Search Results for 'kött'

Page 3 of 4

Tillgång och efterfrågan, svårt även för ekonomer

Marian Radetzki 2005:

Med förväntade tillskott till produktionskapaciteten kan priset hamna på 25 dollar år 2010, knappt hälften jämfört med i dag

Marian Radetzki 2012 i en recension av Alekletts bok Peeking at Peak Oil:

“Energiekonomer kommer säkert att förundras inför frånvaron av ekonomisk analys i boken. De som följt Peak Oil’s historia kommer inte att förvånas. Rörelsens världsuppfattning vilar på föreställningen att geologiska insikter en gång för alla bestämt storleken på utvinnbara kvantiteter av olja, så ekonomiska faktorer som priser och investeringar kan inte ha någon betydelse i sammanhanget. Aleklett och hans trosfränder går längre än så, och refererar till “flat earth economists”, ett pejorativt epitet, när de möter kritik på ekonomiska grunder.”

Ibland undrar man hur det är ställt med energiekonomernas ekonomiska analyser. Det är lätt att få en känsla av att den ekonomisk analysen har ett begränsat värde. Åtminstone när den är så frikopplad från den geologiska verkligheten som i Marians värld.

Läs också Cornucopias träffande allegori över debatten om peak oil.

2050 – en bild säger mer…

.. men inte allt! Inlägget häromdagen blev lite väl tunt. Av misstag publicerades ett synnerligen ofärdig utkast till inlägg. Här kommer den lite mer talande versionen.

NEPP (North European Power Perspective) är ett forskningsprogram inriktat på utmaningarna för energisystemet, ur ett nordiskt perspektiv, som Europeisk och Nordisk energi- och klimatpolicy leder till. Ett gäng svenska universitet och energibranschen står som finansiärer. En hel del intressant går att hitta på deras hemsida.

Första halvlek är avklarad och resultaten kan läsas i en projektrapport. I rapporten finns det ett kapitel som behandlar “Evaluation of the challenges facing the change of the energy system”. En metod för att utvärdera olika energisystemsscenarier har utvecklats. Applicerad på “EU 2050 Energy Roadmap” visar den följande bild:

Exempel på hur utmaningar klassificeras för att utvärderas:

Red – Very significant challenges:
● Establishment of CCS and CO2 infrastructure
● Share of wind and solar generation larger than 25%
● Very significant expansion of the electricity networks
● Very significant structural changes in industry and transport
● Very significant efficiency gains on the demand side.

Yellow – significant challenges:
● New investment and upgrades in nuclear generation
● Share of wind and solar generation larger than 10-15%
● Significant structural changes in the industry and transport sectors
● Significant efficiency gains on the demand side.

För att göra det ännu  mer intressant görs det en jämförelse med den så ofta omhuldade svenska utfasningen av olja från uppvärmning och elproduktion. Nedanstående bild (diagram till vänster) visar metodiken applicerad på den svenska historien, vilket visar att det huvudsakligen har handlat om modesta utmaningar.

Den streckade linjen visar EUs referenscase, dvs vad befintlig policy väntas ge. Då räknar man med ett utsläppsrättspris på 50EUR/tCO2 (idag ligger det runt 7 EUR!). Kort sagt, det svenska bygget av tolv kärnkraftreaktorer och otaliga förbränningsanläggningar för avfalls- och biobränslebaserad fjärrvärme var alltså en ganska modest ansträngning som inte ska jämföras med det som vi och Europa har framför oss.

Läs även: Supermiljöbloggen, Jens Holm, Schlaug, Naturskyddsföreningen

 

Konsumtionsvisionen

I serien om visioner för vårt samhälle och vad som egentligen behövs för att nå visionerna är det dags för den tredje delen. Det första inlägget exemplifierade hur den ambitiösa 2050-visionen för klimatmålen inte matchas av det politiska agerandet. Det andra inlägget, Hälsovisionen, tar upp avregleringen av apoteksmonopolet och hur ett ökat kommersiellt tänkande i sjukvårdssektorn kan skapa en ineffektiv verksamhet som visserligen ger kunderna det som de vill ha, men ofta inte behöver.

Privat konsumtion är temat för detta inlägg. Kanske det område där det är mest uppenbart att samhällsvisionen och handlingsplanen skulle behöva en ordentlig genomgång och verklighetsförankring. Dessutom passande nu när julhetshandeln närmar sig sitt slut.

Som jag tagit upp tidigare så prognostiserar/fantiserar Handelns utredningsinstititut om att detaljhandeln ska växa med 2,9% om året, per capita, fram till 2025! Chansen att vi får den ekonomiska utveckling som krävs för kunna shoppa för ytterligare 350 miljarder år 2025 är obefintlig. Men även bortsett från det så kan man undra vad samhällsvärdet av den ökade konsumtionen är.

