Archive for the 'Ekonomi' Category

Page 11 of 11

Fighten om oljan kan börja – Indien är med i matchen

Manmohan Singh, current prime minister of India.

Image via Wikipedia

Indiens premiärminister Manmohan Singh gjorde ett uttalande häromdagen som indikerar vad vi har att vänta oss. Indien som har en befolkning på ca 1.1 miljarder och en tillväxt på 8-9% importerar nästan 80% av oljan som förbrukas. Premiärministern var på en oljebolagskonferens när han kommunicerade att Indien räknar med att fortsatt tillväxt kommer kräva att man kan öka förbrukningen av fossil energi med 40% – bara under kommande 10 år! Alltså raka rör från högsta håll och inget snack om att försöka grönmåla med biobränslen och annat tjafs.

Den inhemska oljeproduktionen hoppas man kunna öka med 12% under samma period, dock med flera oljekällor som närmar sig sin produktionstopp. Därför uppmanas de indiska statliga oljebolagen att lägga manken till när det gäller att komma över olje- och gasfyndigheter utomlands. Bland annat så planerar det statliga ONGC att låna upp 10 miljarder dollar för att kunna förvärva utländska tillgångar.

Indien har länge varit steget efter Kina när det gäller att säkra tillgången på olja, men nu vill man alltså ta upp kampen! Vem (förutom DN..) kan tro något annat än att det här är tydliga tecken på att IEA’s prognoser är lite för optimistiska?

xgAw6)G*JhrQ

Kass kvalitet

This is a two slice toaster.

Image via Wikipedia

På femtiotalet var en brödrost något man fick i bröllopspresent och sedan skulle den vara i många år. En modern brödrost håller runt två år, i bästa fall i fem om år man har tur.

Vi brukar skoja om att vi alltid får måndagsexemplar, då de saker vi köpt på senare år utan undantag har gått sönder efter kort tid: Den nya widescreendatorskärmen vi köpte för två år sedan har redan varit på lagning två gånger (då vi fick plocka fram vår gamla skärm, som vi bytt ut trots att den fortfarande fungerade) Laptopen som jag skriver det här på införskaffades för ett år sedan (trots att vi redan hade två bärbara och en stationär dator i familjen) och har redan visat sig ha ett antal problem, men det är för besvärligt att lämna in den på lagning. Upptäckte precis att vår två år gamla barnsadel till cykeln var trasig och oanvändbar. Bestämde mig igår efter att ha bränt fast två ägg och en rösti att vi måste skaffa ett nytt stekjärn för kanske tredje gången på tio år eftersom non-stickbeläggningen slitits bort (trots att vi endast smekt den med plastredskap). Men så tänkte jag efter och bestämde mig för att i stället plocka fram någon av de gamla gjutjärnspannorna och se om de fungerar. Och det gör de ju, det är bara att bränna in dem med lite olja så blir de som nya!

Sextiotalsbrödrosten som vi köpt på loppis i mint condition, den grillar hur fina skivor som helst varje dag. Och femtiotalsvåffeljärnet som vi ärvt av en gammal faster, gör fortfarande frasigare våfflor än en modern teflonapparat. Säger detta någonting om hållbarheten på moderna grejer?

Eftersom hållbarheten ofta är begränsad och det inte är lönt att laga prylarna när de går sönder, är det enklare och oftast billigare att köpa nya (och arbetskraften i Kina är ju billig!) istället för att låta laga dem. Samtidigt driver lång hållbarhet ingen lönsamhet hos tillverkarna. I stort sett inom alla områden har marknaden utvecklats till att produkter måste bytas ut med allt kortare intervall – helt enkelt för att någon i andra änden tjänar på det.

