Det finns en politiskt ofta uttalad vilja att hantera de miljöutmaningar som världen står inför. Vanligt är tex att prata om en reducering av koldioxidnivån med 80-95% fram till 2050 (Moderaternas vision är till och med nollutsläpp!). Lyckligtvis är 2050 så långt fram i tiden att det är lätt att lämpa över ansvaret på framtida politiker. För när det gäller konkreta åtgärder så har det visat sig vara mycket svårare. Ur ett svenskt perspektiv brukar följande två ursäkter användas:
– med ökad tillväxt får vi råd att göra mer. Alltså måste vi först och främst fokusera på tillväxten, så löser sig det andra. Återigen ett exempel från moderaterna: tillväxt för ett bättre klimat (läsvärd kommentar finns här)
– att det lönar sig mycket bättre att fokusera på miljöproblemen i andra länder där det ger bättre avkastning. Sverige är ju redan så bra. Här kan också konkurrensargumentet komma in, dvs att Sverige inte får försämra sin internationella konkurrenskraft. Det bekymrar tex Sverker Martin-Löf.
Låt oss anta att visionen om nollutsläpp 2050 inte bara är vackra ord utan något som man också ska försöka uppnå. Vad krävs då? För att nå 95% lägre nivå 2050 jämfört med 2011 så krävs en årlig minskning på ca 7,5%! Visserligen kan man diskutera om det inte vore rimligt med en linjärt avtagande nivå, men även om vi räknar linjärt och säger att dagens utsläppsnivå på ca 10 ton (alltså inklusive utsläpp utomlands som drivs av svensk konsumtion) ska bli noll till 2050 så måste vi kapa utsläppen med ett ton per mandatperiod. Så när det är dags för val är det enkelt att stämma av med sittande regering om de är on track eller inte. Om det finns något parti som menar allvar med att reduktion av CO2-utsläpp då måste man ha en stenhård uppföljning på utsläppsnivåer och säkerställa att minskningarna följer den kurva som man planerar för att nå målet 2050.
Vi kan konstatera att det i dagsläget inte finns mycket tryck på den enskilda individen att reducera sitt fotavtryck. Det är också klart att så länge det bara är idealister och självspäkare som är motiverade att ställa om till en verkligt hållbar livsstil så kommer det inte att ge någon större effekt på helheten.
Det som behövs är helt enkelt ordentliga ekonomiska incitament. Det har diskuterats många olika varianter. I Sverige finns det idag en koldioxidskatt (för fordon och energiproduktion) som har gjort mycket för att vi fått en vettig utbyggnad av fjärrvärme. Det finns också ett certifikatsystem för energiproduktion som stimulerar utveckling av förnyelsebar energi. På europeisk nivå finns ett system för utsläppsrättigheter som också ska sätta press på koldioxidutsläppen från industrin (än så länge har det dock inte haft någon större effekt). Detta är visserligen bra system som säkert kan ge resultat om man skruvar åt kraven ordentligt och utökar omfånget. Det faktum att man beslutar bygga Förbifart Stockholm trots att antalet miljövänliga transporter (alltså verkligt miljövänliga, inte etanoldrivna) 2020 inte beräknas uppgå till mer än 1,1% visar tydligt att dagens system är alldeles för kravlöst. Det finns dock ett område som helt saknar incitament för miljövänligt agerande – konsumtion (mat, kläder, prylar, etc) vilket ju också står för en betydande del av utsläppen. Även här skulle skattebaserade incitamentsmodeller behövas. För att få garanterad effekt, så kan en ransoneringsmodell tillämpas. Det finns många som har funderat och skrivit om ransonering – eller individuella utsläppsrättigheter (lite mer marknadsanpassad terminologi). Effekt har en bra sammanställning.
Vilka styrmedel som ska göra jobbet är en fråga som jag med varm hand överlåter åt politiker. Det viktiga är att de finns en tydlig uppföljning som visar om åtgärderna är tillräckliga eller inte.
Alltså, kom ihåg: det är ett ton CO2 per mandatperiod som ska bort!