Vår privata konsumtion av det som vi hämtar hem från affären (detaljhandeln) och tjänster (exkluderat typiska offentliga tjänster som sjukvård, undervisning, etc) kan delas upp i följande översiktliga kategorier:

Nödvändig – mat för att inte svälta och kläder för att inte frysa. Sedan 50-talet är det inte många i vårt samhälle som blir utan denna konsumtion. Inte så mycket att orda om i detta sammanhang.

Effektivitetshöjande – mat som är mer varierad och långsiktigt hälsosam eller förbehandlad för att underlätta tillagande, kläder med bättre funktionalitet och hållbarhet, prylar som underlättar vardagssysslor som tex dammsugare, tvättmaskin och liknande. Även på detta område har vårt samhälle varit välförsett under långt tid. Under 50-70-talet fylldes huvuddelen av detta konsumtionsbehov upp. Visserligen finns det en hel del effektivitetshöjande arbetsverktyg som har tillkommit (inte minst datorn!), men å andra sidan äter vi betydligt sämre och hållbarheten på prylar och kläder har i genomsnitt försämrats.

Nöje – på detta område har det skett desto mer under de senaste årtiondena. De resurser som vi lägger på konsumtion av hemelektronik, kläder, nöjesresor, media, etc har ökat avsevärt. För att överleva finns det inget behov av denna konsumtion, men för att ett socialt och mentalt välfungerande liv krävs det en del på detta konto. Marginalnyttan av ytterligare nöjeskonsumtion är förmodligen ytterst begränsad, eller till och med negativ. Snarare finns det många som skulle må bättre av mindre konsumtion och mer tillgänglig tid. Det mest absurda är att själva införskaffandet av varorna har blivit ett nöje i sig. Att handla för att få dopamin- och endorfinkickar (vilket kan resultera i missbruk) har blivit ett socialt accepterat och dessutom eftersträvansvärt beteende. Shopping har blivit ett fritidsintresse som det även ägnas mycket tid åt.

Status/bygga sitt eget varumärke– i mångt och mycket är denna kategori svår att särskilja från ovanstående. Gränsen mellan vad som är motiverat ur ett rent individuellt nöjesbehov och vad som är påverkat av förväntningar utifrån är hårfin. Många upplever säkert att deras årliga Thailandsresa är absolut nödvändig för att de ska stå ut med den svenska vintern, men om det inte hade funnits en socialt driven uppfattning om det fantastiska med att “komma iväg” så hade inte heller behovet funnits. Solbränna från vintersemestern är trots allt fortfarande en statussymbol som ska generera många avundsjuka kommentarer om det sociala spelet håller sig till reglerna. Kläder är såklart ett annat utmärkt exempel. Utseendet och kvaliteten på klädesplagget har hamnat i bakgrunden. Istället är det det värde som marknadsföringen av ett märke som skapar huvuddelen av det värde som konsumenten är beredd att betala för. Ur ett samhällsperspektiv är värdet begränsat. Visst finns det positiva effekter av möjligheten att uttrycka sin personlighet med klädstil och liknande, men med den omfattning som det har idag så är de negativa effekterna är desto större.

Ovanstående kategorisering bygger helt på konsumentens perspektiv. För att öka den totala samhällsnyttan skulle nöjes- och statuskonsumtion till stor del ersättas av hållbarhetskonsumtion. En prissättning som bygger på att produkter inte externaliserar kostnader i något led, från råvarutvinning till återvinning, skulle ge ett helt annat avtryck i konsumentens plånbok. Ett par jeans som du köper på H&M för 299kr har en tillverkningskostnad på runt en tiondel av konsumentpriset. Om du ska odla bomull, tillverka tyg och knappar för att sedan sy ihop och paketera och dessutom göra en produktionsförtjänst så är det ganska uppenbart att det finns en del miljömässiga och sociala kostnader som någon annan än konsumenten får bära.

Utöver den konsumtionsökning som vår tillväxt har möjliggjort så har vi alltså kunnat köpa väldigt mycket mer just på grund av import från låglöneländer med låga miljökrav, vilket har drivit ner tillverkningskostnaderna.

Trots att resurserna i vårt samhälle har ökat så mycket och att det värde som vi konsumerar för har ökat ännu mer så har konsumtionshållbarheten försämrats.

Det finns många faktorer som ligger bakom att vi inte lyckas optimera värdet av våra gemensamma samhällsresurser på ett bättre sätt. Jag planerar att ta upp några av dem i kommande inlägg.

 

Andra bloggar på samma tema:

ASPO, Hådén, SchlaugGalen?, Cornucopia, Ljungberg, Sjöstedt, Eko-bloggen, Effekt, Tillväxt-reflektera, Ylven, Stabil Ekonomi

Fagerström och Radetzki i repris, del 2

Jonny Fagerström och bakfoten…

Vi fick en kommentar av Jonny Fagerström till förra inlägget där vi hävdade att de 300 miljarder i kostnad för elcertifikat till utbyggnad av vindkraften till 2035 var en absurd siffra.

