Archive for the 'Ekonomi' Category

Page 2 of 11

EQT- Swedegas. This game is rigged

Stringer: “Until then, Mr. Charles, we’re gonna handle this shit like businessmen. Sell the shit, make the profit and later for that gangster bullshit. Yeah.”

Poot: Do the chair know we gonna look like some punk ass bitches out there?”

Stringer: “Motherfucker, I will punk your ass for saying some shit!”

Shamrock: “Yo String! String! Poot did have the floor man.”

Stringer: “Shut the fuck up man, this nigga too ignorant to have the fuckin’ floor. Y’all niggas need to start looking at the world in a new fuckin’ light. Start thinking about this shit like some grown fucking men. Not some niggas off the fuckin’ corner, you heard me?”

———-

Slim Charles: “Game’s the same, just got more fierce.”

———-

Frank Sobotka: ” You know what the trouble is Brucie? We used to make shit in this country, build shit. Now we just put our hand in the next guy’s pocket.”

———–

Citaten kommer från “The Wire”. Överlägset bästa tv-serien som jag sett och med en dialog som får en att drömma om att man kunde prata som en Baltimore-gangster eller polis.

Jag nostalgiläste citaten på wikiquote och kom av någon underlig anledning att tänka på riskkapitalbranschen. Tankegången ledde vidare till EQT och deras affärer med det svenska transmissionsnätet för naturgas.

För ca två år sedan skrev jag om att EQT kompletterade sitt innehav i gasstamnätsbolaget Swedegas med de högtrycksrör som E.ON ägde och på så sätt fick en monopolställning. Jag konstaterade också:

“..det kan också bli en ganska känslig situation eftersom det är myndighetsbeslut som till stor del styr möjligheterna att generera vinster. Energimyndigheten övervakar marknaden med en regleringsmodell som sätter ett tak för avkastningen på anläggningarna […]

För att få lite snurr i rören och kunna kränga infrastrukturen vidare till nästa fondbolag med bra avkastning så krävs det helt enkelt att man har tumme med politikerna. Det är inte så bra om det slängs politiska käppar i hjulen när man ska skrämma upp volymer och avkastning till att bilda en fin tillväxthistorik, samtidigt som det måste gå att måla upp möjligheter för vidare expansion.”

När det gäller expansionen så har EQT/Swedegas slängt fram planer på LNG-terminaler i Göteborg och Gävle (med gasnät). Framtidsvisionen med fantastiska expansionsmöjligheter är uppmålad. Inga investeringar som ökar risken för EQT är gjorda, bara lite förstudiemedel. Så ska riskkapitalslipstenen dras.

Gastransmission är en verksamhet med mycket låg risk. Åtminstone med det tidsperspektiv och det BAU-paradigm som riskkapitalisterna arbetar under. Så när EQT/Swedegas tryckte upp kassaflödet genom att lyckas öka på överföringsavgifterna ordentligt så ökade man raskt värdet på sitt innehav. Distributörerna som är “kunder” till Swedegas protesterade högljutt och förde höjningen vidare till slutkunderna.

För att summera så kan vi konstatera att EQT har skapat ett stamnätsmonopol, målat visioner och höjt priser. Så nu är det dags att sälja. Som vanligt skapar riskkapitalbolag massor av värde som kommer hela samhället till gagn. Ett antal hundra miljoner eller någon miljard ska man väl ha för det besväret. Kul att styrelseledamoten Pär Nuder också har fått dra sitt strå till riskkapitalstacken, precis som andra prominenta sossar. Om man inte vill riskera att slå alltför hårt i regleringstaket när man ska maximera intäkter så är det aldrig fel att ha en politiker med rätt nätverk i bakfickan.

Tyvärr är det ju inte så att jag behövde vara synsk eller översmart för att förutspå vad EQT hade för planer för Swedegas. EQT:s enda mål är att maximera vinsten som slussas över till skatteparadiset. Precis som i andra riskkapitalverksamheter där spelet spelas på eller i närheten av politikernas arena så skapas det en farlig gråzon.

Och precis som i The Wire så simmar de riktigt stora fula fiskarna oberört vidare.

