Archive for the 'Politik' Category

Page 7 of 9

Tillväxt – hur länge till?

growth

Uppdatering 3: Traditionellt brukar miljökramare kallas flummiga – det verkar som om tillväxtkramare försöker göra allt för att lägga beslag på det epitet. Beundransvärt att någon vågar signera en text som denna! Texten hade gjort sig mycket bättre på Badlands Hyena (där jag hittade länken till artikeln).

Uppdatering 2: Fascinerande, Expressen av alla tidningar har en artikel av Tim Jackson som är väldigt rakt på sak. Det nämns att Tim ska träffa svenska toppolitiker. Vi får se vad det innebär, förhoppningsvis kan det generera en del uppmärksamhet i media. Läs gärna mer om Tim Jackson här.

Uppdatering1 : Det jobbas hårt på att styra bort S från tillväxtkritiken. Svenskt Näringsliv har anlitat PR-byrå med målsättning att skapa en tillväxtvänlig socialdemokrati!

Ekonomisk tillväxt är heligt. Än så länge finns det inget politiskt parti som vågar vara politiskt inkorrekt och offentligt säga att kejsaren är naken, dvs att förväntningar på ständig tillväxt i samhällsekonomin är orimligt (en del bloggdiskussioner finns dock, tex V, MP, S, C, i KD finns det säkert också sådana diskussioner med tanke på Anders Wijkman, men hos FP och framförallt M lär det vara svårt att hitta!

Det finns många grundläggande strukturer i vårt samhälle som bygger på ständig tillväxt. Din pensionsprognos baseras alltid på positiv tillväxt. Det viktigaste sättet att få ner arbetslösheten är genom tillväxt. Miljön ska räddas av tillväxt. Bostadsmarknaden och stora delar av det finansiella systemet skulle få problem utan tillväxt. Vi har helt enkelt format ett samhälle som är beroende av tillväxt. Alltså är det inte konstigt att debatten saknas om vad vi ska göra när samhället inte längre kan drivas framåt av tillväxt. När, var, hur tillväxten kommer att vika vet vi inte så mycket om – det enda som är säkert är att perioden av ständig tillväxt kommer att ta slut.

Tillväxtens förkunnare, som än så länge med nonchalans kan förpassa så kallade tillväxtkritiker som orealistiska alternativa drömmare, brukar prata om att det är tjänstesektorn som ska stå för tillväxten och att grön tillväxt är möjligt med ny teknik. Det finns många invändningar mot dessa argument, men det får jag ta upp i ett annat inlägg (här finns läsvärda tankar). Syftet med den här texten är snarare att visa den övergripande orimligheten med evig tillväxt och att man därmed ur ett politiskt perspektiv faktiskt behöver fundera på hur ett samhälle utan tillväxt ska se ut – oavsett om man tror att det inträffar nu eller något längre fram i tiden.

2009 var Sveriges BNP ca 3204 miljarder kronor. Om vi antar en årlig tillväxt på 3% (inte alltför aggressivt om man utgår från pensionsprognoser), så kommer den årliga BNP-ökning redan år 2129 överstiga dagens totala BNP. Om vi tar ut svängarna och ser vad Sveriges BNP blir år 2500 så hamnar vi på en nivå som är ca 2 miljoner gånger större än dagens BNP! Att det blir så höga siffror kanske överraskar någon läsare, men det är den effekt som man får när man har en exponentiell tillväxt, eller årliga ej avtagande procentuella ökningar. Exponentiell tillväxt är vanligt förekommande i naturen, men det finns alltid en begränsande faktor som slår till förr eller senare. Något förenklat leder begränsningen till att den exponentiella tillväxten bryts på två olika sätt, antingen i form av en J-kurva eller S-kurva. Tillväxten av lämmelpopulation brukar användas som exempel på J-kurva (även om omfattningen av lämmeltåg är något omtvistad), där populationen ökar exponentiellt tills en plötslig avsevärd minskning sätter in. När populationen reducerats ordentlig tar tillväxten fart igen. Vid en S-kurva avtar tillväxten i takt med att begränsande faktorer i den omgivande miljön sätter in och en stabil nivå utan tillväxt etableras långsamt (ingen drastiskt minskning).

