Archive for the 'Politik' Category

Page 5 of 9

Monarkiordbajs superdeluxe!

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om hur svårt det är för monarkister att använda rationell logik i sin argumentation.

Häpp! Idag dök det upp ett slående exempel. Riksdagsledamoten Michael Svensson (M) har skrivit ett debattinlägg i SvD där han tar i för allt vad tygen håller och krystar ur sig ett ordbajs superdeluxe!

Om man ska tala för sin sak utan att ha några argument så kräver det sin man. Michael kan! När man skalar bort allt dravel i Michaels text för att försöka hitta någon form av argumentation så kan man skönja följande ansats till varför monarkin ska finnas kvar:

Michael menar att det faktum att vi har haft en monarki i ca 1000 år och att “Läsarna får gärna intrycket att moralupplösningen har kommit nära,monarkin är förlegad, både vad gäller statsskick, jämställdhet och att den är allmänt ålderdomlig. Detta synsätt bygger delvis på tron att vi, just här och nu vet bäst, en brist på historisk förankring och någon form av moralisk överlägsenhet”.

Ok, det kanske inte är så fel med diktatur ändå? Sverige har ju trots allt ca 800-900 års erfarenhet av det. Vem kan säga att vi vet bäst här och nu? Saudiarabien har bara ca 100 års erfarenhet av diktatur. Nä bort med moralisk överlägsenhet och fram för historisk förankring. Eller vilken slutsats ska vi egentligen dra av Michaels argumentation? Symptomatiskt är att Michael får uppbackning av bloggen Fältmarskalken som bla propagerar för att återupprätta den monarki som gällde enligt 1809 års grundlag, alltså där monarken är den verkställande makten och stiftar lagarna tillsammans med riksdagen.

I slutet av artikeln klämmer Michael in de obligatoriska monarkist-påståendena:  “I vår monarki finns stora värden. Historiska och ekonomiska”. Detta givetvis utan någon närmare förklaring eller ansats till argumentation till varför de ekonomiska värdena skulle vara stora. Påståendet att det finns ett historisk värde håller jag med om, men låt det förbli historiskt..

Michael, du är för skön som vågar skicka in ett så substanslöst debattinlägg! Inte minst när det lätt kan tolkas som en hyllning till en diktatorisk styrelseform!

 

Sekulär republik

Nu när det är julhelg så slänger jag in en text som går utanför energi- och miljöspåret. Andreas Ekström har skrivit en artikel i Sydsvenskan som är något av det bästa jag läst på länge om den sekuläre humanisten och republikanen. Det är ämnen som engagerar mig och jag har skrivit några inlägg på temat tidigare (Peak monarki, Det svenska kungahusets nazister, Högerextremister och islamisters gemensamma nämnare). Andreas text är en riktigt bra beskrivning av varför kampen behövs, hur den motarbetas och hur svårigheten för motståndarna att använda rationell logik leder till att man tar till mobbing / känslobaserad argumentation.

Här är ett utdrag ur artikeln:

“Ett av de vanligaste argumenten för monarkin – ”de gör ju ett så bra jobb för Sverige” – är så skrattretande dåligt eftersom det bygger på en meritokratisk idé: kungen är duktig, alltså ska vi ha monarki.

Vad säger dessa monarkister när kungen inte är fullt så duktig?

Man kan tycka att de senaste decennierna har erbjudit rätt generöst med både tid och incitament att ompröva argumentet.

Ett av de vanligaste argumenten för att troende skulle förtjäna särskild respekt – ”tron är en privatsak” – är skrattretande dåligt eftersom det bygger på uppfattningen att en tro, med alla de regler och rangordningar som ingår i paketet, ändå aldrig är politisk till sin natur.

Detta är bara ett par exempel för att visa på det uppenbara: Det är inte så lätt att med kyla och stringens argumentera för ett samhälle där Kungen och Gud ska spela viktiga roller för hur vi lever. Så vad gör personer som tycker så? De använder mobbningsargument.”

