Osunt

För några år sedan när passivhus var ett relativt okänt begrepp i Sverige (men stort i Tyskland och Österrike) och jag propagerade för det så var det  inte helt ovanligt att arkitekter reagerade med stor skepsis. Läser man arkitekternas förbundstidning idag så kryllar det av passivhus och det har blivit så hett att tom popstjärnearkitekter skapar passivhus (åtminstone på pappret – skulle vilja se det huset förverkligas som passivhus).

Däremot förekommer det fortfarande många inspel i debatten på temat att det inte är lönsamt med passivteknik (och Christer Harryssons väderkvarnsfajtande som har många likheter med klimatskeptikerna). De grundläggande argumenten handlar om att fjärrvärmen är en billig och miljövänlig restprodukt samtidigt som den ökade mängden isolering, färre kvadratmeter boyta och komplexare byggprocess (ökad precision krävs) ökar kostnaden och spränger lönsamhetskalkylen.

När det gäller fjärrvärme så förekommer det renodlad restvärme i näten, men det är en stor andel som antingen bygger på enorma mängder biobränsle eller att sopor eldas. Resurser som det i dagsläget inte är någon brist på, men tillgången bygger på att vi har ett högenergikonsumtionssamhälle. Trots att vi per capita eldar upp 226 kg om året (2010) så importerar vi redan idag sopor från Norge och England har med höjda sophanteringsavgifter börjat segla upp som en annan sopleverantör. I ett scenario av minskad energi- och resursanvändning kommer tillgången på sopor att minska samtidigt som biobränslet blir mer eftertraktat ur ett europeiskt perspektiv.

När det gäller byggkalkylerna och de ökade kostnaderna för isolering så är det lätt att inte tänka längre än vad näsan räcker. De som har suttit och skruvat med typiska investeringskalkyler vet att allt som händer bortom de kommande 20 åren är i princip betydelselöst för investeringsbeslutet. En typisk kalkylränta på 8-10% medför nämligen att nuvärdet av intäkter som infaller om tex 50 år är näst intill värdelösa. Diskontering av framtida intäkter drabbas av omvänd ränta-på-ränta-effekt som gör att de händelser långt fram i tiden inte påverkar värdet investeringsbeslutet.

Ur ett kortsiktigt investeringsperspektiv så är detta relevant. Inte minst för byggbolag som är sådär intresserade av vad som händer efter att garantitiden har gått ut. Bostadsrättsinnehavare som har betalat byggbolaget dyrt för en lägenhet med exklusiva material och rätt läge hamnar lätt med svarte-petter i hand när det visar sig att insidan inte var lika påkostad som ytan (hur många bostadsrätter säljs med argument för vad underhållskostnaden kommer att vara om 20 år?). Byggnormer är bostadsrättsbyggarnas enda incitament att inte tulla ännu mer på konstruktionskvalitet. I byggbolagens kalkyler finns det därför varken utrymme för onödig isolering eller andra lösningar som kan fortsätta att leverera ett värde efter de första 20 åren. För bostadsrättsförening som (förhoppningsvis) kommer att finnas även om 20 år är situationen en helt annan. Inte minst om energipriserna har gått upp.

Istället för ett kortsiktigt kalkyltänkande borde det skapas incitament för ökad långsiktighet i byggbranschen. Skogsbruk är en bra parallell där långsiktighet är grundläggande, men där en kortsiktig kalkyl skulle visa att det inte är lönt att nyplantera eftersom slutavverkningen som genererar huvudintäkten ligger åtminstone 50 år framåt i tiden. Jag önskar att jag kunde köpa en nyproducerad fastighet av PEAB där huvudbetalningen gjordes om 50 år och som dessutom var relaterad till vilka driftskostnader som den gett upphov till under åren!