Skönt inlägg i debatten:
Archive for the 'Politik' Category
Dagens kombo – lobbyism och offentligt finansierad välfärd. Tag några politiker med finfina nätverk i maktens korridorer. Tillsätt ett antal riskkapitalkoncerner vars vinstpotential står och faller med politikernas förmåga att bana väg för utvidgning av deras verksamheter och vinsnivåer. Et voilà – plötsligt flyger de feta anställningskontrakten in som gyllene sparvar.
Filippa är inte den första som har haft den förmånen, även om det i detta fallet saknas etisk fernissa i form av någon minimal karantäntid mellan politiken och lobbyismen eller att man inte alltid hoppar rakt in i samma område som det politiska värvet.
De privata välfärdsföretagens kaka på 92 miljarder och ett obefintligt regelverk för hur före detta politiker kan kapitalisera på sina direktkanaler till maktens centrum leder till att 37% av de politiker eller politiskt tillsatta tjänstemän som lämnat politiken under de senaste sex åren gör sig en hacka på att sälja sitt inflytande via lobbyingföretagen. De riktigt inflytelserika politikerna slipper sälja sig till allsköns uppdragsgivare som lobbyismkrängarna släpar hem och kan istället glassa med en lednings- eller styrelseposition direkt i ett bolag.
Kul att det finna några sossar som protesterar den här gången. Tystare var det när Tomas Bodström och Pär Nuder gjorde bytte sida. Eller om ni kommer ihåg Prime-affären? I ett tidigare inlägg spekulerade jag i att det borde finnas en gyllene sits reserverad i något av sjukvårdsbolagen. Visserligen gissade jag på en sosse eftersom moderaterna sällan upplevs som ett så stort hinder för den privata välfärdsbranschens tillväxt som socialdemokraterna. Men den här gången var det Filippa som hade den äran.
Kan det möjligen vara moderaternas sväng mot mitten i kombination med ett långt maktinnehav som helt enkelt ökat behovet av att säkra upp högerut också?
Jag har inget emot att ofta mycket kapabla politiker växlar över till näringslivet och bygger en framgångsrik karriär där. Däremot är det inte alls bra för utvecklingen av samhälle, demokrati och korruption när särintressen med allt större kapitalkranar kan investera i ett politiskt inflytande eller belöna en politiker för väl utfört förvärv.
Extraval. Alliansen svartmålar Miljöpartiet med anklagelser om tillväxtfientlighet. Nu när Vänsterpartiet är ute ur leken så har “tillväxtfientlig” blivit det nya “kommunist”. Trots att Miljöpartiets ledning har gjort allt för att anpassa sig och tvätta bort sin tillväxtrealism.
Tidigare i år kom forskningsrapporten som påvisar att avsmältningen av det västra istäcket på Antarktis är irreversibel. Det innebär att vi redan nu kan inteckna en höjning av havsnivån med åtminstone 3 meter. Mindre höjning än så blir det helt enkelt inte.
Lägg sen till de smältande isarna på Grönland och Arktis som förväntas få ännu större konsekvenser för havsnivån. Fortsätt plussa på effekterna av allt extremare väder. Redan i år finns det tydliga tecken på hur ett alltmer extremt klimat ökar påfrestningen på våra samhällen (läs artikel om det i Effekt).
Fundera på en framtid där extremväder kombineras med höjda havsnivåer. Fundera på hur lite Sverige har sänkt sina CO2-utsläpp och hur vi ökat vårt ekologiska fotavtryck (från plats 13 till 10, per capita) genom att skruva upp konsumtionen ytterligare ett snäpp. Fundera på om extravalet verkligen bör handla om att ta ställning till arbetslinjen eller bidragssamhället, vilket redan har börjat bli en moderat valramsa.
Givetvis kan man hävda att Sveriges minimala bidrag till de totala utsläppen i världen är betydelselösa. Man kan också se det som att de länder som har bäst förutsättningar ska gå i frontlinjen och driva utvecklingen mot det hållbara samhället.
Man behöver inte vara tekniknaivist och tro att alla miljöproblem löser sig med “gröna innovationer”. Men man behöver inte heller gräva ner sig i sin jordhåla och vänta på att allt ska krascha. Det finns politiska mellanvägar att gå också.
Tråkigt nog är det skralt ställt med miljöambitionerna på högersidan. Centerpartiet har en ambition att positionera sig som det högergröna, men har en bra bit kvar. Även om MP har halkat iväg några snäpp åt ‘gröna-innovationer-halleluja’-hållet så bedömer jag att de fortfarande ligger nära V som har tagit initiativet i miljöpolitiken, åtminstone i realiteten. Deras image har inte hunnit ikapp.
