Skära eller skatta?

När ekonomin svajade 2008 så var det bara en sak som gällde: stimulera mera. Lägre räntor, ytterligare kreditexpansion, sänkta skatter och liknande åtgärder skulle få hjulen att snurra snabbare igen. Och visst fungerade det – ett tag. Nu när uppåttjacket slutat verka och trippen neråt är oundviklig då är det andra åtgärder som står på programmet.

Av någon underlig anledning är det nästan lika enkelspårigt nu, men tvärtom. Nu är det nedskärningar som gäller, även om de riskerar att turen neråt går lite väl häftigt. Visst behövs det bättre statsfinanisell balans, men det finns faktiskt två sätt att uppnå det på. Det fina med skattehöjningar är att de inte alltid har så stor effekt på efterfrågan som nedskärningar har. Inte minst gäller detta i de länder där samhällets mer välmående skikt under lång tid har fått allt gynnsammare beskattning.

Nedskärningar av offentliga utgifter har en tendens att få direkt genomslag på den ekonomiska aktiviteten. Som när den kommunalanställda läraren blir utan jobb och dessutom inte har varit med i a-kassan. Vi som tjänar betydligt bättre än en lärare och fått maximal utdelning på jobbskatteavdragen påverkas inte nämnvärt om skatten skulle hoppa upp några procentenheter. I USA finns det rätt ordentlig potential! Den läsvärda bloggen Ekonomistas har skrivit om detta.

En annan intressant tankegång träffade jag på i Der Spiegel, där en välrenommerad tysk ekonom, Peter Bofinger, presenterar en radikal modell för att dela recessionsbördorna. Grundtanken är att vinnarna på den senaste tidens bubbelekonomi i stor utsträckning inte drabbas så hårt av nedskärningarna som de som aldrig fick ta del av mäklarbrickorna.  Peter refererar till hur man gjorde i Tyskland efter andra världskriget. De som den 21 juni 1948 hade substantiella tillgångar skulle helt sonika betala hälften av sina dåvarande tillgångar i skatt! Betalningarna fördelades i 120 delar över 30 år. Jag kan tänka mig att en och annan islänning gärna skulle se något liknande!

Grekland är ett annat bra exempel där just skatterna borde fokuseras mer än nedskärningarna. I Aten finns det tex inte 324 hushåll med skattepliktig swimmingpool, vilket deklarerats. Google Earth-granskning visade att det var 16794.

Anpassningen av våra samhällen till en helt annan tillgång på billig energi än vad vi vant oss vid kommer också att sätta press på statsfinanser. De senaste 30 årens starka trend av något enkelspårig syn på skatter kommer att vända.

Polisen lobbar för lagstiftning mot metallstölder

Jag skrev för inte så länge sedan ett inlägg om hur enkelt det skulle kunna vara att komma tillrätta med stölder av koppar och andra värdefulla metaller. Det handlar helt enkelt om ett grundläggande systemfel som skapades när skrothandelsmarknaden avreglerades 1997.

Jag uttryckte också mina förhoppningar om att Trafikverkets rop på hjälp skulle hörsammas.

Därför är det kul att polisen i Västra Götaland ser en möjlighet att lobba för lite effektivare lagstiftning och går i en TT-artikel ut med en uppmaning till Rikspolisstyrelsen att trycka på justitiedepartementet.

Också kul att se hur deras åtgärdsförslag är helt i linje med det som jag framförde. Hans Olof Sandén, tidigare polismästare vid förvaltningsavdelningen hos polisen i Västra Götaland, propagerar nämligen för ett återinförandet av det tidigare tillståndskravet för handel med metallskrot.

Herr Sanden bekräftar också mina misstankar om branschens tvättmöjligheter. Enligt honom är det häpnadsväckande hur stora summor pengar som kan tvättas rena i skrotbranschen på grund av den omfattande kontanthandeln.

Tyvärr lite lam respons från justitiedepartementet. Beatrice Ask svamlar fram: “…vi ser problemen och ser att vi måste bättre följa upp vad som händer så att man ska arbeta över myndighetsgränserna”.

Det är inte bara banksektorn som behöver styras upp och skulle må bra av lite reglering!

 

TT-artikeln har fått en del spridning och finns bland annat här: DN,SvD,Db,GP,GD,Blt,Dagen,BT,DN,

“Tällberg levererar svammel på hög nivå”..

