Träffsäker humor som jag hittade på Uppsalainitiativet:
Jag återkommer till antologin “24 röster om evig tillväxt” eftersom jag vill kommentera några av bidragen.
Sara Karlsson, socialdemokratisk riksdagsledamot, inleder med att dela upp diskussionen om tillväxt i två spår, dels om fortsatt exponentiell ekonomisk tillväxt är möjlig, dels om den är önskvärd. Sara väljer att i sin text behandla den senare frågan.
Att det första spåret överhuvudtaget utgör underlag för diskussion är djupt fascinerande. Men säg den genomsnittspolitiker, handelsanalytiker, eller allmän prognosskojare som inte extrapolerar historiska tillväxttal när de siar om framtiden.
Tänk att betongpartiet nummer ett har tillväxtrealister i riksdagen! Jag gissar att Sara inte är Stefans favorit.
Sara gör en stabil genomgång av frågan om ekonomisk tillväxt är önskvärd. Hon lyfter fram problematiken att tillväxt har blivit ett mål i sig, där den okritiskt förutsätts leda till ett bättre samhälle. Sara beskriver stämningsläget i den politiska världen så här:
“Min erfarenhet är att den som ifrågasätter var sig det är möjligt eller önskvärt med evig ekonomisk tillväxt möts av oförstående blickar, raljanta avfärdande eller en klapp på huvudet.” Erfarenheterna är likadana inifrån socialdemokratin som när det gäller partipolitiken i stort.”
Fler politiker som Sara, tack!
I V och MP (än så länge) finns det som bekant fler tillväxtrealister, men i övriga partier är det tunnsått. Någon som känner till om det finns fler sådana rara (sällsynta) representanter från de tillväxtnaiva partierna i riksdagen?
Glöm inte att köpa boken…
Läs också mer om Saras på bloggen Sörmlandsbänken, där hon beskriver det som en möjlighet för S att positionera sig som byggare av det gröna folkhemmet. “Det gröna folkhemmet” är ju en term som Göran Persson lanserade i ett svagt ögonblick någon gång på 90-talet. Jag vill minnas att Stefan Edman, som är en annan skribent i antologin, hade ett finger med i det spelet.
Sorry alla framtidsdrömmare, men det ser mörkt ut för både flygande och atomdriven privat personbilstransport. Om det inte dyker upp några svarta svanar som välter upp och ner på resurstillgången i världen så pekar trenden på betydligt resurssnålare alternativ. Även mycket resurssnålare än dagens energislukande elbilsmonster som ska accelerera och transportera en massa som lätt är tio gånger tyngre än det som ska transporteras.
Jag har skrivit om fordonsutmaningen i tidigare inlägg och bland annat lyft fram ett betydligt mer trovärdigt alternativ – Zbee. Med 150 kg fordon får du en effektivitet, inte minst när du inkluderar den ofta förbisedda resursåtgången vid produktion, som gör dagens personbilar till dinosaurier.
Därför är det kul att Clean Motion som tillverkar Zbee har haft framgångar med marknadsföring i Indonesien, där man nu ska testa fordonet under hösten.
Skolan! Inget typiskt ämne för den här bloggen, men jag kan inte låta bli.
Det är dags för rejäla åthutningar, rättning i leden och slut på flummet. Alltså inte i själva skolan utan i den politiska lekstuga som skolan har blivit. De flesta politiker använder skolan som en plattform för att nå ut till sina väljare och visa någon sorts handlingskraft och pracka på skolan den ena kosmetiska och / eller snedriktade reformen efter den andra. Hela tiden utan att våga tala om den stora elefanten som står mitt i rummet.
Den svenska friskolereformen är internationellt sett extrem och den har givetvis också lett till resultat. Samtidigt som politikerkollektivet (VP undantaget) med major Björklund i spetsen har lekt skola så har det grundläggande mantrat om valfrihet och vinstdrivande satts på piedestal, vilket lett till att det svenska skolsystemet har rasat i den internationella rankingen.
Vetandets Värld (SR P1) passade i mars på att uppmärksamma det vetenskapliga perspektivet i samband med att internationella forskare inom fria skolval och marknadslösningar träffades på KVA för ett symposium i frågan. I programmet intervjuas forskare som kan uttala sig om skolsystemet med betydligt större andel empiri och kunskap än vad som är fallet när den ideologiska sörja väller ut som kännetecknar den svenska politikerankdammen.
Bland annat lyfts det fram att det svenska systemet har gått betydligt längre än både det amerikanska och engelska har. I USA är de privata skolorna i stort sett icke-vinstdrivande. Under symposiet betecknades det svenska systemet som “till höger om höger” av en brittisk forskare. Läs också inlägget på SvD som ledamöter för KVA skrev i anslutning.