Vid exponentiell tillväxt kräver varje fördubbling av populationen / förbrukningen / aktuell enhet, att lika mycket läggs till som det totala antalet sedan tillväxten påbörjades, eller som Stellan Tengroth uttrycker det i sin läsvärda bok ”Tillväxt till döds” : Under tiden fram till nästa fördubbling kommer vi att göra slut på lika mycket som vi har gjort slut på sedan tidernas begynnelse. Vilket får effekten att om världens kolförbrukning fortsätter att öka med 3% årligen så kommer förbrukningen att ha fördubblats redan 2035. Det innebär att lika mycket kol som förbrukats från att det upptäcktes fram till idag kommer att ha göras av med på 25 år! [visserligen med approximationen att den historiska tillväxten varit 3% årligen]

Med tanke på hur beroende vårt samhälle är av ekonomisk tillväxt så finns det all anledning att fundera på vilka alternativ det finns och börja förbereda för en övergång till ett verkligt långsiktigt hållbart samhälle. Ju tidigare detta kan bli en offentligt diskuterad fråga desto större chans att vi undviker att ekonomin och inte minst utvecklingen av vårt samhälle följer mönstret för J-kurvan.

Att prata om långsiktig ekonomisk tillväxt utan att fundera på tidsperspektivet är som att hoppa fallskärm och inte fundera på om man fått med sig fallskärmen förrän man börjar närma sig marken!

Tips på andra sidor som tar upp tillväxtproblematiken: Framtidsrealisterna, Steg3, Effekt


Politikens revansch? Eller fortsätter det utför?

I OBS i P1 går det en serie om socialdemokratins framtid. I dagens program såg Jesper Meijling tillbaka på New Labours succé i slutet av 90-talet som ett sätt att ge perspektiv. Jag tyckte att han hade en bra slutkläm som också sammanfattar ett mer allmänt problem inom politiken:

“Problemet för socialdemokratierna, med det som Geoff Mulgan [huvudskapare av New Labour] får representera här, är som jag ser det inte något med ideologi och höger-vänster, utan att det inte går att utvinna någon socialdemokrati ur det.Därför att en nödvändig definition av ”socialdemokrati” tror jag förblir: något som kan utgöra ett någorlunda långsiktigt och stabilt samhällskontrakt. Vilket förutsätter direkt beröring, inte visioner i största allmänhet. Det förutsätter egen analys, strukturer, sansat arbete med att förstå hur komplicerade saker fungerar, vilka saker som spelar roll. Färre förslag och fler frågor: Hur fungerar infrastrukturen på lång sikt? Finns det någon forskning kring vad man uppnår med vilka incitament i offentliga åtaganden i t ex skolan? Vad är en marknad för något? Hur funkar det? Hur sitter saker ihop? Hur samverkar de med viljor och drivkrafter?”

Alltså en mycket bra sammanfattning av socialdemokratins problem, men som sagt inte bara ett socialdemokratiskt problem. Det beskriver också orsaken till den känsla av reklamvattniga söndertuggade budskap som präglade senaste valrörelsen.

Fokus hade i senaste numret en artikel som förde fram att moderaterna stagnerat efter sin senaste make over. Artikelförfattaren menar att de nytänkande idéerna och analyserna finns bland partimedlemmar, men inte i partiledningen. Att döma av det som når ut i media kan jag inte annat än hålla med.

Även allianskollegorna visar prov på stagnation. Björklund försöker krama ur de sista populistdropparna ur sitt ordning- och reda-budskap. Andreas Carlgren går emot all expertis, statistik och fakta när han försöker hävda att Förbifart Stockholm kommer att trafikeras av rena bilar (fossildriven trafik ska vara borta 2030..), osv.

Det borde helt enkelt finnas en möjlighet för S att ta initiativet och leverera nytänkande, visionär politik men som samtidigt, och inte minst, är förankrad i analys och förståelse av den komplexa värld som vi lever i.   