.. är titeln på ett inlägg som Maggie Thauersköld Crusell skrivit på sin nya blogg optimism.nu. Maggie höll tidigare i bloggen The Climate Scam som närmast kan liknas vid en svensk Tea Party-rörelse i klimatfrågor. Det är inte ofta (aldrig..) som jag sett något inlägg där som fått mig att jubla. Därför är det extra roligt att läsa något av Maggie som jag i princip kunde skrivit själv (fast jag hade ändrat Tällberg till Bo Ekman i titeln..).

Bakgrunden till inlägget är att DN har publicerat en debattartikel av Bo Ekman (grundare av Tällberg foundation) som är svårslagen i sitt ordskvätteri, helt utan något tydligt mål eller mening. Att Ekman är teknikoptimistisk och att han inte ser att nationalstater har en så stor roll att spela i framtiden är väl i stort sett det enda som jag kan få ut av artikeln. Förklaringar eller fakta lyser med sin frånvaro.

Senast Bo Ekman var inne och surrade på DNs debattsida så höll det lika låg nivå. Skillnaden då var att det fanns ett tydligt budskap – tillväxt är lösningen på alla våra problem. Jag skrev ett inlägg, där jag visade hur substanslösa hans argument var.

Den gången tyckte The Climate Scam att Bo Ekmans artikel “andades en viss tillnyktring”..

 

Nationalekonom som talar klarspråk i SR

Den här bloggen snuddar mest kring frågorna om den globala ekonomiska utvecklingen. Anledningen är inte ointresse, men det finns många andra bloggar som gör ett mycket bättre jobb än vad jag skulle förmå (tex Cornucopia, Flute och Kvantitativt).

Min grundsyn är att västvärldens ekonomier med stor sannolikhet står inför en ekonomiskt långdragen och besvärlig tillbakagång. Det finns tre överlappande huvudorsaker: kreditexpansion, konkurrens från utvecklingsländer och ökade energikostnader (USAs energikostnader som andel av BNP har ökat avsevärt och toppade under 2008 på 10% ).

För den som inordnar sig i mediafållan och lyssnar på de vanliga experterna som uttalar sig om börsutvecklingen, ekonomin, EU, etc, så är det påfallande sällan som någon säger så mycket mer än ungefär – visst är det besvärligt just nu, men snart blir allt som vanligt.

Därför var det synnerligen uppfriskande att få höra ett inslag i Godmorgon Världen (är P1 den enda radiokanalen i Sverige som har hyfsad kvalitetsnivå?) där nationalekonomen Stefan de Vylder vågade ta ut svängarna. Jag håller inte med om riktigt allt han säger, men överlag är det mitt i prick.

Han inleder elegant med kritik av sitt-still-i-båten-experterna genom att bygga ut båtliknelsen med: “…men tänk om båten håller på att sjunka. Den bekväma båt som vi i de rika länderna har färdats i har tagit in vatten sedan länge. Och från andra sidan haven kommer snabbare och kanske säkrare båtar som kan segla om oss.”

Stefan konstaterar att amerikanska och europeiska politiker inte har mycket att komma med för att komma tillrätta med den ekonomiska krisen mer än att tillfälligt skjuta den framför sig.

Har du hört någon annan i gammelmedia säga: “Det finns inga enkla lösningar, krisen blir långvarig”?

Stefan menar att det är nödvändigt att lösa upp “den orimliga konstruktionen EMU” för att komma tillrätta med krisen, men också att det bara är ett första steg.

Ökad instabilitet både inom och mellan länder, ökad nationalism och främlingsfientlighet är effekter som vi redan nu ser och kan räkna med att de tilltar.

I Sverige hade vi ett val för bara ett år sedan. Som jag skrivit om tidigare så fanns det redan då en hel del viktiga frågor bakom knuten som man gjorde allt för att förtränga och istället prata om hundralapparna hit eller dit och andra oväsentligheter.

Drivkraften bakom expansion av naturgasnät

Den svenska naturgasbranschen har efter många års stiltje börjat vädra nya möjligheter. I takt med skiffergasens segertåg i USA och sjunkande gaspriser så ses naturgas alltmer som en bärande del i den europeiska energimixen. Snart färdigbyggda Nordstream och utrangerade kolkraftanläggningar som ersätts med naturgaseldade verk är exempel. Det finns dock ett och annat att invända mot skiffergasen som marknadens saliggörare (även om man bortser från miljökonsekvenserna), vilket jag kort tagit upp här.
I Sverige kan naturgasen inte ersätta kol i elproduktion vilket gör det svårare att argumentera med lägre CO2-utsläpp. Istället så försöker man framförallt lobba in naturgasen som ett sätt att bana väg för biogas (biogas och natur/fossilgas är i princip samma gas – metan, men producerad på olika sätt). På många sätt kan det finnas en poäng med det, tex finns det all anledning att stimulera introduktionen av gasdrivna fordon för att minska transportsektorns oljeberoende. Men det finns en avgörande skillnad – den betydligt mer lokalt producerade biogasen kommer aldrig att behöva ett omfattande stamnät för distribution.