Läs hela artikeln!


Danskdjävlar..

.. ropade Ernst Hugo Järegårds rollfigur i “Riget” när han stod på Rigshospitalets tak och blickade ut över vattnet bort mot Barsebäck.

För oss i södra Sverige finns det ett och annat exempel på hur våra grannar på andra sidan sundet har varit mycket framgångsrika i sina förhandlingar med Sverige. Barsebäck är ett utmärkt exempel. Danska påtryckningar fick oss att i förtid stänga ner koldioxidfri (i princip) produktion, vilken sen delvis ersatts med gaskraftverk. Samtidigt fortsatte den danska huvudsakligen kolbaserade elproduktionen att pumpa ut koldioxid. Alltså – danskdjävlar!

Men frågan är om det inte börjar bli dags att betrakta våra grannar ur ett nytt perspektiv.

I Sverige har det pratats mycket om visioner och målsättningar för 2050, men konkreta steg på vägen har det varit ont om, vilket även uppmärksammats av vår nya miljöminister Lena Ek (pluspoäng!). Danmarks nya regering har tagit några imponerande raska och rejäla kliv och fått ihop ett hårt paket i god tid innan jul (kom ut i november).

Inom de tre huvudområdena Energieffektivisering, Förnyelsebart och Elektrifiering har man tagit fram konkreta delmål och åtgärder. När det gäller tex elproduktionen så är det första delmålet att att fram till 2020 bygga ut vindkraften till 50% av den totala elproduktionen (från ca 22% 2010). Alltså helt klart offensivt.

Det finns också ett grundläggande ställningstagande som lyfter paketet över mängden. Det hymlas inte med att omställningen faktiskt kommer att kosta pengar! Och att den kostnaden uppvägs av att man ser en ej obetydlig risk för ett långt värre scenario. I rapporten uttrycks det på följande sätt:

“Omstillingen vil isoleret set medføre en højere energiregning for både husholdninger og virksomheder. Men det kan sammenlignes med en forsikring. Hvis energipriserne stiger mere, end vi forventer i dag – hvilket der er en betydelig
risiko for – vil en højere energiregning være en relativt mindre udgift i forhold til det, vi forsikrer os imod.”

Alltså ganska försiktigt hållet, men trots allt en tydlig bild av ett peak oil scenario, vilken förstärks ytterligare längre fram i rapporten där man skriver:

“Det er specielt kritisk, når det gælder olie, hvor der globalt skal investeres store summer i ny produktionskapacitet, hvis den voksende efterspørgsel skal kunne imødekommes.”

Tydligare än så kan man knappast bli i ett regeringsuttalande. Danmark vill börja förbereda sig för ett peak oil-scenario.

Återstår att se om Lena Ek med kollegor kan få fart på det svenska omställningsarbetet.

 

Bradley Manning – får han träffa tortyrexpert?

I början av året uppmärksammades det under vilka tortyrliknande förhållande wikileaks-Bradley hålls fängslad, läs mer om det här. Nu när han suttit i isoleringscell i snart ett och ett halvt år börjar det närma sig rättegång. Det är ingen vågad gissning att militären vill se en dödsdom, vilket ligger inom räckhåll.

FN:s tortyrexpert har anhållit om möte i enrum med Manning, men  blivit nekad. Att en FN-rapportör blir nekad tillträde i ett fall som detta är fullt normalt – om det gäller fångar i ett land som tex Kina, Iran, Nordkorea, eller liknande..

Positivt att 64 EU-parlamentariker, bla Henrik Alexandersson, uppmärksammar fallet genom ett brev till Obama, mfl. I brevet passar man också på att ge en känga åt att någon som agerat som whistle blower hotas av dödsstraff. För alla som sett Collateral Murder (ett av dokumenten som läcktes) så är det uppenbart att det Manning gjorde var moraliskt rätt.