Partiledare Sommestad

Efter höstens katastrofval är det inte konstigt att det rör på sig i de rödgröna leden (ok, i MP är det ju av annan anledning). Jag har tidigare skrivit om MPs möjligheter att fortsätta uppåt med Gustav vid rodret. Bloggrannen Flute skrev ett inlägg om Jonas Sjöstedt och hans förutsättningar att styra upp vänsterpartiet.

När det gäller S och deras kremlologiska process för att hitta partiledare så är det verkligen inget ämne som intresserar mig. Men efter att sett web-enkäten i DN där man frågar om vilken kandidat som bör bli partiledare så kan jag inte låta bli att kommentera ämnet. Visserligen är det inte fler än ca 6000 som svarat på frågan (just nu), men att outsidern Lena Sommestad låg i topp med 32% av rösterna var en klar överraskning.

Oavsett partisympati så måste erkännas att Lenas blogg är en av få politikerbloggar (åtminstone av de mer inflytelserika politikernas) som verkligen vågar gå på djupet och måla upp den politiska visionen, samtidigt som det baseras på väl genomtänkta och kunskapsbaserade analyser. Som jag förstår det så är Lena inte tillräckligt insyltad i sossarnas maktspel för att vara en sannolik kandidat.

Men det hade helt klart känts som en frisk fläkt i ett parti som har mycket unket att vädra ut.

Uppdatering – både vänster och högerbloggare uppskattar att Lena har åsikter och en politisk egen vilja!

 

Noterat i tidningar: Privata Affärer, Expressen, LO-Tidningen, DN

Bloggat: Isobels text och verkstad , Rebella, Peter Andersson, Min politiska sida, Katarina Nyberg Finn, bios, Björn Andersson

http://flutetankar.blogspot.com/2011/01/vansterpartiets-skarpaste.html

Sommestad om peak oil

Min favorit till S-ledarposten har på sin blogg svarat på Bengt Randers (ASPO Sverige) fråga om Peak Oil. Kort svar, men kännedom om problematiken finns.

Bengt Randers said 12 hours ago:

Bra att politik ska byggas på kunskap.
Var har du då för kunskap om Peak Oil och dess eventuella konsekvenser?
Hur tror du att det kommer att utveckla sig i framtiden Post Peak, står vi rustade för eventuella problem som kan komma i dess fotspår?
Hur påverkas ekonomin av att vi har mindre energi i framtiden, finns det en sådan koppling?
Hur kan vår livsmedelsförsörjning påverkas, när det går åt stora mängder energi för att producera livsmedel?
Du kan titta på vår hemsida där vi tar upp sådana spörsmål.

lenasommestad said 11 hours ago:

Tack Bengt! Jag har försökt följa Peak Oil-debatten, inte minst via Kjell Aleklett här i Uppsala. Men det finns mycket att lära. Här finns några av de stora utmaningar som kräver båda nya tankar och ny teknik för hållbar utveckling.

Tillväxtkramare i lokalblaskan Sydsvenskan

Eftersom det har uppmärksammats att Tim Jackson kommer till Sverige (föreläsning i Malmö imorgon) så triggar det en och annan tillväxtkramare att slå ifrån sig. Tillväxtparadigmet är så självklart att dess försvarare inte behöver anstränga sig speciellt mycket, vilket är tydligt i Sydsvenskans ledarartikel..

Först håller artikelförfattaren med om “att klimatförändringar gör en värld där allting fortsätter som hittills otänkbar”. Sedan konstateras “I stora drag menar han [Jackson] att behovet av ekonomisk tillväxt är en myt och att folk i välbärgade länder måste sluta sträva efter materiellt välstånd.”

Artikeln avslutar med “Den tillväxtsträvande samhällsmodell som Jackson vill överge har under senare sekler radikalt förbättrat människors välstånd och hälsa i världen. […] Då är tillväxten knappast det stora hotet i världen, snarare dess stora möjlighet.”

Ok, Jackson ser ett problem med tillväxten i välbärgade länder. Sydsvenskans ledare menar att utvecklingsländernas behov av tillväxt innebär att även välbärgade länder måste fortsätta sträva efter tillväxt. Logiken är inte glasklar.