Stellan Tengroth, ytterligare en röst om evig tillväxt

Bloggrannen Stellan Tengroth är redaktör för antologin “Att svära i kyrkan. Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet” (som jag skrivit om här), men har också själv lämnat ett bidrag till boken. Som vanligt (du har väl läst hans bok tillväxt till döds?) levererar Stellan en synnerligen pedagogisk och målande beskrivning av vad exponentiell tillväxt egentligen innebär.

Stellan använder en tunna med bakterietillväxt för att åskådliggöra exponentiell tillväxt. Bakterierna förökar sig med delning varje minut. Klockan 11.00 börjar det med en enda bakterie i tunnan och kl 12.00 är det så många bakterier att de fyller tunnan till brädden. Exponentiell tillväxt har de flesta människor ingen intuitiv känsla för. Därför är det effektfullt när Stellan i sitt fantasiexperiment beskriver hur lång väntetiden är utan att det verkar hända något i tunnan. Först när klockan är 11.55 börjar det synas en centimetertjock smet på botten. Jag citerar fortsättningen:

‘När det återstår en enda minut till tolvslaget är tunnan halvfull och nu känns det helt plötsligt hotfullt. Helst vill jag rusa därifrån, ryggar tillbaka, men tvingar mig att stå kvar och betrakta skådespelet. Med mina egna sinnen upplever jag, inte bara hur bakterierna blir fler och fler, utan också att nivån nu stiger i en allt snabbare takt, för att på sekunden 12:00:00 nå tunnans övre kant.”

Bakterietunnans tidsskala appliceras sedan på jordens utveckling. Thomas Malthus dystra spådomar om att jorden inte kan föda den växande befolkningen får motsvara 11.55 då bakterierna börjar bli synliga. Den halvfulla tunnan, 11.59, placeras i efterkrigstiden, då bilismen var sinnebilden för frihet och det ekologiska fotavtrycket var stort som ett halvt jordklot. Vår situation nu beskrivs så här:

“Idag, år 2013, har vi en överfull tunna. Det ekologiska fotavtrycket säger att vi behöver ett och ett halvt jordklot. Av nio planetära gränsvärden är åtta på väg åt fel håll. Utrotningen av arter går fortare än då dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan. Klockan har passerat det magiska tolvslaget och är snarast en halv minut över. Nu går det fort. Och kom ihåg att i analogi med tunnan ökar takten oavbrutet.”

Stellan har länge gjort ett suveränt jobb för att kasta ljus över vår osunda tillväxtdyrkan. ‘Att svära i kyrkan’ avviker inte från den traditionen.

Glöm inte att sprida detta i sociala medier så att boken kan få den uppmärksamhet den är värd! Och om du inte redan skaffat dig ett exemplar så gör det nu!

Sara Karlsson (S), en av rösterna om evig tillväxt

Jag återkommer till antologin “24 röster om evig tillväxt” eftersom jag vill kommentera några av bidragen.

Sara Karlsson, socialdemokratisk riksdagsledamot, inleder med att dela upp diskussionen om tillväxt i två spår, dels om fortsatt exponentiell ekonomisk tillväxt är möjlig, dels om den är önskvärd. Sara väljer att i sin text behandla den senare frågan.

Att det första spåret överhuvudtaget utgör underlag för diskussion är djupt fascinerande. Men säg den genomsnittspolitiker, handelsanalytiker, eller allmän prognosskojare som inte extrapolerar historiska tillväxttal när de siar om framtiden.

Tänk att betongpartiet nummer ett har tillväxtrealister i riksdagen! Jag gissar att Sara inte är Stefans favorit.

Sara gör en stabil genomgång av frågan om ekonomisk tillväxt är önskvärd. Hon lyfter fram problematiken att tillväxt har blivit ett mål i sig, där den okritiskt förutsätts leda till ett bättre samhälle. Sara beskriver stämningsläget i den politiska världen så här:

“Min erfarenhet är att den som ifrågasätter var sig det är möjligt eller önskvärt med evig ekonomisk tillväxt möts av oförstående blickar, raljanta avfärdande eller en klapp på huvudet.” Erfarenheterna är likadana inifrån socialdemokratin som när det gäller partipolitiken i stort.”

Fler politiker som Sara, tack!

