ovanliga växtsorter (Eskil Erlandsson)

Folkpartiet var en gång i tiden ett klassiskt liberalt parti. Det kallar de sig fortfarande, men slänger gärna ut populistiska krokar i grumligt vatten med förslag om burkaförbud och basunerar ut åsikter i skolpolitiken som är allt annat än liberala.

KD velar fram och tillbaka. Ska vi hålla fast vid vår ärkekonservativa syn på familjen eller ska vi försöka hänga på samhällsutvecklingen?

Sossarna har en del gemensamt med KD. Post Persson är det ett parti som varken vet ut eller in och de har inte lyckats kommunicera någon klar linje sedan dess. Ibland näringslivets främsta vapendragare. Ibland back to basics. Juholt har ju inte förmedlat så mycket mer än att han är en pajas (Istanbul, Libyen). Under Persson kunde man i alla fall lita på att allt handlade om mesta möjliga makt till Persson själv. Hans fortsatta karriär präglas av samma egenintresse (jag rekommenderar bloggaren Nemokratis genomgång)

Miljöpartiet försöker sig på samma trick som moderaterna. Fridolin talar tillväxtens och den svenska industrins lov med resultatet att han får Svenskt Näringsliv med på tåget. Under Almedalsveckan är miljö ett av de mer perifera ämnena – även för miljöpartiet. Renläriga miljöpartister har tröttnat och utbrytare har startat det Gröna partiet. Vi andra hoppas att MP lyckas göra en moderat makeover.

Sist men inte minst. Vad sysslar våra gamla kommunister med? Från att ha varit DDRs sista försvarare, via storhetstiden med Gudrun Schyman, till dagens situation där utmanaren (låt oss kalla honom den blivande partiledaren) Jonas Sjöstedt fascinerande nog visar sig vara den framträdande politiker som har bäst koll på den ekonomiska situationen i Europa. Om du inte tror mig så läs: Stresstester och bankekonomer, Eurokrisen, Eurokris på väg mot eurokatastrof. En vänsterpartist som förstår ekonomi! Världen är upp och ner.

Skrothandel och avregleringar

I en stad som Malmö får du leta länge för att hitta något hus med koppardetaljer i gatuhöjd. Eleganta kopparstuprör avslutas alltid med målad plåt längst ner. Även på högre höjder händer det att vackra koppararbeten plockas ner när desperationen blir för stor. I byggbranschen är kopparstölder också ett gissel. Infrastruktur (tåg och elnät) drabbas också. Det är inte bara koppar som är attraktivt, men stölden av 60 ton titan (värt 23 miljoner) som drabbade Alfa Laval är något utöver det vanliga.

Det är lätt att koppla metallstölderna till de nya prisnivåer som råvaror etablerat sig på (glöm inte att läsa om Granthams analys), men du behöver inte göra mer än att ta en tur till något av våra europeiska grannländer för att inse att problemen med kopparstölder inte är lika stort överallt, trots de höga metallpriserna. I Schweiz har jag sett ett nybyggt skjul för soptunnor inklätt i koppar!

Att försöka få bukt med problemen genom att gå på de vinddrivna existenser som ibland utsätter sig för livsfara, bara för att komma över något kilo koppar, är givetvis utsiktslöst. Däremot finns det utmärkta möjligheter att ta ett strukturellt grepp och se till att det blir svårare att få avsättning för det stulna godset.

I Sverige var skrothandelsmarknaden reglerad fram till 1997. För att få handla med metaller krävdes det licensiering och alla verksamheter kunde kontrolleras. Den avreglering som gjordes 1997 innebar att en ny marknad för affärer i skuggsidan öppnades upp. Minsta lilla skrotbusiness kan numera utan större ansträngningar få avsättning för det stulna skrot som de köpt in. Gissningsvis kan man även chippa in lite svarta pengar i processen och få dem tvättade. Inköpspriset på de stulna metallerna är givetvis en bit under det marknadsmässiga – alltid kontant betalning – mellanskillnaden fylls med svarta pengar som man på så sätt kan få in i bokföringen.

I media rapporteras det frekvent om kopparstölder, men ytterst sällan har jag läst något som tar upp det grundläggande problemet, dvs den marknadskonstruktion som underlättar den kriminella hanteringen av stulna metaller. Kul att trafikverket har lyft upp frågan och efterlyser åtgärder. Jag hoppas verkligen att det ger reaktioner.

Sossar som med regleringsdiskussioner krampaktigt (finns också bra exempel: se Lena Sommestads blogg, eller här) försöker hitta någon angreppsvinkel på moderaterna – varför inte slänga in skrotmarknaden i debatten? Borde finnas en hel del poäng att plocka där!

Shale gas – insiders försöker spräcka bubblan

Energibranschen har påverkats enormt mycket av de stora volymer skiffergas som producerats i USA under de senaste åren. Framväxten av prospekteringsbolag och utvinningstekniker har exploderat. Gaspriserna har gått ner vilket lett till stora förluster på de långa inköpskontrakt som europeiska energibolag slutit med Ryssland.

Samtidigt har man lyckats bra med att framställa (natur..)gasen som klimatvänlig – i jämförelse med kolen – och förutsatt att man ignorerar de stora läckagen av metangas som produktion och inte minst distributionen leder till.  Inte konstigt att det länge funnits en uppfattning i energibranschen att gasen är räddningen för våra energisystem på medellång sikt.