Så kan bara någon uttala sig som inte inser att tillväxt bygger på tillgång till begränsade resurser (energi, mat, mineraler). En något mer rimlig slutsats hade varit att välbärgade länder ska se över sin samhällsmodell för att ge utrymme åt fortsatt tillväxt i utvecklingsländer och för att börja utvecklingen av en verkligt långsiktigt hållbar modell.

Sikta mot trädtopparna och nå halvvägs..

Bau-EU

Image via Wikipedia

2007 satte EU upp klimat och energimål som ska uppfyllas innan 2020:

– minska utsläppen av växthusgaser med minst 20 % (30% vid internationell överenskommelse) – från 1990 års nivå

– primärenergianvändning i EU ska minska med 20% mha ökad energieffektivitet

– öka andelen förnybar energi till 20% av all energianvändning i EU

Capgemini gör en årlig studie av energimarknaden och i årets upplaga utvärderar man hur långt EU har kommit på vägen mot de uppsatta målen. Inte helt överraskande kommer man fram till att det är mycket kvar att göra och att det blir svårt att klara målen.

För att börja med den lätta biten – när det gäller växthusgaserna så är man på god väg. Man har redan kommit ner till en nivå som är 17,3% lägre än 1990. Som vanligt kan man dock se ett tydligt övergripande samband mellan tillväxt och klimatpåverkan. Ekonomins tillbakagång under 2009 bidrog till ca 7% av de 17,3% nedgång. Nu är det väl ingen som räknar med stark tillväxt i EU-området fram till 2020 så det går säkert att ro hem en 20%-ig reducering utan alltför stora ansträngningar. En internationell överenskommelse som höjer målsättningen till det lite mer utmanande 30%  är inte på tapeten efter misslyckandet i Köpenhamn.

Energieffektiviseringen blir svårare att ro i hamn. Visserligen fick man även på detta område stor hjälp av finanskrisen som drog ner energiförbrukningen under 2009 med 5,6%, men även med nolltillväxt fram till 2020 så är det tveksamt om målet kan nås. Transport och fastighetssektorn har störst potential och de är branscher där tar lång tid innan effektiviseringar slår igenom på bred front (pga långa ledtider).

Att att öka andelen förnybart till 20% blir också svårt att uppnå. Tillväxttakten av förnybart gick ner under 2009, men låg fortfarande på 15% för vind och 53% för solenergi. Trots den höga tillväxten av förnybart så bedöms den inte att räcka till för att nå en andel på 20% till 2020.

I mina ögon är ovanstående ett exempel på hur svårt det är att både ha och äta kakan, dvs göra tillräckliga miljöförbättringar samtidigt som ekonomin växer. Det överlägset snabbaste sättet att minska energiförbrukningen och därmed klimatpåverkan är en ordentlig recession. Men samtidigt så finns det bieffekter med en krympande ekonomi. Förutom att det säljs färre tepanyaki-hällar så rasar även investeringarna i det som på lite längre sikt ska hjälpa oss att få ordning på energisituationen.

Vad man kan konstatera är alltså att vi helt enkelt inte har de incitament som krävs för att göra vårt samhälle långsiktigt hållbart oavsett om vi har tillväxt eller inte. Det som behövs är därför att skruva åt incitamenten ordentligt så att en större del av hushållskassan går till omställning samtidigt som samhället på sikt måste anpassas till en ekonomi utan tillväxt.

Svarta svanar i öknen

Ingen förutspådde händelseutvecklingen i Tunisien. Det är inte första gången som någon har tagit sitt liv i protest mot ett förtryckande samhälles jävligheter. Repressiva diktaturer har oftast en god förmåga att hantera sånt och självmordsprotester leder sällan speciellt  långt. Den här gången blev det en tändande gnista.