I V och MP (än så länge) finns det som bekant fler tillväxtrealister, men i övriga partier är det tunnsått. Någon som känner till om det finns fler sådana rara (sällsynta) representanter från de tillväxtnaiva partierna i riksdagen?

Glöm inte att köpa boken…

Läs också mer om Saras på bloggen Sörmlandsbänken, där hon beskriver det som en möjlighet för S att positionera sig som byggare av det gröna folkhemmet. “Det gröna folkhemmet” är ju en term som Göran Persson lanserade i ett svagt ögonblick någon gång på 90-talet. Jag vill minnas att Stefan Edman, som är en annan skribent i antologin, hade ett finger med i det spelet.

24 röster om evig tillväxt

Att svära i kyrkan : tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planetFör några dagar sedan gick det ut en TT-artikel som tog upp kostnaderna för den ökade smältningstakten på Arktis (se Uppsalainitiativet för bakgrund). Underligt nog har den potentiellt katastrofala (läs tex det som Galen? har skrivit) temperaturhöjningen vid Arktis ofta framställts som positivt. Antingen för att det öppnar upp nya transportvägar eller för att det skapar möjligheter för råvarutvinning (så att vi kan elda på klimatuppvärmningen ytterligare).

Jordens olika ekosystem har en fantastisk förmåga att svälja mycket av den stress som vi utsätter dem för, men på alltför många områden närmar vi oss den brytpunkt när systemet inte bara påverkas i proportion till den senast tillförda påfrestningen, utan där det sista strået är det som knäcker kamelens rygg (tänk buffringsexperimenten på kemilektionerna).

Kostnadsuppskattningen är ett sätt att visa att vi har nått en gräns där nedsidan kan förväntas bli mycket större än det lilla vi kan få ut av att vi ökar påfrestningarna på systemet ytterligare.

För dig som har funderat ett tag i dessa banor är det säkert både intuitivt och faktamässigt glasklart att genomsnittspolitikerns reflexmässiga och politiskt korrekta standardlösning, ”öka tillväxten” eller möjligen det lika naiva ”grön tillväxt” endast bidrar till att gräva gropen ännu djupare.

Antologin ”Att svära i kyrkan. Tjugofyra röster om evig tillväxt” är ett riktigt bra försök att sprida insikten om det paradigmskifte som vi antingen kan förbereda oss inför eller kommer att bli tvingade till. Nätverket Steg3 ligger bakom den. Obligatorisk läsning och utmärkt bok att ge bort!

Många av de tjugofyra rösterna känns igen från den tillväxtkritiska världen. Det är positivt att boken också innehåller bidrag från personer som är kända från helt andra områden. Fredrik Lindström, Stina Oscarson och KG Hammar är namn som säkert kan ge en skjuts åt spridningen.

Jag återkommer till de texter som jag av olika anledningar vill uppmärksamma lite extra.

 

Du kan köpa boken på tex Adlibris och Bokus

Andra om boken: Schlaug, Per GrankvistPär Holmgren, Anders Wijkman, SR, Landet Runt, Sara Karlsson, Ylva Lundin,

Sommarläsning – Att svära i kyrkan

För dig som läser den här och liknande bloggar så vill jag tipsa om att sommarens obligatoriska bok precis har kommit ut. Stellan Tengroth har varit redaktör för antologin “Att svära i kyrkan” som nu kan beställas direkt från förlaget Pärspektiv. Boken kostar bara 50 kr. Det är 24 personer med koppling till Steg3 ligger bakom och därmed handlar det om variationer på temat tillväxtrealism.

Birger Schlaug har på sin blogg beskrivit de olika bidragen så här:

Amelia Bryne bor i Brooklyn och hon berättar om de osynliga ekonomierna som växer fram där. Ekonomier där människor tar egna initiativ och där livet och inte pengarna är i fokus. 

Alf Hornborg beskriver hur våra sätt att prata om pengar, levnadsstandard och teknisk ”utveckling” är ideologiska dimridåer som gör de globala orättvisorna mindre upprörande.

 
Anders Wijkman tar fasta på finanssektorns roll och dess oförmåga att väga in naturvetenskapliga aspekter i räkenskaperna. Och det är inte bara denna oförmåga som är problematisk, storleken i sig är ett hot.

