Jag har sett del 1 och 2 av Belinda Olssons personliga statusbild av feminismen i Sverige. Funderade på att se del 3 också eftersom jag tänkte att det måste ju ändå bli en intelligent slutkläm. Men när jag läste att så inte var fallet så kom jag fram till att det är bäst att låta bli. Onödigt att lägga mer tid och energi på det.
För er son inte känner till upplägget (finns det någon?), så tar programmet upp udda grenar av feminismen och kombinerar det med Belindas tantslemmiga reaktioner över pappor som är intresserade av sina barn och andra uttryck för ett modernt och jämställt samhälle. Jag blev triggad att skriva något om denna tragiska SVT-satsning, men insåg att det redan skrivits mycket bättre än vad jag skulle kunna prestera. Därför kommer här ett citat från tidningen ETC, där jag även läst andra bra texter på temat, se länkar längre ner. Den citerade artikeln hittar du här.
“När public service, SVT, finansierad av oss alla utväljer Belinda Olsson som undersökande journalist i feminismens regnbågiga universum får vi också veta att detta är hennes djupt personliga Mein Kampf-projekt. Jag undrar vad Hitler tänker i sin grav, om han har någon, när han inser att hans Mein Kampf, återlanserad av Karl Ove Knausgård, blivit trendsättande? Vänder sig eller flinar nöjt?
Jag tycker att Olssons program, uppumpat av parabola steroider, utnyttjas av SVT och resten av medievärldarna. Så klart får Olsson tycka och tänka precis vad hon vill, men att upphöja hennes personliga funderingar till riksangelägenhet – ”Har feminismen spårat ur?” – är direkt sorgligt. Den största, oftast oblodiga, revolutionen i mänsklighetens historia – kvinnors igångsatta frigörelse – reduceras till personligt tyckande; feminismen processad genom ett enda, deprimerat sinne.”
“Belinda Olsson du har blivit en gubbe”, “Driver du med mig, Belinda Olsson?”
Gudrun Schyman 
