Archive for the 'Miljö' Category

Page 6 of 6

Förmånscykel

För många på min arbetsplats är det nog en stor dröm att få bli erbjuden en tjänstebil (eller förmånsbil som det nog egentligen kallas när det huvudsakligen är för privat bruk). Inte bara för att få en ny fin bil. Utan främst för den status det innebär. För att få tjänstebil måste man vara chefens chef (räknat från oss vanliga tjänstemän). Och då är man ju definitivt lyckad.

Jag är inte helt uppdaterad i hur beskattningen av tjänstebilar ser ut. Jag vet att de förmånsbeskattas på något sätt. Men eftersom så många väljer att ha tjänstebil och eftersom företaget erbjuder det antar jag att det i någon mån är förmånligt skattemässigt. Enligt en uppgift ska det var lönande om man kör mer än 500 mil privat.

Som cykelpendlare med karriärsambitioner undrar jag varför det inte finns några förmånscyklar? Jag hade gärna tackat ja till en sådan. Självklart ska det ingå fri service och lagning av punkterade däck m.m. Precis som på en tjänstebil. Förmånsbeskattningen får en sådan förmån skulle jag gärna betala.

Eftersom en cykelförmån kommer är mycket billigare än en förmånsbil för företaget och statusen antagligen inte lika viktig så borde denna förmån kunna göras tillgänglig för många. Speciellt företag som är intresserade av att framstå som miljömedvetna borde välkomna en sådan möjlighet.

Eller varför inte förmånskort till kollektivtrafiken som är skattemässigt fördelaktiga?

 

Att cykling även har positiva ekonomiska effekter på bla handeln kan man läsa mer om här.

Här är en intressant artikel om just rättvisefrågan när det gäller cykling. Både konceptet med förmånscyklar och pendlingsbidrag handlar ju egentligen om rättvisa.

Energin, miljön, vårt samhälle och diskussionen som saknades i valet

Energin är en av de viktigaste drivkrafterna i vårt samhälles historiska utveckling. Den industriella revolutionen kunde ta fart när kolet sakta tog över rollen från trä som huvudsaklig energikälla. För att ta språnget in i den moderna världen och bygga upp det samhälle som vi lever i behövdes oljan. Nu står vi inför en situation där vårt sätt att leva kommer att sättas under press – och det från två håll. Klimathotet gör att vi måste reducera utsläppsnivåerna av koldioxid ordentligt. Dessutom kommer den lättillgängliga oljan att bli allt mer sällsynt, samtidigt som den globala efterfrågan ökar.

Låt oss börja med energitillgången. När det gäller oljan så finns det många forskare som menar att produktionen av olja har nått sin maximala nivå, eller kommer att göra det inom några få år. Det betyder inte att oljan tar slut, men det kommer bli allt svårare och därmed dyrare att utvinna den. BPs djuphavsrigg i Mexikanska golfen är ett exempel på den typ av nya oljekällor som ska ersätta sinande äldre källor. Samtidigt som tillgången på olja blir alltmer begränsad så pekar prognoser på efterfrågan brant uppåt. Idag så är det grovt räknat 700-800 miljoner av jordens befolkning som ser det som en självklarhet att varje familj har minst en bil och kan flyga på semester. Detta är en livsstil som det finns fler på jorden som strävar efter. Bara i Indien och Kina finns det två miljarder människor till som gör allt för att nå samma standard – och de jobbar hårt på att ta sig dit. Som exempel har Kina numera gått om USA både när det gäller flest sålda bilar per år och antal motorvägskilometer. IEA räknar med att efterfrågan kommer att stiga från dagens ca 90 miljoner fat/dag till ca 115 år 2030. Det innebär att man skulle behöva upptäcka nya oljekällor motsvarande 3 Saudiarabien! Därtill kommer ersättning av de källor som sinar under tiden.

Om man dessutom har insikten att klimatförändringar inte bara innebär att Sverige äntligen får lite varmare somrar, så finns det mycket som behöver göras. Då räcker det inte med att ersätta oljan med förnyelsebar energi utan även nuvarande användning av gas och kol måste också fasas ut. Då räcker det inte med att sätta upp en och annan vindsnurra och byta ut våra glödlampor. Trots att lilla Sverige befinner sig i en mycket gynnsam situation där huvuddelen av all elproduktion redan idag sker i stort sett utan koldioxidutsläpp (vattenkraft och kärnkraft) och där det finns stor tillgång på biobränsle för fjärrvärme, så är det ändå så att ca 50% (2008: 47,1%) av den totala energiproduktionen är baserad på fossila bränslen. Utöver elproduktion så är det framförallt till transporter och uppvärmning som energin används till. I stora delar av övriga Europa där förutsättningar för vattenkraft och biobränsle är betydligt sämre så förlitar man sig istället på gas och kol. Andelen av den totala energiproduktionen i EU som baseras på fossila bränslen är därför ca 80% (2008: 78,0%).

Energin är grundläggande för all ekonomisk aktivitet. Det finns tex ett mycket starkt samband mellan länders ekonomiska tillväxt och energiförbrukning. Det händer att svenska politiker skryter med att Sverige lyckats bryta detta samband, men det är bara giltigt om man bortser från att stora delar av den industriproduktion som tidigare utfördes i Sverige har flyttat till Kina och andra låglöneländer. Eftersom ekonomin är så starkt förknippad med tillgången på energi så finns det stor risk att tillväxten och världsekonomin kommer att drabbas hårt om vi inte ser till att ställa om till lågenergiekonomi medan det fortfarande finns resurser att göra det.