Men ok. Tunisien är ju ändå ett ganska litet och obetydligt land i den här känsliga delen av världen. Visst, Sarkozy blev tvungen att ta avstånd från sin gamla polare Ben Ali, men mycket värre än så var det väl inte. EU skulle fortfarande kunna lita på sina dörrvakter som håller rent framför EU-porten. Det är ju liksom lite prydligare om migranter, asylsökande och andra svartingar hålls på ordentligt avstånd. Och så mycket mer praktiskt om man låter underhuggare sköta det. De (tex Libyen) kan ju ta i med hårdhandskarna på ett helt annat sätt.

Lilla Tunisien sågs inte heller som ett hot mot den realpolitik som USA har kört sedan de blev herre på täppan. För den som haft ögon och öron stängda sedan kalla krigets slut kan jag upplysa om att det finns två saker i Mellanöstern som ligger till grund för USA:s agerande. Israel och olja. Och det är det väl i och för sig inget större fel med. Det enda tråkiga är att det har lett till att man har prioriterat stabilitet framför demokrati. Det är därför man är bundis med ett stort gäng diktatorer i regionen. Verkligen fascinerande att man ändå lyckas sälja in Irak-kriget som ett altruistiskt demokrati- och frihetsprojekt! Det var ju ändå inte så länge sedan som Saddam ansågs vara en så schysst kille att han kunde sponsras i kampen mot Iran (några tusen ihjälgasade kurder kan man ju bortse från). I Saudiarabien sitter diktatorn säkrare än någonsin eftersom han precis kommit överens med USA om att få köpa avancerade vapen för 430 miljarder SEK.

Grönsakshandlaren i Tunisien lyckades alltså trolla fram en svart svan ur den Tunisiska öknen, men det var inte många som trodde på någon dominoteori.

Fredagens och lördagens rapporter från Egypten pekar på att det simmar en svart svan på Nilen också. Och det är en stor svan. Nu kan det bli konsekvenser i en helt annan skala.

Om vi börjar med det positiva scenariot så kan vi hoppas att Egypten sakta och säkert utvecklas till en stabil demokrati som kan ge sina invånare ett bättre liv och som som tillsammans med Tunisien utgör en förebild för regionen. En god relation med Israel bibehålls. USA och EU kan med gott samvete utöka sitt samarbete med Egypten och bidra till en ekonomiskt positiv utveckling som ökar stabiliteten ytterligare. Grogrunden för både politisk och religiös extremism minskar och utvecklingen går mot ett hyfsat sekulariserat och välfungerande samhälle av turkisk modell.

Tyvärr finns det som bekant en hel del spänningar i regionen som gör att det finns en hel del risker, som tex:

Ur ett ekonomiskt kortsiktigt perspektiv är det handel (Suezkanalen) och oljetransporter som kan påverkas. Bloggrannen Flute skriver mer om det. Eftersom det finns ett antal spelare på båda sidor av planen som ser Egypten som en viktig bricka i spelet så kan det vara någon som får för sig att vara proaktiv. Det skulle kunna en möjlighet för Iran att positionera sig. Varför inte via Hamas som de ju redan sponsrar? Eller via Muslimska brödraskapet? Eller så är det Israel som känner sig lite väl obekväma för att bara sitta still. Då kan vad som helst hända, ur ett mänskligt, politiskt och ekonomiskt (inte minst oljepriser) perspektiv.

Och helt plötsligt är fältet fritt för allsköns svarta svanar att dyka upp. Håll tummarna för att det går vägen.

Andra om utvecklingen i Egypten:

Chefsingenjören, Mitt i steget, Röda berget, Ekonomism, Jinge

ab12 dn1234 ex1234 svd1234 gp12 svt1234 SDS

,

MP sjunger upp sig

Uppdatering:

Stockholm Environment Institute publicerar en debattartikel i DN där de på ett bra sätt beskriver de stora miljöutmaningar som vi står inför och som är grundläggande för världens framtida ekonomi och säkerhet. Ett förslag för att få fart på området är att Sverige i regeringen “tillsätter en ”chief scientist” som kan stå för nytänkande inom energi, livs­medelsförsörjning, ekonomi och förvaltning”. Det behövs! Det nämns klokt nog inget direkt tillväxtkritiskt i artikeln. Läser man mellan raderna är det dock ganska uppenbart.