 

Anna Borgeryd ställer utvärderande frågor: Vad är det som är bra med hur industrisamhället försörjer oss? Och vad är det som är kortsiktigt och ohållbart? Västvärlden haft årtionden av kostsam pseudotillväxt – vi nu måste förändra de ekonomiska spelreglerna.

Anne Jerneck visar hur forskningsämnet hållbarhetsvetenskap vuxit fram som ett tvärvetenskapligt initiativ för att överbrygga klyftan mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap.

Bengt Brülde slår fast att det inte räcker med teknologiska framsteg utan att det också krävs livsstilsförändringar för att lösa klimatproblemet. Finns det då någon etik som kan stötta oss i denna process?

Billy Larsson granskar klimatfrågan med hjälp av en analogi med missbruksproblematik. För att komma ur vårt missbruk krävs både att vi släpper fokuseringen på ekonomisk tillväxt och att vi tillämpar en förnyad etik. 

Birger Schlaug menar att vi i varje tidevarv måste ställa oss frågan: vad är bättre liv? Alltmer talar för att bättre liv idag är mer fri tid, mer social närvaro och mer delaktig kultur. Något som snarast motverkar ekonomisk tillväxt. Vad är det då som gör att vi ändå håller fast vid tillväxttron?

 
Boo Östberg och Fredrik Sjöberg sätter upp sambandet: Energi = Ekonomi = Välfärd = Demokrati. Denna mycket förenklade ”formel” är grunden då de frågar sig om demokratin kommer stå pall.

 
Christer Sanne tar till bilden av en lök med tre lager för att beskriva social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Med denna liknelse betonar han att de tre hänger intimt samman, är beroende av varandra, men inte på något sätt är likvärdiga. 
 

Fredrik Lindströms utgångspunkt är att vårt tillväxtbegrepp faktiskt innebär att vi aldrig får bli nöjda. Så fort vi blir för belåtna med våra liv så blir vi sämre på att konsumera, och äventyrar därmed vår välfärd. Katarina Bjärvall ger sig ut med tummen över vägen och skissar fram liftandet som ett sätt att sabotera konsumtionskulturen. Att lifta är att spara pengar och miljö men också att osäkra tillvaron, öppna sig för slumpen och hitta tillit till mänskligheten.  

KG Hammar tar upp den inre och andliga tillväxten. En tillväxt som inte tär på några ändliga naturresurser och som kanske är en förutsättning om vi ska kunna säga nej till den ekonomiska tillväxten.

 
Lars Wilderäng identifierar de två fundamenten som tillväxten vilar på: befolkningsökningen och den ökade användningen av fossil energi. När inget av detta längre är möjligt måste samhället ställas om för att inte riskera människovärde, jämlikhet, frihet och demokrati. 

Per Grankvist inleder med att skärskåda vårt ordbruk. Vad vi lägger i ordens betydelse, vad som sägs i klartext och vad som står mellan raderna är mycket viktigare än vad man kan förledas tro.

 
Pernilla Hagbert diskuterar den paradoxala innebörden av tron på grön tillväxt, med byggindustrin och bostadsbranschen som illustrativt exempel.
 
Pär Holmgren pekar på nödvändigheten att i alla beslut ta hänsyn till att energi, ekonomi och ekologi hänger ihop. Vi ser idag framför allt i Arktis hur den desperata jakten på energi leder till att miljöfrågorna kommer i andra hand.
 
Sara Karlsson är tydlig med att identifiera två aspekter av tillväxtdiskussionen. Å ena sidan frågan om tillväxten är möjlig och å andra sidan frågan om den är något att sträva efter. Hon vrider och vänder på tankarna om tillväxt är önskvärd. Stefan Edman sätter fokus på de globala överlevnadsfrågorna. Han saknar inte idéer om vad som borde göras, men för det krävs både politisk handlingskraft och förändringar på det individuella planet.

Stellan Tengroth tar avstamp i de villkor för växande som gäller inom biologin och analyserar möjligheterna för fortsatt BNP-tillväxt. Kapitlet avslutas med en appell för förnöjsamhet.

