Archive for the 'Miljö' Category

Page 2 of 5

“Up in smoke” – sommarvädret eller?

Nu när väderprognoserna pekar på fortsatt kyla och regn så finns det ingen ursäkt för att inte se dokumentären “Up in smoke”  som rullar på SVT Play semestern ut.

Mike Hands är den envetne Cambridgebaserade forskaren som under 20 års tid ägnat sig åt att hitta en lösning på ett av våra större globala problem – svedjebruket.

Runt 200-250 miljoner svedjebrukande småbönder i regnskogsbältet orsakar koldioxidutsläpp motsvarande 20-25% av de totala utsläppen (det finns säkert andra uppskattningar, men vi kan konstatera att det är en rejäl bit CO2). Det är också en jordbruksmetod som är kortsiktig då jordens bördighet snabbt försämras, ekologiskt värdefull regnskog utplånas och odlingarna dessutom blir starkt beroende av bekämpningsmedel.

Genom att först grundligt utreda orsakerna till den snabbt avtagande bördigheten vid svedjebruk och sedan utveckla en odlingsmetod som ger bönderna betydligt bättre odlingsförutsättningar har forskningsprojektet skapat förutsättningarna för att kunna ersätta svedjebruket med ett långsiktigt hållbart och småskaligt jordbruk som inte kräver dyra investeringar utan passar de småbönder som sysslar med svedjebruk.

I dagsläget är det en handfull bönder som med bra resultat praktiserar Mikes läror. Nu är utmaningen att sprida metoden. Inga (inte att förväxlas med INGKA..) Foundation är en stiftelse som har satts upp med det målet. Filmen om Mike och hans mission kommer säkert ge en positiv effekt. Bidra gärna du också!

Mer info finns på Inga Foundation. International Society for Agricultural Meterorolgy har också skrivit en artikel om problemet och Mike Hands lösning.

Återvinna plastburkar eller snabbduscha?

På nära håll (i mitt hem..) har det dykt upp ett initiativ att återvinna all förpackningsplast samtidigt som jag inte har tyckt att det varit värt besväret. Jag återvinner gärna och försöker hålla mig något sånär miljövänlig, men vill samtidigt sila kameler och svälja mygg. Min fingertoppskänsla sa mig nämligen att miljöbelastningen av långa duschar med hett vatten måste vara avsevärt högre än att inte återvinna plastförpackningar.

Besserwisser och nyfiken som man är så tog jag reda på ungefärligt energiinnehåll i polyeten (vanligaste förpackningsplasten) samt ungefärlig energiåtgång vid produktion och jämförde med energiåtgången av en 15-minuters dusch. Duschen kräver ca 6,7 KWh för uppvärmningen av vattnet. En typisk plastförpackning på 10g innehåller ca 0,01 KWh energi och kräver ungefär detsamma vid tillverkning. Den plast som jag slänger i soporna förbränns och därmed kan delar av den energin återvinnas. Om vi förenklar och bortser från energiförluster, primär/sekundärenergi och andra besvärligheter för både duschen och förpackningen så landar beräkningen alltså i att det krävs återvinning av ett 70-tal plastburkar för att kompensera för långduschen..

Därmed inte sagt att det är något fel i att återvinna plast.

Jag tog inte upp detta exempel bara för att jag är besserwisser utan också för att det är en bra illustration till hur vi fungerar som människor, organisationer och samhälle. Det finns en oerhört stark förträngningsmekanism (jag är inte bättre, om än medveten om det) hos oss som gör att vi hellre fokuserar på oväsentliga detaljer än besvärliga helheter.

Oavsett område så räcker det med att det finns ett litet tekniknaivistiskt halmstrå att klamra sig fast vid, eller så är det ett tunnelseende som slår till och får annars intelligenta politiker att bara se möjligheter. Den populära bilden av det miljövänliga Stockholm är ett bra exempel på tunnelseende. Målsättningen med en fossilfri fordonsflotta år 2030 samtidigt som trafikvolymen ska öka, är ett annat exempel där man lyckas få in både tekniknaivism och tunnelseende (Effekt skriver om den krackelerande drömmen om elbilen).