“Hej Osunt! Ni har fått en del om bakfoten.
Siden och Hylanders artikel är skåpmat som är bemött för länge sedan i bla Hallandsposten:

http://hallandsposten.se/asikter/hplasaren/1.1018269-bubblan-pa-vag-att-spricka

Sannolikt kommer jag nu bli tvungen att skriva en replik i Ny Teknik också. Men det blir lätt. Siffran 300 miljarder har satt sig bra i media!

Jonny Fagerström”

Jonny verkar ha rätt i en sak iaf, siffran 300 miljarder har satt sig bra i media. Här, här, här, här och här är några bloggexempel. Några exempel från etablerad media: Dagens Nyheter ekonomiNy TeknikNorrländska socialdemokratenNorran, Gotlands tidningar, Helsingborgs dagblad. I övrigt så är det inte mycket som har med verkligheten att göra. Att media basunerar ut en sådan här uppgift utan att ens granska rimligheten i siffrorna är minst sagt anmärkningsvärt. I vårt svar till Jonny gör vi just en rimlighetskalkyl. Vi tyckte att det hela är så pass anmärkningsvärt att det är värt att lyftas upp i ett inlägg:
.
“Hej Jonny, vad kul att du kommenterar på vår blogg!

Artikeln du hänvisar till ökar varken min förståelse för hur ni har kommit fram till 300 miljarder eller gör det mer trovärdigt. ”Att summera allt detta till 300 miljarder kronor år 2035 är alltså bara matematik…” Den summeringen hade nog jag också klarat av, trots att jag varken är lektor eller överstelöjtnant, om jag bara hade vetat vad jag ska summera. Här får du gärna förtydliga vilka termerna som ska summeras är.

När jag läste till civilingenjör var en av de första sakerna som vi fick lära oss att alltid kontrollera rimligheten i svaret, om vi räknat ur något. Eftersom Radetzkis/Fagerströms matematik med summering av okända termer är över min förmåga så väljer jag istället att kontrollera just rimligheten i svaret, dvs 300 miljarder i subventioner till vindkraften fram till 2035 för att öka produktionen av el från förnybara energikällor med 25TWh.

Själv är jag delägare i ett vindkraftverk (http://www.vindparkvanern.se) och jag betalade 5500 kr för en andel med nominell produktion av 1MWh el. Här är en uträkning baserad på siffror från Elforsk som indikerar en investeringskostnad på 5000kr/MWh (inklusive vägar, elnät, anslutning).

Investeringskostnaden för 25TWh vindkraft blir då ca 125 miljarder kr. Om vi tänker oss en rak fördelning av de av Radetzki/Fagerström beräknade subventionerna på 300 miljarder så innebär det subventioner om 12 miljarder per år.

Med en avskrivningstid på 25 år för vindkraftverken ger detta avskrivningar på 5 miljarder årligen. Om vi antar en kalkylränta på 5% blir kapitalkostnaden 6,25 miljarder. Den totala investeringskostnaden blir då 11,25 miljarder per år för 25TWh vindkraft. Med subventioner på 12 miljarder årligen blir överskottet från investeringen alltså 0,75 miljarder årligen plus 25 TWh el att sälja..

Om Radetzki/Fagerström verkligen tror på sina egna kalkyler så antar jag att de har belånat sig upp över öronen för att investera i vindkraft, en bättre investering torde vara omöjligt att hitta.

Jag anser att beräkningen faller redan på rimlighetstestet. Som hjälp till herrarna Radetzki/Fagerström att göra en rimligare beräkning så skulle jag råda dessa att inte betrakta elcertifikatspriset som konstant. Priset sätts på en marknad som styrs av utbudet (produktionen av förnyelsebar el) samt efterfrågan (kvotplikten som anger andelen elcertifikat som elleverantörer är ålagda att köpa). Värt att nämna är att kvotplikten mellan 2010 och 2035 varierar mellan 20% och 0,08%, att tro att kostnaden per producerad energienhet, trots denna stora variation i efterfrågan, är konstant är snällt sagt naivt. Jag rekommenderar varmt energimyndighetens hemsida för Radetzki/Fagerström, där kan de lära sig om hur elcertifikatsystemet fungerar vilket de uppenbarligen inte har förstått. Behöver ni hjälp med beräkningarna så ställer jag gärna upp, det vore intressant att få fram en riktig siffra på den förväntade kostnaden för utbyggnaden av förnyelsebar energi.