För att anpassa vår livsstil till vad jorden klarar av behöver trenden vändas! Ett steg på vägen är förstås att som miljöpartiet driva på en utveckling där tjänster blir billigare och produkter dyrare, men det känns som det är oerhört lång väg kvar. Många billiga prylar skulle behöva bli både fem och sex gånger dyrare för att man överhuvudtaget skulle fundera på att laga en gammal grej istället och då räcker det ju inte med några procent på momsen

Om jag försöker spåna och tänka fritt om det här så landar tankarna ofta i att man måste göra det möjligt för tillverkarna att tjäna pengar på prylar som håller. Helt enkelt driva fram en helt ny affärsmodell där tillverkaren får ta fullt ansvar för produkternas livslängd. Tex skulle tillverkaren kunna få ta en kostnad (gärna avtagande över åren) som drabbar produktens marginal när produkten tas ur bruk, så kommer det att ge helt andra livslängder. Och man skulle slippa produkter som känns jättegedigna men där någon liten vital del är gjord av bräcklig plast!

Givetvis finns det många om och men med en sådan modell, inte minst genomförandet, men det är ändå tankeväckande tycker jag.

Lönsamhetskalkyler och kaffesump

Alla lönsamhetskalkyler utgår från att en kostnad ska betalas av förväntade intäkter eller besparingar under en avskrivningstid samt en avkastning utöver detta (avkastningsräntan). Kalkylen är enkel att göra och det är lätt att ta den för en sanning. Eftersom avskrivningen sker under ett antal år, vilket för större projekt kan vara ganska många, så innebär uppskattningen av de förväntade intäkterna eller besparingarna i själva verket en spådom om framtiden.

Om vi t.ex. funderar på att isolera huset bättre så räknar vi med en viss energibesparing och ett visst el-pris och förväntar oss kunna räkna hem investeringen på kanske 10-20 år. Kan vi inte det så tycker vi inte att det är lönt. Antagligen kalkylerar vi med ett elpris som är på dagens nivå, eller något genomsnitt från de senaste åren, vad annat kan man göra?

Tre år senare när produktionstoppen av olja verkligen har passerats och elpriserna stigit rejält så gör vi en ny kalkyl. Nu visar det sig att priset på isolering har flerfaldigats, produktionskostnaden har stigit avsevärt pga det höga oljepriset och transportkostnaderna för denna utrymmeskrävande vara har ökat rejält. Dessutom är isolering nu så efterfrågat att det har blivit en bristvara, utbyggnaden av produktionskapaciteten hänger inte med. Kanske är det därför fortfarande inte lönsamt, men det var det definitivt tre år tidigare! Slutsatsen av detta blir att lönsamhetskalkyler över långa avskrivningstider inte är exakta och man bör räkna på olika scenarion. Om man anser att det finns en risk för en oljeproduktionstopp inom närtid som t.ex. Kjell Aleklett och hans forskningsgrupp på Uppsala universitet så är det ett givet scenario att räkna med kraftigt stigande priser på energi.

Även om Sverige är ett mindre oljeberoende land än många (eftersom användningen av olja till värme- och elproduktion nästan är försumbar) så är fortfarande transportsektorn helt beroende av olja. Och utan transporter stannar Sverige. Även i industriella processer används det en hel del olja. För att förstå vilken enorm mängd olja som används idag kan en titt i professor David McKays bok Sustainable Energy: Without the Hot Air vara nyttig. Då inser man att det inte kommer att vara möjligt att bibehålla dagens trafiknivå när oljeproduktionen börjar falla. Med tanke på den stora efterfrågeökningen i utvecklingsländer så kan det bli problematiskt även om man lyckas bibehålla oljeproduktionsnivån.

Med det i åtanke anser jag det som vansinnigt att investera mångmiljardbelopp i  motorvägar med motiveringen att det är “samhällsekonomiskt lönsamt”. Inte minst gäller det Förbifart Stockholm (läs också vad en trafikexpert säger om detta).  Avbetalningstiden på en motorväg är minst 50 år. Transporter kommer alltid att behövas, men det finns mycket som talar för att privata biltransporter i den omfattningen vi ser idag bara kommer att vara en parantes i historien. Använd pengarna till att bygga järnvägar, sänka energiförbrukningen eller att investera i förnyelsebara energikällor – det finns mycket som talar för att det kommer vara betydligt mer lönsamt!

Jag anser att alla byggnader som byggs idag bör ha en energiprestanda i nivå med passivhus. Det är inget hokus pokus utan bara lite tjockare isolering, bättre fönster och ventilation som behövs. Allt annat är slöseri. Det är också  hög tid att skapa incitament för bättre energiprestanda i nuvarande bebyggelse.