 

 

Det gröna börjar tränga ner på djupet

Grönmålandet har länge varit det vanligaste sättet att uttrycka sin omsorg för miljöfrågor, även inom politiken. Jag har tidigare skrivit om att det ser ut som om Centerns Lena Ek har gått på offensiven för att fördjupa sin gröna profil. Nyligen visade det sig att även KD i form av Mats Odell på offensiven.

Att Jonas Sjöstedt håller på att ta initiativet från MP när det gäller miljö är inte heller nytt. Däremot blev jag positivt överraskad när jag läste på Gröna Liberalers sida om vad som bubblar i Folkpartiet. Inte minst när jag såg att Kjell Aleklett är delaktig i folkpartiets klimatstrategi och ska hålla i ett seminarium för Gröna Liberaler.

Hoppas att detta embryo till pånyttfödelse för miljöfrågorna kan fortsätta växa sig starkt och inte bli undanträngt av ekonomiska kriser..

Lena Ek vågar vägra mer trafik

Nu börjar det hända grejer! Jonas Sjöstedt fortsatte att skruva upp V:s miljöprofil i riksdagsdebatten – helt i linje med det som deras framtidskommission har formulerat. Det var ett stort steg, men frågan är om regeringen inte har tagit ett ännu större steg när miljöminister Lena Ek svär i kyrkan (igen) och bekänner sig som tillväxtrealist. Vi måste åka mindre bil, trafiken måste minska” sa hon i Rapport.

Den som funderat på tillväxtens begränsningar och räknat på vad som händer i verkliga världen har slagits av hur Andreas Carlgren (mfl) kunnat komma undan med obegränsat ologiska uttalande som Detta [Förbifart Stockholm] är klimat- och miljöalternativet för Stockholm“. Ur det perspektivet är det inte mindre en revolution att den efterträdande miljöministern uttalar sig som Lena gjorde.

Vi-måste-åka-mindre-bil-Lena är en hårsmån från att komma ut som en fullblodad tillväxtrealist. När man väl vågat trafiksanningen i vitögat (och uttala den) är det inte långt kvar till att göra detsamma för andra konsumtionsområden.

Mer kött ger sämre omdöme?

Köttfri måndag är ett initiativ som fått alltmer uppmärksamhet. För den som kan lägga sin kärlek till kött åt sidan och nyktert betrakta konsekvenserna av vår köttkonsumtion så är det självklart; mindre kött är fördelaktigt både ur ett klimat- och ett resursperspektiv.
Tyvärr finns det många som har svårt att hålla ordning på tankegångarna när det kommer till kött, tex LRFs förbundsordförande Helena Jonsson. Trots akademiska prestationer så verkar det som om logiken alltför ofta sätts på undantag när det gäller kött. Eller så finns det helt enkelt ett lobbyingintresse i bakgrunden som gör att man väljer att lyfta fram detaljer och helt bortse från det stora sammanhanget. Jag vet inte vilket som är värst!

I ett debattinlägg i Sydsvenskan hävdar chefen för Artdatabanken,  Johan Bodegård, samt ett gäng akademiker (Urban Emanuelsson, Karl-Ivar Kumm och Christer Nilsson) att mindre köttkonsumtion inte är så viktigt. Det viktigaste är att vi äter svenskt kött. Okej då, det är inte den logiska förmågan som brister. Klart det är lobbying som pågår. Men rubriken på inlägget blev ju bra..
Författarna framför två huvudargument för att mindre köttkonsumtion inte är så viktigt.
  1. Betesmarker har ett högt värde ur ett landskapsperspektiv
  2. Betesbaserad nöttköttsproduktion är bra ur ett klimatperspektiv

Detta är i stort sett rätt. Resten av artikeln fylls däremot ut med diverse hopplock som får det att låta som om svensk djurproduktion i stort sett är betesbaserad.