Vänligen, Osunt “

Jonny svarar därpå igen, lite smått kryptiskt, men ändå ett svar:

“Ok!
Jag är inte riktigt med på var i artikeln i HP du tappade tråden. Att elcertifikatspriset inte är konstant är riktigt. Tendensen är dock ökande över tid:
http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Energi/Styrmedel/Elcertifikat/?from1398=2003&to1398=2010

Enligt Energimyndigheten kan priset komma att variera mellan 15 öre och upp till 55 öre/Kwh.
Vi har räknat med 35 öre rakt av som du ser i artikeln.
Vi har räknat med att denna subvention för 30 TWh upprätthålls minst intill 2035 och med dubbelt stöd för vindkraft till havs.”

I Jonnys kommentar finns det tillräckligt med ledtrådar för att vi ska kunna se var han och Radetzki har gjort sitt räknefel. I nästa inlägg ska vi gå igenom det, fortsättning följer…

Vi är inte de enda som har uppmärksammat galenskapen, här är några andra som har skrivit om Radetzki & Fagerströms yviga vindkraftsberäkningar, Eko-bloggen, Cleantech-nätverket, Johan Trouve, Anders Wijkman, Toppmötet, Fourfact, Supermiljöbloggen, Second Opinion, men vi har inte riktigt hittat någon som gått till botten med det.

Vargen (Birger Schlaug) äter upp rödluvan

För någon vecka sedan blev jag tipsad via Birger Schlaugs site om en intervju som han hade gjort med Christer Gunnarsson. Christer är en av författarna (Martin Andersson den andre) till boken “Hållbarhetsmyten – varför tillväxten inte är problemet”. Boken fick en del uppmärksamhet 2011 när den kom ut.

Bokens ämne är ungefär: allt snack om hållbarhet och att jordens naturresurser sätter gränser för tillväxten är bara trams. Jag blev nyfiken på att läsa hur forskare angriper ett sådant utmanande upplägg. Det kan ju inte vara helt enkelt att få någon rätsida med en sådan ansats. Lyckligtvis dök det upp en recension på Ekonomistas som fick mig att spara in både tid och pengar. Professor Astrid Kander som är kollega till de båda herrarna förklarade tydligt vilka brister boken har.

För övrigt hade jag svårt att förstå varför det blev så mycket tjafs om SNS när deras oberoende från särintressen och deras devis “Kunskap för välgrundade beslut” började ifrågasättas i höstas. Jag har snarare sett SNS som en garant för att föra ut särintressen via en pseudovetenskaplig plattform. “Hållbarhetsmyten – varför tillväxt inte är problemet” verkar bekräfta den observationen ytterligare.

Tyvärr bemötte aldrig de båda författarna Astrids invändning (åtminstone inte i media). Därför var det med stor nyfikenhet som jag klickade igång Birgers intervju.

Jag blev inte besviken. Birger lockade in Christer i fälla efter fälla och lät dem slå igen med obönhörlig kraft. Läs följande ungefärliga utdrag:

Inte så långt in i intervjun gör Christer ett lamt försök att försöka slingra sig ur klimatdebatten:

“Är du klimatskeptiker?”

“Klimatförnekare skällsords, skämt, ha,ha, bla, bla – det tar emot att säga säga det rakt ut”

“Tror du på majoriteten av forskarnas uppfattning”

“Jag måste säga att jag är skeptiker. Jag är skeptiker som man ska vara som forskare. Jag vill veta mer..”

“Ännu mer?”

“Man ska vara väldigt skeptisk. Att vara forskare är att alltid vara skeptisk. Även mot dina egna åsikter. Jag tror inte att de flesta som talar i klimatfrågan vet vad de talar om.”

“Har inte den majoritet av forskare som är oroad för klimatomprövat sin omfattning som de hade för 20-30 år sedan…”

“Jag vill inte gå in i den debatten. Fakta är viktigare för mig. Min faktakunskap är för dålig.”

Men det blir ännu bättre när de fortsätter med att resonera om vad tillväxt är och hur det definieras.  Birger skjuter lömskt in följdfrågan:

“Tillväxten mäts då exponentiellt. Kan du förklara vad det är?”

“Hur menar du då?”

“Om man har 4 procents tillväxt blir det en fördubblad ekonomi om 18 år” Är det ett problem, att man mäter exponentiellt?”

“Mäter och mäter”, bla, bla, inget svar

Birger tar sats och förtydligar igen: “Vid nästa sekelskifte skulle vi ha 32 gånger så stor ekonomi som idag. Är det möjligt och rimligt?”