Det ständiga exemplet på framgångsrik skola, Finland (med system uppbyggt under 70-talet inspirerat av Sveriges), dyker också upp i programmet. I Finland trodde man under 90-talet att det var dags att helrenovera skolupplägget och sneglade återigen på Sverige som höll på att dra igång friskolan. Lyckligtvis började internationella studier och jämförelser bli vanligare och finnarna kunde något överraskat konstatera att deras resultat var riktigt bra. Reformivern dämpades därför och skolvärlden kunde ges fortsatt arbetsro och inflytande över hur utbildningen bör utformas på bästa sätt.
När kunskap får gå före tyckande så är det glasklart vad som behövs för ett framgångsrikt skolsystem. McKinsey gjorde en studie redan 2007 där man gick igenom 25 olika skolsystem för att sålla fram vad som krävs. Deras kondenserade resultat är:
1. Se till att läraryrket är attraktivt så att rätt resurser kan rekryteras
2. Se till att de rekryterade lärarna får tillägna sig rätt verktyg och metoder för att lära ut
3. Se till att systemet kan leverera bästa tänkbara förutsättningar för varje enskild elev
Det svenska extrema systemet fallerar ordentligt på ovanstående punkter, tex beroende på:
– Segregationen i systemet ökar. Privilegierade barn har föräldrar som väljer rätt skola i kombination med att vinstdrivande skolor hellre vill ha en attraktiv ‘billig’ elev än en resurskrävande och socialt belastad skapar en självförstärkande drivkraft. Ju större skillnader på skolorna desto viktigare blir det för medelklassen att välja rätt och därmed blir det allt svårare att ge bästa tänkbara förutsättningar för varje enskild elev.
– Lärarna blir tvingade att lägga betydligt mer tid och kraft på aktiviteter som marknadsföring och kundvård. En missnöjd elev eller förälder riskerar att leda till minskade intäkter. Utöver att betydande resurser läggs på något som inte gynnar lärandet så leder det också till en betygsinflation. Höga betyg är givetvis det enklaste sättet till nöjda kunder och bra marknadsföring.
– Det finns självklart fördelar med en bredd i pedagogik och utrymme för olika inriktningar när det gäller lärande. Men i ett system där det är fritt fram för i stort sett vem som helst att spåna fram ett koncept som kan locka till sig vilsna gymnasieungdomar (kommer ni ihåg den fria laptopen…) för att på några år skapa en verksamhet som genererar högre vinst än vad underbetalda lärare någonsin kunnat drömma om, så riskerar det bli större fokus på snabba pengar än utbildningskvalitet och långsiktighet.
På mindre än 20 års tid har den skolpolitiska debatten drivits till ett läge där inte ens socialdemokrater vågar ifrågasätta principen att sätta vinsten i skolan främst, trots att den ur ett internationellt perspektiv är extrem nyliberalistisk. Jag kan inte annat än gratulera lobbyingbranschen för ett oerhört väl utfört arbete!
Det är ingen nyhet att det finns olika synpunkter inom S när det gäller vinster i välfärden – alla har ju inte lika nära till riskkapitalköttgrytan – men det är fascinerande att partiledningen vägrar använda det mest effektiva vapnet som kan uppbringas inför valet 2014.
Annan läsning på temat: Birger Schlaug, Marika Lindgren Åsbrink, Cornucopia, Annarkia, Bengt Silfverstrand, Peter Johansson, , Martin Moberg, Ola Möller, Karin Pettersson, Roger Jönsson, Björn Andersson
AB, 1, 2, 3, DN, 1, SR, 1, 2, 3, SMP, 1, BT, SkD
Semestern går mot sitt slut. Det har inte behövs några större viljeansträngningar för att övervinna matsuget vid lyxiga semesterfrukostar. Inga nämnvärda protester från kroppen varken när det har varit varmt eller vid fysisk ansträngning. Jag upplever också att sötsug har minskat. Givetvis helt subjektivt och säkert placebobaserat, men det är ju också effektivt.
Det största hindret för att korttidsfasta några gånger i veckan under semestern är istället önskan att inte vara alltför asocial. Men det finns ingen anledning att hålla någon stenhård disciplin. Efter ett halvår kan jag konstatera att det går alldeles utmärkt att ha ett flexibelt förhållningssätt. Över tiden blir det några gånger i veckan, ibland oftare ibland mer sällan.