Det svenska stamnätet (högtrycksledningarna) matas med gas från Danmark, går upp genom Skåne, passerar Göteborg och vidare norrut till Stenungssund. Ett stickrör till Småland finns också, vilket E.ON fick godkänt att bygga vidare på mot Jönköping. Stamnätet ägdes tidigare av fyra olika energiaktörer som inte hade någon vidare gemensam agenda – åtminstone hände det inte så mycket med systemet under den tiden. 2008 köpte EQT Infrastructure huvuddelen av nätet (genom att ta över bolaget Swedegas). Resterande del sålde E.ON till EQT (Swedegas) i år, vilket presenterades med pompa och ståt under Almedalsveckan.

Infrastrukturfonder brukar kalla sig långsiktiga investerare vilket innebär ett perspektiv på ca 4-8 år. Det finns säkert många bransch och verksamhetsmässiga skäl till att ha en ägare av hela stamnätet, men det kan också bli en ganska känslig situation eftersom det är myndighetsbeslut som till stor del styr möjligheterna att generera vinster. Energimyndigheten övervakar marknaden med en regleringsmodell som sätter ett tak för avkastningen på anläggningarna samtidigt som gasen i sig konkurrerar prismässigt med andra energialternativ.
För att få lite snurr i rören och kunna kränga infrastrukturen vidare till nästa fondbolag med bra avkastning så krävs det helt enkelt att man har tumme med politikerna. Det är inte så bra om det slängs politiska käppar i hjulen när man ska skrämma upp volymer och avkastning till att bilda en fin tillväxthistorik, samtidigt som det måste gå att måla upp möjligheter för vidare expansion.
EQT kan spelet. Förutom en fd branschspelare med goda kontakter (Lars Frithiof, fd vd Sydkraft) så har man sett till att plocka med en politisk tungviktare (Pär Nuder) i Swedegas styrelse. Att Göran Persson också är en spelare i gasbranschen (biogas) som delägare och ordförande i Scandinavian Biogas är säkert ingen nackdel även ur ett naturgasperspektiv.
Så nästa gång det dyker upp något utspel om naturgasens fördelar tänk på att det med stor sannolikhet framförallt handlar om att förbättra avkastningen på EQTs investering!

Massmedia drunknar i miljöalarmism

Vad är nu detta?

Har miljökonspirationens stora terroraktion dragit igång? Samma dag, lördagen den 6 augusti, dyker det upp två av varandra till synes helt oberoende artiklar i Sydsvenskan och SvD som båda ifrågasätter den heliga tillväxten.

Svenskan tar utgångspunkt i en norsk forskarrapport där man har visat att det är ganska andefattigt att skryta med nationella koldioxidutsläppsminskningar (Andreas Carlgrens favoritsport) så länge man inte tar hänsyn till de utsläpp som genereras av importerade konsumtionsvaror. Som det också står i artikeln så är detta ingen nyhet. SvD förklaring till varför studien är unik förstår jag mig inte på. Nyhet eller ej, det viktiga är att frågan uppmärksammas. Birger Schlaug kommenterar också artikeln. Warlenius har en bra fördjupande genomgång av ämnet.

Sydsvenskan (med en av Sveriges sämsta nättidningar) har inte publicerat sin artikel på nätet, men kortfattat handlar den om att effektivare användning av naturresurser hela tiden har ätits upp av konsumtionsökningar. Rockström, Wijkman, Sterner och Eklund kommenterar och refereras. Lite extra roligt är följande mening i ingressen “Vi upplever just nu inte bara en global ekonomisk kris utan också en ekologisk”. Tänk om den ekologiska krisen bara hade fått en liten snutt av den uppmärksamhet som den ekonomiska krisen får..

Eftersom Sydsvenskan har tagit in en TT-artikeln så kommer den säkert att dyka upp på fler ställen.

Att döma av kommentarerna till SvD-artikeln så skulle ämnet behöva uppmärksammas åtminstone dagligen, i alla tillgängliga medier, under några års tid, för att polletten ska trilla ner.

