Föreställ dig en villaförort strax utanför en av Sveriges mer attraktiva städer. Villamattorna av 70-talshus breder ut sig. Det är villor i 70-talskvalitet med allt vad det innebär i form av budget- och risklösningar som väggar med enkelgips och träsyllar direkt på betongplattan. Husen börjar närma sig 40-årsåldern och det är lätt att börja fundera på livslängden för husets komponenter.
Denna möjlighet att göra sig bilpendlingsberoende (två bilar per hushåll är såklart standard) kan man förverkliga till det facila priset av ca 2-3 miljoner. Då ingår utsikten att få lägga om tak, byta stammar eller ruttna syllar inom en inte allt för avlägsen framtid.
Gör nu den anakronistiska övningen att föreställa dig en av dessa 70-talsvillor, 140 m2 stor, men nybyggd idag (eller snarare 2009). Villan som 1976 kostade 195 000 kr, skulle i 2009 års penningvärde kosta under miljonen (historia.se har en utmärkt nuvärdesomräknare som sträcker sig till 2009). Alltså en nybyggd villa i attraktivt läge. För mindre en miljon!
Även om man räknar upp priset med löneindexutveckling istället för KPI så blir det inte värre än strax över miljonen.
Finns det något som motiverar att boendeprisutvecklingen på lång sikt skenar ifrån KPI och löneindex?
Intressant, detta är precis vad jag har försökt förklara för mina föräldrar när de undrar varför jag inte vill köpa ett 40 år gammalt radhus. De köpte ett nybyggt hus -89 och i dagens penningvärde motsvarar det 1,4 milj. Varför ska då jag köpa ett renoveringsobj för mer? Det skulle innebära att jag måste jobba xtra pass resten av livet för att ha en sämre levnadstandard än mina föräldrar. Dock verkar dom inte kunna fatta detta utan tycker att jag är korkad. Vi for väl se vad som händer? tack för ett bra inlägg.