Intressant att höra Fredrik Paulun i P4 Örebro. Paulun som har tjänat sin förmögenhet på att predika diverse näringsläror griper efter halmstrån när han försöker såga korttidsfasta. Argumentet att miljögifter lagrade i kroppsfettet frigörs för snabbt vid snabb fettförbränning är ett av de mer långsökta. Inte minst eftersom han samtidigt inledde attacken med att hävda att fastan inte leder till viktnedgång eftersom man skulle kompensera näringsintaget de andra dagarna. Det blev tydligt att det fanns en stark personlig motvilja i botten. Klart att det är svårt att svänga 180 grader från den plattform man byggt sin framgång på!
Jag har dock full förståelse. Hade jag inte läst Nassim Talebs bok “Antifragile” först, så hade jag förmodligen inte varit lika lättövertygad när fastefenomenet dök upp. Talebs bok vimlar av exempel på hur naturliga (och en del andra) processer stärks av att utsättas för påfrestningar.
För några dagar sedan gick det ut en TT-artikel som tog upp kostnaderna för den ökade smältningstakten på Arktis (se Uppsalainitiativet för bakgrund). Underligt nog har den potentiellt katastrofala (läs tex det som Galen? har skrivit) temperaturhöjningen vid Arktis ofta framställts som positivt. Antingen för att det öppnar upp nya transportvägar eller för att det skapar möjligheter för råvarutvinning (så att vi kan elda på klimatuppvärmningen ytterligare).
Jordens olika ekosystem har en fantastisk förmåga att svälja mycket av den stress som vi utsätter dem för, men på alltför många områden närmar vi oss den brytpunkt när systemet inte bara påverkas i proportion till den senast tillförda påfrestningen, utan där det sista strået är det som knäcker kamelens rygg (tänk buffringsexperimenten på kemilektionerna).
Kostnadsuppskattningen är ett sätt att visa att vi har nått en gräns där nedsidan kan förväntas bli mycket större än det lilla vi kan få ut av att vi ökar påfrestningarna på systemet ytterligare.
För dig som har funderat ett tag i dessa banor är det säkert både intuitivt och faktamässigt glasklart att genomsnittspolitikerns reflexmässiga och politiskt korrekta standardlösning, ”öka tillväxten” eller möjligen det lika naiva ”grön tillväxt” endast bidrar till att gräva gropen ännu djupare.
Antologin ”Att svära i kyrkan. Tjugofyra röster om evig tillväxt” är ett riktigt bra försök att sprida insikten om det paradigmskifte som vi antingen kan förbereda oss inför eller kommer att bli tvingade till. Nätverket Steg3 ligger bakom den. Obligatorisk läsning och utmärkt bok att ge bort!
Många av de tjugofyra rösterna känns igen från den tillväxtkritiska världen. Det är positivt att boken också innehåller bidrag från personer som är kända från helt andra områden. Fredrik Lindström, Stina Oscarson och KG Hammar är namn som säkert kan ge en skjuts åt spridningen.
Jag återkommer till de texter som jag av olika anledningar vill uppmärksamma lite extra.
Du kan köpa boken på tex Adlibris och Bokus
Andra om boken: Schlaug, Per Grankvist, Pär Holmgren, Anders Wijkman, SR, Landet Runt, Sara Karlsson, Ylva Lundin,
Upptäckte ganska nyligen George Carlin. Han var en amerikansk komiker (dog för några år sedan) som utgjort förebild och inspirerat många av dagens komiker. Man kan beskriva honom med att han hade förmågan att uttrycka sig klart och tydligt..
Religion är ett ämne som han ofta tycker till om, även i detta klipp.
När det gäller religion, om du inte känner till pastafarianerna eller kopimistsamfundet, så läs mer här.
För en verkligt hållbar konsumtion, dvs inte bara grönmålad medelklasslivsstil (om du tjänar mycket så är ditt fotavtryck större oavsett ditt miljöintresse), krävs det 100% engagemang och helst total okänslighet för vad som anses socialt accepterat. Vår samhällsstruktur, både ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv, skapar synnerligen svaga incitament för en hållbar livsstil. Den ekonomiska modellen bygger på oändlig tillväxt och ökad konsumtion. Det sociala trycket att med allt tätare intervall uppdatera allt från garderob till möbler, inredning och hemelektronik eldas på med reklam och media eftersom det helt enkelt driver företagens lönsamhet.
Sveriges stoltheter IKEA och HM är två exempel på företag vars grundläggande affärsidé driver en ökad omsättningshastigheten och därmed ökad konsumtion och minskad hållbarhet. Det finns marknader där IKEA ännu inte har fått så stort genomslag och där det fortfarande anses normalt att köpa möbler som ska hålla resten av livet utan hänsyn till tillfälliga inredningstrender. Ungefär som det såg ut i Sverige för 50-60 år sedan. Fascinerande att IKEA trots sin massiva påverkan mot ett mindre hållbart konsumtionsmönster lyckas hålla en så hög profil i miljöfrågor!