 

Tragedin i Norge

Det är svårt att ta in och förstå att de utstuderade grymheter som utspelade sig i vårt grannland verkligen har hänt. I allt mörker finns det dock någon liten ljusglimt att försöka ta fasta på.

Jag tror att det finns fler likheter än skillnader när det gäller drivkraften hos galningar som Taimour Abdulwahab och Anders Behring Breivik. Det har ingen större betydelse om det är extremism från höger, vänster eller religionen som ligger bakom. Illdådarna har under en längre tid skapat en fantasivärld baserad på hat mot samhället. I deras förvrängda värld är deras våldsgärningar det enda sättet att få bukt med de samhällsspöken som de ser.

Den här gången hämtade gärningsmannen näring för sitt hat ur högerextremism och även om det inte hade varit någon skillnad på det individuella planet, varken för gärningsmannen eller de drabbade, så tror jag att ett islamistiskt dåd hade fått mycket mer negativa effekter för samhällsutvecklingen. Nu finns det större chans att norrmännen (och vi svenskar) enar sig i kampen mot hatet, oavsett var det kommer ifrån och gör vårt yttersta för att bevara ett öppet och demokratiskt samhälle.

Även högerextremister inser att händelserna i Norge inte gynnar deras kamp. Följande kommentar är hämtad från sidan nationell.nu: “En katastrof för vår verksamhet. Detta kommer användas mot alla invandringskritiska rörelser, och det kommer föras upp varenda gång islamsk terrorism diskuteras, att det minsann förekommer ”kristen terror” som är lika brutal. Fattar idioten vilken skada han åsamkat oss? Det han gjort är, trots den enorma tragedi det är för alla offer och anhöriga, endast ett myggbett på regimen han vill bekämpa.”

Anders B Breivik, Peter Mangs som sköt invandrare i Malmö och Johan Ausonius (lasermannen på 90-talet) är tre tydliga exempel på individer som påverkats av invandrar/islam-fientliga strömningar i samhället och sett sina gärningar som ett sätt att bidra till samhället (Taimour Abdulwahab är säkert en relevant parallell). Jag tror att vi inte ska underskatta riskerna med det hatets språk och de stämningar som länge frodats i diverse subkulturer, men också fått allt större utrymme i offentliga sammanhang. Lena Sommestad har skrivit bra om detta. Läs även vad Lars Bäck har att säga.
Cornucopia skriver att högerextremismens smekmånad är över. Låt oss verkligen hoppas det!

 

Handelsministern om hur man stoppar huvudet i sanden

Handelsminister Ewa Björling har skrivit ett inlägg i Sydsvenskan där hon hyllar den svenska turismnäringen som har dragit in rekordhöga exportintäkter (mer än järn och stålexport) och menar att vi ska “sälja upplevelsen av den svenska skogen och vildmarken” för att säkra vår framtida välfärd.

Internationell turism är absolut inte en framtidsbransch om man tar hänsyn till klimatet och begränsade energiresurser, men det är inte precis unikt för Ewa Björling att göra den felkopplingen.

Det som utmärker Ewa Björling är att hon visar upp en fascinerande förmåga att stoppa huvudet i sanden – och njuta av det!

Så här skriver hon: “Även om klimatfrågan i allra högsta grad bör genomsyra vårt leverne kan detta inte helt sätta bromsklossar för [sic] viktiga framtidssektorer som turism- och besöksnäringen. Därför tycker jag att både utländska besökare i Sverige och svenska turister utomlands med gott samvete ska fortsätta njuta av sina semestrar.”

Hon konstaterar alltså helt enkelt att klimatfrågan är viktig, men om den på något sätt skulle riskera att påverka vår livsstil så är det bättre att skita i den.

Skönt när politiker har så pass tunn PK-fernissa att det blir tydligt hur de verkligen resonerar!

Utvecklingen av det reala markvärdet i Stockholm

Jag har sedan en tid tillbaka använt mig av en enkel modell för att värdera byggnadsvärdet på hus som jag är intresserad av. Metoden bygger på att jag antar en kostnad på vad motsvarande byggnad skulle kosta att nyuppföra och sedan räknar med en 50 årig avskrivningstid och korrigerar för renoveringar. Med denna metod får man ett ungefärligt värde på tomten, som jag vanligtvis anser är på tok för högt.

I samband med lite research för att se om modellen var rimlig så hittade jag en intressant artikel. Artikeln bekräftar att min antagna avskrivningstid på 50 år är rimlig samt innehåller en bra lista på delkomponenternas livslängd enligt följande (siffrorna gäller flerbostadshus, men borde vara ungefärligt korrekta även för småhus).

