I serien om visioner för vårt samhälle och vad som egentligen behövs för att nå visionerna är det dags för den tredje delen. Det första inlägget exemplifierade hur den ambitiösa 2050-visionen för klimatmålen inte matchas av det politiska agerandet. Det andra inlägget, Hälsovisionen, tar upp avregleringen av apoteksmonopolet och hur ett ökat kommersiellt tänkande i sjukvårdssektorn kan skapa en ineffektiv verksamhet som visserligen ger kunderna det som de vill ha, men ofta inte behöver.
Privat konsumtion är temat för detta inlägg. Kanske det område där det är mest uppenbart att samhällsvisionen och handlingsplanen skulle behöva en ordentlig genomgång och verklighetsförankring. Dessutom passande nu när julhetshandeln närmar sig sitt slut.
Som jag tagit upp tidigare så prognostiserar/fantiserar Handelns utredningsinstititut om att detaljhandeln ska växa med 2,9% om året, per capita, fram till 2025! Chansen att vi får den ekonomiska utveckling som krävs för kunna shoppa för ytterligare 350 miljarder år 2025 är obefintlig. Men även bortsett från det så kan man undra vad samhällsvärdet av den ökade konsumtionen är.
Vår privata konsumtion av det som vi hämtar hem från affären (detaljhandeln) och tjänster (exkluderat typiska offentliga tjänster som sjukvård, undervisning, etc) kan delas upp i följande översiktliga kategorier:
Nödvändig – mat för att inte svälta och kläder för att inte frysa. Sedan 50-talet är det inte många i vårt samhälle som blir utan denna konsumtion. Inte så mycket att orda om i detta sammanhang.
Effektivitetshöjande – mat som är mer varierad och långsiktigt hälsosam eller förbehandlad för att underlätta tillagande, kläder med bättre funktionalitet och hållbarhet, prylar som underlättar vardagssysslor som tex dammsugare, tvättmaskin och liknande. Även på detta område har vårt samhälle varit välförsett under långt tid. Under 50-70-talet fylldes huvuddelen av detta konsumtionsbehov upp. Visserligen finns det en hel del effektivitetshöjande arbetsverktyg som har tillkommit (inte minst datorn!), men å andra sidan äter vi betydligt sämre och hållbarheten på prylar och kläder har i genomsnitt försämrats.
Nöje – på detta område har det skett desto mer under de senaste årtiondena. De resurser som vi lägger på konsumtion av hemelektronik, kläder, nöjesresor, media, etc har ökat avsevärt. För att överleva finns det inget behov av denna konsumtion, men för att ett socialt och mentalt välfungerande liv krävs det en del på detta konto. Marginalnyttan av ytterligare nöjeskonsumtion är förmodligen ytterst begränsad, eller till och med negativ. Snarare finns det många som skulle må bättre av mindre konsumtion och mer tillgänglig tid. Det mest absurda är att själva införskaffandet av varorna har blivit ett nöje i sig. Att handla för att få dopamin- och endorfinkickar (vilket kan resultera i missbruk) har blivit ett socialt accepterat och dessutom eftersträvansvärt beteende. Shopping har blivit ett fritidsintresse som det även ägnas mycket tid åt.
Status/bygga sitt eget varumärke– i mångt och mycket är denna kategori svår att särskilja från ovanstående. Gränsen mellan vad som är motiverat ur ett rent individuellt nöjesbehov och vad som är påverkat av förväntningar utifrån är hårfin. Många upplever säkert att deras årliga Thailandsresa är absolut nödvändig för att de ska stå ut med den svenska vintern, men om det inte hade funnits en socialt driven uppfattning om det fantastiska med att “komma iväg” så hade inte heller behovet funnits. Solbränna från vintersemestern är trots allt fortfarande en statussymbol som ska generera många avundsjuka kommentarer om det sociala spelet håller sig till reglerna. Kläder är såklart ett annat utmärkt exempel. Utseendet och kvaliteten på klädesplagget har hamnat i bakgrunden. Istället är det det värde som marknadsföringen av ett märke som skapar huvuddelen av det värde som konsumenten är beredd att betala för. Ur ett samhällsperspektiv är värdet begränsat. Visst finns det positiva effekter av möjligheten att uttrycka sin personlighet med klädstil och liknande, men med den omfattning som det har idag så är de negativa effekterna är desto större.
Ovanstående kategorisering bygger helt på konsumentens perspektiv. För att öka den totala samhällsnyttan skulle nöjes- och statuskonsumtion till stor del ersättas av hållbarhetskonsumtion. En prissättning som bygger på att produkter inte externaliserar kostnader i något led, från råvarutvinning till återvinning, skulle ge ett helt annat avtryck i konsumentens plånbok. Ett par jeans som du köper på H&M för 299kr har en tillverkningskostnad på runt en tiondel av konsumentpriset. Om du ska odla bomull, tillverka tyg och knappar för att sedan sy ihop och paketera och dessutom göra en produktionsförtjänst så är det ganska uppenbart att det finns en del miljömässiga och sociala kostnader som någon annan än konsumenten får bära.
Utöver den konsumtionsökning som vår tillväxt har möjliggjort så har vi alltså kunnat köpa väldigt mycket mer just på grund av import från låglöneländer med låga miljökrav, vilket har drivit ner tillverkningskostnaderna.
Trots att resurserna i vårt samhälle har ökat så mycket och att det värde som vi konsumerar för har ökat ännu mer så har konsumtionshållbarheten försämrats.
Det finns många faktorer som ligger bakom att vi inte lyckas optimera värdet av våra gemensamma samhällsresurser på ett bättre sätt. Jag planerar att ta upp några av dem i kommande inlägg.
Andra bloggar på samma tema:
ASPO, Hådén, Schlaug, Galen?, Cornucopia, Ljungberg, Sjöstedt, Eko-bloggen, Effekt, Tillväxt-reflektera, Ylven, Stabil Ekonomi
Vi har kört en liten repris på Fagerström-fejden här på bloggen (del 1) . För snart två år sedan gick Marian Radetzki och Jonny Fagerström ut och hävdade att satsningen på vindkraft skulle kosta 300 miljarder fram till 2035. Detta är förstås siffror som de inte hade någon som helst belägg för, det hindrade dock inte Timbro för att använda sig av siffrorna i sin vindkraftsrapport.