Även i Europa har man påbörjat en del prospektering även om det finns en betydligt större skepsis till riskerna med fracking-tekniken där stora mängder kemikalier pumpas ner för att få ut gasen (se Cornucopias inlägg). I Sverige har det gjorts provborrningar, tex har  Shell gjort tester i Skåne, vilket har mötts av omfattande protester. Nätverket Heaven or Shell har bildats som en motvikt till exploatörernas grönmålande lobbyism. Den allmänna uppfattningen är att det finns potential i Europa (inte minst i Polen), men att det blir betydligt svårare att realisera den jämfört med i USA. Inte minst pga motståndet, men också för att den högre befolkningstätheten gör det komplexare.

Efter några gyllene år har dock framtidsdrömmen om gas som den energipolitiska räddaren för USA börjat bli lite mindre rosaskimrande. På The Oil Drum och liknande informationskällor har man länge kunnat se initierade invändningar mot bilden av gasens fantastiska potential (här finns en bra sammanställning).

Det som nu har hänt är att branschkonsulter och analytiker har läckt material till NY Times. De upplever att den officiella bilden av skiffergasens potential avviker starkt från verkligheten. Hundratals interna mejl och dokument som NYT fått ta del av visar på att det finns en stor skepsis i branschen. Det framgår att branschaktörer ser skiffergasutvinningen som en bubbelbransch där inflödet av investeringsmedel vida överstiger den realistiska potentialen och där det gäller att spela med så länge som möjligt. Det som framförallt ställer till det är indikationerna på att källornas produktivitet avtar mycket snabbare än vad man tidigare trott.

Lars Bern är övertygad om att gas kommer att bli den dominerande energiråvaran för 2000-talet, på samma sätt som oljan var under 1900-talet. Låt oss vänta några år och se om vi inte kan sortera in hans förutsägelser i samma kategori som Marian Radetzkis oljeprisprognoser..

 

 

Svenska Banker och hävstångsprincipen


Häromdagen “roade” jag mig med att räkna ut hävstången (leverage ratio) för några svenska/nordiska banker. Med hävstång menar jag hur mycket pengar som banken har när de sålt alla tillgångar och betalt alla skulder (eget kapital) delat med summan av tillgångarna. Lite förenklat kan man säga att det motsvarar kontantinsatsen (dvs de pengar som köparen själv satsat) på ett husköp delat med husets totala värde.

Så här ser det ut (1:a kvartalet 2011):

  • SHB                         26,3
  • SwedBank           18,26
  • SEB                        21,64
  • Nordea                 24,3
  • Danske Bank      29,6

Detta innebär att för varje krona som Danske Bank äger så har man lånat ytterligare ca 30 för att köpa tillgångar. Det innebär också att om värdet på alla Danske Banks tillgångar sjunker mer än 3,6% så är banken bankrutt, eftersom det egna kapitalet då blir negativt. Säkerligen utgörs mycket av tillgångarna av säkra sådana (tex brukar lån till den egna staten i den egna valutan räknas som säker).

I Sverige tillämpar man ett system som är mer avancerat än ovanstående hävstångsuträkning, nämligen primärkapitalrelation som är ett mått på hur mycket eget kapital en bank har i förhållande till dess riskavvägda tillgångar (se här för en utmärkt beskrivning ). Har man enbart tillgångar i form av statsobligationer i den egna valutan kan hävstången vara väldigt stor, men har man osäkrare tillgångar måste den vara mindre för att primärkapitalrelationen ska vara uppfylld.

Till skillnad från USA så är ju bostadslånen i Sverige inte direkt knutna till panten utan till låntagare. Man kan alltså inte bara ge sitt hus till banken för att lösa lånen, utan man har kvar det kvarvarande lånet om husets värde är lägre än lånebeloppet. För bankerna innebär detta att bolån är betydligt mindre riskfyllda än i USA. Därför är en krasch av svenska banker mindre sannolik än den var i USA, trots sjunkande bostadspriser.

Vad som dock gör mig lite nervös är situationen för kommersiella fastigheter. Ett exempel är nyheten om att företaget Hemfosa köper hälften av SAAB:s fabriksfastighet för 255 miljoner kronor. Man köper alltså en stor fabrik som hyrs av ett företag på konkursens brant. Ett sådant riskabelt projekt får man ju anta har en stabil finansiering, eftersom riskerna är avsevärda även för en blind höna. Men tittar man på Hemfosas senaste bokslut ser man att det egna kapitalet endast utgör 2% av de totala tillgångarna. För 195 miljoner i egna pengar har man köpt tillgångar för 9,8 miljarder! Om en konkurs av SAAB sänker värdet på fastigheten med 2/3-delar så innebär det alltså konkurs även för Hemfosa, om ägarna inte skjuter till mer pengar.

Med tanke på de fallande bostadspriserna lär vi få se en minskning av den privata konsumtionen (som redan inletts). Sannolikt leder det till att många av de externa köpcentrumen som byggts de senaste åren (under antaganden om oförändrad konsumtionsökning) får svårt att överleva. Om några av fastighetsbolagen som äger dessa har liknande hävstänger som Hemfosa så ser det inte så ljust ut för bankerna som lånat ut pengarna.

Uppdaterat: Även Di uppmärksammar nu Hemfosas belåning. Hemfosas argument är tydligen att de pensionspengar som lånats ut till företaget (från bla Alecta, Folksam osv)  som man nu spekulerar med lika gärna kan ses som eget kapital.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...