 
Stina Oscarson skriver om hur kulturen kidnappats för att bli en del av en ohållbar utveckling. Susanna Elfors reflekterar över städernas tillväxt och över hur dessa ständigt förväntas bli större på bekostnad av grönområden för ekosystemtjänster, matförsörjning och rekreation. Den gröna förorten kan fungera som en modell för den omställning som vi måste göra.

 

Ylva Lundin föreslår i bokens sista kapitel att vi tar hjälp av begreppet ”resiliens” när vi försöker förändra oss själva och vårt samhälle. Hon berättar konkret och personligt om några av de saker som omställningsrörelsen arbetar med.

 

 

Anders Wijkmans stund på jorden

DN Kultur har publicerat en intressant artikelserie under vinjetten “Min stund på jorden”. En handfull skribenter har bidragit med sitt perspektiv på klimatfrågan.
Anders Wijkman lyfter den eviga frågan om politikens tillkortakommande med ett alltför kortsiktigt fokus i kombination med ett tillväxtnaivistisk synsätt. Alltså ungefär sånt som brukar beskrivas på den här bloggen (tex i följande inlägg: 1, 2, 3).

Vi har alla en fantastisk förmåga att hålla våra skygglappar på plats och bortse från alla skeenden som utspelar sig bortom vår omedelbara närhet och vardag. Ett naturvetenskapligt perspektiv tenderar att öppna upp en del skygglappar, tyvärr är det inte det dominerande synsättet inom politiken, eller som Anders uttrycker det:

Vår planet har hittills haft en fantastisk förmåga att ”buffra” människans negativa påverkan på klimat och ekosystem. Den ekonomiska tillväxten har kunnat öka snabbt, trots allt allvarligare skador på miljön. Många ekonomer tolkar detta som att fortsatt konventionell tillväxt är okej – och de flesta ledare inom politik och näringsliv håller med.

Den naturvetenskapliga forskningens budskap är tvärtom att verkligheten nu hunnit ikapp oss. Vi befinner oss i en ny geologisk epok, som döpts till Antropocen, där människan är den dominerande kraften bakom förändringar i de livsuppehållande systemen. Frågan är hur vi över huvud taget ska kunna säkra behoven för de sju miljarder människor, som delar vår planet i dag, och samtidig bevara dess förmåga att leverera välfärd även i framtiden? Med tanke på den utbredda fattigdomen i världen borde vi som redan lever i överflöd hålla igen på våra materiella anspråk. Men så resonerar inte den rika världens politiker och konsumenter.

Här står två radikalt olika världsbilder mot varandra. Frågan är varför majoriteten av politikerna hela tiden ger ekonomerna och inte naturvetarna tolkningsföreträde.”

 

Dagens scoop, eller Region Skåne gör det igen.

tidningarna har man de senaste dagarna har man kunnat läsa att rgion Skåne ska sälja vårdlokaler för 101 miljoner. Då dessa är bokförda för 21 miljoner blir det ju en resultatförbättring på 80 miljoner till regionens hårt ansträngda ekonomi.

Oppositionen har såklart kritiserat utförsäljningen och av nyfikenhet (alla har vi våra olika böjelser) så började jag leta efter dokument där affären beskrivs, och hittade detta beslutsförslag.

Tyvärr finns där inte mycket ekonomisk information, mer än att hyrorna för primärvården kommer att vara oförändrade i samtliga fall, i alla fall de närmsta åren. Detta säger ju inget om det är ekonomiskt vettigt att genomföra affären.

Den största affären i detta paket är försäljningen av fastigheten som inhyser vårdcentralen Måsen i Lund. Denna affär betingar ett värde av 35 000 000. Köpare är ett för mig tidigare okänt bolag som vi kan kalla för ”L AB”. Med lite hederligt grävande så hittar vi då följande om bolaget.

En snabb koll på ”L AB” visar att det är ett bolag bildat 2012 och som inte har lämnat in någon årsredovisning ännu. I styrelsen för bolaget sitter tre personer, vi kan kalla dem för ”J”, ”O” och ”A”. Det visar sig att ”J” driver ett, som det verkar, framgångsrikt bolag i textilbranschen. ”A” sitter bland annat i styrelsen för ett fastighetsbolag som har blivit avregistrerat för F-skatt pga ”bristande betalning/redovisning”.