Även sossarnas mest länkade bloggare Peter Andersson” visar på insikter om vikten av ett verkligt hållbart samhälle (inte bara grönmålat). Att han inte kan låta bli att koppla en omställning till ökad tillväxt följer partinormen, men ändå. För min del kan vi gärna prata om att omställningen leder till skyhöga tillväxttal, så länge det genomförs konkreta åtgärder som ger den skjuts mot omställning som behövs.

 

Som en reflektion över valrörelsen skrev jag ett inlägg med bla följande text:

“… Däremot har även MP haft svårt att sjunga ut i valrörelsen. Säkert hämmade av samarbetet med S, men också för att den bärande idén för framtiden inte är tydligt formulerad (jag tror att V är i stort sett samma position). Ett exempel är diskussionen om tillväxtfrågan som beskrivs på bloggen strötankar och tendenser. Om MP väljer att staka ut sin egen bana så har de potential att bli ett betydligt större parti (som i tex Tyskland) med åtminstone en femtedel av väljarna bakom sig.”

Det verkar som om det börjar röra på sig nu. Först skrev Gustav Fridolin ett inlägg på DN debatt där han positionerar MP i mitten med de möjligheter det innebär att plocka de röster som S förlorat och några till. Frågan är om det är på bekostnad av en långsiktig miljö- och tillväxtpolitik, eller om han tänker sig samma knep som Moderaterna. Eller “det nya arbetarpartiet som vill bevara välfärdssamhället”, men som i praktiken kör klassisk moderat sänk-skatten-o-öka-klyftorna-politik.

Andreas Schröder (styrelseledamot i Grön Ungdom) replikerar Gustav i DN och pekar på svårigheten att ha en rimligt tillväxtkritisk politisk hållning och samtidigt sträcka ut handen till borgerligheten. Det kan kännas lite politiskt osmidigt att lyfta frågeställningen i media istället för att hantera det internt, men som Andreas skriver på sin blogg så är det fyra år till nästa val. Jag passar i den frågan. Dock har Andreas rätt i att det händer betydligt mer på vänsterkanten när det gäller ifrågasättandet av status quo i tillväxtfrågan.

Inom S är det lite tabu att vara tillväxtkritisk, men det finns en del bloggdiskussioner där tillväxten definieras så att det i praktiken ändå innebär vad jag skulle kalla tillväxtkritik, tex av Lena Sommestad som menar att “Hållbar utveckling ska vara målet för den ekonomiska politiken och som ifrågasätter BNP-måttet. Att Lena vänder sig mot att hon ansetts förespråka nolltillväxt visar hur känslig frågan är i S. Jag tänkte också länka till en kommentarsdialog på Marika Lindgren Åsbrinks sida, där jag vill minnas att det fanns en ganska tillväxtkritisk definition av tillväxt, men tyvärr så har flera kommentarer försvunnit. Kajsa Borgnäs (fd ordförande S-studenter) är mer rakt på sak.

Kanske finns det därför en poäng för MP (och S) med att hålla en låg profil när det gäller tillväxtkritik. Det är lätt att se vilken propagandaapparat som skulle rulla igång om ifrågasättande av tillväxt skulle föras fram som en valfråga. Möjligen mer strategiskt att sjunga tillväxtens lov, men omdefiniera begreppet och sen se till att driva konkreta åtgärder som driver uthållig tillväxt (oavsett hur det påverkar BNP..).

Gör som Moderaterna!

 

Om alla drar sitt lilla strå till stacken.. så räcker det inte långt!

Självklart är det bra med ökad medvetenhet om hur el kan sparas, men det räcker inte!

Nu när E.ONs reklamkampanj (Läs det här innan du inte stänger av datorn ikväll / Goodbye standby) har rullat ut över Sverige så kunde jag inte låta bli att tänka på ett inlägg som jag skrev i höstas och passar på att posta det igen.