Kruxet i kråksången är att man målar upp en bild som inte har något med verkligheten att göra. Med fötterna i myllan och händerna i statistiken är det en helt annan bild som växer fram:

  • Nötköttskonsumtionen utgör endast 1/3 av den totala köttkonsumtionen. Gris- och fjäderfäproduktion är också en miljöbelastning.
  • Hälften av nötköttet som vi konsumerar är importerat. Detta nämns även i artikeln, vilket bidrar till inkonsekvensen eftersom den adekvata slutsatsen borde vara att konsumtionen kan reduceras med åtminstone den del som det importerade köttet utgör.
  • Svensk köttproduktion är långt ifrån betesbaserad. Först och främst importeras foder motsvarande en foderareal på 27% [http://miljo.lth.se/fileadmin/miljo/personal/Elinor/Maten_och_dess_miljoepaaverkan.pdf] . Om vi håller oss till artikelförfattarnas argumentationslinje så ska alltså den konsumtionen bort.
  • Foder producerat i Sverige utgör ytterligare 23% av foderarealen för svensk köttproduktion. Det går också bort.
  • Den foderareal på 50% som är gräsvall och bete utgör är inte heller så grön som det låter. Det räcker nämligen inte med att det är betesbaserad köttproduktion. För att det ska bli bra måste det vara naturbete, dvs att det är ett bete som inte kräver plöjning och fossilbaserad gödsling.
  • Naturskyddsföreningen har skrivit en rapport där man redovisar att mellan 70 och 80 procent av den svenska åkermarken används för fodergrödor och att halva Sveriges spannmålsproduktion används som kraftfoder.

Om vi håller oss till både huvudargumenten i artikeln och de verkliga förutsättningarna så finns det alltså goda skäl att reducera köttkonsumtionen med uppskattningsvis 75-85%.

Slutklämmen i artikeln är: ” Att allmänt minska sin köttkonsumtion behöver inte bidra till en hållbar utveckling. Mer fokus behöver läggas på vilket kött som konsumeras. Ökade kunskaper och underbyggda medvetna val, där klimateffekterna sätts in i ett helhetsperspektiv krävs för en utveckling i rätt riktning.”

Ungefär som om en polack (ca 95 % kolbaserad elproduktion i Polen) skulle säga: ”Att allmänt minska sin elkonsumtion behöver inte bidra till en hållbar utveckling. Mer fokus behöver läggas på vilken typ av el som konsumeras.”

Vindkraften är dyrare, men elpriset sjunker!

I en debattartikel i SvD går Jonny Fagerström  återigen till attack mot vindkraften med titeln: “Nej, vindkraften gör att elen blir dyrare!”. Artikeln är en replik på en tidigare artikel av svensk vindkraft där man hävdar att vindkraften bidrar till att sänka el-priserna (vilket en studie av Energimyndigheten visat att den gör!).

Först och främst kan man konstatera att Jonny Fagerström har tagit flera viktiga steg på vägen mot att argumentera konstruktivt. Han använder sig av källor till de siffror som han presenterar istället för att göra egna “beräkningar”.

I övrigt är det dock inte mycket att hänga i julgranen. Jonny konstaterar självsäkert att “Samtliga rapporter visar att vindkraften är dubbelt så dyr som tex kärnkraft”. Med samtliga rapporter avser han här två, en från IVA och en från ett EU-forskningsprojekt kallat CASES. Det är korret att enligt CASES är kostnaden för vindkraft ungefär dubbelt så stor som för kärnkraft. Dock glömmer (?) Jonny att nämna att i CASES rapport skriver man följande;

But with respect to the low value of nuclear full cost should be stressed that some nuclear specific external costs (eg the cost of a nuclear accident or the risk of nuclear proliferation) are not considered in this analysis. In addition it should be remarked that private costs calculated with the average lifetime levelised generating technology seem to underestimate the real industrial production cost, in particular for nuclear, as declared by stakeholders of the electricity sector invited to the “First CASES Stakeholders Workshop – Social costs of electricity production” February 2008, Brussels.”

Det vill säga att kostnaden för kärnkraft som CASES räknat ut anses som på tok för låga av el-industrin.

I IVA:s rapport (sidan 22) är följande kostnader angivna: kärnkraft 40öre/kWh, vindkraft (land) 50-55 öre/kWh, vindkraft (hav) 75-80 öre/kWh . Detta är för mig inte dubbelt så dyrt! Vindkraft är förmodligen dyrare än kärnkraft (i alla fall om man bara räknar de direkta kostnaderna), men inte dubbelt så dyrt.

Det största problemet med Jonnys resonemang är dock att han sålt skinnet innan han skjutit björnen. För att bygga ett kärnkraftverk är projekteringstiden 10-15 år. Såtillvida Jonny inte vill vänta i 15 år så får han välja; Dyr el eller vindkraftsel!