Ovanstående resonemang kan så klart även appliceras på den norm för bilparkering per nybyggd lägenhet som det skrivs om här.

Medelklassens låga marginalskatt!

Detta inlägg fick mig att reflektera över de verkliga marginaleffekterna för medelklassen (även om det inte handlar om marginaleffekter så mycket). Man hör ofta pratas om att marginalskatten är för hög i Sverige och att det minskar stimulansen att arbeta och utbilda sig. För att få en rättvisande bild måste man ta hänsyn till alla marginaleffekter och inte bara marginalskatten. Nedan finns en beskrivning för hur tjänstemännens pensionssystem påverkar marginaleffekterna på inkomster över 32000 i månaden. Jag tror en del blir förvånade.

Vid inkomster över brytpunkten ( 372 100 för inkomstår 2010, motsvarande 31008 kr per månad ) betalar man förutom kommunal- och landstingsskatt även statlig skatt. Den statliga skatten utgår med 20% på inkomster över brytpunkten. Detta leder till en total skatt på ca 50% på den del av inkomsten som överstiger 372 100 kr. Detta brukar i daglig tal benämnas som att vi har en marginalskatt på 50%.

Vad många nog inte tänker på är att det finns effekter som verkar motsatt. Om man arbetar inom PTK:s avtalsområde och därmed har tjänstepension enligt ITP1 så gäller att för inkomster över 7,5 inkomstbasbelopp (motsvarar en månadslön på 31938kr) utgår pension med 30% på belopp över denna gräns (på inkomster under gränsen utgår 4,5%). Detta innebär att den verkliga marginaleffekten för inkomster över 31938 kr per månad inte är 50% som nog många tror. Den verkliga marginaleffekten blir, beroende på hur man räknar ,mellan 25 och 35%. Avsättningen till ITP är ju skattebefriad och värdetillväxten sker på obeskattade pengar, medan framtida uttag kommer att beskattas, därav svårigheten att exakt beräkna marginaleffekten.

Slutsatsen måste vara att marginaleffekten på inkomster över 32000 kr i månaden är gynnsamma för tjänstemannakollektivet, och en sänkning av marginalskatten är inte särskilt motiverad.

DN har här en “artikel” om marginalskatt som de fått av KPMG

Förmånscykel

För många på min arbetsplats är det nog en stor dröm att få bli erbjuden en tjänstebil (eller förmånsbil som det nog egentligen kallas när det huvudsakligen är för privat bruk). Inte bara för att få en ny fin bil. Utan främst för den status det innebär. För att få tjänstebil måste man vara chefens chef (räknat från oss vanliga tjänstemän). Och då är man ju definitivt lyckad.

Jag är inte helt uppdaterad i hur beskattningen av tjänstebilar ser ut. Jag vet att de förmånsbeskattas på något sätt. Men eftersom så många väljer att ha tjänstebil och eftersom företaget erbjuder det antar jag att det i någon mån är förmånligt skattemässigt. Enligt en uppgift ska det var lönande om man kör mer än 500 mil privat.

Som cykelpendlare med karriärsambitioner undrar jag varför det inte finns några förmånscyklar? Jag hade gärna tackat ja till en sådan. Självklart ska det ingå fri service och lagning av punkterade däck m.m. Precis som på en tjänstebil. Förmånsbeskattningen får en sådan förmån skulle jag gärna betala.

Eftersom en cykelförmån kommer är mycket billigare än en förmånsbil för företaget och statusen antagligen inte lika viktig så borde denna förmån kunna göras tillgänglig för många. Speciellt företag som är intresserade av att framstå som miljömedvetna borde välkomna en sådan möjlighet.

Eller varför inte förmånskort till kollektivtrafiken som är skattemässigt fördelaktiga?

 

Att cykling även har positiva ekonomiska effekter på bla handeln kan man läsa mer om här.

Här är en intressant artikel om just rättvisefrågan när det gäller cykling. Både konceptet med förmånscyklar och pendlingsbidrag handlar ju egentligen om rättvisa.

