TT har tryckt ut en bra artikel som visar att 37% av de politiker eller politiskt tillsatta tjänstemän som lämnat politiken under de senaste sex åren kapitaliserar sina politiska nätverkstillgångar, dvs säljer sina politiska kontakter till de kunder som betalar PR-byråerna bäst. I Aftonbladet har statsvetaren Jörgen Hermansson uttalat sig:
“– Sverige är jämlikt bara på valdagen, då det är en person och en röst som räknas, men vilka som därefter har möjlighet att påverka politiken riskerar att bli en fråga om ekonomiska resurser, säger Hermansson till tidningen.”
Det konstateras också att det är en oreglerad verksamhet utan lagstiftning.
Jag passar därför på att återge delar av ett tidigare inlägg där jag tagit upp problemet.
Andelen välfärdstjänster som levereras av privata aktörer har växt ordentligt de senaste 20 åren. 2011 gick 92 miljarder skattefinansierade kronor till sådana tjänster.
92 miljarder, stor sannolikhet för ytterligare tillväxt, fina konsolideringsmöjligheter, hyggliga vinstmarginaler och ur en riskkapitalists perspektiv ett mycket förutsägbart intäktsflöde, gör sektorn synnerligen attraktiv. Det är fullt rimligt och rätt att ett bolag vars uppdrag är att leverera vinster till sina ägare ska göra sitt yttersta för att, inom lagens gränser, maximera vinsten.
Att riskkapitalbolagens skattefinansierade vinster från deras välfärdsbolag rinner ut ur landet är fullt naturligt, så länge det inte finns ett regelverk som omöjliggör det. Och det är här politikernas ansvar kommer in i bilden. I en dynamisk värld där förutsättningarna förändras är det politikens roll att bevaka allmänna gemensamma samhällsintressen och inte låta särintressen få för stort inflytande.
Lobbying balanserar ofta farligt nära gränsen till korruption, dvs ett företag eller branschorganisation betalar (dyrt) för att politiken ska gynna deras intresse. Ibland sammanfaller egenintresset med ett bredare intresse, men inte alltid. Med pengar öppnas det helt enkelt nya möjligheter att höja sin demokratiska röst så att den hörs något bättre. En förmildrande omständighet är att lobbying oftast är en indirekt påverkan som visserligen i slutändan kan resultera i bättre affärsmöjligheter, men inte för ett enskilt företag. Ändrade affärsvillkor påverkar alla i samma bransch (att EQT är ensamma ägare (via Swedegas) av gasstamnätet med statligt reglerad intäktsmodell gör dock lobbyingen så viktig att man vikt en plats i styrelsen åt Pär Nuder)
Hur det årliga flödet av 92 miljarder fördelas är betydligt mer minerad mark. Här hamnar pengarna direkt i resultaträkningen. Därför finns lagen om offentlig upphandling. När det fungerar som det ska så bestämmer politikerna vad som ska konkurrensutsättas / upphandlas och tjänstemännen utför det och ser till att alla konkurrerande anbudsgivare behandlas rimligt och rättvist. Vinstdrivande aktörer i välfärdssektorn inser att verkligheten är mer komplex och anlitar därför gärna “konsulter” som kan hjälpa till att sälja deras tjänster. Precis som för rikspolitiker som tar dyrt betalt för sitt nätverk (Göran Persson, mfl) så har det därför dukats upp ett gottebord för politiker även på lokal nivå. Det är bara att ta för sig. Tyvärr är det på bekostnad av oss andra.
Det finns många anledningar att sätta avdankade politiker i karantän och isolera dem från alla tjänster och uppdrag där de kan håva in genom att sälja sitt politiska nätverk. Jag gissar att det finns en och annan politiker som inte kan se någon anledning till restriktioner på det här området.
2010 blommade en skandal (Prime) upp kring Svenskt Näringslivs uppdrag till före detta sossar då de fick betalt för att cementera en betongsyn på tillväxtfrågan. Där kröp det fram hur naiv (korrumperad?) synen på lobbyism är. Erik Laakso försvarade agerandet med uttalande som ”kapitalet betalar för min strävan att bygga ett socialdemokratiskt samhälle”.
Det är hög tid att vrida åt kranen och stoppa handeln med politiskt inflytande.
Några tidningar som publicerat: AB, DN,Di,SVT,Skånskan, GP, HD, Metro, SR, Sr 1, Sr 2, Svd 1, Svd 2, Svd 3, Svd 4, Svd 5,
Bloggare på temat: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7
Efter ytterligare några veckor med korttidsfasta så känner jag att konceptet börjar sätta sig. Det som jag framförallt uppskattar är friheten att inte längre behöva känna sig bunden till ett regelbundet energiintag. Frukost på vardagar har jag slutat med och dagar med mycket att göra är det inga problem att skippa lunchen och kanske ta ett äpple på eftermiddagen istället. Känslan av att det är jag som har kontroll över kroppen och inte tvärtom är faktiskt inte så dum.
Det var länge sedan jag satte på teven. Jag är inte heller ensam om att på ganska få år i princip fasat ut det traditionella tv-tittandet. För min del var det SVT Play som tog knäcken på den sista kvarvarande vanan.