Elmarknaden är idag avreglerad och produktionskostnaden är inte det som styr elpriset, utan utbud och efterfrågan. Man kan alltid diskutera vad som skulle gjorts annorlunda för 15 år sedan. Men det ändrar inte på faktum idag.

Att det sedan finns två andra väsentliga skillnader mellan kärnkraft och vindkraft, nämligen att den förstnämnda inte är förnyelsebar och innebär en risk för alvarliga olyckor är en annan fråga. En risk som för övrigt Japan nyligen kvantifierade till 10öre/kWh.

Badlands Hyena har fått konkurrens

När du har läst för många seriösa och allvarsamma blogginlägg så rekommenderar jag bloggen Badlands Hyena för att lätta upp tillvaron. Där levereras allt som oftast mycket elegant skruvad ironi med utgångspunkt i dagsaktuella händelser och uttalanden. När man har följt bloggen ett tag så får man dessutom en bonuseffekt – man börjar upptäcka seriöst menade artiklar som i stort sett hade platsat rakt upp och ner på BH. Helt plötsligt kan man skratta åt dessa artiklar istället för att bli irriterad.

Min favoritblogg när det gäller teknik- och tillväxtnaivism, Miljöfara, har återigen lyckats!

Det debattinlägg som Kjell Aleklett mfl publicerade i SvD idag har genererat många blogginlägg – 25 blogglänkningar just nu. Slutsatserna i studien är inte precis revolutionerande. Det är inte den första gången som det har konstaterats att tillväxt och växthusgasutsläpp hänger ihop som ler och långhalm. Däremot så bidrar omfattningen av studien till att befästa faktumet att Sverige inte lyckats “decoupla” tillväxt och växthusgasutsläpp.

Åter till Miljöfara. Artikelförfattaren Jonas Frycklund konstaterar att studien ser ut att vara seriös, men försöker ta udden av den genom att hävda att en norsk studie kom till motsatt resultat för Sveriges del. Den norska studien var dock  inriktad på globala samband och sa egentligen inte så mycket om Sverige.  Men det är efter denna ändå sansade inledning som Mr. Frycklunds tankebanor far iväg i tangentens riktning. Jag citerar:

Om Uppsalastudien står sig så är frågan vilken slutsats man ska dra? Är det vettigt att lägga ännu högre miljökrav på svenska företag? Beskattar man den inhemska miljövänliga industrin hårt så driver man ännu mer tillverkning ut ur landet. Vi kommer då att tvingas importera ännu mer miljöskadliga produkter från andra länder. Det är knappast en smart väg att gå. Men miljörörelsen verkar inte ha några problem med denna strategi. Beror det kanske på att ju mer man följer detta koncept desto sämre kommer utvecklingen att se ut i den konsumtionsperspektiva statistiken. Man får en självuppfyllande process som gör att man kan fortsätta att nära sina drömmar om domedagen.

Konsumtionsperspektivet på utsläppen innehåller dessutom en annan sida av myntet. I det vi tillverkar och exporterar bidrar vi till att sänka andra länders utsläpp. Ju mer järnmalm, stål, skogsprodukter och livsmedel vi lyckas prångla ut på världsmarknaden desto bättre för den globala miljön. Detta eftersom vi i vår tillverkning släpper ut så mycket mindre koldioxid och metan än vad mottagarländerna gör i sin produktion.

Aha! Det är alltså de slemma skatternas fel att världen inte är miljövänlig. Och miljövännerna som vill fortsätta att beskatta företagen tillbaka till medeltiden. Om vi bara hade sänkt skatterna så att hela världen kunde få ta del av vår fantastiskt miljövänliga produktion. Det hade varit en smart väg att gå!

 

För lite mer sansade kommentarer så rekommenderar jag:

ASPO, Effekt, Birger Schlaug, Kjell Aleklett (kommentarerna till inlägget, dock inte alla..),

Energipolitik i Storbritannien

Energipolitik kan säkert kännas som ett besvärligt område i Sverige, men det finns nog en och annan brittisk politiker som skulle kunna drömma våta drömmar om svenska energipolitikers situation.