Tidplan för Färdplan 2050 – hinner vi ur startgroparna?

Via Åsa Romsons blogg uppmärksammades jag på pressmeddelandet om att “Miljöminister Lena Ek startar arbetet för ett Sverige utan nettoutsläpp 2050”. Rubriken på pressmeddelandet är en aning missvisande eftersom det Lena Ek startar är arbetet med en särskild referensgrupp för dialog om regeringens mål för ett Sverige utan nettoutsläpp år 2050. Enligt regeringens uppgifter har arbetet med att utforma Färdplan 2050 påbörjats under juli tidigare i år.

Tidtabellen för att utforma Färdplanen indikerar att man kommer kunna presentera resultatet under 2013. Om det går 2-3 år för att ta fram färdplan, vilket bör tilläggas ofta är ett dokument tillräckligt flummigt för att man ska kunna skjuta problemen framför sig, så blir man ju lite fundersam över hastigheten i själva omställningsarbetet. Inte minst med tanke på att vi på global basis bara har fram till 2017 på oss att göra klimatpåverkande investeringar om nuvarande trend inte bryts och 2-gradersmålet ska klaras.

Att alliansen har pratat om en färdplan för vägen till 2050 ända sedan 2009 bidrar ju inte heller till att alliansens miljöprofil stärks. Men image och konkret politik är ju tyvärr två faktorer som har haft en divergerande tendens under alltför många år.

Sluta snacka och börja leverera!

EQT, Pär Nuder och Thomas Bodström

Nu när SvD har publicerat material om EQTs gasledningsköp och Pär Nuders roll i det hela så blev jag inspirerad att ta upp tråden.

För inte så länge sedan skrev jag om EQTs inhopp i gasbranschen och att Pär Nuder fått sitta med vid grytorna med sleven i högsta hugg. Ni som inte läste mitt tidigare inlägg – kan ni gissa varför Pär har fått en plats i detta sammanhang? Kan det vara för hans gedigna branschkunskap? Tja, tror inte det va. Som monopolist i energibranschen styrs man av en regleringsmyndighet. EQT ska under 4-6 års tid se till att avkastningen på investeringen i gasrör maximeras. Det kan man göra på olika sätt. Men det finns en sak som är grundläggande. Man vill inte att besvärliga politiker ska försämra förutsättningarna (helst förbättra dem).

Så hur gör då ett riskkapitalbolag för att maximera chansen till en bra avkastningen? Jo, man hittar en politiker av rätt virke och rätt position, sätter honom i styrelsen för aktuellt bolag och ser till att han får möjlighet till en bättre affär än någonsin tidigare. Vilken politiker är då lämplig att bli spelpjäs i riskkapitalbolagets händer?

Först och främst kan sökområdet avgränsas till Socialdemokraterna. Högerpolitiker är generellt sett alldeles för positiva till riskkapitalbolagens affärer för att verkligen utgöra någon risk. Vänster- och miljöpartister är alldeles för obetydliga i vänsterblocket. Alltså ska det vara en sosse. Men vilken sosse ska man då välja? Vi kan börja med att konstatera att det faktiskt finns ett ganska stort utbud av sossar som gärna släpper politiska ideal mot att göra en extra hacka. Dessutom finns det andra sossar som försvarar beteendet. Så, lille riskkapitalist, var inte rädd för att det inte ska finnas någon villig sosse över till dig!

I så viktiga sammanhang som gasinfrastruktur (eller undervisningsbranschen) behöver man hitta en politiker av viss rang. Sikta gärna på en toppsosse som varit med länge, varit utsedd till kronprins, men som förlorat bittert i kampen om partiledarposten och därför känner att “det är min tur nu”. Eller ta någon som helst rattar politikerrollen med vänsterhanden och ser politiken som ett sätt att lyfta sitt personliga varumärke, få värdefulla kontakter, sälja fler böcker eller dra in stålar på något annat sätt.

