DN:s julaftonsledare tar upp julen som en anledning att fundera på konsumtionskulturens baksida.

“Vår konsumtion och den ständiga höjningen av levnadsstandarden i världen tär på klotet och dess resurser. De som i utvecklingen framför allt ser att fattigdomen minskar kan ha svårt att ta till sig budskapet. Och exakt hur konflikten ser ut mellan tillväxt och utarmning av planetens resurser är knappast vetenskapligt fastslaget. Men vi behöver fler jordklot om vi ska fortsätta på den inslagna vägen.
Eller så tar vi en lite annan väg mot målet.”

Konsumtionsutvecklingen beskrivs överraskande klart och tydligt som ett problem och det konstateras att våra resurser inte räcker till för att fortsätta så. Alltså tillväxtkritik rakt upp och ner – om det inte var för den där sista bisatsen (med stor bokstav och punkt..).

I DN-ledarskribentens dimmiga värld finns det en lika enkel som genial lösning – “delandeekonomi”. Det handlar om affärsmodeller för att dela på varor där konsumenten istället betalar för en tjänst och leverantörer ansvarar för varan vilket därmed skapar ett större incitament för att den utnyttjas av fler och att den håller längre. Inget fel i den modellen, men det är när den minskade resursåtgången ska kombineras med ökad tillväxt som det blir lite tokigt:

“Fördelarna är både kollektiva och individuella. Det blir billigare förstås, men vi minskar även resursanvändning och koldioxidutsläpp. Enkelt uttryckt, det går åt mindre plast och metall om det säljs färre bilar. Utsläppen från pro­duktion och transport blir likaledes lägre.
Nu kanske någon börjar bekymra sig för jobben och tillväxten, om vi helt plötsligt ska börja dela på allt. Det är nog en obefogad oro. En ”delande­ekonomi” kräver en hel bransch av ­avancerade administrations­modeller och tjänster. Ingen lär vilja stå på ­trottoaren och vänta på att sätta sig i den där bilen som delas med andra. Och den som vill byta ut sin lyxväska har förmodligen ganska specifika krav på hur den nya modellen ska se ut.”

Tillåt mig att småle. Naiva önskedrömmar är så gulliga ibland.

Ett kort exempel på orimligheten – branschen för avancerade administrationsmodeller och tjänster kommer inte att skapa många jobb och knappast någon global tillväxt heller. Låt oss vara lite futuristiska och utgå från autonoma fordonssystem där transporttjänsten levereras i för ändamålet anpassade fordon, dvs är du en person som ska åka en kort sträcka i en stad så hämtas du upp av ett självstyrande lättviktsfordon med minimal energi- och resursåtgång både vid produktion och transport. Mjukvaran som styr fordonen och optimerar systemet efter tillgång och efterfrågan är utvecklat av en global leverantör (tex Google). Det ger i sig inte mycket jobb eller tillväxt på marknaden där det används. Visst kommer det krävas viss administration av systemet på lokalplan, men det uppvägs med råge av att fordonsflottan kan minska med uppskattningsvis 90% och fortfarande utföra samma persontransportarbete.

Framförallt bör dock alla tillväxtnaivister anlägga ett något mer naturvetenskapligt synsätt. Vår konsumtion medför, hur vi än vrider och vänder på det, en belastning på systemtillgångarna. Det har sedan länge funnits lokala exempel på när resursutnyttjandet slår i taket och ger permanenta skador på det lokala ekonomiska och/eller ekosystemet. Vi börjar närma oss samma problematik, men på en global nivå och därmed betydligt mer drastiska konsekvenser.

Bloggrannen Cruel Crude tipsar om E.F. Schumacher som är en förgrundsfigur när det gäller hållbart ekonomiskt tänkande. Läs också på ASPO Sverige om bristen på helhetsperspektiv när det gäller energisystem.

DN, 1, 2, 3, SvD, 1