Även om vi skulle bortse från klimatfrågan så har Storbritannien en hel del utmaningar att tampas med. Utöver att energitillgångarna i Nordsjön inte längre räcker till landets förbrukning, så finns det också ett rejält behov av att förnya elproduktionskapaciteten (en fjärdedel behöver ersättas inom kort). Under kommande 10-årsperiod bedöms investeringsbehovet uppgå till 110 miljarder pund.

Hur man ska lösa detta diskuteras dessutom samtidigt som regeringen har annonserat betydande nedskärningar av välfärdssystemet och skattehöjningar för att komma tillrätta med ett skenande budgetunderskott. Ekonomiska bedömare antyder också allt mer frispråkigt att det finns  risk för en globalt långvarig ekonomisk svacka som kan hålla i sig uppemot 10 år. Det gör inte heller situationen lättare. Inte heller att finanssektorn, som knappast är en i framtidsbransch om recessionsscenariot håller i sig, står för 8-10% av Storbritanniens BNP.

Därför är det intressant att följa hur det hela utvecklas. Regeringskoalitionen har under sommaren lagt ett förslag till reformering av elmarknaden som verkligen är radikalt. Storbritannien som under Thatcher var tidigt ute med att avreglera energimarknaden (25 år sedan) kan nu gå i bräschen för en återreglering.

Personligen tror jag att det fanns all anledning till stora delar av den avreglering som genomfördes i Sverige (och säkert i andra länder också). Med tanke på det stora omställningsbehov som även Sveriges elproduktion står inför (dock avsevärt mindre än i Storbritannien) så kan det vara motiverat med ökad reglering för att påskynda och få bättre kontroll över den processen.

Åter till Storbritannien. Vad göra för att investeringsmedel ska flöda in i CO2-snål elproduktion (förnybart, kärnkraft, CCS)? Koalitionen av Tories och Liberal Democrats föreslår:

  • minimipriser på CO2 för att ge investerare större säkerhet
  • långsiktiga feed-in tariffer med Contract for Difference, vilket innebär att staten pröjsar skillnaden mellan marknadspriset och det som krävs för rimlig avkastning på den CO2-fria produktionen. Om marknadspriset går över avkastningskravet så tar staten hand om mellanskillnaden. Alltså en betydligt elegantare lösning än de vanliga feed-in systemen
  • Emission Performance Standard som begränsar CO2-utsläpp till 450g CO2 / kWh.
  • Kapacitetsmekanism som ska verka både via efterfrågan och produktion. DECC (Department of Energy and Climate Change) funderar på det här området, mer info om lösningar kommer vid årsskiftet.

Alltså en hel del marknadsreglering för att komma från Thatcher’s pojkar!

För övrigt är det intressant att det finns en debatt i UK om ”the big six”, dvs den oligopolsituation som de sex stora energiföretagen utgör. Jag undrar hur många aktörer som krävs för att det ska vara tillräckligt många? Jag är tveksam till att det är antalet aktörer som avgör marknadseffektiviteten när det gäller energibranschen. Komplexiteten och investeringarna är för stora för att vi ska närma oss en torghandelsituation (den enda verkliga marknaden som kommer i närheten av grundläggande NEK-teori..). Däremot krävs det reglering som gör att aktörerna levererar det som samhället behöver, dvs mindre, miljövänligare och dyrare energi!

Köttfrossa

Ibland får man lite perspektiv på hur andra uppfattar grundläggande samband här i världen. Tisdagens eko-nyhet och Studio 1-reportage om LCHF och liknande dieter gav många starka reaktioner. Det blir tydligt hur känsligt det är när miljömässigt självklara samband lyfts fram för att visa på orimligheter i vår livsstil. Då tar det lätt hus i helvete, eller ”visst vill jag gärna vara miljövän, bara det inte påverkar mitt sätt att leva på”. Eller som när man säger “Bilen en lyxvara vi kan vara utan“.

Om det är någon som inte orkar läsa längre än så här, men behöver få lite bättre verklighetskontakt när det gäller köttkonsumtion så läs det jag har skrivit tidigare.