På så sätt hamnade Pär Nuder i gasbranschen och Thomas Bodström i skolans värld. Thomas har dragit sitt strå till stacken i försvar av riskkapitalägda friskolor och kan nu casha in.

Sjukvård är en bransch där riskkapitalister har kunnat flytta fram sina positioner ordentligt. Idag kan bolagen plocka ut vinster på ca 3 miljarder per år. Ska vi gissa att det finns en styrelseplats ledig för någon sosse som vill göra lite nytta?

 

SvD har en läsvärd artikelserie om riskkapitalbolagens framfart.

Kent Werne har gjort bra granskningar som är samlade här.

Energipolitik i Storbritannien

Energipolitik kan säkert kännas som ett besvärligt område i Sverige, men det finns nog en och annan brittisk politiker som skulle kunna drömma våta drömmar om svenska energipolitikers situation.

Även om vi skulle bortse från klimatfrågan så har Storbritannien en hel del utmaningar att tampas med. Utöver att energitillgångarna i Nordsjön inte längre räcker till landets förbrukning, så finns det också ett rejält behov av att förnya elproduktionskapaciteten (en fjärdedel behöver ersättas inom kort). Under kommande 10-årsperiod bedöms investeringsbehovet uppgå till 110 miljarder pund.

Hur man ska lösa detta diskuteras dessutom samtidigt som regeringen har annonserat betydande nedskärningar av välfärdssystemet och skattehöjningar för att komma tillrätta med ett skenande budgetunderskott. Ekonomiska bedömare antyder också allt mer frispråkigt att det finns  risk för en globalt långvarig ekonomisk svacka som kan hålla i sig uppemot 10 år. Det gör inte heller situationen lättare. Inte heller att finanssektorn, som knappast är en i framtidsbransch om recessionsscenariot håller i sig, står för 8-10% av Storbritanniens BNP.

Därför är det intressant att följa hur det hela utvecklas. Regeringskoalitionen har under sommaren lagt ett förslag till reformering av elmarknaden som verkligen är radikalt. Storbritannien som under Thatcher var tidigt ute med att avreglera energimarknaden (25 år sedan) kan nu gå i bräschen för en återreglering.

Personligen tror jag att det fanns all anledning till stora delar av den avreglering som genomfördes i Sverige (och säkert i andra länder också). Med tanke på det stora omställningsbehov som även Sveriges elproduktion står inför (dock avsevärt mindre än i Storbritannien) så kan det vara motiverat med ökad reglering för att påskynda och få bättre kontroll över den processen.

Åter till Storbritannien. Vad göra för att investeringsmedel ska flöda in i CO2-snål elproduktion (förnybart, kärnkraft, CCS)? Koalitionen av Tories och Liberal Democrats föreslår:

  • minimipriser på CO2 för att ge investerare större säkerhet
  • långsiktiga feed-in tariffer med Contract for Difference, vilket innebär att staten pröjsar skillnaden mellan marknadspriset och det som krävs för rimlig avkastning på den CO2-fria produktionen. Om marknadspriset går över avkastningskravet så tar staten hand om mellanskillnaden. Alltså en betydligt elegantare lösning än de vanliga feed-in systemen
  • Emission Performance Standard som begränsar CO2-utsläpp till 450g CO2 / kWh.
  • Kapacitetsmekanism som ska verka både via efterfrågan och produktion. DECC (Department of Energy and Climate Change) funderar på det här området, mer info om lösningar kommer vid årsskiftet.

Alltså en hel del marknadsreglering för att komma från Thatcher’s pojkar!

För övrigt är det intressant att det finns en debatt i UK om ”the big six”, dvs den oligopolsituation som de sex stora energiföretagen utgör. Jag undrar hur många aktörer som krävs för att det ska vara tillräckligt många? Jag är tveksam till att det är antalet aktörer som avgör marknadseffektiviteten när det gäller energibranschen. Komplexiteten och investeringarna är för stora för att vi ska närma oss en torghandelsituation (den enda verkliga marknaden som kommer i närheten av grundläggande NEK-teori..). Däremot krävs det reglering som gör att aktörerna levererar det som samhället behöver, dvs mindre, miljövänligare och dyrare energi!