“Det är en fråga om innehåll. Producera 32 gånger mer livsmedel kommer vi ju inte att göra… Tjänstedelen blir bara större  och större”

“Är det möjligt med en 32 gånger så stor ekonomi i Sverige om 90 år?”ä”

“32 gånger, hmm, det skulle återspegla en 32 gånger högre levnadsstandard. Det blir mycket mer suspekt”

“Ändå försvarar du tanken på en evig ekonomisk tillväxt”

“Vår värld har inte 4% ekonomisk tillväxt. En utplaning kommer nog”

“Så evig tillväxt är i princip en omöjlighet?”
“Det är möjligt, ja”

“Du skriver så här också: “Ett samhälle utan tillväxt är otänkbart” Vad menar du då?”

“Man måste öka den produktiva förmåga för att föda fler människor. Hade vi inte haft tillväxt hade vi varit väldigt få på jorden”

“Du skriver också: “I samhällen utan tillväxt produceras inget överskott. Alla producerar för hushållets behov. Det man inte producerar kan inte införskaffas.” Så om Norge nu inte skulle fortsätta ha ekonomisk tillväxt i fem år så producerar man inget överskott utan bara det hushållet har behov av. Det är det du skriver”

“Svälj, Jaha…. Ehhh…. Vi tänker ju att diskussionen handlar om ett hypotetiskt resonemang – om ett samhälle med extensiv ekonomisk tillväxt. Det handlar inte om det moderna samhällets tillväxt. Norge-fallet gäller inte”

“Men varför skriver du så?”

“Jag förstår din åsikt. Det här är ett resonemang om tillväxtens basala definition. Där ett samhälle med självhushåll är utgångspunkten.”Det blir svårförståeligt om idén överförs på den moderna tillväxten”

“Så egentligen så ser du att vi på en 100-årssikt kommer få samhällen utan ekonomisk tillväxt?”

“Ja en utplanande tillväxt och ekonomi”

Är det inte rimligt då att politiker funderar över vad som händer efter tillväxtsamhället?”

“Men boken är skriven av två personer som har jobbat med utvecklingsfrågor i fattiga länder. Vi menar att där är vägen lång innan man ska börja tänka så.

“Tillväxtkritikerna som du skriver om, är det någon av dem som menar att vi ska hindra att fattiga länder får ekonomisk och materiell tillväxt.?”Menar de inte att de är vi i den rika delen av världen som ska dra ner på vår konsumtion? Är det inte så debatten är?”

“Många är nog så, men dock inte alla”

Häpp! Så gör man för att få en tillväxtutopist som har ägnat en hel bok åt tillväxtens lov att göra en pudel och medge att tillväxtens era snart är förbi!

Christer är inte den enda drömmare som man hade velat se toastad i Birgers bedrägligt mysiga fåtölj..

 

 

LCHF och Katrin Zytomierska

I några tidigare inlägg (85kg kött!, Köttfrossa, Mer kött ger sämre omdöme) här på Osunt så har jag beskrivit de resurs- och klimatmässiga problemen med vår höga köttkonsumtion. Därutöver kan man slänga fram två argument till mot den höga  köttkonsumtionen. Etiken och hälsan.

Jag har länge fascinerats över att det finns så många människor i vårt trendkänsliga land som är så fixerade vid att öka sin köttkonsumtion – också av hälsoskäl! Jag har förundrats över hur dessa LCHF/dylikt-fanatiker får ihop sin världsbild, inte minst när man lägger någon form av miljöperspektiv på ätandet.

I ett som så ofta utmärkt inlägg hos bloggrannen Ekologistas så fick jag tips om en länk till ett eftersnack i SVT Debatt. Den gav mig en aha-upplevelse. En rabiat Katrin Zytomierska argumenterade påstridigt och visade samtidigt upp en otroligt låg kunskapsnivå. Med tanke på att hon är en huvudfigur i LCHF-världen (topplistad bokkrängare) så skulle man kunna förvänta sig en något djupare kunskap och insikt. Som att fisk också är kött. Eller att världen är större än hennes ego.

Ibland är det lätt att fastna i sin egen bubbla och tro att de flesta åtminstone har lite hum om hur saker och ting hänger ihop. Eftersnacket var en sådan kontakt med verkligheten som behövs ibland. Kommentarsfältet på Katrins blogg ger mig dock nästintill en överdos av verklighet.

Åter till hälsan. DN hade en bra sammanställning av forskningsläget när det gäller kött och cancerrisker. Precis som känslomässigt djupt engagerade klimatskeptiker så kan säkert LCHF:are hitta “vetenskapliga bevis” för att det är precis tvärt om. Men om vi bortser från det så ökar högt intag av rött kött och charkuteriprodukter riskerna för cancer. DN sammanfattar det så här:

  • Det finns ett massivt vetenskapligt stöd för att charkuterier och rött kött höjer risken för tjock- och ändtarmscancer. Riskökningen varierar något mellan olika studier, men verkar ligga någonstans runt 30 procent för varje daglig portion.
  • Det finns visst vetenskapligt stöd för att rött kött och charkuterier höjer risken för cancer i bland annat strupen, lungorna och bukspottskörteln och att charkuterier dessutom höjer risken för prostatacancer.
  • Flera nyare studier pekar mot att rött kött och charkuterier även höjer risken för stroke och typ 2-diabetes.
  • Till rött kött räknas i allmänhet nöt, gris, får och get. Till charkuterier eller ”processat kött” räknas bland annat korv, bacon och leverpastej.