Energin, miljön, vårt samhälle och diskussionen som saknades i valet

Energin är en av de viktigaste drivkrafterna i vårt samhälles historiska utveckling. Den industriella revolutionen kunde ta fart när kolet sakta tog över rollen från trä som huvudsaklig energikälla. För att ta språnget in i den moderna världen och bygga upp det samhälle som vi lever i behövdes oljan. Nu står vi inför en situation där vårt sätt att leva kommer att sättas under press – och det från två håll. Klimathotet gör att vi måste reducera utsläppsnivåerna av koldioxid ordentligt. Dessutom kommer den lättillgängliga oljan att bli allt mer sällsynt, samtidigt som den globala efterfrågan ökar.

Låt oss börja med energitillgången. När det gäller oljan så finns det många forskare som menar att produktionen av olja har nått sin maximala nivå, eller kommer att göra det inom några få år. Det betyder inte att oljan tar slut, men det kommer bli allt svårare och därmed dyrare att utvinna den. BPs djuphavsrigg i Mexikanska golfen är ett exempel på den typ av nya oljekällor som ska ersätta sinande äldre källor. Samtidigt som tillgången på olja blir alltmer begränsad så pekar prognoser på efterfrågan brant uppåt. Idag så är det grovt räknat 700-800 miljoner av jordens befolkning som ser det som en självklarhet att varje familj har minst en bil och kan flyga på semester. Detta är en livsstil som det finns fler på jorden som strävar efter. Bara i Indien och Kina finns det två miljarder människor till som gör allt för att nå samma standard – och de jobbar hårt på att ta sig dit. Som exempel har Kina numera gått om USA både när det gäller flest sålda bilar per år och antal motorvägskilometer. IEA räknar med att efterfrågan kommer att stiga från dagens ca 90 miljoner fat/dag till ca 115 år 2030. Det innebär att man skulle behöva upptäcka nya oljekällor motsvarande 3 Saudiarabien! Därtill kommer ersättning av de källor som sinar under tiden.

Om man dessutom har insikten att klimatförändringar inte bara innebär att Sverige äntligen får lite varmare somrar, så finns det mycket som behöver göras. Då räcker det inte med att ersätta oljan med förnyelsebar energi utan även nuvarande användning av gas och kol måste också fasas ut. Då räcker det inte med att sätta upp en och annan vindsnurra och byta ut våra glödlampor. Trots att lilla Sverige befinner sig i en mycket gynnsam situation där huvuddelen av all elproduktion redan idag sker i stort sett utan koldioxidutsläpp (vattenkraft och kärnkraft) och där det finns stor tillgång på biobränsle för fjärrvärme, så är det ändå så att ca 50% (2008: 47,1%) av den totala energiproduktionen är baserad på fossila bränslen. Utöver elproduktion så är det framförallt till transporter och uppvärmning som energin används till. I stora delar av övriga Europa där förutsättningar för vattenkraft och biobränsle är betydligt sämre så förlitar man sig istället på gas och kol. Andelen av den totala energiproduktionen i EU som baseras på fossila bränslen är därför ca 80% (2008: 78,0%).

Energin är grundläggande för all ekonomisk aktivitet. Det finns tex ett mycket starkt samband mellan länders ekonomiska tillväxt och energiförbrukning. Det händer att svenska politiker skryter med att Sverige lyckats bryta detta samband, men det är bara giltigt om man bortser från att stora delar av den industriproduktion som tidigare utfördes i Sverige har flyttat till Kina och andra låglöneländer. Eftersom ekonomin är så starkt förknippad med tillgången på energi så finns det stor risk att tillväxten och världsekonomin kommer att drabbas hårt om vi inte ser till att ställa om till lågenergiekonomi medan det fortfarande finns resurser att göra det.

Sammantaget finns det alltså rätt mycket som talar för att miljö- och energifrågorna borde haft högsta prioritet under valet. Men det är klart – med 30 öre dyrare bensin eller subventionering av 5000 miljöbilar om året så kanske problemen löser sig – vad vet jag!

Demokratiska fonder

I samband med finanskrisens härjningar diskuterades det en hel del om rimligheten att dela ut mångmiljonbonusar till bankdirektörer när bankerna gör miljardförluster. Det var “folkstorm” och till och med vår finansminister var mäkta upprörd  (om det nu var på riktigt eller spelat kan man ju diskutera). 