Läs en tidning eller se ett tv-program. Om det handlar om miljö så är det sällan det inte finns ett klämkäckt inslag av: “så här kan du göra för att minska din miljöpåverkan”. Det kan handla om att undvika stand-by-läge på tv:n, byta glödlampor, kompostera, osv. Givetvis är det ofta bra råd och tips som det finns all anledning att följa. Problemet är att man lätt kan få för sig att det är på det sättet som vi kan lösa problemet med att jordens resurser är begränsade och vi börjar närma oss den gräns då överutnyttjandet kommer att få allvarliga konsekvenser (inte bara klimatfrågan, det gäller även vatten, mat, energi och andra resurser).

Kunskapen om att vi lever över våra tillgångar är inte ny och innerst inne inser förmodligen de flesta i Sverige att vår resurskonsumtion i längden är globalt ohållbar. Men även för de mest hängivna miljömuppar så är det inte lätt att avvika från normen. Så länge hela samhällsstrukturen bygger på att naturresurser är mer eller mindre oändliga så kräver en verkligt miljösnål livsstil mycket motivation, lite belöning samt förmåga att leva med tönt- / idiotstämpel. Oavsett om det handlar om varukonsumtion, arbete, energiförbrukning, transport, semester, etc så finns det endast obefintliga incitament för individen att anpassa sig till en verkligt hållbar livsstil. Det är också därför som vi inte har lyckats bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och resursförbrukning – vilket är ett faktum oavsett vad centerpartister yrar om. Miljöpartiet är det enda partiet som har gjort vissa ansatser till att visa att de förstår detta. Tyvärr har det ju inte resulterat i mer än smått meningslösa förslag, som tex 49 öre extra bensinskatt. För att få ner utsläpp från bilar med 20% till 2020 räknar Statens institut för kommunikationsanalys med att skatten måste upp med 7kr!

Ur ett lite större perspektiv så är det istället väldigt mycket grönmålning av olika företags produkter och tjänster som dominerar agendan, gärna uppbackat av politiker, så att det fortfarande ska kännas bra när vi ökar konsumtionen (och resursförbrukningen) ytterligare. För att inte bara skrapa på ytan utan verkligen få till avgörande förändringar så finns det bara två sätt:
1. se till att det svider i plånboken
2. begränsa tillgången, dvs ransonera

Det finns som bekant ansatser till detta (tex utsläppskvoter för koldioxid, miljöskatter, fiskekvoter etc), men problemet är att begränsningarna / incitamenten är mer eller mindre bortkompromissade så att det inte får så stor effekt i slutändan. Det är här de politiska ansträngningarna måste fokuseras om vi inte som så många tidigare civilisationer ska börja halka utför. Miljön kan inte räddas av individers goda vilja och ansträngningar.

Konkurrens om tillväxten

Aribus A380 go around/aborted landing at &quot...

Image via Wikipedia

Historiens förmodligen största (runt 110 miljarder kr) flygplansbeställning har gjorts av ett indiskt flygbolag som du förmodligen aldrig hört talas om – Indigo. Samtidigt prognostiserar Airbus att flygplansflottan ska fördubblas under kommande 20 år – med huvuddelen av tillväxten i Asien (undrar vilka oljepriser de har räknat med i den prognosen..).

Detta är bara ytterligare ett tecken på att det finns två trender som sannolikt kommer att bli besvärliga för oss som är vana vid att leva det glassiga livet (alltså typ topp-20 på BNP-listan):

1. Som jag tidigare varit inne på så finns det några miljarder människor som varje dag sliter oerhört mycket mer än vad vi gör för att nå vår levnadsstandard. De tar gärna över våra arbetsuppgifter till avsevärt lägre ersättningar – med glädje!

2. Det energi- och råvarubehov som tillväxt kräver kommer inte vara lika lätt att tillgodose längre. Den hårdnade konkurrensen från tillväxtområden innebär högre priser och tom risk för att marknaderna kraschar, dvs alla kan inte ens få tillgång till råvarorna trots att de är beredda att betala. Rysslands stopp av vete-export kan ses som en indikation. Kina och Indiens aggressiva politik för att säkra energitillgångar utomlands är ett exempel på att de inte vill bli utan.

Min gissning är att vi inte kommer att kunna se tillbaka på 2010-talet som det fantastiska årtiondet då alla kurvor fortsatte uppåt.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...