 

Logik? Hallå, var finns du?

Ibland när jag är ute och flyger (nej, jag har inga moraliska betänkligheter – energisystemet/samhället kommer aldrig att ställas om för att enskilda individer är duktiga, men för min egen sinnesfrid försöker jag dock undvika onödig överkonsumtion) så händer det att olyckan är framme. Helt plötsligt sitter man där utan att ha något vettigt att läsa eller göra. Då händer det att jag plockar fram flygplanstidningen.

I senaste numret av Scanorama (SAS tidning) fanns det en reklambilaga som handlade om energin i vårt samhälle. Det fanns en hel del inskränkta/grönmålande beskrivningar om hur världens totala förbrukning kommer att fortsätta öka länge till, hur nya miljövänliga lösningar ska ta över samtidigt som kol och gas kommer att vara fortsatt viktiga energikällor. Kol och gas sägs dessutom räcka i många hundra år till – om förbrukningen håller sig på dagens nivå. Alltså alldeles ordinärt motsägelsefullt och orealistiskt.

Men det var när jag kom till stycket om peak oil som det började hända grejer. I texten inledde man med att hänvisa till att vissa forskare säger att “peak oil” redan är här. Efter förklaringen av själva begreppet fortsätter man med “It will merely become more expensive and more difficult to extract. In the end, as production costs increase, it will be substituted by other energy sources.”

Ah! Så skönt, då är det ju alltså inte något problem även om peak oil redan är här. Om det är någon som tycker att det var offensiv argumentation så kan jag bara säga “you ain’t seen nothing yet”:

“Some scientists, on the other hand, maintain that it will be a long time before the economically viable oil reserves are exhausted. Russia and Saudi Arabia are the world’s two largest oil producers. Their economies are highly dependent on energy export and it will be difficult to politically hinder or decrase the supply of oil”

Visst är det en ovanligt kreativ förklaring till varför peak oil är omöjligt? Eftersom de stora oljeproducenterna är beroende av sina oljeintäkter och de inte låter sig påverkas av politiska påtryckningar så kommer oljan helt enkelt att flöda länge till.

Ett annat guldkorn på temat intressant logik hittade jag i Sydsvenskans artikel om att vi numera är sju miljarder. Rubriken på en artikel är “Med rätt politik och ny teknik kan alla bli mätta”. Intressant tänkte jag. Kul att de skriver något om vikten av en resurssnål livsmedelsproduktion och konsumtion. Gissa om jag blev snuvad på konfekten. Jag citerar:

“I debatten om livsmedel påstås ofta att minskat köttätande skulle lösa många problem. Riktigt så enkelt är det inte, menar Lisa Sennerby Forsse [rektor på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU]. Även om 40 procent av allt som kommer ut från jordbruket på jorden har anknytning till djurhållning. – 1,3 miljarder människor är beroende av boskapsskötsel för sin överlevnad. Av dem äger nästan hälften ingen jord utan lever bara på djuren. – Dessutom ökar efterfrågan på både kött och mjölk efterhand som fler får det bättre. Det är snarare bättre djurhållning för mer avkastning som är lösningen.”

Egentligen är kommentarer överflödiga, men eftersom det har hänt att en och annan kommentar till inläggen här på bloggen visar på en bristande logisk förmåga hos en minoritet av läsarna så ska jag förtydliga.

1. De 1,3 miljarder som lever på sina djur tillhör definitivt inte den kategori som står för överkonsumtionen. Utöver att deras köttintag med säkerhet inte ligger i topp (jämför gärna länder där man är beroende av boskapsskötsel med typiska i-länder i denna tabell) så bedriver de en djurhållning för att det inte finns alternativ. Den mark som tas i anspråk är för lågavkastande för att kunna odlas upp. Smått absurt att snacka bort minskad köttkonsumtionen med det argumentet.

2. Det andra påståendet från Lisa är att efterfrågan på kött ökar och att vi därmed måste öka produktionen. Lisa menar att det inte är så enkelt som att minskad köttkonsumtion skulle lösa många problem. Men på vilket sätt anser hon att ökad produktion är en bättre lösning (och mer sofistikerad..)? Lisa har helt enkelt svårt att inse att det finns fysiska begränsningar i vår värld. Ökad efterfrågan leder tyvärr inte alltid till ökad produktion.

Och än en gång kan vi alltså säga ajöss till logiken.