Här är några undersökningar som också bekräftar att V och MP har tagit greppet om miljöpolitiken:
Föräldravrålet Klimatbarometern: 2014
Världsnaturfonden WWF WWF:s Pandaranking
Naturskyddsföreningen SNF Rösta för miljön
Föräldravrålet har satt ihop ett bra material inför EU-valet:
“Är du osäker på hur du ska rösta i EU-valet?
Föräldravrålet med sin klimatexpert Anders Wijkman släpper nu sin andra politikergranskning som visar hur partiledarna tänkt sig att det ska gå till att ställa om samhället från kol- och oljeberoende till ett grönt, klimatneutralt samhälle.
Hur tänker de sig att framtidens arbetsmarknad och levnadsstandard ska se ut och hur ska tillväxten ske. Anders Wijkman granskar deras utsagor och förklarar klimatfrågan – utsläpp, grön energi, återvinning, jobb och ekonomi – så att man förstår!”
Då kan jag konstatera att valkompassen, där man matchas mot hur partierna kandidater har prioriterat frågeställningarna, funkar någotsånär på mig. Visserligen ligger centerpartiet med 70%-ig matchning oroväckande nära mina val. Ytterligare ett tecken på att Centerpartiet inte är i synk med sina medlemmar – ända upp på EU-kandidatnivå?!
Kul test! Undrar om det inte finns en ganska hög korrelation mellan politiskt intresse/kunskap och matchningar som överensstämmer med politiska åsikter?
Det blir sällan tv-tittande nuförtiden. Igår kväll såg jag för första gången i år på nyheterna.
Gissa då om mina öron håller på att trilla av när jag får höra ett inslag där frikopplingsmyten klart och tydligt ifrågasätts. I alla möjliga sammanhang (inte minst när Obama kom och hälsade på) så har regeringen skrutit med att Sverige lyckats hålla igång tillväxten samtidigt som klimatutsläppen minskat. För att lyckas med det räknestycket måste man bortse från att importen av allt från kött till konsumtionsprylar har ökat ordentligt och med god marginal vägt upp den minskning av produktion och tillhörande klimatutsläpp som skett på hemmaplan.
Naturvårdsverket gavs utrymme att tydligt förklara hur det ligger till och Reinfeldt ställdes mot väggen. Han var tom tvungen att ta till knepet från medieträningen, den så kallade Billström-slingan:
- ge ett svar som inte har med frågan att göra
- hålla en totalt neutral och nollställd ton och uttryck
- om reportern försöker förtydliga eller upprepa frågan, upprepa det meningslösa svaret på nytt
Även Löfven fick ge sin syn på saken. Eftersom han är i opposition kan han lite lindrigare undan, men han hade ingen som helst ambition att ta en position i frågan.
Läs även Schlaug och Supermiljöbloggen som också uppmärksammat detta trendbrott (!?)
Cornucopia har levererat ett ordentligt avslöjande som många tidningsjournalister borde bli avundsjuka på!
Genom att begära ut mejl mellan JM:s finanschef Claes Magnus Åkesson och bostadsminister Stefan Attefall har han kunnat visa på hur lobbymaskineriet kan fungera. Utöver JM och bostadsministern så är även Skanska, NCC och justitieminister inkopierade i den flagranta mejlväxlingen.
Bland annat skriver JM:s finanschef så här till bostadsministern:
“Vi är nu tätt formerade inom JM, Skanska och NCC samt våra respektive revisorer Ernst & Young, KPMG och PWC. Vi är alla rörande överrens om nödvändigheten att skapa arbetsro genom att fort neutralisera den varböld som rådande K2-regel innebär för bostadsrättsmarknaden”
Självklart vill inte bostadsministern riskera en punka på bostadsbubblan strax innan valet. Självklart är det då inte för mycket begärt att bostadsministern ägnar sig åt lite ministerstyre och får fason på den statliga myndigheten Bokföringsnämnden. Eller som finanschefen uttrycker det:
“Sannolikt behöver Bokföringsnämnden utan onödig fördröjning gå ut offentligt och meddela tillfälligt undantagande för bostadsrättsföreningar inom K2”
SvD har hakat på Cornucopia och rapporterat om mejlen. Borde verkligen bli en större fråga än att stanna där.
Jag gissar att det här är lite för hög nivå på trixandet för att det ska bli en ‘affär’ av det. Det ska vara lite mer lättbegripliga privatmoralfrågor som tobleroneköp med fel kort, svart städhjälp, hyresbidrag i gråzonen, osv för att det verkligen ska smälla till.
En och annan politiker har lärt sig att det finns sätt att hålla sig framme vid köttgrytorna samtidigt som riskerna begränsas.
Nu när byken kommit ut i SvD så sätter det dock onekligen lite större press på Bokföringsnämnden att agera självständigt. Eller?