Svenska kungahusets nazister

Är det inte dags för kungafamiljen att sluta försöka hålla familjefasaden ren? Kampen med att tvätta bort släkternas nazistförflutna börjar bli lite löjeväckande. Varför inte släppa greppet, erkänna att det fanns en hel del nazistsympatier och sedan gå vidare. Silvias senaste privatundersökning är lite väl magstarkt. Som reaktion på reportaget i  TV4 där ytterligare fakta om släktens nazistförflutna presenteras så anlitar drottningen en trogen historiker, matar honom med lämpligt material för att sedan kunna lyfta fram sin pappas agerande som värsta Schindlerhjältedådet. Eller som det står på hovets hemsida: “Erik Norbergs undersökning bekräftar Drottningens dokumentation om att den judiske fabriksägaren, Efim Wechsler, kunde lämna Tyskland strax före andra världskriget med hjälp av Drottningens far Walther Sommerlath”. Alltså underförstått att om inte drottningens nazistpappa hade hjälpt den stackars juden så hade det blivit koncentrationsläger istället.

I dagens Sydsvenskan går Wilhelm Agrell igenom Eric Norbergs undersökning och visar vilket beställningsverk det är. Avseende slutsatsen att Efim blev “hjälpt” ut ut landet så konstaterar WA att drottningens pappa bara agerade i linje med den officiella politiken. Innan kriget bröt ut så var det nationalsocialistiska huvudmålet i judefrågan att skicka ut så många judar ur landet som möjligt, men att säkerställa att deras tillgångar stannade i Tyskland. Efim tvingades sälja sin verksamhet till ett underpris som han några år tidigare hade tackat nej till, samtidigt som drottningens pappa både gjorde en god affär och kunde skryta för sina partikamrater att han hjälpt till i kampen för ett judefritt Tyskland.

Det som lätt kommer lite i skymundan är det faktum att kungens släkt faktiskt har en ännu starkare nazistkoppling. I boken  “Den motvillige monarken” görs en ordentlig genomgång av de uttryck som ymniga nazistsympatier tog sig före och under världskriget, i kungahuset, bland dess släktingar och hang-arounds. Den klart starkast skinande stjärnan i det här sammanhanget var knugens morfar,  Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha (till vänster om Hitler på bilden). Förutom att han var en av Hitlers nära, med ett värdefullt nätverk till Europas adel, så var han riksdagsman för NSDAP, men inte minst djupt involverad i nazisternas program för medicinska experiment på och utrotande av funktionshindrade.

Karl Edvard var nämligen den som utnämnde och var överställd Ernst Robert Grawitz som bla låg bakom nämnda program.  I slutet av kriget ersatte Karl Edvard Ernst (som då hade kallats till Hitlers bunker) med Karl Gebhardt, en annan läkare som höll sig långt som möjligt från läkareden. Ernst tog livet av sig och sin familj i krigets slutskede och Karl dömdes och avrättades för brott mot mänskligheten. Att Ernst och Karls chef, eller kungens morfar, kom undan med bara 18 månaders fängelse och böter, kan man bara spekulera om, men hans starka förbindelse till det brittiska kungahuset (han var brittisk prins) låg honom säkert inte i fatet.

Skära eller skatta?

När ekonomin svajade 2008 så var det bara en sak som gällde: stimulera mera. Lägre räntor, ytterligare kreditexpansion, sänkta skatter och liknande åtgärder skulle få hjulen att snurra snabbare igen. Och visst fungerade det – ett tag. Nu när uppåttjacket slutat verka och trippen neråt är oundviklig då är det andra åtgärder som står på programmet.