Det finns forskning som visar att det finns två olika typer av tänkande, det intuitiva (baserat på erfarenhet och vana) och det mer fokuserade ansträngningskrävande. Kanske det kan vara en förklaring till att det dyker upp så mycket bristande logik just när det handlar om övergripande förändringar som ställer den invanda verkligheten upp och ner.

 

 

Energipolitik i Storbritannien

Energipolitik kan säkert kännas som ett besvärligt område i Sverige, men det finns nog en och annan brittisk politiker som skulle kunna drömma våta drömmar om svenska energipolitikers situation.

Även om vi skulle bortse från klimatfrågan så har Storbritannien en hel del utmaningar att tampas med. Utöver att energitillgångarna i Nordsjön inte längre räcker till landets förbrukning, så finns det också ett rejält behov av att förnya elproduktionskapaciteten (en fjärdedel behöver ersättas inom kort). Under kommande 10-årsperiod bedöms investeringsbehovet uppgå till 110 miljarder pund.

Hur man ska lösa detta diskuteras dessutom samtidigt som regeringen har annonserat betydande nedskärningar av välfärdssystemet och skattehöjningar för att komma tillrätta med ett skenande budgetunderskott. Ekonomiska bedömare antyder också allt mer frispråkigt att det finns  risk för en globalt långvarig ekonomisk svacka som kan hålla i sig uppemot 10 år. Det gör inte heller situationen lättare. Inte heller att finanssektorn, som knappast är en i framtidsbransch om recessionsscenariot håller i sig, står för 8-10% av Storbritanniens BNP.

Därför är det intressant att följa hur det hela utvecklas. Regeringskoalitionen har under sommaren lagt ett förslag till reformering av elmarknaden som verkligen är radikalt. Storbritannien som under Thatcher var tidigt ute med att avreglera energimarknaden (25 år sedan) kan nu gå i bräschen för en återreglering.

Personligen tror jag att det fanns all anledning till stora delar av den avreglering som genomfördes i Sverige (och säkert i andra länder också). Med tanke på det stora omställningsbehov som även Sveriges elproduktion står inför (dock avsevärt mindre än i Storbritannien) så kan det vara motiverat med ökad reglering för att påskynda och få bättre kontroll över den processen.

Åter till Storbritannien. Vad göra för att investeringsmedel ska flöda in i CO2-snål elproduktion (förnybart, kärnkraft, CCS)? Koalitionen av Tories och Liberal Democrats föreslår:

  • minimipriser på CO2 för att ge investerare större säkerhet
  • långsiktiga feed-in tariffer med Contract for Difference, vilket innebär att staten pröjsar skillnaden mellan marknadspriset och det som krävs för rimlig avkastning på den CO2-fria produktionen. Om marknadspriset går över avkastningskravet så tar staten hand om mellanskillnaden. Alltså en betydligt elegantare lösning än de vanliga feed-in systemen
  • Emission Performance Standard som begränsar CO2-utsläpp till 450g CO2 / kWh.
  • Kapacitetsmekanism som ska verka både via efterfrågan och produktion. DECC (Department of Energy and Climate Change) funderar på det här området, mer info om lösningar kommer vid årsskiftet.

Alltså en hel del marknadsreglering för att komma från Thatcher’s pojkar!

För övrigt är det intressant att det finns en debatt i UK om ”the big six”, dvs den oligopolsituation som de sex stora energiföretagen utgör. Jag undrar hur många aktörer som krävs för att det ska vara tillräckligt många? Jag är tveksam till att det är antalet aktörer som avgör marknadseffektiviteten när det gäller energibranschen. Komplexiteten och investeringarna är för stora för att vi ska närma oss en torghandelsituation (den enda verkliga marknaden som kommer i närheten av grundläggande NEK-teori..). Däremot krävs det reglering som gör att aktörerna levererar det som samhället behöver, dvs mindre, miljövänligare och dyrare energi!

Kommer frälsaren från Italien?

Är det verkligen möjligt? Italien – landet där maffian fortfarande har ett stort inflytande i samhället. Landet där Berlusconi är den premiärminister som suttit längst. Och inte minst landet som gjorde tutt-tv till ett begrepp. Tänk om det ändå är så att frälsaren som ska lösa våra energiproblem verkar i detta land?

Alla som har slängt ett öga i Ny Teknik på sistone (Cornucopia kommenterar) har säkert läst om Andrea Rossi och hans E-cat som skulle kunna vara lösningen på världens energiproblem – om det fungerar och går att skala upp.. Det är fortfarande lång väg kvar, men att döma av artiklarna och kommentarerna  i Ny Teknik så går det inte att än så länge klassa det som bluff. Vi får se hur det går.