Sammantaget finns det alltså rätt mycket som talar för att miljö- och energifrågorna borde haft högsta prioritet under valet. Men det är klart – med 30 öre dyrare bensin eller subventionering av 5000 miljöbilar om året så kanske problemen löser sig – vad vet jag!

Sofia Arkelsten

För några dagar sedan fick Moderaterna en ny pressekreterare i Sofia Arkelsten. Hon har tidigare varit Moderaternas talesperson i klimat- och miljöfrågor.

Som miljöintresserad tyckte jag det lät väldigt intressant. Därför var det med nyfikenhet jag började läsa på Sofia Arkelsten blogg. Tyvärr blev det en stor besvikelse, bloggen handlar väldigt lite om politik och i synnerhet miljöpolitik. De fåtal inläggen som handlar om något vettigt, är i stil med detta här (om alliansens “super”-miljöbilspremie). Opositionens politik kritiserar hon bla så här:

“Konverteringsbidrag för att bygga om bilar. Fattar inte att de vill ge bidrag för att bevara en av de tyngsta och törstigaste flottorna. Energieffektivitet är det nya gröna, kom igen!”

Att en ny bil, “miljöbil” eller ej, kräver ca 8 ton CO2 bara för tillverkning verkar ha gått Sofia förbi. Även deras nya “supermiljöbilar” kräver ca 6000 mils körning innan investeringen börjar löna sig (motsvarar ca 4 år för normalbilisten). Är det en bra subvention?

Uppdaterat: Hittade en sågning av alliansens miljöpolitik och Arkelstens retorik här. Sågningen är utförd av en gymnasist!

Uppdaterat 2: Arkelsten har tydligen kopplingar till olje-lobbyn och hon lyckas inte ens dölja det så bra.

Pendlingskostnader

När jag tidigare bodde i en annan stad än den jag arbetar i pendlade jag till arbetet med hjälp av buss (förutom några sommardagar som jag cyklade). Denna sträcka var ca 20km och frekvent trafikerad av bussar (var 10:e minut). Busshållplatsen låg nära till arbetsplatsen och på det hela taget gick det ganska smidigt. Samtidigt hade jag inte mindre än två kolleger som bodde väldigt nära mig som valde att bilpendla denna sträcka. Eftersom sträckan lär vara en av de bästa i Sverige när det gäller kollektivtrafik insåg jag hur svårt det måste var att få fler att åka kollektivt.

Den främsta fördelen med att bilpendla var tidsaspekten. Man “slapp” promenaden mellan hemmet och busshållplatsen och mellan busshållplatsen och arbetsplatsen och man slapp väntetiden på bussen. Själva körtiden var nog ingen större skillnad. Men tidsvinsten blev ändå ca 20-30 min t o r.

Efter detta började jag fundera på vad man kunde göra för att få fler att åka kollektivt. Att tidsåtgången är större för de flesta går nog inte att göra något åt. Min åsikt är att detta faktum antagligen bara kan kompenseras genom en ekonomisk vinning.

När jag något senare flyttade till samma stad som min arbetsplats började jag cykelpendla till jobbet. En vintermorgon var det väldigt mycket snö på vägarna och snöröjningen hade inte riktigt hunnit med att röja undan snön där jag cyklade. När jag var framme vid arbetsplatsen såg jag att hela parkeringsplatsen var minutiöst rensad från snö, medan området för cykelparkering var en enda snödriva. Då började jag fundera i rimligheten i detta.

Alla anställda som så önskar erbjuds gratis parkeringstillstånd på min arbetsplats. Kostnaden för dessa parkeringar bekostas helt och hållet av företaget. Det är inte bara kostnader för snöröjning och liknande underhåll, utan främst en kapitalkostnad för den dyrbara marken där dessa parkeringsplatser är belägna.

En kommunal parkeringsplats i närheten betingar en kostnad av 300kr/månad. Denna kostnad är alltså subventionerad av företaget till bilpendlarna. Cykelpendlarna erbjuds ett inhägnat cykelställ vars yta kanske är en 100-del av bilparkeringen, och kostnaden i motsvarande grad lägre. För de som pendlar med kollektivtrafik är kostnaden för företaget noll.

Denna subventionering av bilpendling anser jag borde rättas till. Mitt förslag är att alla som är anställda ska ha samma pendlingsbidrag, sedan får man välja om man vill använda pengarna till en parkeringsplats, till att (del-)betala kollektivtrafikavgiften eller som extra lön (i fall man cykelpendlar eller går).

För att inte orsaka för mycket upprördhet hos bil-lobbyn är det nog bäst att detta pendlingsbidrag är skattefritt (som dagen subventionerade parkering är). Kostnaden kan antingen tas direkt av företagen, eller av arbetstagarna genom inskränkt löneökningsutrymme, eller av staten via sänkta arbetsgivaravgifter, eller någon kombination av ovanstående. Vad som är bäst lämnar jag öppet.

De 300kr/månad extra som detta skulle ge mig, skulle inte göra någon större skillnad i mitt liv. Men jag skulle känna mig ännu lite nöjdare när jag hoppade upp på min cykel i tio minusgrader och snöstorm en mörk januarimorgon.

/osunt

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...