DN Kultur har publicerat en intressant artikelserie under vinjetten “Min stund på jorden”. En handfull skribenter har bidragit med sitt perspektiv på klimatfrågan.
Anders Wijkman lyfter den eviga frågan om politikens tillkortakommande med ett alltför kortsiktigt fokus i kombination med ett tillväxtnaivistisk synsätt. Alltså ungefär sånt som brukar beskrivas på den här bloggen (tex i följande inlägg: 1, 2, 3).
Vi har alla en fantastisk förmåga att hålla våra skygglappar på plats och bortse från alla skeenden som utspelar sig bortom vår omedelbara närhet och vardag. Ett naturvetenskapligt perspektiv tenderar att öppna upp en del skygglappar, tyvärr är det inte det dominerande synsättet inom politiken, eller som Anders uttrycker det:
“Vår planet har hittills haft en fantastisk förmåga att ”buffra” människans negativa påverkan på klimat och ekosystem. Den ekonomiska tillväxten har kunnat öka snabbt, trots allt allvarligare skador på miljön. Många ekonomer tolkar detta som att fortsatt konventionell tillväxt är okej – och de flesta ledare inom politik och näringsliv håller med.
Den naturvetenskapliga forskningens budskap är tvärtom att verkligheten nu hunnit ikapp oss. Vi befinner oss i en ny geologisk epok, som döpts till Antropocen, där människan är den dominerande kraften bakom förändringar i de livsuppehållande systemen. Frågan är hur vi över huvud taget ska kunna säkra behoven för de sju miljarder människor, som delar vår planet i dag, och samtidig bevara dess förmåga att leverera välfärd även i framtiden? Med tanke på den utbredda fattigdomen i världen borde vi som redan lever i överflöd hålla igen på våra materiella anspråk. Men så resonerar inte den rika världens politiker och konsumenter.
Här står två radikalt olika världsbilder mot varandra. Frågan är varför majoriteten av politikerna hela tiden ger ekonomerna och inte naturvetarna tolkningsföreträde.”