Ett annat italienskt stjärnskott (?) i energibranschen är det i Sverige något mindre uppmärksammade KiteGen. Deras teknologi är lite enklare att förstå sig på. Det handlar om att dra nytta av de starka luftströmmar som finns på riktigt hög höjd. Istället för att använda vindkraftstorn så tänker de sig att komma åt vinden med drakar i långa linor som därmed kan nå mycket högre. Vinden drar upp drakarna och kraften överförs till generatorn på marken. Styrning av drakarna gör att de sjunker när de har nått maxhöjd och en ny cykel påbörjas. Den starka vinden på några tusen meters höjd i kombination med att generatorn står kvar på marken gör att det ska bli en mycket bra EROIE (uppskattat >100). Byggandet av en prototyp har kommit igång.  På The Oil Drum har det rapporterats från projektet. Även Bill Gates har funderat på höghöjdsvindkraft och har frågat sig varför David McKay (författare till den utmärkta Sustainable Energy Without the Hot Air) inte tog upp det som en potentiell energikälla. Grundaren till KiteGen kommenterade också.

Precis som E-Cat så är KiteGen nära en prototyp som ska visa om tekniken håller. Någon detaljerad info om när testkörningar ska påbörjas och vara avslutade har jag inte hittat, men de senaste bilderna visar att själva anläggningen är på plats.

Både historien och samtiden kryllar av ambitiösa energiproduktionsprojekt baserade på mer eller mindre revolutionerande idéer. Den gemensamma nämnaren är att de har slukat mycket pengar och ytterst sällan kommit i mål. Att bara utveckla landbaserad vindkraft från prototypproduktion till industriell skala tog ca 30-40 år. Sannolikheten att det dyker upp en revolutionerande teknik som vänder upp och ner på energivärlden är minimal, men visst hade det varit fantastiskt!

Tillägg – efter allt fler tecken på att Mr. Rossi med sin E-Cat tillhör den lycksökande och inte alltid så ärliga kategorin av energientreprenörer, så verkar det som om den senaste turen där man bryter med pilotkunden Defkalion är den första spiken i kistan på drömmen om ny omvälvande energiproduktion. Tråkigt, men inte så oväntat.

Det ser även mörkt ut för Kitegen – inga nyheter ute och det verkar inte heller finnas någon info om testkörningar som borde kunna ha gjorts vid detta laget..

Debt supercycle – John Mauldin och BIS

Uppdatering: Positivt att SvD (Andreas Cervenka gör det igen) lyfter fram frågan om orimligheterna västvärldens pensionssystem. Ännu intressantare blir det när man kopplar ihop pensionerna med budgetunderskotten som John Mauldin gjort.

Investeringssnubben John Mauldin har publicerat ett utdrag ur sin kommande bok där han diskuterar “debt supercycle” med utgångspunkt i en rapport från BIS (Bank of International Settlements – centralbankernas samarbetsorganisation).

Det är en läsvärd sammanfattning som visar på explosiviteten i de budgetunderskott som härjar både på vår kontinent och på andra sidan pölen.

Nedanstående diagram (finns också i BIS-rapporten) visar vad som händer med skuld/BNP om man väljer/lyckas att:

1. inte göra några förändringar (både underskott och pensionsvillkor)

2. minska underskott med 1 procentenhet per år under fem år, men behåller pensionsvillkor oförändrade

3. minska underskott med 1 procentenhet per år under fem år och håller pensionskostnaden stabil (trots fler pensionärer – alltså sämre villkor)

Slutsatsen i rapporten från BIS är:

1. Skuldproblematiken är besvärligare än bara effekterna av finanskrisen – åldrande befolkning ger en ännu större effekt.

2. Nivån på de offentliga skulderna har lett till att statsskulder (I-världens) inte längre betraktas som lågrisk, vilket kan sätta press på regeringar att agera snarare än vad de skulle önska eller hoppas.

3. Det finns risk att höga skuldnivåer påverkar tillväxtpotentialen negativt

Rapportförfattarna vill inte ge råd om hur skuldproblematiken ska hanteras, men menar att höjd pensionsålder är att föredra framför reducering av förmåner eller höjda skatter. Något som jag har lite svårt att se orsaken till. Inte minst med tanke på att USA har en militärbudget som absolut inte matchar deras ekonomiska förmåga. Visserligen har det i relativa tal gått ner några procentenheter sen toppåren, men USA är fortfarande överlägsen etta med nästan 50% av de globala militärutgifterna. Samtidigt ligger de senaste skattelättnaderna för rika fortfarande kvar och USA har sedan 60-talet haft en trend med minskad progressivitet i skatteskalan (översta tiotusendelen betalade 71,4 procent 1960, medan de 2004 slapp undan med 34.7%).

Men skulle man lägga till den våta filt som ett oljepris i intervallet 100-200$ innebär för USAs (mfl) ekonomi så blir det nog ännu brantare kurvor i diagrammet.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...