En sökning på den tredje styrelsemedlemmen ”O” ger bland annat följande artikel. I artikeln beskrivs ”O” som ”nolltaxerare med mångmiljonskulder”. Fastigheten som ”O” äger och som beskrivs i artikeln kallas för ”skandalhus” och tvingades att utrymmas pga brister i brandsäkerheten.

Bolaget ”L AB” som snart alltså kan vara ägare till fastigheten där vårdcentralen Måsen finns har en c/o-adress som går till ett av ”O”s bolag.

Visst kan det vara så att Region Skåne har gjort en ordentlig bakgrundskontroll och att ”O” numera är en exemplarisk fastighetsägare. Men något får mig att tvivla att så är fallet…

Sydsvenskan goes tillväxtrealism – av misstag?

I Sydsvenskan kommenterade ledarskribenten Henrik Bredberg inledningstalet till MPs kongress.

Efter en inledning om samarbetsstrategier så skrev Henrik följande:

‘Valet lär handla om jobben och det gröna temat i helgen är “Dags för en ny arbetslinje”.

Linjen låter lockande, det bör sägas, men konturerna är suddiga.

En arbetslinje à la MP kopplas till en grön omställning och därför sätter Romson målet att Sverige satsar motsvarande minst 4 procent av BNP på forskning och utveckling.

Vad som krävs är, enligt Romson, inget mindre än en ny ekonomisk modell. Ska ekonomin kunna växa, men då inom de ramar som en ansvarsfull klimatpolitik sätter? Grön tillväxt?

Både skapa massor av nya jobb i en växande ekonomi och spara ändliga resurser till barnbarnen. Kongressen i Västerås får gärna visa hur det är tänkt att gå till. Till dess ska det kanske ses som ett reptrick i den gröna skolan.’

Är det någon über-ironi  som visslar förbi mitt förstånd? Eller vad säger Henrik egentligen om MP-ledningens försök att strömlinjeforma partiet in i tillväxtnaivismens huvudfåra? Konstaterandet är ju fullkomligt riktigt, dvs att kombinera massor av nya jobb i en växande ekonomi samtidigt som ändliga resurser sparas är lättare sagt än gjort. Men att Sydsvenskans ledarsida skulle komma ut som tillväxtrealister är ju bara inte möjligt. Slant pennan?

Om man nu väljer att läsa vad som står och ignorerar eventuell ironi eller underfundighet så är det ju lite pikant att just MP åker på däng för att vara naiva när de i stort sett bara upprepar det gröna tillväxtmantra som åtminstone alliansen + S har flummat om så länge.

För de mest relevanta kommentarerna till MP:s kongress läs Birger Schlaugs blogg.

Homo Politicus har också skrivit en läsvärd kommentar.

Om du har funderat på det där med tillväxt, men inte nått ända fram så rekommenderar jag detta tidigare inlägg.

Klimat- och befolkningspedagogik

Hans Rosling har sina sidor. En av dem är synnerligen pedagogisk. I den här videon förklarar han på ett busenkelt sätt vilka utmaningar det leder till när vi ser på helheten bestående av befolkningstillväxt, vår nuvarande konsumtionsnivå och välfärdsutvecklingen hos de som jobbar på att komma ikapp oss. Mycket sevärd. Inte minst för trångsynta varför-ska-vi-i-lilla-Sverige-göra-något-så-länge-Kina-släpper-ut-så-mycket-personer!

Värt att uppmärksamma är att hans pedagogiska förklaringsmodell bygger på implicita antaganden om:

1) att tillväxten i utvecklingsländerna ska lyckas lyfta upp dem till samma välståndsnivå som vi lever på (tjena!)

2) att den rika andel som vi tillhör kommer att ha nolltillväxt (nämen oj då, det kan han väl inte mena..)

 

Korrumperade politiker eller bara naiva lobbyister?

TT har tryckt ut en bra artikel som visar att 37% av de politiker eller politiskt tillsatta tjänstemän som lämnat politiken under de senaste sex åren kapitaliserar sina politiska nätverkstillgångar, dvs säljer sina politiska kontakter till de kunder som betalar PR-byråerna bäst. I Aftonbladet har statsvetaren Jörgen Hermansson uttalat sig:

“– Sverige är jämlikt bara på valdagen, då det är en person och en röst som räknas, men vilka som därefter har möjlighet att påverka politiken riskerar att bli en fråga om ekonomiska resurser, säger Hermansson till tidningen.”