Reportaget som i princip framförde det enkla budskapet att vegetarisk kosthållning är mer miljöriktig har fått LCHF-ätare och andra köttmissbrukare att explodera i kommentarer och blogginlägg för att rättfärdiga sin livsstil. Jag har förstått att det finns två läkare som är gravitationspunkten för LCHF i Sverige. Annika ”Fettdoktorn” Dahlqvist (utsedd till årets folkförvillare även om just hennes LCHF-roll inte ligger bakom utnämningen) och Andreas ”Kostdoktorn” Eenfeldt. Efter lite läsning av deras bloggalster så får man lätt intrycket av att de är typexempel på den farliga sortens förvillare (som det finns gott om när det gäller klimatfrågor som med akademisk auktoritet sprider sina förvrängda budskap.

Jag tror inte att det är snöd penningvinning som är drivkraften bakom den här typen av beteende, snarare en förmåga att snöa in på ett visst tankesätt och ovilja att se helheten / det som inte passar in den egna tankemodellen. När jag läser Kostdoktorns miljöargument så lyfter han fram att tomater och apelsinjuice ger större koldioxidutsläpp per kalori än oxfilé. “Oj så bra, då kan jag fortsätta med köttfrossa”,  reagerar den som antingen har begränsad intellektuell kapacitet eller bara försöker förtränga verkligheten. Irrelevanta jämförelser är ett känt knep, men tydligen svårt för många att genomskåda. Andra sätt att hantera verkligheten generöst är att föra fram lösryckta exempel som dock i sak är riktiga, tex att WWF kallar naturbeteskött miljövänligt. Den lilla haken i sammanhanget är att köttkonsumtion på dagens nivåer (eller ännu högre som LCHF-liknande dieter leder till) är omöjligt utan den energikrävande och CO2-utsläppande industriella köttproduktionen.

Ganska kul att en av förvillarna som är engagerad i Climatescam, Lars Bern, drar paralleller mellan fett- och klimatdebatten. Han har ju liksom fattat likheten mellan ämnena, men tyvärr  får han inte riktigt alla pusselbitar att gå ihop. Och sorgligt nog så är varken gällande kostråd eller klimathotet något som illasinnade vänsterkrafter hittat på. Och det var inte heller staten som rekommenderade 6-8 brödskivor om dan. Återigen var det producenterna som den gången försökte påverka marknadsandelar med kostråd. Och så var cirkeln sluten.

Glöm inte att klicka på bilden nedan och läs hur det kunde låta på det gamla goda 50-talet.

Att det är köttproducenter som ligger bakom många av de dietstudier som hänvisas till behöver ju såklart inte innebära att studierna är missvisande. Däremot är det lite krystat att hävda att ”köttdieterna” inte skulle leda till ökad köttkonsumtion (vilket många förespråkare tydligen gör..). Inte f-n skulle ett gäng köttindustrier lägga ut pengar på forskning som visar på positiva egenskaper hos kött om det inte resulterade i ökad konsumtion!

 

Kul att reportaget gett genomslag i media. Här är några exempel:

LCHF i Aftonbladet, DN, GP, Miljöaktuellt, Expressen, Svd, Media utomlands

 

“Tällberg levererar svammel på hög nivå”..

.. är titeln på ett inlägg som Maggie Thauersköld Crusell skrivit på sin nya blogg optimism.nu. Maggie höll tidigare i bloggen The Climate Scam som närmast kan liknas vid en svensk Tea Party-rörelse i klimatfrågor. Det är inte ofta (aldrig..) som jag sett något inlägg där som fått mig att jubla. Därför är det extra roligt att läsa något av Maggie som jag i princip kunde skrivit själv (fast jag hade ändrat Tällberg till Bo Ekman i titeln..).

Bakgrunden till inlägget är att DN har publicerat en debattartikel av Bo Ekman (grundare av Tällberg foundation) som är svårslagen i sitt ordskvätteri, helt utan något tydligt mål eller mening. Att Ekman är teknikoptimistisk och att han inte ser att nationalstater har en så stor roll att spela i framtiden är väl i stort sett det enda som jag kan få ut av artikeln. Förklaringar eller fakta lyser med sin frånvaro.

Senast Bo Ekman var inne och surrade på DNs debattsida så höll det lika låg nivå. Skillnaden då var att det fanns ett tydligt budskap – tillväxt är lösningen på alla våra problem. Jag skrev ett inlägg, där jag visade hur substanslösa hans argument var.

Den gången tyckte The Climate Scam att Bo Ekmans artikel “andades en viss tillnyktring”..

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...