Direktörernas svar på journalisternas frågor kring deras bonusavtal m.m. brukar alltid vara att bonusarna bestäms av styrelsen och att de inte har något med det att göra . Styrelsen pratar (om de måste) om “vikten att attrahera de bästa till topposterna” och hänvisar sedan till ägarna (som de ju representerar). 

Vad många antagligen inte tänker på är att det finns en hel del bolag som är mer eller mindre ägda av svenska folket. Ägandet är dock genom fonder och består av fondbesparingar eller besparingar i någon av den myriad av pensionssparande som det finns (tjänstepension, premiepension, privat pension m.m.). 

Om vi tittar på t.ex. Volvo (som också var i blåsväder under finanskrisen för att cheferna fick bonusar samtidigt som andra anställda sas upp) så ser ägarstrukturen ut så här (15 största): 

The largest shareholders in AB Volvo, june 30, 2010 (by capital, based on number of outstanding shares)

  Holding of       

Registered       

 
Owner       

A+B-shares       

Capital       

Votes       

1. Renault       

441,520,885       

20.7%       

20.5%       

2. Industrivärden       

85,775,467       

4.0%       

10.4%       

3. Violet Partners LP       

43,727,400       

2.1%       

5.3%       

4. SHB 2       

38,596,394       

1.8%       

4.6%       

5. AFA Insurance       

31,625,345       

1.5%       

3.8%       

6. AMF Insurance & Funds       

46,948,289       

2.2%       

3.7%       

7. Alecta       

57,225,000       

2.7%       

3.2%       

8.Swedbank Robur Funds       

87,613,499       

4.1%       

2.9%       

9. SEB Funds / Trygg Life Insurance 1       

45,345,435       

2.1%       

2.7%       

10.Skandia Liv       

25,274,443       

1.2%       

2.5%       

11.Norwegian Government       

36,979,372       

1.7%       

1.6%       

12.Capital Group Funds       

99,416,621       

4.7%       

1.2%       

13.AP2 Fund       

26,080,440       

1.2%       

1.1%       

14.AP1 Fund       

22,836,372       

1.1%       

1.0%       

15.Nordea Funds       

29,759,741       

1.4%       

0.9%       

Volvo Treasury Stock       

100,993,195       

4.7%       

3.5%       

 
 
 
Jag har rödmarkerat de av ägarna som är pensionsbolag och fondförvaltare. Detta är alltså ägare som egentligen bara förvaltar andras pengar. Totalt innehar dessa 26,3% av rösterna i Volvo AB. Om man lägger till de förvaltare som inte kvalar in bland de 15 största så är antagligen siffran uppe i 30%, vilket är en betydande röstandel. 

När jag funderade kring detta fick jag den brillianta idén att starta en “demokratisk” fond. Med det menar jag en fond som agerar som ägare (på bolagsstämmor och i styrelsen) på ett sådant sätt som fondägarna önskar och inte bara så som anses passande enligt den för tillfället rådande ekonomiska doktrinen. Poängen är alltså inte att stoppa bonusavtal, utan att de verkliga ägarna (fond- och pensionsspararna) ska få utöva sin makt och inte bara förvaltarna.

Tyvärr föll idén när jag började läsa på finansinspektionens hemsida. Avgiften för att söka tillstånd att bedriva fondförvaltning är 140 000 kr, och sedan tillkommer alla kostnader för att klara av kraven för att få en tillstånd (dessa brydde jag mig inte om att kolla upp).

Om det är någon som har mycket riskvilligt kapital så säg bara till så är jag gärna med och drar igång ett sådant projekt!

Personligen tycker jag inte att vidlyftiga bonusprogram är något positivt, och jag tycker också att företag i många fall borde ta ett större miljöansvar. Tyvärr kan jag inte använda alla mina ekonomiska muskler för att få till en sådan utveckling. Mitt tvångssparande (pensionssparande) är låst i olika fonder som inte bryr sig om vad jag tycker och en del av mitt egna sparande är också i fonder (av bekvämlighetsskäl) som bryr sig lika lite om vad jag tycker.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...