Av någon underlig anledning är det nästan lika enkelspårigt nu, men tvärtom. Nu är det nedskärningar som gäller, även om de riskerar att turen neråt går lite väl häftigt. Visst behövs det bättre statsfinanisell balans, men det finns faktiskt två sätt att uppnå det på. Det fina med skattehöjningar är att de inte alltid har så stor effekt på efterfrågan som nedskärningar har. Inte minst gäller detta i de länder där samhällets mer välmående skikt under lång tid har fått allt gynnsammare beskattning.

Nedskärningar av offentliga utgifter har en tendens att få direkt genomslag på den ekonomiska aktiviteten. Som när den kommunalanställda läraren blir utan jobb och dessutom inte har varit med i a-kassan. Vi som tjänar betydligt bättre än en lärare och fått maximal utdelning på jobbskatteavdragen påverkas inte nämnvärt om skatten skulle hoppa upp några procentenheter. I USA finns det rätt ordentlig potential! Den läsvärda bloggen Ekonomistas har skrivit om detta.

En annan intressant tankegång träffade jag på i Der Spiegel, där en välrenommerad tysk ekonom, Peter Bofinger, presenterar en radikal modell för att dela recessionsbördorna. Grundtanken är att vinnarna på den senaste tidens bubbelekonomi i stor utsträckning inte drabbas så hårt av nedskärningarna som de som aldrig fick ta del av mäklarbrickorna.  Peter refererar till hur man gjorde i Tyskland efter andra världskriget. De som den 21 juni 1948 hade substantiella tillgångar skulle helt sonika betala hälften av sina dåvarande tillgångar i skatt! Betalningarna fördelades i 120 delar över 30 år. Jag kan tänka mig att en och annan islänning gärna skulle se något liknande!

Grekland är ett annat bra exempel där just skatterna borde fokuseras mer än nedskärningarna. I Aten finns det tex inte 324 hushåll med skattepliktig swimmingpool, vilket deklarerats. Google Earth-granskning visade att det var 16794.

Anpassningen av våra samhällen till en helt annan tillgång på billig energi än vad vi vant oss vid kommer också att sätta press på statsfinanser. De senaste 30 årens starka trend av något enkelspårig syn på skatter kommer att vända.

Polisen lobbar för lagstiftning mot metallstölder

Jag skrev för inte så länge sedan ett inlägg om hur enkelt det skulle kunna vara att komma tillrätta med stölder av koppar och andra värdefulla metaller. Det handlar helt enkelt om ett grundläggande systemfel som skapades när skrothandelsmarknaden avreglerades 1997.

Jag uttryckte också mina förhoppningar om att Trafikverkets rop på hjälp skulle hörsammas.

Därför är det kul att polisen i Västra Götaland ser en möjlighet att lobba för lite effektivare lagstiftning och går i en TT-artikel ut med en uppmaning till Rikspolisstyrelsen att trycka på justitiedepartementet.

Också kul att se hur deras åtgärdsförslag är helt i linje med det som jag framförde. Hans Olof Sandén, tidigare polismästare vid förvaltningsavdelningen hos polisen i Västra Götaland, propagerar nämligen för ett återinförandet av det tidigare tillståndskravet för handel med metallskrot.

Herr Sanden bekräftar också mina misstankar om branschens tvättmöjligheter. Enligt honom är det häpnadsväckande hur stora summor pengar som kan tvättas rena i skrotbranschen på grund av den omfattande kontanthandeln.

Tyvärr lite lam respons från justitiedepartementet. Beatrice Ask svamlar fram: “…vi ser problemen och ser att vi måste bättre följa upp vad som händer så att man ska arbeta över myndighetsgränserna”.

Det är inte bara banksektorn som behöver styras upp och skulle må bra av lite reglering!

 

TT-artikeln har fått en del spridning och finns bland annat här: DN,SvD,Db,GP,GD,Blt,Dagen,BT,DN,

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...