Det konstateras också att det är en oreglerad verksamhet utan lagstiftning.

Jag passar därför på att återge delar av ett tidigare inlägg där jag tagit upp problemet.

Andelen välfärdstjänster som levereras av privata aktörer har växt ordentligt de senaste 20 åren. 2011 gick 92 miljarder skattefinansierade kronor till sådana tjänster.

92 miljarder, stor sannolikhet för ytterligare tillväxt, fina konsolideringsmöjligheter, hyggliga vinstmarginaler och ur en riskkapitalists perspektiv ett mycket förutsägbart intäktsflöde, gör sektorn synnerligen attraktiv. Det är fullt rimligt och rätt att ett bolag vars uppdrag är att leverera vinster till sina ägare ska göra sitt yttersta för att, inom lagens gränser, maximera vinsten.

Att riskkapitalbolagens skattefinansierade vinster från deras välfärdsbolag rinner ut ur landet är fullt naturligt, så länge det inte finns ett regelverk som omöjliggör det. Och det är här politikernas ansvar kommer in i bilden. I en dynamisk värld där förutsättningarna förändras är det politikens roll att bevaka allmänna gemensamma samhällsintressen och inte låta särintressen få för stort inflytande.

Lobbying balanserar ofta farligt nära gränsen till korruption, dvs ett företag eller branschorganisation betalar (dyrt) för att politiken ska gynna deras intresse. Ibland sammanfaller egenintresset med ett bredare intresse, men inte alltid. Med pengar öppnas det helt enkelt nya möjligheter att höja sin demokratiska röst så att den hörs något bättre. En förmildrande omständighet är att lobbying oftast är en indirekt påverkan som visserligen i slutändan kan resultera i bättre affärsmöjligheter, men inte för ett enskilt företag. Ändrade affärsvillkor påverkar alla i samma bransch (att EQT är ensamma ägare (via Swedegas) av gasstamnätet med statligt reglerad intäktsmodell gör dock lobbyingen så viktig att man vikt en plats i styrelsen åt Pär Nuder)

Hur det årliga flödet av 92 miljarder fördelas är betydligt mer minerad mark. Här hamnar pengarna direkt i resultaträkningen. Därför finns lagen om offentlig upphandling. När det fungerar som det ska så bestämmer politikerna vad som ska konkurrensutsättas / upphandlas och tjänstemännen utför det och ser till att alla konkurrerande anbudsgivare behandlas rimligt och rättvist. Vinstdrivande aktörer i välfärdssektorn inser att verkligheten är mer komplex och anlitar därför gärna “konsulter” som kan hjälpa till att sälja deras tjänster. Precis som för rikspolitiker som tar dyrt betalt för sitt nätverk (Göran Persson, mfl) så har det därför dukats upp ett gottebord för politiker även på lokal nivå. Det är bara att ta för sig. Tyvärr är det på bekostnad av oss andra.

Det finns många anledningar att sätta avdankade politiker i karantän och isolera dem från alla tjänster och uppdrag där de kan håva in genom att sälja sitt politiska nätverk. Jag gissar att det finns en och annan politiker som inte kan se någon anledning till restriktioner på det här området.

2010 blommade en skandal (Prime) upp kring Svenskt Näringslivs uppdrag till före detta sossar då de fick betalt för att cementera en betongsyn på tillväxtfrågan. Där kröp det fram hur naiv (korrumperad?) synen på lobbyism är. Erik Laakso försvarade agerandet med uttalande som ”kapitalet betalar för min strävan att bygga ett socialdemokratiskt samhälle”.

Det är hög tid att vrida åt kranen och stoppa handeln med politiskt inflytande.

 

Några tidningar som publicerat: AB, DN,Di,SVT,Skånskan, GP, HD, Metro, SR, Sr 1, Sr 2, Svd 1, Svd 2, Svd 3, Svd 4, Svd 5,

Bloggare på temat: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...