Den här bloggen startade strax efter förra riksdagsvalet (2010). Det är roande att läsa de texter som vi skrev då och jämföra med situationen inför det kommande valet. Återpublicerar nedan en reflektion som skrevs strax efter valet 2010. Den kamp om medelklassen som M och S höll på med då var trots allt bara början på den trianguleringsbonanza som komma skulle. Titt som tätt har M gjort sitt bästa för att verka vara mer sossiga än S – och vice versa.
Tråkigt nog kan jag konstatera att förhoppningen i reflektionens slutkläm inte infriats än: “Någon gång måste väl även pendeln svänga så att valrörelsen präglas lite mer av politik och inte bara känns som en dokusåpa med ovanligt lågt underhållningsvärde. Hoppas pendeln svänger nu.”
Tyvärr finns det inte så mycket som talar för att det kommer hända innan höstens val heller.
Så här skrev jag alltså för fyra år sedan:
Den här bloggen startade som en reaktion på vad vi upplevde som en valrörelse så utslätad att valet genererade engagemang i nivå med val av färg på min nya soffan (som säkert är ett viktigare val för de flesta). Att pragmatism och kortsiktigt tänkande har tagit överhand är det alltfler som konstaterar. Nyligen även av den akademiska världen där statsvetaren Rasmus Karlsson presenterat sin avhandling om vikten av balans mellan kortsiktigt och långsiktigt tänkande i politiken.
Under valet så kämpade Alliansen och S om att curla mest för medelklassen, där 95% av frågorna handlade om hur valet påverkar dig personligen inom de 2-3 närmsta åren. Det festligaste i det här sammanhanget, som också visade på S desperation och vilsenhet, var när man lanserade Butler-förslaget. Ibland överträffar verkligheten parodin! Nåja, det är ju verkligen inte så att det saknas stora frågor att lyfta fram. Behovet att staka ut en väg som sträcker sig längre än fram till nästa val är större än på länge.
Energifrågan med koppling till både råvarutillgången och klimatförändringarna är ju något som vi fokuserar på i den här bloggen, men det finns även många andra framtidsfrågor som jag gärna sett mer av. Det finns ett helt spektrum av globala miljösystemfrågor som kommer att bli aktuella när jordens befolkning ökar ytterligare samtidigt som konsumtionen växer.
Ekonomin med konkurrenskraften i fokus är en annan fråga. Finns det utrymme för vår levnadsstandard ur ett ekonomiskt perspektiv? Idag är vi i runda tal 500 miljoner som har en levnadsstandard i nivå med Sveriges. Utvecklingen i Kina och Indien visar att det inte bara är lågkvalificerad produktion som de är/kommer att bli konkurrenskraftiga inom. Det väller även fram högkvalificerade resurser som också är beredda att utföra samma arbete som vi till en bråkdel av våra löner. Kommer detta att påverka våra löner och levnadsstandard? Ett gäng europeiska länder och USA har börjat känna av vad det kan innebära att leva över sina tillgångar, samtidigt som Kina sitter på den största kassakistan av alla. Sverige är för tillfället på banan, men det kan snabbt ändra sig.
De utmaningar som dyker upp i en värld där det inte ständigt finns lite mer att fördela är av en helt annan karaktär än vad vi är vana vid. Den polarisering (pursvenskar– invandrare – islam, etc) som har växt fram i många europeiska länder får ett antal varningsklockor att ringa. Speciellt om man tänker på krisen under 30-talet.
Men nej, istället så skulle vi väljare som ser längre än till nästa val plågas med debatter om typfamiljen skulle få 100 eller 200 kronor mer i plånboken. Alla partier gjorde allt för att vara taktiska – inte skrämma bort väljare – och slipade ner det som kunde sticka ut (förutom SD då..). Ett bra exempel var när bloggrannen Cornucopia frågade partierna om deras syn på peak oil, men fick synnerligen utslätade svar.
Socialdemokraterna var det parti som fick mest stryk i valet – och det var förtjänat. Låt oss hoppas att den diskussion som ändå verkar finnas i partiet (läs tex bloggarna Storstad, Lena Sommestad, Rebella och Jan Eliasson eller Katrine Kielos i Aftonbladet) leder till att man vågar sticka ut hakan och börja prata om politik som något mer än bara finjustering av befintliga system. Vem som blir partiledare kommer förmodligen att avgöra en hel del.
Trots att Miljöpartiet sågs som en vinnare i valet så finns det en hel del att göra även där. De har fortfarande kvar en fot i det miljömuppiga lägret där följande står lite väl högt i kurs: hemstickat, spara-el-genom-att-vispa-för-hand, anti-kärnkraft, ny teknik är farligt. Men mycket har gjorts för att få lite ordning, så den gruppen är inte så inflytelserik längre (förutom när det gäller kärnkraften, tyvärr). Däremot har även MP haft svårt att sjunga ut i valrörelsen. Säkert hämmade av samarbetet med S, men också för att den bärande idén för framtiden inte är tydligt formulerad (jag tror att V är i stort sett samma position). Ett exempel är diskussionen om tillväxtfrågan som beskrivs på bloggen strötankar och tendenser. Om MP väljer att staka ut sin egen bana så har de potential att bli ett betydligt större parti (som i tex Tyskland) med åtminstone en femtedel av väljarna bakom sig.