Om det hade funnits en ekonomisk drivkraft mot en hållbar konsumtion så hade vi sett helt andra affärsmodeller där tillverkare skulle anstränga sig för att maximera livslängden samtidigt som trendcyklerna skulle förlängas och försvagas. Det finns givetvis en hel del enkelspåriga tillväxtnaivist som bara kan se de enstaka exempel där det ger miljömässiga fördelar av att byta ut gamla prylar (tex tillräckligt gamla kylskåp och frysar).
Men låt oss vara realistiska. Med en samhällsstruktur som premierar hållbar konsumtion hade vi alla använt den typ av diskborstar som på bilden (säljs på Granngården). Jag har sett exempel på daglig användning i över 20 år utan att diskborstens prestanda har försämrats!
Läs mer här: Köpstoppbloggen, Vego Eco, ASPO
Det har alltid funnits sätt för politiker och andra makthavare att i större eller mindre utsträckning berika sig själva. Demokrati är ett utmärkt sätt att begränsa fenomenet. Förfördelade politiker men också rakryggade politiker, media, samhällsengagerade medborgare och företag är några grupperingar som ges utrymme (och incitament) i en välfungerande demokrati att se till att politikers samvete inte blir för rymligt.
De senaste 20 åren har det hänt en hel del i Sverige som gör att rågången mellan samhällets och den enskilde politikerns bästa har blivit allt otydligare. Att 37% av politiker och politiskt tillsatta tjänstemän som lämnat riksdag eller regeringskansli börjar kränga sina makthavarnätverk (som lobbyister) är ett tydligt tecken.
I dagsläget finns det 92 miljarder skäl för riskkapitalbolagen att hålla sig väl med politiker. Ju större köttgryta desto fler slevar får plats. Ett bra exempel är Anders Hultins uppmärksammade facebook-sida, där det blir tydligt hur nära banden är mellan staten och (risk)kapitalet, vilket Cornucopia beskrev bra.
Jonas Sjöstedt sätter fingret på problemet i en text som publicerades i Aftonbladet under den stora lobbyingveckan i Almedalen.
Nu när Löfven har tagit täten i trianguleringskampen (läs Schlaugs sköna inlägg) och även MP verkar ha fått en släng av mittensjukan, så återstår i stort sett bara två partier som tar en egen position. Vänsterpartiet har dessutom visat upp många konkreta förslag (tex ekologi och ekonomi) som gör att det alltmer framstår som det för närvarande enda seriösa alternativet i den svenska politikerdammen. Nu kommer det säkert att krävas en eller annan svart svan för att ändå tränga igenom bruset och skapa en position med reellt inflytande.
Ett vänsterparti, för stort för att ignoreras av S, hade nog kunnat skapa en intressant dynamik. S och MP skulle bli tvingade att lyssna lite mer på sina egna tillväxtrealister och välfärdsvänner och på så sätt formera ett intressant alternativ till dagens stoppa-huvudet-i-sanden-politik.
Den omställning av samhället som krävs för att vi ska sluta leva på miljökredit är givetvis en stor utmaning. Men det är absolut inte omöjligt! Jag kan garantera att den kommer att ske. På vilket sätt är en annan fråga. Antingen blir det den hårda vägen med kollapsande system eller så ser vi till att dra hårt i alla spakar så snabbt som möjligt innan det är för sent.
Som jag tidigare uttryckt så är jag lite tveksam till den i mitt tycke smått naiva inställning som präglar omställningsrörelsen. Det är helt enkelt för mycket fokus på individen och ofta kosmetiska aktiviteter (som stadsodling) för att det ska kunna bli mer än en marginell företeelse på vägen mot ett hållbart samhälle. För att få till de strukturella förändringar som påverkar hela samhället behövs det mycket mer av politisk och ekonomisk påverkan. I slutändan räcker den miljömässiga viljan inte speciellt långt. Det hjälper inte att miljömedvetna medelklassare köper miljöbil och sopsorterar minsta papperslapp. Det är ändå tjockleken på plånboken som i slutändan styr hur stor klimatpåverkan du bidrar med.
Men trots det kan jag se att det finns en positiv aspekt av omställningsrörelsen som handlar om att den skapar större medvetenhet och förståelse för våra utmaningar. Förhoppningsvis kan det bidra till ett större tryck som får politiken att våga skapa de nödvändiga strukturerna.
Passar därför ändå på att tipsa om den nya omställningstidningen OM omställning som finns tillgänglig på nätet.