VA ledningssystem 40-50 år

Balkonger 40-50 år

Fönster ca 35 år

Fasadbeklädnader 40-80 år

Yttertaksbeklädnader 30-50 år

Elledningar ca 40 år

Värmeledningssystem ca 45 år

Badrum: Sanitetsporslin, ytskikt mm 25-35 år

Rumsavgränsningar, innerväggar ca 50 år

Hissar ca 30 år

Köksinredningar ca 40 år  

Där ser man alltså att alla som bytt ett kök som är nyare än från 1971 har gjort ett förtida utbyte.

Hursomhelst i artikeln fanns en graf som jag tyckte var högintressant.

 Grafen visar den reala värdeutvecklingen för tomtmark och bebyggda hyresfastigheter i Stockholm mellan 1930 och 1983. Man ser här att värdet för en hyresfastighet efter 50-år närmar sig markvärdet. Vad som är ännu intressantare är att det reala markvärdet är mer eller mindre konstant under hela tidpunkten! Allt tal (som till viss del även jag har köpt) om att mark bara stiger i värde visar sig alltså inte stämma under denna period. Tyvärr har jag inte tillgång till grafens orginalkälla som är:  

“Bejrum, H., (1995),Livscykelekonomiska kalkyler för byggnader och fastigheter, Meddelande 5:33, Avdelningen för Bygg- och fastighetsekonomi, Kungl. Tekniska Högskolan, Stockholm”
 
Men det är klart, inflyttningen till Stockholm 1930-1983 var väl inte som idag…

Fruktsallad

Vem i hela världen kan man lita på?

En gång i tiden visste man var man hade de olika partierna. Nu verkar det som om alla vill byta stolar med varandra.

Moderaterna hymlade inte med att de var ett parti som företrädde höginkomsttagare och kapitalägare. Med Schlingmann i spetsen lyckades man göra en extreme makeover och bygga ett helt nytt varumärke där man kunde sälja in samma politik som tidigare men med profilen som det  “nya arbetarpartiet” och utvecklingen av det svenska folkhemmet som främsta mål. Dessutom la man undan slipsarna och pärlhalsbanden.

Centern som alltid hade ett hjärta för landsbygden och miljön har fortsatt att prata om den, men satsar i praktiken hellre på absurda motorvägsbyggen (Andreas Carlgren) och på att utrota ovanliga växtsorter (Eskil Erlandsson)

Folkpartiet var en gång i tiden ett klassiskt liberalt parti. Det kallar de sig fortfarande, men slänger gärna ut populistiska krokar i grumligt vatten med förslag om burkaförbud och basunerar ut åsikter i skolpolitiken som är allt annat än liberala.

KD velar fram och tillbaka. Ska vi hålla fast vid vår ärkekonservativa syn på familjen eller ska vi försöka hänga på samhällsutvecklingen?

Sossarna har en del gemensamt med KD. Post Persson är det ett parti som varken vet ut eller in och de har inte lyckats kommunicera någon klar linje sedan dess. Ibland näringslivets främsta vapendragare. Ibland back to basics. Juholt har ju inte förmedlat så mycket mer än att han är en pajas (Istanbul, Libyen). Under Persson kunde man i alla fall lita på att allt handlade om mesta möjliga makt till Persson själv. Hans fortsatta karriär präglas av samma egenintresse (jag rekommenderar bloggaren Nemokratis genomgång)

Miljöpartiet försöker sig på samma trick som moderaterna. Fridolin talar tillväxtens och den svenska industrins lov med resultatet att han får Svenskt Näringsliv med på tåget. Under Almedalsveckan är miljö ett av de mer perifera ämnena – även för miljöpartiet. Renläriga miljöpartister har tröttnat och utbrytare har startat det Gröna partiet. Vi andra hoppas att MP lyckas göra en moderat makeover.

Sist men inte minst. Vad sysslar våra gamla kommunister med? Från att ha varit DDRs sista försvarare, via storhetstiden med Gudrun Schyman, till dagens situation där utmanaren (låt oss kalla honom den blivande partiledaren) Jonas Sjöstedt fascinerande nog visar sig vara den framträdande politiker som har bäst koll på den ekonomiska situationen i Europa. Om du inte tror mig så läs: Stresstester och bankekonomer, Eurokrisen, Eurokris på väg mot eurokatastrof. En vänsterpartist som förstår ekonomi! Världen är upp och ner.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...