För några dagar sen publicerades ett gästinlägg på Cornucopia med följande ingress:
“Katastrofvården i Sverige – pengar går före patientsäkerhet – läkarslarv är väldigt vanligt – allvarliga cancerdiagnoser missas troligen varje dag på vårdcentraler i Sverige.”
Det var en personlig berättelse om en djupt tragisk upplevelse då författarens moder avled i cancer. Texten inleds känslomässsigt med följande ord:
“Det här är min mammas historia.
Jag vill att så många som möjligt läser detta och delar med personer som kan göra något för att förändra vården i Sverige. Mitt liv kommer aldrig att bli detsamma.”
Författaren tar upp ett antal tänkbara orsaker till ‘katastrofal’ svensk sjukvård. Det handlar huvudsakligen om att feldiagnosticerade cancerfall hade kunnat avhjälpas med fler provtagningar, mer läkartid och större personligt ansvar för läkarna.
Jag har full förståelse för att en person i en livskris inte alltid agerar strikt rationellt och börjar med att statistiskt verifiera de personliga upplevelserna som ligger till grund för antagandet om katastrofal svensk vård.
Cornucopia-bloggens läsare har enligt undersökningar en hög utbildningsnivå:
“80.55% har läst eller läser vid högskola eller universitet. 58.42% fyra år eller längre. 8.49% doktorerar eller har redan disputerat.”
Kan någon förklara för mig varför jag då måste ta mig igenom en sörja av kommentarer på temat katastrofal svensk sjukvård präglad av vanföreställningar utan någon som helst koppling till verkligheten mer än subjektiva intryck? Först efter ett 70-tal kommentarer dyker det upp en sansad sammanfattning av läget:
“Ovarialcancer är en lömsk sjukdom, svårupptäckt och med diffusa symtom. Den hittas tyvärr oftast sent i förloppet.
Inte ens hos övervakande högriskpopulationer lyckas man hitta sjukdomen tidigt. Trots intensiv screening, detta visar på hur svårt det är att hitta sjukdomen i tid. (1)
Läkarna litade för mycket på det ultraljud som uppenbarligen tolkats som normalt.
I allmänhet är sjukvården i Sverige ganska bra på att hitta och behandla ovarialcancer. 5-årsöverlevnaden ligger nu på ca 52% (ej standardiserat)(2). I en större europeisk studie för åren 1997-2007 var vi bäst med en 5-års överlevnad på 44%(3) (standardiserat)
USA har en 5-års överlevnad (senast de mätte, 2005) på ca 44%(4) (ej standardiserat).
Observera att man måste åldersstandardisera överlevnads- och mortalitetsdata med en väl vald standardpopulation för att kunna jämföra olika länder.
En vanlig missuppfattning är att mer vård är bättre vård. Det är helt fel. Testar man för mycket hittar man så många falska positiva fynd att utredningskostnaderna och de medicinska riskerna blir för stora.
Den olyckliga konsekvensen av ett ”lagom” letande blir att man kommer att missa fall av allvarlig sjukdom. Det är beklagligt men alternativet, att leta efter alla möjliga nålar i höstacken är sämre.
I obduktionsstudier har män (som dött av andra orsaker än prostatacancer) ofta ( i 80% av fallen) prostatacancer.(5) Få av dem kommer att dö i prostatacancer.
Bör man operera/stråla alla med cancer i prostatan? Nja då hälften blir impotenta och inkontinenta (urin och avföring) i varierande grad bör man endast behandla de som skulle leva längre med behandling.
Verkligheten är sällan så enkel att populistiska “bara vi gör så här”-lösningar duger långt. Det gäller även den svenska sjukvården.
Jag är övertygad om att det finns stora utmaningar med den befintliga organisationen av sjukvården där traditionell kunskapsbaserad hierarki motverkar kundfokus och processeffektivitet. Därtill har vi en teknisk och kunskapsmässig utveckling som gör att utbudet av avancerad sjukvårdsproduktion har exploderat. Samtidigt har efterfrågan vid enklare besvär ökat. Vi är visserligen inte på amerikansk (välförsäkrad) nivå där barn med feber rutinmässigt innebär läkarbesök, men på god väg dit.
Det är sjukvårdsutmaningar som är viktiga att ta itu med, men låt oss en ändå utgå från verkligheten. I verkligheten kan vi konstatera att Sverige i internationella kvalitetsundersökningar hamnar högt upp och faktiskt till en låg kostnad. Det mest utpräglade jämförelseobjektet är USA som spenderar ca 18% av BNP på sjukvård (10% i Sverige) samtidigt som 1/3 av befolkningen är oförsäkrade med mycket begränsad tillgång till sjukvård. Utpräglade marknadslösningar i sjukvården är helt enkelt inte kostnadsbesparande eftersom det inte finns en chans för konsumenten att göra rimliga bedömningar av kvalitet och prisvärdhet, vilket snabbt leder till volym och marginalökningar.
Andra om samma ämne:
USA-bloggen, Erik Weiman, Helene Öberg, Mats Johansson