Moderaterna (alliansen) kommer inte och behöver inte ifrågasätta sin strategi än på ett tag. Den förnyelse som de har genomgått och den framgång det har lett till gör att de kan fortsätta på sin pragmatiska väg ett bra tag till. Det är en väg som fungerar bra i det korta perspektivet och där kunderna (väljarna) uppskattar det marknadsanpassade budskapet, men på sikt behövs det något mer (både DN och SvD har bra ledare på temat). Nästa val kommer de säkert att klara sig bra på inslagen väg, men sen får vi hoppas att de stora frågorna och idédebatten får ett större utrymme och leder till en omprövning. Ett parti som tills nyligen hade en miljötalesman som Sofia Arkelsten har en del att göra när det gäller det långsiktiga tänkandet.
Någon gång måste väl även pendeln svänga så att valrörelsen präglas lite mer av politik och inte bara känns som en dokusåpa med ovanligt lågt underhållningsvärde. Hoppas pendeln svänger nu.
LO:s valfilm har haft premiär. Jag såg den igår. En snabb sammanfattning och analys kommer här.
Första delen förklarade hur alliansens skattesänkningar gynnat höginkomsttagare. Det inleds med ett klipp där Reinfeldt förklarar att skattesänkningarna ska leda till minskade skillnader. Nästa steg är allmänhetens uppfattning om den verkliga omfördelningseffekten. Den landar på att den mest högavlönade femtedelen fått ut dubbelt så mycket av skattesänkningen som den lägst avlönade femtedelen. Slutligen presenteras facit, där de högavlönade inte får 2X mer utan 10X mer än de lågavlönade.
Jag har länge väntat på att någon skulle syna alliansens kort. Det är uppenbart att de strävar efter större skillnader i samhället, oavsett vilket välfärdskramande de försöker linda in sin politik i. Det är dags för alliansen att räta på ryggen och stå för sina politiska visioner.
Det är också intressant att den här delen av filmen ger en stenhård känga till socialdemokraterna, som dyrt och heligt lovat att inte göra något åt jobbskatteavdragens omfördelande effekter. Finns inte en chans i världen att varken LO eller S skulle erkänna detta. Här är det S som borde räta på ryggen och stå för sina politiska visioner.
Resterande del av filmen är allmänt dravel om arbetare som blir av med jobben för att företag flyttar utomlands (och en del annat) – som om det skulle påverkas av S politik.
En högeligen roande detalj i debatten är den ledare i Sydvenskan där man försöker tona ner det ökade lönegapet som skattesänkningarna lett till. Rubriken är “LO bluffar om Reinfeldts bluff”. Ledarredaktionen har fått gräva riktigt djupt i byrålådan för att hitta ett argument. Och här kommer Sydsvenskans alltför lättgenomskådade bluffargument:
“I själva verket har, enligt LO:s valfilm, skattesänkningarna gynnat dem som tjänar mest. I filmen sägs att den femtedel av befolkningen som tjänar minst får 5 procent av regeringens skattesänkningar 2014 medan den femtedel som tjänar mest får 45 procent.
Det är en sanning med modifikation.
Om man istället för att räkna kronor och ören räknar procent ser bilden helt annorlunda ut. Den som har en årsinkomst på 150 000 kronor ökar 2014 sin nettoinkomst med cirka 11 procent tack vare jobbskatteavdraget. Den som tjänar 900 000 ökar sin inkomst med omkring 5 procent, visar Ekonomifakta.se.”
Jag förutsätter att ni intelligenta läsare av bloggen ser det uppenbara problemet med den matematiken. Men här kommer också en tabell som tydligt visar det absurda i argumentet.
Visst är det så att på lång sikt så skulle löneskillnaden minska med upprepade skattesänkningar där grupperna får 11% respektive 5%, men så länge löneskillnaden inte påverkas i absoluta tal är det ganska ointressant. I tabellen framgår det att vi skulle behöva årliga skatteminskningar fram till 2041 innan lönegapet minskar!
Kom igen Sydsvenskan, hur är det med matematikkunskaperna på ledarredaktionen egentligen?
Om ni inte redan har sett filmen så finns den här.
Andra om ämnet:
Tobias Baudin o Johan Ulvenlöv, Martin Klepke, Kjell Rautio, Eva Hillén Ahlström, Fredrik Jansson, Martin Moberg, LT Östersund, Dagens Industri, Göran Johansson, Daniel Swedin och Peter Högberg
